….eller inte. För när jag tänker ”gubbe” eller ”tant” som första tanke, så kan jag senare tänka ”…men vänta nu…var inte den tanten YNGRE än jag?” eller ”Den gubben måste ju ha varit max 55…” åsså får jag i mina tankar ta tillbaka tanken ”gubbe” eller ”tant”.
….eller inte.
För det FINNS gubbar och tanter i 30-årsåldern.
I alla fall: Idag när jag gick min skogspromenad, som jag inte gick i skogen direkt, utan mer på en gångstig utefter vattnet (nästan som ”Gröna Gången i Sala”) – en promenad på en timme – så såg jag en gubbe med två (!) käppar komma gående. När han fick syn på hundarna sken ansiktet upp och han började liksom gunga lite från sida till sida typ ”halledudandedejdå-gunga” och så satte han sej på en sten och öppnade armarna mot hundarna. Matilda blev glad och gick fram till honom och kröp in i hans famn och fick både pussar och kramar. Elsa var lite mer avvaktande och gick försiktigt fram, lät sej klappas, men bestämde sej sedan för att istället titta efter ekorrar.
Vi började prata gubben och jag och det visade sej att han i princip inte kunde någon svenska, så det blev lite gäster med gester över det hela. Han VILLE verkligen hitta svenska ord, men pekade på huvudet flera gånger och skakade på det, som om han VISSTE men det kom inte fram ord, ELLER så hade han haft en propp eller något som gjorde att han hade afasi, ELLER så hade han inte lärt sej svenska.
Jag frågade ”Språk?” och han svarade: ”Persiska, arabiska, kurdiska”. Så sa han ”Iran” och jag förstod att han var kurd från Iran. Sen stod vi där och utan ord, med kroppsspråket fick jag fram att han
Hade eller hade haft en stor vit hund. Den hunden var jättesnäll och älskade barn, men den var för stark för honom numera sedan han fått
Diskbråck. Han hade mycket ont i ryggen.
Han hade 11 barn. Sen om det var 11 barn eller 11 barn och barnbarn förstod jag inte för han sa att den yngsta var 6 månader, fast han kanske menade 6 år.
Sen var det något med Värmdö. Det kan ha varit så att familjen bor på Värmdö, men han viftade bortåt så jag tolkade det som att antingen att han var skild från familjen eller att de flyttat från Värmdö. Eller möjligen att dom flyttat från honom till Värmdö.
Det vore kul att höra honom berätta vad han fick ut av samtalet….kanske nåt heeeelt annat. 🙂
När vi skildes åt verkade han jätteglad och tackade mej. ”Tack Madam!” sa han. Kanske jag gjorde att han mådde bättre en stund, om han nu mådde dåligt innan….
….men det ÄR härligt att träffa random människor och prata en liten stund.
I maj 2020 adopterade jag en rysk gatuhund, Matilda. Hon sas vara ungefär 2 år. Hon flöt in i vår familj som om hon aldrig gjort annat plus att hon betedde sej som Världens Lydigaste och Finaste hund ever. Dessutom var hon otroligt kärleksfull och charmig, rolig och lättlärd. Om än lite tjock. Tjock är hon fortfarande. Det var svårare än jag trodde att ”banta ner” henne. Hennes bästa är MAT så varför förneka henne det, eller låta henne vara hungrig?
Promenaderna i skogen då gick vääääldigt långsamt eftersom det var Milton, 16 år, som då styrde takten. Vi hade också oftast med oss Blinka – vår cornish rex – som egentligen bara älskade Hugo, men som gillade att gå på promenad.
Hugo och Blinka
Sen försvann Blinka. Hon vände sej om och sprang iväg på en skogspromenad. Jag trodde att hon sprang hem, men det gjorde hon inte. Vi saknar henne fortfarande. Hugo bröt ihop. Hon och han var som ETT. Dom älskade varandra.
En kort tid efter att Blinka försvunnit, var vi tvungna att avliva Milton. Han kunde plötsligt inte gå längre utan låg som en padda på golvet med benen i fyra väderstreck.
Hugo mådde riktigt dåligt.
Vi skaffade en ny kattunge, både som tröst till Hugo, men också som kompis till Theo (vår andra cornish rex katt). Som kompis till Theo blev det mycket lyckat, och de leker fortfarande varje kväll i full fart, men det blev ingen ersättning för Hugo. Ingen katt kan bli som Blinka var för Hugo. Så är det bara. Hon var sååå speciell och dom hade en otroligt nära och fin relation.
Så bestämde jag mej för att adoptera en till hund från Ryssland/Sibirien eftersom det gick så bra med den första. Jag tittade på bilder och hade i princip bestämt mej för att adoptera en LITEN tik, när Elsa dök upp i flödet. Hon hette inte Elsa då, utan hade fått ett ryskt namn av organisationen som fann henne. Hon var mager och utsliten, men det var som om ”bilden talade till mej” och jag kunde inte släppa att hon var den som borde få komma till oss. Och så blev det.
Elsa kom i november 2020. Hon bestämde sej för att jag var den som skulle rädda henne från ALLT sekunden från att hon kom ur buren som fört henne till Sverige, precis som Matilda gjort. Elsa gav dock ett intryck av att vara känsligare och oroligare än Matilda och i början var promenaderna lite svåra eftersom hon ville nästan gå MELLAN mina ben. Hon var också rädd för dörröppningar, eller om det var så att hon inte ville gå ut när hon väl kommit in. Men det här gick över rätt snabbt.
Att få ihop hela flocken gick också bra, och jag körde ”Ha-nya-hunden-kopplad-tills-den-fattat-vad-som-gäller” (och knixa till lite i kopplet när dom gjorde ”fel” och berömma vid ”rätt beteende”). Det tog ca 3 dygn med både Matilda och Elsa att kunna vara okopplade och gilla läget (dvs inte jaga katterna).
Matilda är numera inte så perfekt som hon var från början, men nästintill. Det som är lite segt nu är att hon går sååå långsamt när hon är kopplad. Hon vill inte vara kopplad! När hon är lös skuttar hon runt i skogen som en liten skuttrumpa, men kopplad orkar hon knappt lyfta fötterna…
Elsa är min kärleksskugga och är med mej överallt. Hon är mjuk och fin och otroligt behaglig. Och väldigt tyst. Hon har fått några ”tokanfall” där hon rusat runt av ren glädje och det har varit härligt att få uppleva. Hon bjuder också ofta in mej till lek och leker med hundar i hundrastgården. Matilda leker varken med leksaker eller andra hundar. När jag gav hundarna en pipleksak DÖDADE Matilda den och tog ut innehållet. Sen var den leken slut.
Igår hade jag släppt ut hundarna för kvällskissning på tomten. Matilda började skälla så jag gick ut för att tysta henne. Då kom en hare skuttande och båda hundarna fick spel och började tokskälla! Elsa hoppade upp med framtassarna på staketet och skällde galet och sen började hon SKRIKA. GALLSKRIKA. Samtidigt som jag försökte tysta Matilda gick jag fram till Elsa och upptäckte att hon fastnat med framtassarna i staketet och det gjorde ont. Hon vred och slet sej och SKREK och jag försökte både lugna henne och ta bort tassarna från staketet. Antagligen gjorde det ont av både att hon slet och att jag försökte lossa henne, så hon nafsade efter mej (utan att göra mej illa).
Då kom Matilda farande och började slåss med Elsa när hon satt fast i staketet. Jag tog tag i Matildas nackskinn och skrek eller sa argt ? ”NEJ, MATILDA! SLUTA!!” . Hon slutade inte och det var som ett galet slagsmål där den ena sitter fast. Jag ropade på ”HUGO!!!” och försökte både få hundarna att sluta slåss och få loss Elsa. Hugo kom ut och jag ropade åt honom att ”TA MATILDA!”. Han kom fram och tog henne och gick in. Jag lyckades få loss Elsa och hon sjönk ihop i en hög på marken och skakade. Jag skakade också. Jag böjde mej över henne, kände igenom henne med händerna för att se om hon hade några skador, men kände inga, och pratade lugnt och märkte att jag var jättedarrig. Vi stod så ett tag och sen sa jag till Elsa att vi skulle gå in.
Vi gick in och Elsa smet förbi alla och in under Hugos skrivbord, där vi har en hundkorg. Hon kröp ihop i en liten boll och låg där och skakade och flämtade. Matilda gick runt som en härskare som vunnit ett krig. Theo gick fram till Elsa och slickade på henne. Det var fint. Jag och Hugo pratade fram och tillbaka kring vad som hänt. Jag förstod inte varför Matilda börjat slåss med Elsa och funderade mycket på vad som gått fel. Först idag kom jag fram till att Matilda antagligen trott att Elsa attackerade mej och att hon skyddade mej från Elsa. Någon annan anledning kan jag inte se.
Elsa sökte skydd i Hugos rum i några timmar. Jag gick och la mej. På natten kom djur efter djur in till mej. På morgonen låg Elsa bredvid mej i sängen som vanligt, men hela f m betedde hon sej annorlunda och ryckte tex till när Bella (katten) hoppade upp på bordet bredvid henne, vilket hon aldrig gjort förut (ryckt till alltså). Hon låg också kvar i min säng tills vi gick ut och i vanliga fall brukar hon ligga bredvid mej i soffan på morgonen. Matilda gick omkring och var lite ”konstig”, fortfarande som om hon var The Master of them all.
Sen gick vi vår skogspromenad och båda hundarna var helt som vanligt. Puh!
När vi kom hem la sej Elsa i hallen och Matilda gick in. Det var också ovanligt. Elsa brukar gå in med mej. Sen vaknade Hugo och kom upp. Då kom Elsa till vardagsrummet och efter att hon hälsat på Hugo la hon sej i soffan bredvid mej, som hon brukar. Efter det har det känts lite mer som vanligt.
Jag berättade allt för Urban, som skrev: ”Förtroendekris”, vilket jag tror var mitt i prick.
Elsa hade en förtroendekris efter fastnandet, slagsmålet och alltihop.
erviluca #mammatillfyrakillar 