RSS Flöde

Månadsarkiv: januari 2021

Mina små ryskor /erviluca

Postat den
Jag träffar Matilda för första gången.

Först kom Matilda den 14 maj 2020. Hon var KÄRLEK rakt igenom. Hon bestämde sej för mej direkt och att vi hörde ihop. Och så har det varit sedan första sekunden. ”Jag är hennes och hon är min” var det som om hon sa med hela sej. Hon är otrooooligt SNÄLL, god, kärleksfull, lättlärd och det bästa hon vet är 1. Mat (och allt ätbart) 2. Sova (helst på rygg mitt på golvet med benen i fyra väderstreck). Hon accepterar alla situationer och allt som om hon aldrig gjort annat.

Hon kunde gå lös ganska omgående och dom första veckorna höll hon sej intill mej hela tiden, trots att hon var lös. Gärna precis bakom eller på sidan. Sällan gjorde hon några utflykter någonstans och nosade inte på marken alls. Hon följde bara med.

Sen började hon göra små små avstickare, en meter hit och två meter dit. Hon började nosa på marken och komma efter ibland, men skuttade snabbt ikapp och kom DIREKT när jag ropade eller visslade.

Numera gör hon lååånga avstickare och eftersom hon är en smart liten hund så kan hon lista ut att ”om jag går där borta så möter jag matte bakom berget” så ibland försvinner hon ur min åsyn men dyker snart upp bakom ett litet berg eller en sten.

Och OJ vad hon nosar, på allt och hela tiden! Hon vill helst inte vara kopplad nuförtiden och det visar hon genom att när hon är kopplad gå lååångsamt bakom mej så att jag hela tiden får ”skynda på henne”. Hon stannar också och nosar läääänge på varje liten grej som om hon säger ”Se bara vad jobbigt det är att ha mej kopplad!”.

När hon är lös går hon ALDRIG fram till människor eller hundar. Hon KAN skutta efter en katt, en hare eller ett rådjur men kommer rätt snart tillbaka till mej. ”Kul att jaga lite men det är ändå bättre att vara där matte är”. Liksom.

Elsa i tåget på väg hem.

Sen har vi Elsa. Hon kom till oss den 15 november 2020. Hon bestämde sej också för mej direkt och det kändes som om hon ville krypa IN i mej. Hon tryckte sej så nära mej att jag knappt kunde gå och det har hon fortsatt med ända till för ett par veckor sedan. Jag har skaffat ett sånt där koppel som drar ut sej själv och med det vågar hon ta små turer framåt och åt sidorna. Jag har testat att ha henne lös, men det går inte. Hon har världens lukt- och jaktsinne och när hon får in en djurlukt i sin nos så ser man att hon ”försvinner” för omvärlden och går in i ”jakt-mode” och så sticker hon. Då hör hon INGENTING. Och jäklar vad hon är snabb!

Minsting med Elsa och Matilda.

Elsa är en mer känslig typ än Matilda. Elsa hade bott i något ”shelter” ett tag innan hon kom och var mager. Hon ätit upp sej till normalvikt nu, vilket innebär att hon inte längre äter upp all mat som hon får (!). ”Unbelivable”, säger Matilda och vill äta Elsas rester. Nope. Det får hon inte. Matilda är TJOCK.

När Elsa kom, och var så mager, så började jag ge båda mat tre gånger om dagen. Jag hade inte hjärta att ge Matilda två gånger (som jag gjort tidigare) om dagen, och Elsa tre gånger, så jag minskade på Matildas matmängd och gav henne tre gånger istället, men oj vad tjock hon blivit! Nåja. Hon är söt och tjock.

Elsa kissade och bajsade inomhus dom första veckorna och jag funderade på hur jag skulle få henne att bajsa och kissa utomhus, för hur långa promenader vi än gick så gjorde hon sina behov inne, och vad jag förstått ska man inte ”fya” när hundar gör sina behov inomhus. Sen är jag så knäpp också så att jag tyckte inte det var så jättestort bekymmer och tänkte att ”det löser sej nog”. Det gjorde det. Jag listade ut att hon bara bajsar och kissar när hon är lös, vilket innebär att vi behöver gå till vår hundpark en sväng varje promenad, eller släppa ut henne på vår lilla tomt, så gör hon sina behov där. Klart! Inget kisseri och bajseri inne längre. VISSTE att det skulle lösa sej.

Alla älskar Matilda.

Matilda är en sån som ALLA kan klappa och gosa med. Det är skönt. Om det kommer fram barn som vill klappa säger jag ”Ja, ni får gärna klappa Matilda – hon älskar alla!” och så står hon där och njuter när vem som helst klappar. Elsa behöver få nosa först och kanske att hon visar att det är okey eller så vill hon avstå. Man ser på hennes kropp, tycker jag, MEN hon är inte farlig och har inte morrat eller så, men jag kan SE att hon behöver ”space”, liksom. Då säger jag att hon är ”blyg” eller att hon vill helst vara ifred och det accepteras av barn.

Båda har börjat LEKA och det tycker jag är ett stort framsteg. Matilda leker helst ”kasta något – hämta – leken”. Gärna lääänge. Och när jag köpt ett mjukisdjur som piper blir hon GALEN – hon kastar sej över djuret och massakrerar det, tar ut pipen och sen är det bara trasor kvar. Och fort går det. Jäklar, vad jag blev förvånad över hennes massaker-sätt.

Elsa gillar att leka med andra hundar, och det gör hon i hundparken ibland. Hon har också försökt få igång Matilda, men hon är inte så intresserad. Elsa gillar också att ligga på rygg och lite lojt kasta omkring ett mjukdjur och så ska man draaaa lite i det och sen kasta det PÅ henne, så hon når, annars tar leken slut eller så tar Matilda mjukdjuret. Elsa kan också leka med händerna att man liksom buffar på henne och hon lekbiter i händerna. Lite lojt även det.

Elsa vill alltid ligga nära på dagen i soffan om jag sitter där. Matilda ligger nästan aldrig nära. På natten ligger båda i soffan i vardagsrummet, men kommer en stund på natten eller mot morgonen och knökar ner sej med mej i sängen. Det är rätt mysigt. Även katten Theo har börjar krypa under täcket och ligger tättintill mej. Var katten Bella är på natten vet jag inte säkert. Ibland ligger hon på täcket i min säng, men jag tror hon ofta också ligger högst upp i katt-klätterträdet. Där ligger hon iallafall oftast på dagen när hon sover.

Bella och Elsa (hittade ingen bild på Elsa och Theo)

Elsa älskar Theo, och Theo älskar Elsa. Han styrker sej emot henne och hon ger honom en slick då och då. När Elsa vill LEKA Med Theo ser det lite läskigt ut för hon får in nästan hela Theo i sin mun, men jag tänker att Theo borde säga till om det gör ont och det gör han inte. Sen jagar dom varandra lite grann. Theo smidig som en panter, Elsa klumpig som en elefant.

Jag avslutar med något jag tycker är jobbigt och det är att både Elsa och Matilda hårar så IN I HELVETE! Jag har ju tidigare haft pudelblandningar som inte hårat alls och nu förstår jag varför… Strumporna är FULLA av vitt hår – ALLT är hårigt! När jag tvättar i tvättstugan blir torktumlarens filter FULLT av hundhår och trots att kläderna är nytvättade är dom fulla av hår! Jag blir fanimej tokig!!

Jag borstar och borstar och borstar och tycker att borsten fylls av hår och blir förundrad över att dom har hår KVAR när jag borstat så att jag får ont i armen. Men det syns inte ens att jag borstat dom! Fy i helvete! Nästa gång blir det pudelblandning el dyl igen. Hoppas hårandet lägger sej och att det är ”flyttnings-stress-hårande” nu eller möjligen ”vår-hårande”, för oj vad dom hårar!

Hur gör andra med hårande djur?

Det var allt för nu om mina ryskor.

Plötsligt förstår jag /erviluca

Postat den

Det är väldigt få människor jag tycker genuint illa om, men dom finns. Tyvärr. Och just dom jag tänker på är såna som jag har varit tvungen att ”hantera” på något sätt eftersom dom befunnit sej i min närhet.

Jag har då verkligen vänt på min hjärna tre varv för att försöka förstå dom och varför dom agerar och är som dom är, men det har inte funkat.

Jag, som till och med har träffat pedofiler och lyckats begripa varför dom gör som dom gör, och visserligen tyckt illa om handlingar dom utfört, men ändå inte tyckt genuint illa om dom…på nåt sätt. Ändå finns det personer i mitt liv jag träffat som jag GENUINT tycker fruktansvärt illa om. Vad jag vill säga med det är att jag verkligen har en fantastiskt förmåga att förståååå människor, även idioter. Förmodligen en yrkesskada (?).

Men när jag verkligen inte lyckas förstå en människa och tycker genuint illa om den handlar det oftast om personer som KÖR ÖVER människor (och då inklusive mej) och som fullkomligt skiter i hur andra mår och ofta är det personer med makt, som gjort att dom fått kraft därifrån och kunnat fortsätta bete sej som osympatiska och egocentriska imbecilla översittar-idioter.

Nåja.

Igår när jag stod i köket hemma och fixade lite med något, så slog det mej PLÖTSLIGT att jag begriper en av dessa personer (det rör sej om mindre än en handfull människor) och varför hen agerat och gjort som den gjort mot mej. Det var som en Inre Förståelse, eller Förlåtelse, på något vis. Ganska skönt. Och konstigt. Det var som ett ”Jahaaaaa!” som liksom föll över mej.

Att plötsligt begripa något som man tyckt varit helt obegripligt och konstigt och som gjort mej så otroligt arg, ledsen och frustrerad, var en lättnad. Som en utandning och som om axlarna hamnade på plats igen, på nåt vis.

Jag har verkligen försökt förstå, och ställt allt frågor jag kunnat, och gjort vad jag kunnat för att begripa en obegriplig handling. Jag har inte krupit undan och tänkt ”ja ja, nu gör dom något knasigt och det är väl bara att gilla läget” – nej, sån är jag inte. OM jag tycker att någon gör FEL så talar jag om det och vill ha en förklaring. OM jag får det och kan begripa den så accepterar jag det givetvis oavsett vad jag tycker om det (om det inte skadar någon illa). Jag gillar läget. Men om jag inte förstår och inte får några vettiga svar…då kokar det inuti!

Jag har inte fått några begripliga svar – i alla fall inte på dom frågor jag ställt, utan mer ”Goddag Yxskaft – svar” eller ”von oben-svar” eller ”härskartekniksvar”. Ja, det finns många ”svar” man kan få som låter som om dom svarar, men som verkligen är en massa fina ord på rad (”politikersvar”, sa någon) som inte är svar på någonting, men som låter fint eftersom det är en massa högtravande ord staplade på varandra. Det finns också svar som inte betyder något och som ”trycker till” den som frågar så att den blir tyst (och/eller ledsen). Såna svar har jag också fått. Men inga ”så här är det” – svar.

Men igår så begrep jag lite grann ändå.

Pyttelite.

Så antingen ska jag nöja mej med min inre förståelse och släppa taget om frustrationen och vandra vidare….eller så ska jag låta ilskan få ta ett varv till inuti innan jag är beredd att släppa.

För AGERANDET är fortfarande för jävligt.

Hm.

Ska ta mej en funderare till.

Men skönt var det när hjärnan föll tillbaka på sin plats.

Matilda och Elsa /erviluca

Postat den
Matilda när jag hämtade henne i Nynäshamn.

Först kom Matilda. Hon funkade från dag ett så fantastiskt bra och var så lättlärd, kärleksfull och underbar så jag ville ha en till, MEN jag hade bestämt mej för att vänta tills Milton (vår yorkipoo som blev 16 år) gick bort. Så gjorde han det någon månad senare.

Jag hade bestämt mej för att nästa hund skulle vara väldigt liten och med en päls som inte fäller…

Elsa

…men jag kan tydligen inte hålla det jag lovar mej själv. För plötsligt hade jag bokat Elsa. Hon hette då Lilou och bodde i Yakutz i Sibirien. Jag såg henne på en bild och hon var så MAGER, liknade Matilda och hela bilden liksom skrek: ”Adoptera mej!!” och det var DIREKT riktat till mej. Så fort jag försökte tänka en annan tanke var det som om jag svek henne.

Så den 14 november hämtade jag Elsa (som hon fick heta efter måååånga förslag från mej till Minsting som sa ”nej” till dom flesta).

Elsa, Matilda och Minsting

Elsa bestämde sej för att älska mej från sekunden jag tog hennes koppel. Hon tryckte sej intill mej och har älskat mej reservationslöst sedan dess. I början var det svårt att gå promenader med henne för hon gick så tätt intill så att jag (nästan) snubblade över henne.

Nu har vi alltså två hundar som är adopterade från Ryssland, från samma förening (Hundförening ”jag vill leva” (jag-vill-leva.com). Dom som sköter den föreningen är volontärer och man betalar endast för det som utförs på/med hunden (dvs veterinärbesök med undersökning sterilisering/kastrering och vaccinationer), pass och resan. Dom är hängivna och många hundar får först bo i en fosterfamilj i Ryssland ett tag innan dom skickas till Sverige.

Hon som hade hand om Elsa hade köpt ett fint läderhalsband med en bricka till där Elsas namn och mitt tfn stod på. Jättefint och omtänksamt. Dom kallas Curatorer och man får små filmer och bilder på sin hund när man har bokat den, och dom vill gärna att man skickar bilder och filmer till dom efter att hunden kommit också.

Matilda

Matilda är en MYCKET lugn och trygg hund. Hon utstrålar kärlek och godhet. Hon är lättlärd och äääälskar att lära sej nya ”konster” och grejer. Hennes största intresse i livet är MAT och hon hittar mat ute och överallt! Hon är överviktig, men antingen kommer hon att gå ner i vikt när vi får lite ordning på matvanorna, eller så får hon vara en knubbis. Hon går lös på skogspromenaderna och skuttar glatt runt på små ”utflykter” och kommer ALLTID när jag visslar eller ropar och hon går aldrig fram till andra hundar eller människor – hon verkar inte intresserad helt enkelt.

Elsa är också lugn i grunden och lättlärd. Dock är hon lite mer ”spattig” och orolig än vad Matilda är. Elsa har jaktsinne och när vi går i skogen hamnar hon i nån slags ”FOKUS” på JAKT-mode. Därför måste hon (tyvärr) vara kopplad. Hon lyder mej som en liten soldat när hon inte känner olika dofter etc men OM en doft av rådjur eller hare når hennes nos, blir hon både blind och döv för vad jag vill.

Det hände för några veckor sedan att jag hade båda lösa i skogen och plötsligt dök det upp ett rådjur framför oss. Oj oj oj, Elsa gick direkt in i ”hunting mode” och försvann. Matilda hakade på. I ca 15-20 minuter stod jag där och visslade och ropade, men gav upp och började gå hemåt. Då ringde mobilen: Det var ett par killar som var ute och joggade som hade hittat Matilda och hon var på väg hem (förstod jag eftersom hon var på gångvägen på väg mot vårt hus). Jag gick dit och mötte en trött, smutsig men ganska lycklig (!) Matilda. Jag tackade givetvis jättemycket för hjälpen och fortsatte hemåt med henne funderande på om Elsa försvunnit ordentligt…

…då jag mötte ett ungt par som frågade om jag hade en stor ljus hund. ”Ja….”, sa jag. ”Hon stod utanför huset och ville in i porten så vi släppte in henne och nu ligger hon utanför din dörr. Vi ringde på men ingen öppnade.”

Så Elsa, som då bara bott hos oss någon månad, hade hittat hem igen och låg och väntade på mej. Fantastiskt! Ja, hon låg där och såg också rätt lycklig och nöjd ut…och jag tänkte ”Helvete! Nu kan jag inte ha henne lös fler gånger!”.

Matilda får fortfarande gå lös, för hon springer inte efter något när inte hon har Elsa som drar igång skiten.

Så är det på hundfronten hemma hos oss nuförtiden.

Men OJ, vad dom hårar! För i helvete vad dom hårar! Sedan 2006 har jag nästan bara haft pudelblandningar som inte hårat alls, men nu…. ALLT är täckt av vita hårstrån och när jag tvättar i tvättstugan blir torktumlarens filter FULLT av ljust hår!

För att inte tala om golvet….som har tussar av vitt hår i hörnen, och strumporna! Pust!

Ja ja, man vänjer sej kanske och slutar sucka över håret…gissar jag. Och givetvis borstar jag dom! Och får stora tussar i borsten som jag slänger. I princip varje kväll när dom ligger i soffan får båda en genomkörare av ”underhullsborsten”. Dom tycker det är skönt så det är inga problem.

Matilda

Elsa ligger helst nära mej i soffan och vill också helst att jag har en hand på henne hela tiden (än så länge). Matilda ligger alltid mitt på golvet på rygg med tassarna i fyra väderstreck. Sååå gulligt! Och hon drömmer jättemycket! Oj, vad hon drömmer! Hon springer och viftar med tassarna, låter, voffar och piper. Jag undrar hur hund-drömmar ser ut/är…