Nu är jag arg!

Jag råkar titta på en kort snutt på ett program på TV11 som sänds just nu…Det heter ”What happens in Sunny Beach…” och är någon slags dokusåpa där engelsk ungdom jobbar och super och har sex i Sunny Beach. Sekvensen jag får se är ett gäng killar som sitter och bestämmer vad dom ska göra för att samla poäng: ”1 poäng fingerpulla, 2 poäng knulla, 3 poäng suga kuk, 4 poäng mun och fitta samtidigt….” etc. Scenen därefter ser man hur dom fulla ger sej iväg ut och ska ”skaffa poäng”. Dom ser sej  omkring och kommenterar en tjejs häck och en annan tjejs bröst.

Det är det här som sänds på TV!! Det är det här som visas för tjejer och killar!! Jaha. Och vi undrar varifrån killars syn på tjejer kommer?!? Va?! Hur faan kan man sända ett sånt skitprogram!! Det manar ju nästan till våldtäkt!!

”Varifrån kommer såna idéer?” och ”Varför våldtar killar??”. Titta på TV så förstår ni! Och när jag tänker efter: ”Titta på filmer!” Där våldtar man tjejer till höger och vänster, och beter sej allmänt som svin. Män sätter på till höger och vänster, och anses därefter vara ”Riktiga Män”!

”Varför våldtar män?”

Tja, varför inte?

Liksom.

Faan, vad arg jag blir, och faan vad det gick upp för mej plötsligt!

Det är VI/samhället som skapar våldtäktsmännen! Fattar ni det??

Vi måste sluta göra sexakten till något AKTIVT som ska GENOMFÖRAS av en man MOT en kvinna, eller många! Och att han är cool som gör det!

Idag.

I morgon är det för sent.

Igår såg jag en intervju av en man som satt häktad i USA, som hade begått en GROV våldtäkt på en medvetslös tjej, och filmat det (så han kunde inte neka). Han sa att han varit full och han mindes INGENTING! Absolut ingenting! Och så tyckte han så SYND om sej själv (!) och om den andra killen (som burit tjejen till rummet – medvetslös) som åkt fast, och som gjort det här i fyllan, för han hade aldrig gjort det som nykter, sa han. Och tyckte mer synd om sej själv. Inte ett ord om hur TJEJEN mådde efteråt!! Inte ett enda ord om att han ångrade att han förstört en tjejs liv! Hon blev misshandlad också, och våldtagen med flaskor!

Jag SKITER HÖGAKTNINGSFULLT i om du är stupfull när du våldtar och slår och misshandlar en tjej! Ursäkta, men JAG våldtar inte män när jag är stupfull. Och om du våldtar kvinnor när du är stupfull, och efteråt inte minns det, borde du vara inlåst för resten av livet, för alkohol finns ju att köpa både här och där….och det tycks som om du är livsfarlig med alkohol i kroppen!

Vi kvinnor är MÄNNISKOR!

Vi kvinnor är som din syster, din mamma, din mormor, din farmor, din flickvän, din dotter! 

Vi kvinnor blir förstörda av våldtäkter! För livet, ofta.

Faan, vad arg jag blir!

Jävla poängsystem i ”What happens i Sunny Beach….”! Jag hoppas vid min GUD att mina söner aldrig någonsin dras med i något jävla poängsystem att knulla tjejer!!

*arg*

Eller #hatamänsomvåldtar#

PS. Om NORMALA killar reagerar med att ”säga nej” till såna här påhitt påverkar det knaskillarna MER än om jag (eller någon annan kvinna/tjej) reagerar på det. Tänk på det! Så REAGERA! DS.

Jag går framför en pappa som drar en barnvagn och hör därmed samtalet som utspelas mellan pappa och barn:

• Da-da! säger barnet.
• Da-da! svarar pappa.
• Da-da! säger barnet.
• Da-da! svarar pappa.
• Da-da! säger barnet.
• Da-da! svarar pappa.
• Da-da! säger barnet.
• Da-da! svarar pappa.
• Da-da! säger barnet.
• PA-PA! pappa.
• PA-PA! säger barnet.
• Ha-haaaaa! Bra! Du sa PAPPA! ropar pappan lyckligt
• PAPPA! säger barnet.

Fint.

Jag ringer till Migrationsverket. Efter en stund tänker jag att dom måste gått en utbildning i ”Konsten att inte svara ja”.

Jag frågar om en asylsökande kvinna får byta ombud. Hon har ansökt om det men fått ”nej”, som svar. Dock har hennes ombud nu avsagt sej hennes ärende och hon har nu inget ombud alls; Skulle hon NU kunna få det ombud hon önskar? Frågar jag.

Migrationsverketmannen svarar:

– Eftersom hon nu inte har något ombud ska vi ta detta under beaktande.

&

– Jag kan inte se att vi inte skulle kunna tillgodose det önskemålet.

&

– Det framgår tydligt vad önskemålet är i ärendet.

Avslutningsvis säger han:

– Det ska vi inte missa.

– Vad? säger jag eftersom jag nu är helt insnurrad i vackra negationer.

– Önskemålet, svarar han.

Så jag tackar för mej och sen är det bara att hålla tummarna.

I fredags slutade jorden snurra för en kort stund och det blev ett fokus på HÄR och NU.

För många ändrades livet helt och blir aldrig detsamma igen. Varje människa som dog eller skadades har hundratals vänner och släktingar omkring sig som drabbades hårt. För dom ändrades livet helt.

Dom flesta chockades av att det KAN hända, av att det faktiskt hände, av att Ondskan finns På Riktigt och att den drabbade oss här i Sverige. Att den slog till mot oss – vi som inte gjort något! Vi som är goda. Vi som lever i ett demokratiskt samhälle där det är meningen att alla ska ha samma rätt och där alla ska vara lika. Där demokrati, jämlikhet och religionsfrihet är viktig och är något många utav oss kämpar för att bibehålla, dagligen.

Han ryckte bort Den Trygga Mattan vi stod på från våra fötter. Vi tappade fotfästet för en stund, eller kanske för alltid.

Mitt i kaoset dök det upp hjältar – och dom var många och kom från Överallt & Ingenstans. Dom fanns i pizzabutiker, klädbutiker, bland turister, poliser och sjukvårdspersonal – både såna som faktiskt var lediga och såna som var mitt i sin arbetstid – gamla och unga. Det var många som ville hjälpa till på olika sätt, och sätten att hjälpa var fantastiskt kreativa och icke desto mindre viktiga.

Människor ställde upp med bilar att skjutsa, med bostäder, sängar, mat, kaffe, tröst, filtar, böcker – ja allt man kan tänka sig!

Katastrofen hände i fredags, hjälpen kom direkt och fortsatte sedan under helgen med kärlek och omtanke till alla inblandade och utblandade.

Idag känns det som om det har gått ett år sedan i fredags. Allt är Annorlunda och ändå detsamma. För vissa har livet blivit helt annorlunda och blir aldrig detsamma igen. Dessa människor måste börja om och lära sej leva på ett Nytt Sätt, som skadad eller som anhörig till en skadad eller död människa. Och alla som var där, och såg eländet, upplevde katastrofen och som nu har minnen insvetsade i hjärnan som inte vill släppa.

Själv är jag bara En Vanlig Person, som inte drabbades mer än att jag inte kunde ta mej hem från jobbet direkt…utan kom hem 4 timmar senare.

Och ändå känns allt Annorlunda idag.

Vi teambuildas. I detta har vi fått berätta om våra liv för varandra – som steg ett. Jättebra och jätteintressant!

Steg två var att dricka te som Alice, eller någon annan figur, i Underjorden med en massa kaniner och en stor grön larv. Och dansa.

Steg tre: Vi blev inlåsta i olika rum och skulle via en massa framletade ”tankenötter”, som var listigt gömda på olika underliga ställen, lista ut kombinationen på låset som höll dörren stängd. Vi hade en timme på oss att klara av alla tankenötter och luriga grejer. Min grupp blev ihjälgasad. Det var för matematiskt för oss – tre kvinnor med stora sociala och psykologiska kunskaper, men med ett stort hål i hjärnan där matematiken skulle ha legat….

Flera andra grupper tog sej ut ur sina instängdheter, trots att de förföljdes av fängelsevakter eller zombiesar.

Jag vill ta mina söner till Escape room i Stockholm någon gång. Det är som att spela dataspel med sig själv som figur inuti spelet.

Idag hade vi METOD-UTVECKLING. Det har vi rätt ofta. Som metod användes ”Dansstopp” och vi dansade som galningar! Vi utvecklades.

Det är ett härligt gäng på en härlig arbetsplats, och emellan allt team-buildande så stöttar och hjälper vi människor i nöd också.

Bara så ni vet.

Nä, nu måste jag fokusera om, göra och tänka nytt/annorlunda och vända blad. Det här går inte. Sitta här och sitta. Näe, skärpning fröken Erviluca!

Nu ska jag börja göra scheman och listor, bocka av dom och gå vidare – framåt hela tiden. Mot delmål. Oavbrutet. Boka in sittandet och vilandet. Göra Viktiga Saker. Inte kasta bort tiden. Boka in schemaskrivande och listskrivande. Bli fokuserad.

Puh!

Jag börjar med en långpromenad. Sedan ska här struktureras och organiseras!

Oj! Jag blir trött av bara tanken. 😱

Men fanemej! Det SKA gå!

Iallafall lite grann…. 😉

I morse vaknade jag sent. Det var så sent så att det inte ens var ”i morse”. Innan jag somnade igår kväll/natt tänkte jag ”hoppas jag får sova läääänge – så länge så att jag känner att jag sovit färdigt. ” Det fick jag. Med råge.

Mellan gick precis förbi när jag kom upp. Jag såg i ögonvrån att han hade något på halsen, men tänkte ”Nä, det kan inte stämma! En tatuering, på halsen. Nä.”

Jag har absolut inget emot tatueringar. Jag tycker det är snyggt. Det kan till och med vara snyggt på halsen, men jag tänker att en tatuering på halsen KAN hindra en i livet och KAN stoppa en från att bli anställd på vissa arbetsplatser. Kanske. Och…

Oj, vad mycket jag hann tänka när Mellan passerade.

Men så tänkte jag: ”Nä, Mellan skulle inte tatuera sej i fyllan och villan” (han var ute i natt)….”eller skulle han??”.

-”Mamma! Kolla!” ropar han från badrummet. Jag går dit och han pekar på halsen.

-”Har du tatuerat dej i fyllan och villan?!”

– ”Aa…”

– ”I natt?”

– ”Aa…”

– ”Vilken tatuerare tatuerar någon som är full??….Och har öppet på natten??”

Frågorna sprutar ur mej medan jag letar efter mina glasögon. Jag ser ju inte VAD han tatuerat in mitt i natten! På halsen.

Jag hittar glasögonen och tittar närmare på tatueringen. Det är ett mansansikte och så står det KISS ASS.

– ”Vad betyder det där? Är det någon du gillar?”

Mellan suckar: ”Det är fake”.

– ”Vaddå??”

– ”Det är ingen riktig tatuering. April april.”

När jag var barn gick tiden långsamt. Ett år var en EEEEVIGHET (ej ”…en kort minuuuut”). Dom som var barn var BARN i ett helt liv, kändes det som. Att ”Bli Vuxen” var något som vuxna frågade om ibland: ”Vad ska du bli när du blir stor?”, men kändes mer som en utopi (även om jag troligen inte kunde det ordet då) än en verklighet.

Alla omkring en var Samma Ålder Alltid. Kompisarna och jag var Lika Gamla. Alltid. Deras föräldrar var vuxna. Punkt. Och dom var Vuxna från första gången man såg dom och sen ”hela livet”. Man FÖRSTOD att dom varit barn, men det var nästan omöjligt att begripa och på bilderna man såg från när dom faktiskt var barn (”Jo, dom HAR varit barn PÅ RIKTIGT. Bevis, liksom) såg dom ut som små vuxna.

Uppväxten varade en eeeeevighet och ”för alltid”. När man beskrev saker så var det med STORA ord: ”Vi var på landet heeeela sommaren!” och i verkligheten kanske det var två veckor och sommarlovet var låååååååååångt och kändes som ett år! När någon (vuxen) sa ”snart” kunde det betyda allt ifrån ett år till en timme, beroende på vad det var, och för en själv var ”snart” om 3 sekunder, max ”en minuuut”.

Jag minns när pappa sa: ”VA?!? Vet du inte vem XXXX är?!? Han är ju en av Sveriges mest kända fotbollsspelare!!” och jag bah: ”VA?!? Han är ju skitgammal juh!” och då var han i pappas ålder (och han blev pappa när han var 21 år, lilla gubben…).

”Gubbar” var alla över 30.

”Läskiga stora killar” var alla över….16…. Ett tag. Sen blev det ”Alla över 20”….och sen ”alla över 25”….

”GAMMAL” var över 50. Alla från 50 till 100 var ”ungefär lika gamla”, dvs GAMLA.

Alla mellan 40 och 60 såg likadana ut. Efter 60 blev dom gråhåriga och då såg dom ännu mer likadana ut. ”Hur kan man skilja dom åt?” liksom.

Alla ”vuxna” var rätt trista och instängda. ”Fattade inget” och ville mest bara ”rätta till en” och säga ”ajjabajja” eller ”Hurgårdetfördejiskolan?” fast det var allt UTANFÖR skolan som var viktigt (med några få undantag, som man älskade att prata med).

Vår granne med hunden Trollet bodde som vår granne i eeeevigheters evighet och grannen med hunden Ludde också (fast i verkligheten var det bara 3-4 år).

Alla barn som var 3-4 år yngre var SMÅbarn och gick knappt att prata med. Jag kunde vara barnvakt åt dom, men inte leka med eller umgås med. Dom var PYTTESMÅ och ”fattade ingenting”. Alla som var 3-4 år äldre var jättestora och mogna, och ”lite läskiga” och kunde troligen saker som var väldigt….hemliga och avancerade. På nåt vis.

Vet du vad som hände sen? (som Tove Janssons bok heter)

SEN började det!

Och nu – nu är jag gammal. Fast för en 80-åring är jag ”ung”. 😛

Det lilla och det stora. Det lilla eller det stora. Vilket är viktigast?

Kan man, och får man, glädjas över blomman som blommar så vackert, när man vet att ens släktingar kämpar i krig?

Kan/får man bry sej om den avbrutna nageln, som man köpt för några hundralappar, när dessa hundralappar kunde hållit en familj levande en månad till?

Kan/får man ojja sej över en bruten arm när grannen kämpar med/mot cancer?

Den ena mamman suckar över märket på barnvagnen – det är inte fiiint nog: ”Alla andra har ju Buggaboo!”. Den andra mamman har tre små barn, och ingen vagn alls…

Familjen jag träffar bor fem stycken i ett rum, men vet inte var dom ska bo nästa vecka….Oron sitter som taggar i magen på föräldrarna…

På FB ser jag familjer som bor i villa, har båt och sommarställe (ibland två) och ska åka till Borneo på semester.

Sammanfattningsvis kan man säga att livet är orättvist.

Och att det ändå är viktigt att kunna njuta av det lilla och i stunden.

Men nästa gång du tänker ”göra naglarna” – hoppa över det bara den gången och skänk pengarna till någon välgörenhetsorganisation.

Och nästa gång du städar ur garderoben; Skänk kläderna till någon som behöver, eller en second hand affär som Myrorna eller Stadsmissionen.

Och om du har ett rum över, eller en stuga på tomten som står tom; Det finns många flyktingar som inte kunnat landa ordentligt än, trots flera år i Sverige, utan dom flyttar runt med andan i halsen – oroliga för vad som ska hända nästa dag.

Pojkar (och flickor med för den delen) som plötsligt anses vara 18 år ”kastas ut” från sina boenden, eftersom de inte är barn längre, och plötsligt ska de klara sig själva, eftersom dom enligt lagen är vuxna, utan inkomst och utan släktingar och vänner. Vad kan du göra för att hjälpa?

Alla behövs, och att hjälpa någon är att hjälpa sej själv, eftersom man mår bra av att hjälpa.

Litet eller stort?

En kan inte göra allt, men alla kan göra något.