Vi gick rundan där det ingår en liten skog som tycks vara fylld med olika fantastiskt roliga dofter. För där ”försvinner” alltid någon av hundarna, eller båda, en liten stund och nosarna ligger som ångvältar i marken – fast hit och dit och överallt. Dom äääälskar att gå den svängen!
Ibland ”försvinner” Fiona en stund och ibland är det Milton och ibland båda. Så när jag går där VET jag att jag måste stå och vänta en stund, vissla och ropa lite innan vi kan gå vidare på promenaden.
Den här gången försvann Milton. Jag och Fiona väntade. Och väntade. Jag visslade och ropade. Ingen Milton. Jag tittade på Fiona och så sa jag: ”Fiona! SÖK Milton!” och så pekade jag åt skogshållet. Fiona spetsade öronen, såg jätteglad ut och sprang iväg som ett skott.
Flera gånger hemma har jag gömt hundgodis och sagt ”SÖK godis!”, vilket hon älskar att göra.
Jag såg verkligen att Fiona förstod vad hon skulle göra. Hon sprang hit och dit med nosen i marken och plötsligt var hon tillbaka MED MILTON! Jag berömde och berömde henne och så fick hon en hundgodis. Och jag höll på att spricka av stolthet och ville ropa ut: ”Fiona hämtade Milton!!!”.
Men ingen skulle ju fatta hur fantastiskt det kändes/var! Så därför måste jag skriva det här.
Jag är så stolt.
🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 
Åh, jag förstår att du är stolt! Man kan ju inte smaska i sig Milton men hon fattade ändå. Jag är stolt matte över Inge som klarade resan till Skåne och till och med KISSADE i lådan!
GillaGilla
Stolt matte (1) /erviluca | erviluca
GillaGilla