RSS Flöde

Dagsarkiv: 18 februari, 2021

En liten skrutta…del 3 /erviluca

Postat den

Jag träffar Tova-Li flera gånger det året jag jobbar på Barn-och Familjeenheten inom Socialtjänsten och hon är verkligen en liten in i själen skadad tjej, men jag gillar henne verkligen och önskar att någon ska orka genomleva hennes utbrott, ilska och se hennes sorg och ge henne det hon inte fått tidigare så att hon lappas ihop inuti och kan bli en någorlunda hel människa.

Hon tänder eld på sin madrass på SIS-institutionen och när jag efteråt frågar varför säger hon att hon blivit utskälld för att hon haft på sej handduk på håret vid frukosten (fast det är ”förbud” mot det) och blivit utskälld och kränkt av en manlig personal, rusat in på rummet och gråtit och känt sej som den ensammaste lilla tjejen i världen och ”utan att tänka” tänt eld på madrassen, både för att hon ville dö/elda upp sej själv, och för att hon var arg och ville skada och förstöra. Men hon blir rädd över eldens förlopp och springer ut ur rummet och sen blir det kaos.

Personalen ringer mej och är upprörd och vet inte om dom kan ha kvar henne. Dom säger att hon måste straffas och därför sitta på ”isoleringen” och jag tänker att det är det sista hon behöver och att straff aldrig hjälper, men vad är jag mot SIS-världen. En ”flummig/töntig/mesig” liten socialsekreterare. ”Jaha…”, säger väl jag och bokar en tid för att träffa henne igen.

Jag träffar henne både en och två och tre gånger och hon vill bara därifrån och pratar varje gång om knäpp personal och att det inte finns någon att prata med och hennes frustration, sorg och ilska. Lilla skruttan som livet behandlat så jävligt.

Så hör kvinnan på det gamla HVB-hemmet av sej och frågar om hur det gått för Tova-Li för hon kan inte sluta tänka på henne. Det är ju egentligen Sekretess (huvvaligen) men eftersom vi behöver en placering för henne och alla familjehem och HVB-hem hittills sagt ”Nej, inte en tjej som skär sej, rymmer och sätter eld på inredningen!”, så berättar jag lite grann och familjehemsmamman säger att hon nu har ork och utrymme för att ta emot Tova-Li igen och jag vet ju att T-L gillade den här kvinnan.

Så Tova-Li får flytta till den ”gamla” familjehemsmamman. Det går ”sådär”…. Tova-Li hittar snart en missbrukande pojkvän och börjar rymma och röka på och snorta kokain och….

….och jag slutar som socialsekreterare och går vidare på min väg framåt i livet som socionom.

Men jag kan inte sluta tänka på Tova-Li och hennes bror.

Många (säkert 10) år senare träffar jag en gammal kollega från den tiden – en som jobbade kvar när jag slutade. Vi pratar om allt möjligt, men så frågar jag: ”Hur gick det för Tova-Li?”

”Hon blev missbrukare och när hon var 20 år tog hon en överdos och dog.” ”Brodern då?” ”Samma, fast lite tidigare…”.

En sån liten skrutta har ofta en väldigt mörk framtid, om hon inte är ett maskrosbarn, som klarar sej trots allt. Men Tova-Li var inget maskrosbarn.

Hon var en liten tussilago.

En liten skrutta…del 2 /erviluca

Postat den

Jag hade läst hennes ”journal” på Socialkontoret och blivit rätt tagen av hennes bakgrund. Socialsekreteraren som haft henne som klient innan hade ”gått in i väggen/blivit utbränd” och hade otroligt dåligt samvete för att hon övergav den här tjejen och pratade mycket med mej om hur eländigt hon haft det och hur Socialtjänsten misslyckats med sin placering. Hur skulle vi kunna rätta till det? Den socialsekreteraren hade kopplat in BUP och försökt få tjejen att PRATA, men det hade inte gått. Och nu var hon placerad på en SIS-institution.

Ärligt talat visste jag inte då helt säkert vad en sådan var, annat än att jag visste att det det var en institution där ungdomar bodde och där dom fick stöd och hjälp (trodde jag – ha!).

Så ska jag då träffa henne för första gången, lilla Tova-Li. Jag sitter redan i besöksrummet när två personal kommer in med henne. Hon har grå mjukisbyxor och en hoodie med luva på sej och luvan har hon över på huvudet och håret hänger framför hela ansiktet. Hon släntrar in och slänger sej i en fåtölj. Jag ser på hela hennes kropp att hon är både ovillig och nervös och jag vill så gärna att hon ska förstå att jag är snäll och vill henne väl.

Jag hejar och presenterar mej för henne och hon muttrar ett lågt ”hej” bakom håret. Jag tycker det är stort nog, så jag är nöjd, men personalen fräser åt henne ”Ta av dej luvan, Tova-Li och ta bort håret från ansiktet! Och hälsa ordentligt!”. Jag tycker inte det känns bra och är nöjd med hur vi har börjat, men personalen fräser återigen åt henne att ta av luvan och bete sej som folk och att hon ska skärpa sej.

Jag tror jag säger att ”det gör inget – hon behöver inte hälsa mer än så”, men jag minns inte säkert om jag bara tänkte det eller om jag verkligen vågade säga ifrån. Det var mitt första möte med SIS-världen och jag var helt nykläckt som socialsekreterare. Jag hoppas jag sa ifrån. Idag hade jag med all säkerhet ifrågasatt personalen. Men då…. vet inte. Jag kände bara ett enormt obehag inuti. Jag tänkte på allt Tova-Li varit utsatt för och hur hon faktiskt inte träffat speciellt många kloka och snälla vuxna, utan att antingen hade dom utnyttjat henne eller så hade dom svikit henne eller försvunnit ur hennes liv.

Efter en stund går personalen ut ur rummet och jag sitter ensam med Tova-Li. Puh, tänker jag. Jag berättar lite om mej och säger till henne att jag förstår om hon är misstänksam och trött på alla vuxna som vill bestämma och att jag har full förståelse för om hon vill gömma sej bakom håret och i luvan. ”Det skulle jag också göra om jag var du.” Luvan som slets av av personalen åker på igen och sitter på en stund, men åker sedan av igen. Och jag ler inuti.

Vi går en promenad på området och hon berättar om hur det är att bo där och jag blir både förskräckt och ledsen/besviken. Det är Regler på Regler på Regler och vuxna som skäller och skriker och Uppfostrar. Hon säger att hon känner sej ensam och att hon längtar efter sin mamma.

Jag blir förvånad eftersom jag vet att hennes mamma är en grav alkoholist, och att hon inte bott med henne sedan hon var liten, men Tova-Li berättar om några korta fina minnen hon har av sin mamma för att understryka att ”mamma är okey” för mej.

Hon vet inte hur länge hon ska bo på Sis-institutionen och det är upp till mej att bestämma det. Helst vill jag ta hem henne till mej direkt, men självklart kan jag inte göra så. Hon ska ”utredas” och sedan flytta till ett boende som passar henne bättre. Och det är jag som ska komma fram till vad som är det bästa för henne.

Just i stunden är det den institution hon är på som troligen är ”bäst” ändå, eftersom hon skadar sej själv och andra i förtvivlan över allt! Hon har ångest och skär sej, rymmer och super när hon kan. Det är symtomen på en Eländig uppväxt.

Hur ska vi kunna lappa ihop henne?

Fortsättning följer…