Prata klarspråk – att vara tydlig/erviluca

Eller att våga prata om döden.

Vågar du?

Hur rädd är du för döden på en skala?

Eller är inte döden något som skrämmer dej?

ETT är säkert och det är att vi alla ska dö. Det är bara frågan om NÄR.

Och givetvis HUR.

Vi vill alla dö i sömnen (utan att vi ens märker det) när vi är typ 100 år.

När jag tänker ett varv till så är det inte så enkelt det heller, för OM vi vill leva ”i 100 år” så är vi antingen rädda för att dö och/eller så har vi ett så fantastiskt liv så att vi bara vill fortsätta leva och leva så länge det går.

Det finns ju många som faktiskt har ett så jobbigt och eländigt liv – fysiskt eller psykiskt – så att dom VILL dö, helst ”igår” och helst utan ansträngning.

————————————————————————————————-

Jag tittar på en dokumentär på Netflix som handlar om barn som har cancer på ett sjukhus i USA och som dör. Man kan ju undra varför jag ens tittar på en sån dokumentär, för det är den frågan nästan alla ställer sej när ni läser det här. Jo, anledningen är att 1. Döden fascinerar mej (för jag tror inte det är slut där) och 2. Människor, relationer och psykologi fascinerar mej (och har alltid gjort) och därför är det intressant – och givetvis otroligt sorgligt – att titta på denna dokumentär. Självklart gråter jag när jag ser den. Jag är inte gjord av sten.

I dokumentärens första avsnitt får man bland annat följa en 16-årig kille som behandlats i flera omgångar med allt som går, men där tumören fortsätter växa och ta över hans kropp. Läkarna har dock väldigt svårt för att prata klarspråk och därför pratar dom i cirklar och runt och bäddar in klarspråket (”du kommer att dö”) i så luddiga förklaringar att varken han eller hans mamma förstår att det nu handlar om ”livsuppehållande medicin” tills hand dör.

Läkarna frågar Honom OM han vill ha någon mer behandling och i så fall vilken (han får välja mellan två behandlingar). Samtidigt förstår jag (tittaren) att ingen (behandling) kommer att hjälpa, men det får han inte veta i klarspråk, så han väljer den ena (värsta = cytostatika). Han läggs in på sjukhuset och genomgår denna jobbiga behandling medan mamman är hemma med lillebror och ”har ingen barnvakt” så pojken är oändligt ensam på sjukhuset och personalen lider med honom.

Vid ett möte pratar personalen om frustrationen av att pojken ligger där och dör alldeles ensam. Han är dessutom livrädd för döden. Jag har lust att ropa till rutan: ”Hallå! Prata med pojken om döden! Ta dit en präst eller en kurator som han kan ställa frågor till och få ur sej sin oro och ångest!” och ”Hallå! Ring mamman och säg att hennes son kommer att dö – att behandlingen inte hjälper!”

Sen är det en läkare som säger att ”Jag tror ni alla lindar in era ord så mycket att varken mamman eller pojken förstår att han faktiskt ska dö och att vi förlorat kampen mot tumören. Jag tror vi behöver säga det till mamman, för att hon ska förstå allvaret och komma hit.”

Så gör dom. När samtalet ska hållas sitter det SEX stycken från personalen tillsammans med mamman i rummet och jag undrar stöttar dom varandra eller mamman i detta svåra samtal? Kanske både ock. Det måste vara ett helvetes svårt samtal. Men när hon får VETA hur det ligger till, bryter hon ihop och gråter (givetvis!) och sen stannar hon vid pojkens sida tills han dör.

Jag vet inte om någon pratar med pojken och låter honom lufta sin oro och ångest.

Jag har tidigare också tänkt att vi är för rädda och luddiga kring döden och vi gör den extra svår när vi inte vågar/orkar/kan prata om den. Den kommer för oss alla. I vissa länder/kulturer är den en del av livet och man hanterar den på annat sätt utan att blunda för den eller låtsas att den inte finns. Vi säger ju inte heller att någon dött utan vi säger att någon ”gått bort”. Hur ska ett barn kunna förstå det? ”Vart gick han?” tänker dom (kanske, beroende på ålder).

Självklart vill vi inte att NÅGON vi älskar ska dö. Absolut inte! Det är det värsta som kan hända.

Men tyvärr händer det och när någon blir sjuk eller dör och vi finns där omkring dom behöver vi hantera det och sätta ord på det. Kanske speciellt i sammanhang där barn är involverade. Barn behöver förstå PÅ RIKTIGT. Dom behöver få reagera och agera på det sätt dom gör OCH få ställa både knäppa och tokiga frågor och få raka svar.

När jag gjorde min första praktik som blivande socionom var jag stationerad på Danderyds sjukhus som sjukhuskurator. Vid ett tillfälle satt jag utanför ett rum där min handledare gått in för att prata med en pojke på ca 11 år höll på att dö. Mamman och pappan var i rummet och jag satt utanför med pojkens 6-årige bror. Jag frågade honom hur det var för honom nu när hans bror var så sjuk. Han sa att han tyckte det var jobbigt att han alltid måste vara hos farmor och farfar och att mamma och pappa aldrig var med honom. ”Kommer Markus att dö?” frågade pojken. ”Ja, han kommer att dö”, svarade jag sanningsenligt. ”Får jag hans indiangubbar då?” sa pojken. ”Det vet jag inte. Det får du nog fråga mamma och pappa”, sa jag. ”…men jag kan gissa att du får dom eftersom Markus inte kommer att leva längre och behöver dom inte…”, sa jag sen. ”Yes!” sa pojken och jag såg hur hans ögon glittrade över att få leka med indiangubbarna. Så kan en 6-åring reagera i stunden.

Jag kommer att skriva mer om döden framöver känner jag. Det är ett stort och intressant ämne.

Hur/vad tänker du?

——————————————————————————————————

#prataomdet #prataomdöden #döden #barnsomdör #pratamedbarnomdöden #död #netflix #prataklarspråk #varatydlig #luddig #prataicirklar #varaotydlig #otydlighet #reaktioner #barnsreaktioner