Jag ljuvlyssnar på ett gäng killar i åldern ca 15-17 som slagit sej ner intill mej i väntan på pendeltåget. Ett par tre killar står upp mitt emot bänken där jag och dom andra killarna sitter. Jag läser en bok och låtsas inte lyssna, men jag är idel öra. Jag är alldeles för nyfiken/intresserad för att stänga av öronen. För övrigt är jag jättebra på det.
En kille börjar. Han står och liksom trampar, verkar stressad:
-”Asså den där Putin…han verkar värsta knäpp! Asså, det kommer ju att bli värsta kriget överallt, typ!”
Kompisen som står bredvid uppfattar oron som kompisen sänder ut och svarar:
– ”BROOR, var inte orolig. Vi är starkare. Vi har ju typ USA och typ Tyskland och en massa andra länder…”
-”Jamen, han har ju hela jävla den där delen som förut var Sovjet…typ alla dom där ryss-länderna…och har han inte Kina också och Korea? Assåååå….”
-”Glöm inte Storbritannien!” säger kille som sitter bredvid mej på bänken. ”Dom är också med oss.”
-”Jamen, BROOOR, tänk om han blir värsta stressad, den där Putin, han verkar ju inte riktigt klok, asså…och så börjar han värsta kärnvapenkriget…vafaan!”
-”Men WALLA, tänk inte så! Vi kommer att vinna. Asså, vi har ju värsta många med oss, liksom. Och ingen vill väl vara med den där idioten Putin…?”
Sen kommer mitt tåg och jag tänker att jag HOPPAS verkligen dessa ungdomar och alla andra barn som går i skolan verkligen får prata igenom det här ordentligt för oj, vad oroliga dom verkade, trots att dom verkade rätt tuffa och försökte trösta varandra.
Vi kan ju inte ta bort oron förstås, för vi är väl alla oroliga, men vi kan hjälpa dom att prata om det – våga prata om det, om dom behöver.
Prata hjälper – det är ju mitt jobb.
Så prata med dina barn. Och hoppas skolorna runt om i Sverige förstår att vi lever mitt i historien just nu (och alltid, för den delen) och att detta måste hanteras och pratas om. Mycket, troligen. Och vi måste LYSSNA på barnen och deras tankar och åsikter, inte bara undervisa eller berätta själva.
erviluca #mammatillfyrakillar 