Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag sitter och tittar på Kalla Fakta och hur två olika mammor blir behandlade av Socialtjänsten. Båda kvinnorna har hamnat i svåra situationer efter det att dom blivit misshandlade av sina ex män – SVÅRT misshandlade (om det nu spelar någon roll). Socialtjänsten gör INGENTING🙄. Jo, dom hotar med att omhänderta barnet om mamman inte ordnar ett boende (!). Men snälla nån! Kan dom inte Barns Bästa?? Separera ett barn från sin mamma?!? Meh!!

Det är för jävligt! Redan 1988, när jag gick ut Socialhögskolan visste jag att vi måste hjälpa kvinnorna som blir misshandlade på annat sätt, än vad som gjordes då, och jag tyckte att ALLA som jobbar inom Socialtjänsten borde undervisas om misshandlade kvinnors situation, bemötande osv. Så gick åren, och min frustration över bemötandet och den OKUNSKAP som fanns, växte. Inget tycktes hända. Jag hamnade ibland i situationer som var absurda och blev ibland så ARG när chefer eller kollegor agerade i mina ögon galet, vad gäller misshandlade kvinnor och deras barn.

Kvinnorna som Kalla Fakta berättar om är bara TVÅ av dom tusentals som har det på liknande sätt. Sen tillkommer tusentals barn som får sina barndomar förstörda. Allt för att hon råkade bli kär i en idiot till man.

Vad skulle hända om det  var PAPPOR som tillsammans med sina barn blev misshandlade, flydde och inte hittade ett boende??? Skulle Socialtjänsten behandla dom lika nonchalant?

Jag VET att Socialtjänsten inte har lägenheter, men OM det är så att kvinnor, som misshandlats behandlas så här, MÅSTE Socialtjänsten ändra på det!  Dom bryter mot sin egen lag, nämligen.

Fan, vad arg jag blir/är!!

En Facebook-användare

Jag äter rätt

på alla sätt

Jag tränar ofta

och stickar snygg kofta

Jag äter gott på stora fat

Ecoprodukt

och en massa frukt

Är nästan aldrig lat

Jag reser långt med nån jag gillar

Kanske jag bara chillar

Tar en selfie

Med en delfie

Visar upp en snygg fasad

Är alltid pigg och glad

Jag är älskad av min sambo

Jag har fin kontakt med min mambo

Jag har härliga små knoddar

som går på dagis när jag jobbar

Jag går på yoga varenda dag

Men hinner ändå natta knodden

Läser klok och pedagogisk saga

Och lyssnar sedan på podden

Jag är god mamma och lycklig fru

Och jag lever här och nu

Jag carpar diem allt vad jag kan

Jag hinner allt och är så sann

Jag jobbar hårt och hinner allt

Men vet att andas djupt och fånga dagen

Men när det blåser lite kallt

ligger jag och flämtar på magen

Den hemstickade koftan åker då på

Och jag funderar på

om det ska vara så

här?

Dikt till ett ”litet skrutt”

Hon har hårdnat

Frusit till is

Barndomen har

satt sitt pris

Rädd för alla

Beredd på att bli sviken

Befolkar sin värld

med andra riken

I väntan på nästa svek

Avvaktande frusen

Misstänksam mot skratt och lek

Realist till tusen

Jag hoppas att hon någon dag

smälter isen i sitt hjärta

även om det tar ett tag

att våga släppa om sin smärta

Sänka garden

Våga tro att livet kan vara bra

även för ett litet skrutt

som kämpar varje dag

—————————-

Fotnot: Efter ett fint och långt samtal med en tjej (”ett litet skrutt”), kom den här dikten till mig.

Jag växte upp på 70-talet och minns hur det kämpades för Jämlikhet och Frihet överallt omkring mig. Det stod om det i tidningarna och man pratade om det på TV, och överallt. Kläderna skulle vara UNISEX, och att sätta rosa kläder på en (baby-) flicka eller ljusblått på en (baby-)pojke var som att svära i kyrkan. Det skulle vara brunt och orange och och och….UNISEX (= samma likadant för killar och tjejer).

Kvinnor slängde bh:n och bröst fick se ut hur som helst och dingla fritt. Sedan slängdes bikiniöverdelar på stränderna också, och bröst fick hänga fritt i solskenet.

Vi var ”samma – likadana”. Vi skulle ha samma rättigheter. Vi skulle vara JÄMLIKA.

Vad hände sedan?

Vad hände sedan?

Sedan fick jag barn och gick in i en bubbla.

När jag kom ut igen var det tuperat hår som gällde och allt skulle vara OÄKTA. Killar skulle vara MÄN och tjejer QUINNOR. Det slog sedan över i Galenskap och har inte upphört än!

Är det barnen som växte upp i brunt och orange, och som hade mammor som var bh-lösa en period, som sedan ville revoltera mot Det Naturliga och som därför puttar upp och trycker in silikon i tuttarna och läpparna och där det rosa exploderar för tjejer och det blåa för killar??

Aldrig har vi väl puttats in i så OLIKA fållor som vi gjort dom senaste årtiondena! Tjejer opererar sej för att ”må bra” (”för min eeegen skull…” ), går i höga klackar (och förstör ryggar och fötter) och snäva korta kjolar och trycker upp tuttarna till halsmandlarna i djuuuuupt urringade kläder (och blir upprörda om en man tittar…hej och hå!).

Naglar är inte bara naglar längre (för tjejer), utan det ska vara konstverk och ”ooooh jaaaaa! Det går jättebra att göra ALLT, FAST man har långa naglar!” försäkrar dom. Vette faan hur, men….

ALDRIG har väl modet varit så ONATURLIGT som det är nu, för tjejer, och ALDRIG har väl kraven varit så höga på hur en tjej ska se ut: SMAL, stora bröst (som sitter högt upp), vältränad, långa naglar, tjusigt hår (med alla dessa förlängningar och frisyrer och hela fadderullan), högklackat….

Jag säger bara det: YTAN är viktigare än aldrig förr! Den OJÄMLIKA ytan.

Hängtuttar släng er i väggen! Här ska det vara silikon som bara den!

Jag kan bara säga en sak:

Jag är BESVIKEN.

Inte RIKTIGT utan dator, men nästan….

Jag har en GAMMAL laptop som jag inte orkat sparka igång i skåpet…Jag borde….

Jag HADE en NY laptop på mitt förra jobb….och en NY bil….och en NY iPhone7….

Nu har jag en GAMMAL laptop, ingen bil och en Samsung (mobil)….

FÖRUT satte jag mej vid datorn hemma, eller på jobbet, och skrev  några rader här då och då när det liksom blev tid över, eller för att jag ”måste” – för att det värkte av ”skrivfeber” inuti….

NU…..

Jag tror jag har någon slags inre PAUS i mitt liv. En slags #jagorkarintefas#.

För jag orkar inte.

Jag är trött.

Jag orkar bara jobba.

Sen är orken slut.

Finito.

Jag orkar inte ens  hoppas att det ska ändra sej.

Jag orkar inte ens hoppas att jag ska hitta kärleken igen. Det hoppet har liksom aldrig riktigt dött förut. Men nu har det det.

Det är lite skönt faktiskt.

Leva utan hopp.

Typ.

Bara leva.

Liksom.

Det var en gång en liten pojke som inte riktigt orkade med skolan. Han kom efter med alla ämnen och fick därför gå på möte efter möte där det satt olika lärare – ibland rektorn (”nu är det Allvar”) – och så föräldrarna (eller om det bara var mamman) där det pratades om hur han skulle ”komma ikapp” och om att han skulle få ”hjälp”. Hjälpen innebar att han skulle gå på ”Läxstugan” och plugga mer.

Summan av kardemumma man kom fram till på varje möte var att han måste PLUGGA MER, trots att problemet var att han inte orkade/ville/kunde plugga alls – han visste själv inte riktigt varför; han visste bara att han inte orkade!

Han kan ha haft ADD eller en depression, eller så kan ha han haft föräldrar som grälade mycket hemma och det gjorde honom orolig och trött och rädd…

….eller så hade han inga vänner i skolan, kände sej ensam och funderade mycket på det (”vad är det för FEL på mej?”)…

…eller så var hans mamma deprimerad och det gjorde honom orolig…

…eller så var han mobbad, men ingen lärare uppmärksammat detta…

I vilket fall som helst så var det NÅGOT som gjorde att han inte orkade/kunde plugga.

LÖSNINGEN man kom fram till på varje möte var: ”Plugga mer!” eftersom man poängterade att ”…du ligger efter i matte, svenska, so, engelska…så om du går på läxläsning (extra-plugg-timmar) på måndagar och torsdagar och pluggar MER så kommer du ikapp…”.

Han orkade inte lyssna och tänkte att ”dom vuxna fattar ju ingenting!”.

Så han slutade gå till skolan nästan helt – dök bara upp någon gång då och då, för att liksom visa att han fanns, eller nåt. Eller för att dom inte skulle tjata så mycket.

Det blev fler möten av samma sort där dom vuxna sa: ”Du MÅSTE….!”. Han ville svara: ”Jag kan inte! Jag orkar inte!” och ”Jag skiter i framtiden!” (för dom tjatade hela tiden om Framtiden), men han visste att det inte var någon idé…Dom skulle bara fortsätta säga: ”Du måste PLUGGA MER!”.

”Jag orkar ju inte! Förstår inte! Kan inte!”

Varför måste lösningen på problemet vara att lägga till MER av det som man inte orkar/klarar?

När en vuxen är utbränd på sitt jobb, säger man väl inte: ”Du måste jobba MER!!”

Det borde gå att lösa på annat sätt: Hitta lusten! Hitta kärnan! Hitta motivationen! Helt enkelt annat stöd och hjälp än bara: ”Gör mer!”

Jag är en fegis. En ibland väldigt modig fegis, men ändock en fegis. I vissa sammanhang är jag väldigt osäker och blyg. Grejen är att jag verkligen verkligen inte tycker om dessa mina sidor hos mig själv. Därför låtsas jag att dom inte finns och att jag inte alls är blyg eller känner mej bortkommen – jag ”spelar” modig eller utåtriktad, eller låtsas att jag inte bryr mej, fast jag bryr mej. Allt för att inte visa min svaghet.

Jag hatar dessa löjliga och svaga sidor hos mej själv och det är nog därför som jag inte kommer vidare med dom. Fast jag vet inte hur jag ska ”gå vidare”….och jag tänker att jag kan inte vara ensam om att känna så här. En del har säkert gömt sina svagheter ännu mer (än jag) och så pass mycket att dom inte ens själva längre vet om dom.

Nu ska jag berätta om en av mina svaga sidor:

Vem eller vilka ska jag heja på?

Där finns det tre kategorier:

a) Dom som jag självklart hejar på och som jag kan ROPA på om dom inte ser mej, bara för att heja (och i denna grupp ingår dom som jag älskar och dom som jag inte känner mej ett dugg osäker eller otrygg med, dvs mina söner, mina systrar etc).

b) Dom som jag ganska självklart hejar på, fast troligen inte om dom inte ser mej. Om dom står bortvända ifrån mej är det inte säkert att jag ropar och hejar. Dessa självklara är sådana som jag känner ganska väl och som jag självklart VET att dom tycker om mej någorlunda och dom känner mej.

c) Dom som jag är osäker på om jag ska heja på eller inte. Jag vet inte om dom känner igen mej och risken finns att jag hejar och dom tittar på mej oförstående (och varför är det så otroligt jobbigt??) ELLER att vi hejar och sedan kanske dom kommer fram och så vet jag inte om vi ska ta i hand, kramas eller hur vi känner varandra. Jag vet heller inte vad vi har för ”bakgrund” eller osv för jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Vi känner inte varandra särskilt väl. Vi är kanske vänner på Facebook, men KÄNNER inte varandra, utan känner bara till varandra, på något sätt….

VAD GÖR DET OM JAG SÄGER HEJ och den andre inte svarar, eller om jag hejar på någon jag inte känner egentligen (som inte svarar)? Varför tycker jag det är så pinsamt?? Det är väl bara att heja!!

Jag går OFTA fram till främlingar och pratar, om dom har en hund eller om dom har ett barn. OFTA! Typ varje dag. Och så pratar jag om ”typ ingenting” med denna människa, som jag inte känner. Nema problema!

Men att HEJA på någon som jag ”kanske-känner” klarar jag inte!

Knäppt!

Jag vill också bresa med benen, och ta mycket plats! Varför ska jag behöva knipa ihop mina lår och använda mina muskler för att ta så lite plats som möjligt?

Jag vill också sträcka ut mej över halva sätet och med benen brett isär meddela med kroppen att jag äger (!).

Jag har ju byxor på mej så jag visar inget genom att sitta med benen brett isär. Varför får jag inte det ändå? Varför får han det? Varför gör han så? Varför tar han sån plats? Varför är det GIVET att HAN får ta mer än halva benutrymmet medan jag ska kniiiipa ihop mina lår?

Det är orättvist!

….klippa fåren, göra bacon av grisarna och mjölka korna. Därefter skördar jag havre, bomull, sockerbetor, morötter och bönor.

Jag tvättar av mej och äter frukost, sminkar mej, klär på mej och går till sist ut med hundarna och lämnar dom hos dagmatte/husse. Sedan tar jag tåget in till ”stan”.

Vilka mornar, va!?

För många år sedan – på 1800-talet, typ – fanns det ett spel som hette SimCity. Jag tror det var på datorn…eller var det något spel man stoppade in i något…? Det lät nästan lite snuskigt…Nåja. Jag blev lite ”spel-besatt” av SimCity, och viftade bort sonen när han ville ha mat: ”Nej! Jag måste bara bygga en polisstation först….” . Typ.

Men sedan tröttnade jag.  Jag gick i konkurs hela tiden…tills Äldste sonen (som på den tiden var Den Ende Sonen) sa att det fanns ett fusk och jag kunde bli supermiljonär och bygga och bygga och bygga….tills jag tröttnade.

Så gick åren. Och jag blev stor. Typ. Eller större i alla fall.

Och så började jag spela ett Bonde-spel på nätet. Och blev fast. Igen. ”Vänta! Jag ska bara skörda havren!” eller ”Vänta! Jag ska bara mata kossorna!” och barnen stod och hoppade, hungriga och skrek: ”Maaat!” och jag bah: ”Meh!”

Typ.

Sen gick bondgården i konkurs. Det är såååå segt och stressande att ha hungriga grisar och kor som skriker, och så har man inte råd att köpa mat till dom, och så är ladan full och så kan man inte skörda eftersom ladan är full och så blir det bara pannkaka av alltihop. Då är det bara att lägga ner. Och tänka: ”Aldrig mer!”

Men nu är jag där igen! Vettefaan hur jag hamnade här, men nu måste jag så och skörda, varje minut, mata grisar och göra bacon av dom, hämta ägg och mjölka kossor och klippa får.

Grisarna är sötast. Dom är såååå charmiga och vinkar glatt åt mej när jag tittar på dom. Fåren (som i verkligheten är lite av ett favvodjur för mej) är helt stissiga och stirrar oroligt på mej som om jag vore ett monster. Hönorna är också lite lätt stressade.

Korna är rätt sköna… Dom ser lite småsura ut, men sätter sej på rumporna och flashar sina ljuver när dom vill mjölkas. Men det är otroooooligt segt när ladan är full och man inte kan utöka för det fattas några futtiga bräder….

Vi får se hur länge jag orkar den här gången….

….eller så får vi se hur länge jag kan spela innan jag går i konkurs igen.

Den där känslan när man vaknar och det är ljust ute och man inser att man försovit sig….

…och man är fortfarande mitt inne i drömmen och är lite bekymrad över sonen som ringt och inte ens kan sätta kopplet rätt på hunden….

…och man rusar runt som en äggsjuk höna och försöker vara lugn och inte stressa, eftersom inget blir bättre av stress…

…och man slänger på sig det som ligger överst på stolen, eftersom man inte har tid att  välja kläder så noga…

…men man inser att sminka mig måste jag ju iallafall – annars kan jag inte gå ut!

…och man stressar med hundarna till daghusse, men hunden vill pinka på varenda buske och har ett behov av att nosa väldigt noga på allt och inget….

…och man släpper in hundarna till daghusse och springer sedan till tåget, som faktiskt kommer ganska omgående….

…och man sätter sig på tåget och PUSTAR UT, för nu är man iallafall på väg…

… och konduktören kommer och man börjar leta efter SL-kortet, letar och letar…

….och inser att det ligger i den andra väskan – den som är kvar hemma…

…och man funderar om man ska åka vidare utan kort och hoppas att konduktören är snäll…

…och man inser att spärrarna i tunnelbanan måste också forceras, samt att kontokortet ligger i samma väska och också måste hämtas för att man ska få någon lunch…

…och man inser att man måste åka hem igen för att hämta SL-kortet och kontokortet …

… och man kliver av tåget och väntar på nästa tåg som går tillbaka, åker tillbaka och går den långa vägen hem igen…

…och när man kommer hem igen ser man att sonen inte gått till skolan, som han skulle ha gjort, men man har inte tid att ”hantera” det – utan fräser bara ”gå till skolan!!”….

…och man går och åker till jobbet igen, och när man kommer dit och tar av sig stövlarna inser man….

….att det är ett stort hål på strumpan så att stortån glatt (?) kikar fram – lysande rosa! Typ.

DEN känslan.

;P