Jag kommer tidigt till tåget. Det är 15 minuter tills det ska gå så jag funderar någon minut på om jag ska ”göra något” i 15 minuter eller bara stå/sitta och vänta. Jag bestämmer mej för att bara vänta så jag sätter mej på en bänk och tittar mej omkring.

På bänken intill sitter en man och läser på lappar. Han ser väldigt blek och mager ut och det ser ut som om han befinner sej i sin egen värld. Sen ser jag att han har ett radband i ena handen, så jag förstår att han ”rabblar verser”, eller vad det kan heta. Han rör munnen och rabblar tyst för sej själv. Han ser inte ut att må bra. ”Psykiskt sjuk”, tänker jag, och sen drar min Fantasi igång, blandat med ett gäng Fördomar:

”Han är orolig och rädd för snart ska han offra sitt liv för Islam/Allah/Gud eftersom han tänker spränga sej själv i bitar, tillsammans med Roslagståget och dess innehåll. Han är helt innesluten i böner och kommer att följa den inre rösten som säger att han är på ett självmordsuppdrag”.

På Roslagsbanans tåg. En söndag. Men psykiskt sjuka är faktiskt inte alltid så genomtänkta i sina destruktiva tankar.

Jag känner INTUITIVT och stark att detta är vad som kommer att ske….. och ska man inte lyssna på sin intuition? Jo, det ska man nuförtiden. Så jag ser till att kliva in i en annan vagn långt bort ifrån Självmordsbombaren. Och sen väntar jag. Och väntar.

Intuitioner har inte alltid rätt och ibland kan Fördomar och Fantasi dra igång allt möjligt. På vissa människor.

Det jag är mest rädd för i hela livet är att drabbas av demens eller Altzeimer. Ingenting annat skrämmer mej mer än att tappa minnet och bli en ”pajas” som inte hänger med eller förstår vad som händer runtomkring. Att inte känna igen sina barn eller kunna hänga med i prat etc.

När jag säger det till människor säger dom att ”…men när man väl ÄR där så märker man det ju inte själv!”. Så är det ju, men jag vill inte hamna där.

Det är som om att kliva ur sin kropp och låta någon annan ta över hjärnan på något vis. Att finnas men ändå inte. Då dör jag hellre.

Men man får inte välja bort livet. Eller man FÅR väl välja bort det, men man får inte säga: ”Om jag blir dement vill jag att ni avlivar mej”. Jo, man får SÄGA DET, men ingen kommer att avliva en ändå.

Så det är bara att fortsätta att vara rädd.

Vad är du allra mest rädd för?

PS. Givetvis är det att förlora sina barn det allra allra värsta och mest hemska, men FÖRUTOM det. DS

På eftermiddagen får jag ett sms: ”Nu flyttar alkisen”. Mellan har sett hur polacken & comp har gått ut ur hyresrummet med fyllda kassar. Sen kommer han och lämnar tvättstugenyckeln till Mellan. ”Den till dörren har jag tappat bort”.

Min livliga fantasi har utmålat ett skräckscenario av ölburkar, spritflaskor, skräp, trasiga glas och bajsiga och nedvräkta möbler i rummet. När jag öppnar dörren vågar jag bara titta med ett öga.

Chocken nästan golvar mej: Rummet ät städat, urtvättat och rent! Inte en spritflaska så långt ögat kan nå. Det är t o m urtorkat i garderoberna! Hallelujah!

Plötsligt händer det. Typ.

Alkispolacken har flyttat och rummet är tomt. Och rent.

Och jag kan andas ut.

Pfffffuuuuiiiiii……

Hon sitter framför mej och berättar kortfattat om sin bakgrund, och försök när du läser föreställa dej att det var DITT barn som berättade:

”Min pappa dödades utanför vårt hus. Jag var ungefär 10 år och jag minns att mamma låste dörren och sa åt oss döttrar att vi inte fick gå ut och inte titta ut genom fönstret. Vi fick heller inte veta vem som dödat pappa och varför. Ingen berättade. Men vi förstod på dom vuxna att pappa dött och att det var blodigt.

Sen var det bara mamma och vi 4 döttrar. Ni som bor i Sverige förstår nog inte hur det är när det inte finns en man i hemmet, men det är mycket otryggt i mitt hemland. Vem som helst kan gå in i hemmet och göra vad dom vill med kvinnor/tjejer när det inte finns någon man som skyddar familjen.

Det kom en gubbe till oss och ville att jag skulle gifta mej med honom, och mamma skulle få mycket pengar för mej, men hon sa faktiskt nej, för hon tyckte att han var för gammal. Jag är så tacksam mot mamma för att hon gjorde så, men det var samtidigt svårt för henne att säga nej – både för att hon var en ensam kvinna, men också för att vi inte hade några pengar. 

Sen var det en dag jag såg något otäckt. Det var män som misshandlade eller dödade någon på gatan och när jag såg det skrek jag rätt ut. Männen försvann därifrån, men mamma sa till mej att jag skulle straffas för att jag sett dom och att jag måste fly därifrån. Jag fick fly till en vän till mamma som bodde i ett annat land, men jag kunde inte vara kvar där heller. Då fick jag följa med en man till Sverige.

Jag var 15 år när jag kom och fick flytta direkt till ett familjehem. Där har jag haft det bra och jag har lärt mej svenska och går i gymnasiet på ett vanligt program. Jag har sökt uppehållstillstånd men har fått avslag. Jag kan ju inte åka tillbaka! Jag tycker inte att advokaterna jag haft varit bra och att dom inte lyssnat på mej och när dom intervjuade mej på Migrationsverket var jag jätterädd och jätteblyg och vågade nästan inte säga något alls och jag sa nog fel saker också. Jag var så nervös.

Nu har jag fyllt 18 år och då får jag inte bo kvar i familjehemmet. Jag vet inte vart jag ska ta vägen? Jag kan inte bo kvar och Socialtjänsten har släppt mej och jag kan inte åka hem. Jag är så orolig och stressad att jag har fått magsår och jag ser ingen framtid. Vad ska jag göra?

En liten fin tjej, som just blivit myndig….och som har helt annan bakgrund än vi i Sverige, och som myndigheterna släpper vind för våg den dag dom fyller 18 år……och som egentligen bara ”vill bli svensk”, men hur?

Hon har inga pengar och ingenstans att bo.

Ska jag säga: ”Det är kört. Åk hem!” ??

För Migrationsverket har ju rätt. Eller hur? Dom VET ju var det är farligt och inte. Och dom VET ju hur det är att vara tjej i ett muslimskt och patriarkaliskt land – eller hur?

Så det är väl bara att åka hem?

Eller?

Jag sitter på kvällen (och ligger på vaken på natten) och hör hur min inneboende alkoholiserade polack gormar och härjar i rummet intill. Jag är trött på hans gälla fylle-röst som pratar OAVBRUTET och HÖGT. Rummet är ju inte så stort, så jag förstår inte vad, vem eller vilka han överröstar men HÖGT pratar han. Oavbrutet. Som sagt.

Dom sista månaderna har han ett gäng ”kompisar” som också hänger där – den ena fullare än den andra.

Jag sa till honom i början av boendet där inne att han inte fick röka i rummet. Röken slingrade sej nämligen in i min lägenhet och förpestade vår tillvaro (sa jag). Därför röker han ALDRIG i sitt rum (vilket är otroligt, tycker jag…att  han – trots att han knappt kan stå på benen – rumlar ut och röker). 

Men jag glömde säga att han heller inte får supa sej redlös….men å andra sidan gjorde han inte det då heller.

När jag hör dunkandet (från VAD??) och tjongandet (från VAD??) och ibland kraschandet (troligen glas…) samt hans HÖGA gälla röst mässande, samt andras inhopp ibland tänker jag på barn som växer upp på det här sättet. Jag har tidigare försökt förstå hur det är och känns att vara alkoholistbarn, men jag har nog inte fattat vidden av det.

Trots att jag är VUXEN och inte bryr mej ett skit om människorna i rummet intill lever eller dör – är inte beroende av dom alls, eller älskar dom ett skvatt – så blir jag otroligt illa berörd, irriterad och rädd när jag hör ljuden som fortplantar sej genom väggen. Min fantasi skenar och det är otroooooligt obehagligt! Och jag kan inte slappna av.

Jag kan då få en yttepytteliten inblick i hur ett BARN till alkoholiserade (och störande) föräldrar (och deras ”anhang”) känner och har det. Hur orkar dom?! Dom måste. Dom har inget val. Dom måste stå ut dag ut och dag in, natt ut och natt in med vårdnadshavare som dricker, rumlar runt, ramlar, kräks, tappar saker, glömmer saker, slåss, blöder, får blåtiror, kissar och bajsar på sej och som man ibland kanske tror är döda…..

…..och jag kan bara GISSA vad dom får bevittna och uppleva.

Inte konstigt att vissa av dessa barn skär sej/blir deprimerade, kriminella, bråkar och slåss, blir inåtvända, utåtagerande, aldrig är hemma etc. Det finns också ett gäng som blir extremt DUKTIGA – både i skolan och på att ta hand om andra. Jag har själv träffat dom.

Som av ett UNDER klarar sej ett helt gäng människor genom en hel barndom med alkoholiserade föräldrar! En STOR eloge medalj till dessa!

…och här kan jag ju också passa på att länka till en fantastisk förening som skapats av två (då) unga tjejer som själva genomlevt detta helvete:

Maskrosbarn

Och självklart går också ett gäng under, blir missbrukare/kriminella, psykiskt sjuka, begår självmord etc.

Och jag förstår dom. På djupet. Verkligen.

Vi måste ta tag i detta.

Alkoholiserade föräldrar borde förbjudas.

Surprised!? Not.

Men jag hoppades att han skulle fortsätta ”vara vattenkammad och nykter” och med mössan i hand försvinna ut bakvägen…

In My dreams…

Ibland är mitt glas FÖR halvfullt.

Den nya hyresgästen hör av sej: ”När kan jag få nycklarna?”. Jag svarar precis som det är – att det bor ett fyllo där och att jag inte vet hur det ser ut etc.

Sen skriver jag ett sms till Polacken/fyllot om att han måste flytta ut den 31/1 och att det flyttar in en ny hyresgäst den 1/2.

Han ringer. Jag svarar.

”Do inte vara tydlig jag måsta flytta!” säger han.

”Jag var MYCKET tydlig. MYCKET. TYDLIG. Om att du MÅSTE flytta SENAST den 31 januari”.

”Jag har ingenstans att bo!!” Han pratar om det en stund. Jag lyssnar. Irriterat.

”Jag måste tänka på MEJ SJÄLV nu och du SKA flytta. Punkt.”

Jag är supertydlig.

Han mumlar något och vi säger sedan hejdå.

Pust. Det känns inte bra. Inte tryggt. Jag har ett fyllo i rummet intill, som har X antal fyllokompisar, som ofta hänger där…..och jag säger ”STICK! PYS! FÖRSVINN!”

Hua!

Jag vill också resa. Till Bali, Thailand eller bara till England, till fjällen och åka skidor eller Någonstans till någon slags #åkabortpåsemester.

Jag vill också bjuda mina söner på en längre resa där vi hänger, badar, upplever saker,

Jag vill också vara ett VI; ”VI ska åka till…../VI är bjudna på…./ VI ska bara chilla i helgen….”

Jag vill också bo på landet i ett hus med många djur!

Jag vill också bo i en gammal lägenhet på söder med högt i tak.

Jag vill också ha ett tjejgäng omkring mej som jag alltid kan vända mej till när det krisar eller när jag bara vill berätta något, och som jag bjuder hem ibland och vi pratar dricker och äter tills vi storknar…

Jag vill också bo nära jobbet.

Jag vill också ha valpar att nosa på, gosa med, leka med….

Jag vill också älska att stå i köket och laga mat, tänka på mat, planera mat, titta på matprogram på TV, blogga om mat, älska mat!

Jag vill också gå på zumba eller bara på ett gym regelbundet, bli beroende av det.

Jag vill också dela på allt med någon.

Jag vill också vara rik.

Jag vill också älska.

Jag vill också vara utvald och älskad.

Jag vill också!

Fan, vad det är orättvist!! 😠

Jag arbetar nu på ett jobb där jag stormtrivs. Mina arbetskamrater är underbara, lokalerna fantastiska, chefen underbar och jag älskar själva jobbet med medmänniskor i olika storlekar, åldrar och kön samt arbetsuppgifterna.

Arbetsplatsen är mitt inne i Stockholm. Dit tar det ca 1-1,5 tim enkel väg varje dag. Även om jag känner att jag inte lider av resorna märker jag att jag blir exhaused. Och det är resorna som sliter ut mej. Eller kanske snarare att komma hem så sent, handla sent, laga mat sent, ”landa” sent, somna sent…..och gå upp så tidigt.

När jag är på jobbet känner jag att jag trivs och mår så bra att jag alltid vill vara där – dygnet runt helst. Bo där. ”Vad ska jag hem och göra – jag mår ju bäst HÄR!”.

Så kommer jag hem och känner:
Här vill jag inte bo. Så här vill jag inte leva. 😕

Om jag tänker bort jobbet; hur vill jag då leva?

🐷 🐱 🐔 🐶 🐣 🐥 🐶 🐴

Jag vill bo i ett hus på landet med hundar och katter, ett par grisar och några hönor och 3-4 får. Jag vill ha några rum för trasiga själar (ungdomar) som bor hos mej och som får kärlek och omtanke av mej och djuren….

Jag vill gå omkring i sköna kläder, osminkad och inte tänka alls på hur jag ser ut, blad jag väger etc utan mer på hur VI på gården har det och mår.
Jag vill att mina barn (och såsmåningom barnbarn) ska komma ut och hälsa på när dom känner för det och bo där om dom vill när dom vill ett tag.

Helst av allt vill jag göra det här med en man jag älskar och som älskar mej, men ärligt talat har jag givit upp hoppet om att han finns, så därför måste jag tänka i banorna att göra det här själv.

1 + 1 + 1 + x = ?

Men hur får jag ihop mitt underbara jobb mitt i Sthlm med ”drömmen om landet”?

Ska jag helt enkelt ”tåla mej” tills jag blir pensionär och flytta ut på landet då? Och ”nöja mej” med att en stor del av mitt liv är ok nu?

Frågor:

Ska jag landa i att jag bor som jag bor och ha det som jag har det på fritiden och det kan få vara ”lite parentes” nu, och njuta så inihelvete på jobbet NU, och inse att allt inte kan vara perfekt samtidigt?

Och ska jag ge upp längtan efter att bli älskad, få älska och ”vara två”, eftersom det ändå inte blir något av det? Och: Hur begraver man längtan?

Svara nedan, tack.