Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag kan inte bestämma mej för EN viktig sak. Det är så mycket som är viktigt och intressant och som jag vill göra och/eller veta mer om. Och det är inte så att det blir färre och färre saker, utan det blir bara mer och mer. Hela tiden.

Jag trodde att man en dag ”Såg Ljuset”, liksom. ”Hallelujah! NU vet jag!”, för så tycks det vara för många. Men inte för mej. Jag ser inte ett ljus – jag ser många!

Min äldsta son visste precis vad han ville, och vad han ville göra och ägna sitt liv åt, när han var 7 år. Vid 7 års ålder (eller om det var tidigare) såg han ”Ljuset”. Han ville ägna sej åt att skriva om spel. Det gjorde han då, och det gör han nu. Visserligen har han vidareutvecklats inom detta och det strålar åt många håll, men han har hållit fast vid sitt intresse och sitt ”ljus” genom hela sitt liv. Det måste vara skönt att känna så – att vara sådan.

Jag har alltid velat mycket. Även om det finns vissa grundmoment som är Samma Samma jämt:

– Intresset för barn

– Intresset för relationer och människors utveckling och beteende

– Intresset för hundar

Det är ju ganska stora områden och det finns mycket att göra inom dessa. Det kanske är därför jag förvirrat far hit och dit i hjärnan kring vad  jag vill göra.

Jag tittar på TV och ser ett otroligt intressant program om ”Bibelns mysterier” och kommer fram till att jag borde bli Bibelforskare. Eller att jag åtminstone borde läsa hela Bibeln och verkligen sätta mej in i alla  historier hit och dit. Det är ju otroligt spännande! Historia är spännande, om den berättas på rätt sätt. ”Rabbel av kungar och krig” som vi fick i skolan var ju hur tråkigt som helst….

Herodes var ju helt galen! Han blev psykotisk. Visste ni det? Han förskjöt sin första fru och deras barn, gifte om sej och när  den frun fått 5 barn lät han döda henne, för han trodde att hon var otrogen, och några år senare lät han döda två av sina söner och till sist en son till. Keh!? Han var alltså Kejsare och bestämde över ett helt land! Säkert vet ni allt detta redan, och säkert fick jag veta det här redan i mellanstadiet, eller något, och brydde mej inte, men det var idag som jag såg ett program på TV och blev Fascinerad av det här.

Jag vill också rädda världen. På riktigt. Rädda alla barn. Men när jag ser dokumentären om pojkarna i Pakistan, tappar jag lite tron på mänskligheten. Om nu alla dessa män kan kallas mänskliga. Generationer av män(-niskor) går till spillo i Pakistan, för inte kan väl dessa pojkar växa upp och bli ”normala” med tanke på vad dom utsätts för. Jag vill åka till Pakistan och starta Barnhem för alla utsatta barn. Men att vara kvinna i Pakistan går ju inte….

När jag tittar på dokumentären slås jag av att det är män män män ÖVERALLT! Bara män. Endast och enbart män. Förklaringen är att ”kvinnorna är undangömda i hemmen”. Dom får inte gå ut. Inte visa sej, eftersom männen i Pakistan inte kan ”styra sina lustar” (berättar en pakistansk man) och det är därför dom knullar små hemlösa pojkar (som det dräller av på gatorna). Jag undrar också: Var är dom hemlösa flickorna?

Om alla barn fick en bra och kärleksfull barndom skulle vår framtid vara räddad. Så är det. Så vi borde alla sätta igång och rädda dom barn vi har i världen. Och det är några stycken….

Jag kan ju inte rädda alla själv!

Men jag skulle vilja försöka iallafall….

Fast hur ska jag orka? Och var ska jag börja?

Jag beundrar en sån som Prins Carl-Philips flickvän, Sofia Hellqvist.  Hon startade ett ”dagcenter” i Sydafrika – Projekt playground –  till dom fattiga barnen, tillsammans med en kompis. Fantastiskt! Där räddas nog ett gäng barn till att klara av att bli någorlunda vettiga vuxna, och därmed räddar man några barn i nästa generation också.

Allt ger ju ringar på vattnet.

Sedan vill  jag rädda lite hundar också. Eller bara  jobba med hundar. Vara med hundar hela dagarna. Jämt. Jag tror kanske jag måste flytta till ett annat land om jag ska rädda hundar. Eller behövs det fler ”räddare” i Sverige? Jag måste ju överleva själv också. Ekonomiskt alltså.

Jag vill rädda barn och rädda hundar. Och vara med dom. Jag älskar att umgås och vara med barn, och hundar. Då mår jag bra. Så det ligger en viss egoism i det hela också, men det gör väl inget. Man kan väl få rädda världen ur en egoistisk synvinkel? Jag mår bra när hundar och barn mår bra. Jag mår dåligt när hundar och barn mår dåligt. Och jag mår bra av att hjälpa.

Sedan ser jag på TV hur arkeologerna arbetar och hur dom sopar och gräver fram gamla byggnader, byar och hela städer, hur dom fantiserar om hur det såg ut och hur människor levde. Det är så Spännande och Fascinerande: ”Hur hade människorna det? Hur sjutton kunde dom bygga alla dessa fantastiska byggnader?” Jag vill åka dit och titta på byggnaderna, läsa om dom, fantisera om hur dom hade det?

Jag vill resa! Jag vill åka till Spännande Länder och titta på hus och byggnader, men jag vill också se hur människor lever och hur olika religioner tar sej uttryck, hur kvinnor och barn har det i andra länder, och försöka förstå andra kulturer.

Sen vill jag ju skriva också. Men inte heller där hittar jag EN sak att skriva om – jag vill skriva om så mycket och det är så många historier som trängs i hjärnan, och så fort jag börjar på EN historia, trycker andra ut den och så börjar jag på en annan, och så en tredje och så …… Hur jag man för att fokusera?

Jag vill landa och stanna upp och fokusera inåt. Också. Men ändå inte. För jag vill ju ut!

Jag kanske behöver gå i Yoga eller någon annan grej för att lära mej fokusera? Vad säger ni? Vad behöver en människa som vill så mycket så att det blir en salig röra som till slut blir ett Ingenting?

Igår, när vi gick vår vanliga kvällspromenad, stod vi plötsligt öga mot öga med två elefanter. Både jag och hundarna tvärnitade. Och så stod vi där. Och stirrade. Jag tänkte att det slagit slint i huvudet alldeles. Och att jag såg i syne. Men eftersom hundarna också såg förvånade ut, och nosade med sina nosar i luften (precis som jag… not!) så förstod jag att vi var iallafall TRE som såg detta ovanliga inslag i vår vardag.

Det satt en tant på en bänk och rökte och jag tittade på henne och sa: ”Det står två elefanter där va? För annars ser jag i syne!”

”Du kan gissa vad JAG tänkte i morse då, när jag gick ut och satte mej på balkongen för att dricka mitt morgonkaffe, och det stod två elefanter utanför…..jag trodde att jag fortfarande sov, och drömde!”

Vi gick närmare. Jag gillar elefanter, men jag tänkte samtidigt att jag ju vet att dom KAN vara farliga, och eftersom mina hundar aldrig sett några såna djur, var det viktigt att vi var försiktiga. Jag ville inte att dom skulle börja skälla.

Elefanterna stod innanför något slags snöre, och när vi kommit närmare såg jag att det stod en hel cirkus bakom dom. ”Jahaaaa!” liksom.

Vi stod där en stund, jag och hundarna, och som vanligt hade jag glömt mobilen hemma och kan därför inte lägga upp ett BEVIS här. Ni får tro mej på mitt ord.

Hundarna nosade och nosade med sina nosar och jag såg hur deras hjärnor arbetade med att försöka förstå och bearbeta vad dom såg. Den ena elefanten la sej ner när vi stod där – sjönk lååååååååååååångsaaaaaaaaaaamt ner på sina knän varefter den laaaaa sej låååååååååååångsaaaaaaaaaaaaaamt på sidan. I slow motion, liksom. Den andra elefanten plockade upp stenar/grus med sin snabel och SLÄNGDE dessa över sej själv.

Jag funderade på hur deras liv såg ut. Om dom hade det bra. Troligen inte sådär jättebra, om man jämför med vilda elefanter…

Men söta var dom.

Och nu kan vi lägga till djuret ”ELEFANT” i hundarnas hjärnor. Jag sa det flera gånger (precis som jag brukar säga ”HÄST” när det rider hästar förbi oss, vilket det gör rätt ofta när vi är ute och går). Och så sa jag att ”elefanterna är fiiiina och snälla” för så brukar jag säga när jag vill att dom ska bete sej som folk. Hundarna alltså.

Fast när jag säger ”katten är fiiiiiin och GULLIG!”, tror dom mej aldrig…..

Mitt i natten vaknade jag, och Fiona, av ett SKRIK. Jag FLÖG upp och hann se att även Fiona FLÖG upp – båda skräckslagna! Jag tittade mej omkring för att se barnet som skrikit så galet och hysteriskt. För precis så lät det – som ett skräckslaget förskolebarn.  Hjärnan gick i 180: ”Ett barn?! I min lägenhet?? Var kom han ifrån?!? Var är han?!?”

Fiona STIRRADE på Milton, som låg blickstilla, som om det varit Milton som skrikit. Jag tänkte att Milton KAN INTE ha gjort det ljudet.

Milton låg blickstilla och såg död ut. Jag fick för mej att SKRIKET varit det sista Dödångestskriket innan han dog, så jag stirrade på honom en stund, medan jag försökte få min hjärna att vakna ”på riktigt” så att jag skulle tänka klart. Sen petade jag på Milton. Han lyfte på huvudet och tittade förvånat på mej = Inte död.

Jag började prata med Fiona: ”Vad var det som lät? Vem var det som skrek?” Hon tittade på mej, och svarade med ögonen: ”Jag vet inte, men det var läskigt! Jag är rädd…” Jag fick lugna henne en stund genom klining, klappar och prat. Sen bestämde jag mej för att det måste ha varit Milton som SKREK så galet i sömnen – även om jag inte kunde begripa hur en hund kan låta så….

Fiona lugnade sej och la sej tättintill min säng, på golvet och somnade om.

Det gjorde jag med.

Men jag undrar fortfarande idag om det verkligen var Milton som skrek….

Jag har kört fast mitt i boken, liksom. Livsboken. Och jag behövde hjälp att ta mej vidare – vända blad.

Men vemsomhelst kan inte hjälpa mej att vända blad. Det måste vara Rätt Person.

Hur vet man att det är Rätt Person?

Jag, KÄNNER att hen Träffar Rätt. Jag KÄNNER tillit.

Den Personen träffade jag igår. Den Personen som jag Litar på. Till 100 %. Min mentor. Min Guru.

Jaaaa, jag veeeet att även Gurusar och Mentorer kan ha fel, att dom också går på toa och skiter och att dom är Helt Vanliga Människor, men ändå.

Ibland i livet träffar man en människa som man känner att det ”klickar” med och att man kan ”landa” en stund i hens närhet. Ju äldre man blir desto mer förstår man hur Viktiga dom här personerna är och hur Unika dessa möten är.

När man är ung, och träffar någon sådär, tror man liksom att det kommer att hända igen och igen. Men det gör inte det. Det där ”Mister du en står dej tusen åter” gäller inte.

”Träffar du en – håll fast i hen så in i helvete!” skulle jag vilja säga. Förhoppningsvis är känslan ömsesidig…

Jag träffade alltså Min Guru igår. Han sa Sanningar. Såna som jag egentligen redan vet, men som jag bara måste ta tag i. Jag vet bara inte om jag klarar det.

Han sa också att jag behöver en man. Som älskar mej. Fyller mej med kärlek och godhet. Jag frågade om han hade någon i bakfickan, och då sa han att han mer än gärna skulle ställa upp själv, om han inte varit upptagen. Hoppsan, hoppsan! Han sa att jag var en ”9:a”.

Just det där med ”9:a” skrattade jag gott åt efteråt.

Ha ha ha!

Tok-Guru!

Jag ska träffa honom nästa vecka igen.

Han kanske har någon i bakfickan då….

😛

Hundarna får INTE hålla på och skälla. Det VET dom. Ändå gör dom det. Skithundar! Jag säger: ”NEJ! FY! TYST!” och ofta måste jag gå till dom och se till att dom slutar genom att se BESTÄMD ut med hela kroppen och hytta med fingret (ooooh! ”läskigt!” Huvva!). Dom slutar alltid när jag tar till hyttandet. Och står nära. Det är svårare på avstånd, dvs att rooopa: ”NEEEJ! SLUTA!”. Det har inte alltid önskad effekt. Väldigt sällan faktiskt.

Balkongdörren är alltid ÖPPEN när det är någorlunda vettigt väder. Då kommer inte bara Luft och Sommar in, utan också en massa Spännande Ljud: ”Wohoooo!” (tänker hundarna).

Fiona och Milton är satta här på jorden för att SKYDDA mej/lägenheten/alla ifrån Farliga Saker.

Farliga saker = Allt som låter/hörs.

Fast dom har slutat skälla på småfåglarna faktiskt….när jag tänker efter. För jag gillar småfåglar. Och matar dom gärna. Så jag har tränat hundarna att låta småfåglarna få landa på vårt balkongräcke och äta av den mat jag lägger där åt dom. Hundarna tittar då intensivt och tappert på småfåglarna och ”håller i sej” allt vad dom orkar, från att skälla och jaga bort dom små  ätbara  ljuvligt söta gråsparvarna. När jag ser hundarna ligga på balkongen och låta småfåglarna ta mina brödsmulor, sväller jag av stolthet. Ibland kommer gråsparvarna in i köket också, men då kan inte hundarna hålla sej: ”VOV VOV VOV VOV VOV!”.

Nåja.

Det skulle bli ett kort inlägg. Trodde jag, ja! Lurad!

Iallafall så var Fiona och Milton så himla skälliga på morgonen. Fifaan! Dom skällde när jag satt på toa (!) – skithundar! Och när jag satt och slappade i soffan och tittade på ”Plain Jane” (love it!) – bad dogs! Till slut dundrade jag argt ut på balkongen (man KAN dundra fast man är barfota), där Fiona satt på träsoffan och hörde och såg ”farliga saker”. Jag ville inte bli tvungen att stänga balkongdörren. Så jag stod där och STIRRADE på Fiona. ARGT. STIRRADE. Och visste inte vad jag skulle säga egentligen. Jag bara STIRRADE.

Då kröp hon ihop och blev pytteliten, rann ner på balkonggolvet och krööööp UNDER den lilla soffan och la sej där, ihopkrupen. Jag blev så FULL I SKRATT. Jag böjde mej ner och tittade under soffan. Där låg hon och skämdes. SKÄMDES! Hon såg ut som dom där hundarna jag sett på You Tube, som skäms!

Och det var så GULLIGT och såg så ROLIGT ut att jag började gapskratta.

Jag borde ha filmat det, men som vanligt hade jag inte mobilen i närheten….

Jag har fortfarande bubbel av skratt i hela mej efter att ha sett henne beté sej så….mänskligt!

Ha ha ha!

…………………………………………………………………………………

Fotnot:

Vet ni om att gråsparvar minskat otroligt mycket dom senaste åren och att dom nästan är utrotningshotade?

Alldeles i närheten av höghusen där vi bor finns det fårhagar. Fyra stycken för att vara exakt. Där går ett gäng får på somrarna. Fast bara i en hage i taget.

Många hundägare går med sina hundar i fårhagarna, där man kan släppa sin hund, utan att den ”försvinner” för långt, eftersom hagen är inhägnad.

Jag har en runda med hundarna som startar i fårhage 2 och fortsätter in i fårhage 3, men eftersom fåren den sista tiden gått omkring i fårhage 2, så har jag tagit en vända runt fårhage 2 för att sedan gå in i fårhage 3. Ferstehen Sie? Nåja. Skitsamma. Jag brukar ha koll på var fåren är, men det hade jag inte idag. För när vi gick där i fårhage 3 upptäckte jag plötsligt bajs på marken. Näe, för att vara exakt var det Fiona som upptäckte bajset: ”MUMS! SMASK!”. Uäck! Sen kände jag faktiskt får-lukt. Både jag och hundarna nosade i luften: ”Mmmmm?” Was is das?

Vi gick ned för backen vi brukar gå, och hörde ”BÄÄÄÄÄ!”. Och plötsligt stod vi ansikte mot ansikte med Får-gänget.

Jag vet inte om ni vet det, men jag ääääääääääääälskar får!

Jag tänkte att nu skulle hundarna få lära sig att vara snälla mot får, eftersom jag äääääääääääääälskar dom. Det jag älskar ska dom älska. Punkt.

Dom fattade.

För vi gick försiktigt genom fårskocken, och eftersom dom är rätt tama och vana vid att människor klampar rätt igenom dom, så att säga, så flyttade dom sej bara lite makligt när vi kom där. Jag stannade hundarna och vi stod där och tittade på varandra: Fåren vs me and my dogs.

Tre lamm frigjorde sej ifrån flocken och kom fram till oss så att jag kunde klappa dom på huvudena. Samtidigt nosade Fiona och Milton på lammen, och dom på hundarna. Vilken LYCKOSTUND! För mej! Jag pratade med ”löjliga rösten” med både lammen och hundarna, och det var så GULLIGT!

Men inte tänkte jag på att ta fram mobilen och fota. Jag mest bara njöööööt.

Fiona såg ut som en ängel. Och hennes fåniga svans vickade fram och tillbaka. Hon la öronen bakåt och det såg verkligen ut som om hon sa: ”Jag är jättesnäll – jag loooovar!”. Milton såg ut som: ”Eeeeeh….vilka är ni?? Ska vi leka? Eller??”

Sen gick vi.

I morgon ska vi göra om det, tror jag. Men jag ska ladda mobilen först. Och vara BEREDD.

För jag vill Fånga Lyckan!

På bild.

Vi gick rundan där det ingår en liten skog som tycks vara fylld med olika fantastiskt roliga dofter. För där ”försvinner” alltid någon av hundarna, eller båda, en liten stund  och nosarna ligger som ångvältar i marken – fast hit och dit och överallt. Dom äääälskar att gå den svängen!

Ibland ”försvinner” Fiona en stund och ibland är det Milton och ibland båda. Så när jag går där VET jag att jag måste stå och vänta en stund, vissla och ropa lite innan vi kan gå vidare på promenaden.

Den här gången försvann Milton. Jag och Fiona väntade. Och väntade. Jag visslade och ropade. Ingen Milton. Jag tittade på Fiona och så sa jag: ”Fiona! SÖK Milton!” och så pekade jag åt skogshållet. Fiona spetsade öronen, såg jätteglad ut och sprang iväg som ett skott.

Flera gånger hemma har jag gömt hundgodis och sagt ”SÖK godis!”, vilket hon älskar att göra.

Jag såg verkligen att Fiona förstod vad hon skulle göra. Hon sprang hit och dit med nosen i marken och plötsligt var hon tillbaka MED MILTON! Jag berömde och berömde henne och så fick hon en hundgodis. Och jag höll på att spricka av stolthet och ville ropa ut: ”Fiona hämtade Milton!!!”.

Men ingen skulle ju fatta hur fantastiskt det kändes/var! Så därför måste jag skriva det här.

Jag är så stolt.

🙂

Ibland trängs Funderingarna i min knopp. Så är det nu. Här är EN utav alla funderingar:

Vi människor har ju någonstans där i begynnelsen Bestämt Saker: Det här FÅR man göra och det här får man INTE göra. Så kallade lagar. Sen ska ett gäng människor bestämma om vi följer lagarna eller inte, och om överträdelserna går att bevisa eller inte. Så långt är jag med. Så måste det ju vara.

Men så har vi det här med att döda någon. Ibland får man döda någon, eller några – eller hur många som helst (!) – och ibland får man absolut inte döda någon, eller några.

I vissa fall är man hemsk och massmördare om man dödar många – i andra fall är man tvungen att döda många.

Ibland ändras det efteråt. Inledningsvis var man tvungen att döda vissa, men efteråt anses det fel. Himla otur!

Förklaring:

Om man dödar någon utvald, för att man är arg eller tycker att den är en idiot, eller för att den personen kanske gjort ens liv till ett helvete, så är det MORD och FEL. Och man straffas för detta. Länge. Detta gäller om det anses vara fred och man är en privatperson.

Om man dödar ”vemsomhelst” lite ”hursomhelst” för att dom råkade vara just där och just då, kan det vara  helt rätt i andra fall. Och man får inget straff. Däremot kan man få straff om man inte dödar dom. Detta gäller om det anses vara krig och man är en soldat.

Så om man är en person som verkligen gillar att döda och skada, men man får inte det för att lagen säger det – då kan man ju åka till ett land som är i krig, och där döda lite hursomhelst. Risken är ju förstås att man blir dödad eller skadad själv också, men det är kanske smällar man får ta…

Men om man är superfredlig och absolut inte vill vara med i något krig eller helt enkelt inte tror på krig och tänker att det inte hjälper att döda varandra. Vad gör man då? Speciellt om man råkar bo i ett land där ett gäng bestämmer sej för att starta krig? För det är ju inte säkert att man får fly och det är inte säket att något annat land vill ta emot en.

Och hur startar man ett krig? Är det bara att samla ihop ett gäng, som vill bråka och skada och döda, och så ”kör man”? Och då blir man inte skyldig till mord, för då är man många och så kan man skylla på något/hitta på en anledning – vadsomhelst – typ; ”dom-har-fel-religion”, eller nåt.

?

Eftersom jag är född på 1800-talet är hjärnan seg som kola, och resten är bara fnöske….

För OJ vad hjärnan måste arbeta för att jag ska förstå och begripa detta med twitter och skillnaden på twitter och instagram och facebook; Vad är vad och hur och varför? Och när jag nu blivit medlem, eller vad det heter – vad händer sen, liksom? Vart ska jag ”gå” och hur ska jag klicka och var? Och hur får jag följare, eller hur BLIR jag följare?

Och vad ska jag GÖRA, liksom?

Jag har försökt följa mina söner som är på Bråvalla-festivalen, sådär litegrann på sidan om, men det har inte gått så bra. Inga bilder någonstans och mobilerna verkar avstängda. Ingen information. Jag vill liksom VARA MED! Lite grann. Utan att det syns och märks så mycket.

JAG var aldrig på någon festival som ung. Jag hade rätt kul ändå, men OJ vad jag hade velat vara ung nu idag när allt ROLIGT händer.

Men eftersom jag inte ÄR ung, kan jag väl få UPPLEVA lite grann sådär på sidan om när sönerna ger sej ut i Livet.

Liksom.

Och det KAN man ju nuförtiden genom att twittra, instagramma och sånt.

Det gäller bara att förstå HUR….

…och det är där jag sitter nu.

Mitt i HUR:et liksom.

Idag fyller min yngsta lilla plutt 15 år!

15 år!

Han föddes ju igår! HerreGud! Vart tog Tiden vägen?

(”Igår”, typ….)

När hans storebröder fyllde 15 år var dom rätt stora, nästan halvvuxna liksom…. Klarade av att både gå och prata samtidigt. Typ. Men min lilla beeeebis, är fortfarande en beeeebis!

190 cm ö h tittar han ner på mej och skakar på huvudet när jag står på tå och försöker klappa honom på huvudet. När jag sedan försöker krama honom också puttar han undan mej och säger: ”Meh, sluta! Åååååh!”

Jag TROR det betyder ”jag älskar dej också”, typ.

Min lilla stora beeeebis….

När vi sitter och pratar efter födelsedagsmiddag med tårta och sång som efterrätt, blir jag så fascinerad och STOLT över att dom alla TÄNKER och TYCKER en massa (kloka) tankar.

Tänk att JAG skapat dessa liv!

Moi!

Jag måtte vara Helt Fantastisk!

🙂