Nuförtiden är det ”måndag-söndag-måndag-söndag; SWISCH!” liksom. Vad som än händer, och hur det än är, rullar tiden bara vidare – allt fortare. Saktar den ner sen, tro, igen?
Förut var ju tiden så lååååååååååååång! När jag var barn. Då var tiden EVIGHETSLÅÅÅÅNG! Sommarlovet varade en eeeeevighet.
”Nuförtiden” börjar barnen skolan i åk 1, och så plötsligt går dom i åk 9!
Typ.
Det var bättre förr.
Man ska ju fånga dagen – Carpe Diem – typ. Men hur sjutton ska man hinna, när den bara slinker undan?! Kan någon förklara det för mej?
Allt ”jag SKA…..” hinner man inte, för dagen är plötsligt slut!
Alla ”jag BORDE….” – ”SWOSCH!”
Allt annat också.
Även det som är jobbigt och svårt. Man vet liksom att ”imorgon är en annan dag”….eller nåt sånt. Eller ”imorgon är iallafall inte idag”, eller något annat klokt.
”I morgon – som alltså kan vara om 1 år, för så fort går det (!) – är det över” – även det svåra.
Fast ”Det Svåra” har en tendens att HAKA SEJ FAST lite hårdare, och liksom stanna upp tiden, och riktigt gegga in sej i själen, som om det skulle stanna for ever and ever.
Men med åldern har ”man” ju lärt sej att så är det inte.
Det FINNS en ”Morgondag” och den är ofta, liiiite liiiiite bättre än gårdagen, OM den var ”den jävligaste ever”!
Liiiiite liiiiiite.
Fast sen kan man ju ramla ner ett pinnhål till också – ännu liiiite värre, liksom. Men det finns oftast en botten. Och när man nått DEN, MÅSTE det vända.
Och sen är Eländet plötsligt ett minne blott – även om det fortfarande skaver…..
Sen dör vi.
🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 