När jag var ung….

När jag gick ut Sopis ”Aaarton-hundra-fyrtiotvå”….Nä, men för mer exakt 30 år sedan, så ville jag veta mer mer mer mer mer om ALLT som har med relationer, barn, människor, familjer, sexuella övergrepp, kvinnovåld, incest, samtalssorter, psykologi, terapi etc att göra. Jag sööög i mej kunskap om allt allt allt som har med detta att göra. Jag ville gå på ALLA utbildningar och lära mej mer mer mer och trodde att jag aaaaldrig skulle sluta intressera mej, eller sluta vilja lära mej mer mer mer och gå FLER utbildningar.

Men ALLT jag trott att jag ”aldrig ska göra/tänka/tro” har jag fått omvärdera.

Näe, inte allt, men MYCKET.

Och nu är jag där. Jag är FULL. Inte full på alkohol, men full på kunskap. Med det menar jag inte att jag kan allt, för så är det INTE. Jag kan mycket, men inte allt, och det dyker ju hela tiden upp nya vinklar och grejer och hitte-på-terapier och sånt.

Men varje gång jag gått en ”ny” utbildning dom senaste åren har jag tänkt ”Jaha. Men det här visste jag ju redan” eller ”Meh! Har dom gjort om DEN HÄR grejen så att det låter som en NY GREJ nu….?! Jaha, det var ju smart av dom, för då tjänar dom pengar på att alla ska gå den här utbildningen och lära sej prata på det sättet (som vi gamla rävar redan kunde, men inte hade satt namn på…) etc.

Jag börjar väl helt enkelt bli en jobbig gammal kärring som ”redan kan allt” och som sitter och gäspar när nya fräscha socionomer och terapeuter hoppar runt och energiskt pratar om ”Ett Helt Nytt Sätt” medan vi gamla kärringar sitter där och tänker ”Näe du LILLA GUMMAN – det är inte alls nytt! Det har bara fått ett nytt namn.”

Så har man blivit ”kärringen-mot-strömmen” eller en ”jävla-klimakteriekärring”.

Eller nåt.

Grejen jag ville förmedla var:

Huvudkontoret är fullt

och

JAG KAN ALLT.