Månadsarkiv: april 2020

Har jag träffat henne förut? Jag känner igen det där påklistrade leendet… Hm.

På morgonpromenaden med Milton tänker jag så det knakar.

För flera (kanske 10 …?)  år sedan var jag på en jobbintervju som var något av den konstigaste intervju jag varit på.

En kvinna som skulle vara liksom ”boss” på det nya arbetet – hålla i allt – och en jobb-coach-intervjuare intervjuade mej. Jag skulle svara på frågor av den där coachen, men bossen satt där och log med sitt påklistrade leende och slängde in lite kommentarer och frågor då och då.

Det var mycket förvirrande frågor och när jag ställde frågor tillbaka, fick jag väldigt komplicerade svar. Till slut förstod jag varken vad det var för jobb jag sökt egentligen eller om det ens fanns (!), om det skulle startas upp och vad min roll där skulle vara om det var ett jobb och om jag skulle jobba där…. MYCKET förvirrande.

Dom hade/tog mina uppgifter och efteråt funderade jag på vad som egentligen hände. Tog dom mina uppgifter för att använda dom i något syfte – typ söka licens för att få starta HVB-boende (=Hem för vård och boende) eller vad?

Allt kändes så förvirrande och givetvis ville jag inte ha jobbet som kanske inte ens var ett jobb…

…och jag vandrade vidare i livet och la det här bakom mej.

Men idag på promenaden dök minnet upp och nu funderar jag på om ”bossen” vid den här intervjun var den kvinna jag såg/träffade häromdagen….

…kvinnan som kom in med det stora leende varvid iskalla kårar drog efter ryggraden.

Psykopaten.

Jag har arbetat på många olika arbetsplatser och jag haft både bra och dåliga chefer, men dom braiga ”växer inte på träd”. Det finns halvbra chefer, okey chefer och så finns dom där lysande, härliga cheferna som är tydliga, raka och som förmedlar både arbetsglädje och kan ge bra feed back samt är duktiga på att ”leda och fördela” arbetet och som känner tillit till sina anställda.

Det är precis som lärare. Det finns många halvbra lärare, några usla (som inte borde ha blivit lärare), några slöa och/eller utbrända, som egentligen inte orkar engagera sej längre, men ”man vet vad man har….” etc. Och sen finns dom där SUPERHJÄLTARNA, som är både DUKTIGA och sprider glädje och energi och omtanke och allt!
Alla dessa kategorier finns väl inom alla arbeten egentligen…men inom vissa yrken spelar det större roll hur man bemöter andra än i andra yrken.

VET dom ”dumma” att dom är ”dumma”, tro?

Sen finns psykopaterna.

Jag har träffat på en handfull i mina dagar. Jag vet inte om psykopater har en förmåga att bli chefer eller om dom märks mest som chefer, och att man lider mest när man har dom som chef…eller vad…men FAAN vad svårt det är att hantera en psykopat.

VET psykopater att dom är psykopater? Eller är det bara ”alla andra” som vet det? För OM ”folk” visste det INNAN dom blir chef, skulle dom väl inte få jobbet s a s?

Vissa – speciellt kriminella, som blir utredda av psykiatrin – får ju DIAGNOSEN psykopat, och då VET dom ju att dom ÄR det….
…men alla andra psykopater? VET dom det?

Eller tror dom att dom är Perfekta och alla andra är Idioter?

Det ENDA sätt att hantera en psykopat är egentligen att leeee lika inställsamt som psykopaten och låtsas hålla med om allt och sedan snabbt som faan ta sej därifrån.

För inga argument biter på en psykopat, den har NOLL förmåga att lyssna och känna in och börjar man diskutera har man snart målat in sej – med hjälp av psykopaten – i ett hörn och till slut vet man varken vad man själv har sagt eller vad psykopaten vill eller har sagt.

Men summan blir alltid att psykopaten på något snurrigt sätt har vunnit. Man kan inte ”vinna” en diskussion mot en psykopat och den kan absolut inte kompromissa. Det psykopaten bestämt, så blir det.

Så står man där med skägget i brevlådan, fylld av frustration och ångest och undrar vad som hände och vad man egentligen sa….

….men vad sa egentligen psykopaten?? Och vad bestämde hen??

Vid en sammanfattning efteråt sitter man där, flera stycken och tittar på varandra och undrar: Vad hände just? Vad sa hen? Vad bestämdes?

Härskartekniker används rakt igenom och dom är så många och så intrasslade i varandra så man hinner inte ens märka när hen byter tekniker.

Det är bara att lämna. Gå. Kliva ur båten. Hoppa av tåget. Ge upp. 

När man ser en trasig själ balansera på kanten av diket hela tiden och liksom glida ner om och om igen…

Snubbla till, fastna i leran med stöveln. Ibland lyckas ta ur foten ur stöveln och dra upp stöveljäveln själv, men ibland behöva hjälp med att komma upp ur skiten.

Hålla i handen, säga ”Kom vi går här, på vägen….”, men se henne vingla till mot diket igen och igen….Höra hur trollen ropar från andra sidan diket: ”Kom! Kom!”

Hon känner trollen, hon har bott hos och med trollen…hon vet hur trollen beter sej och hur dom gör….hon vet att dom mästrar över henne, kör över henne, kör med  henne. Hon vet att dom skriker åt henne, drar i henne, trycker ner henne, säger att hon inte duger, att hon är ful, dum i huvet och att hon är en idiot.

Dom bor på andra sidan diket och vi hör och ser hur dom ropar.

Vi säger ”Lyssna inte! Dom ljuger! Dom vill dej inte väl!”….men att vara hos trollen är det enda hon vet.

När hon sitter mitt bland Dom Vanliga Människorna ser jag att hon är stel och osäker. Hennes osäkerhet gör henne tyst och när Dom Vanliga Människorna pratar med henne, ställer frågor, svarar hon knappt, bara avvisande korta svar, som”Ja”….”Nej”….”Bryr mej inte…” och jag vill skrika: ”Där bakom den stela (och oerhört vackra) fasaden sitter en härlig, ung tjej som har en underbar humor och som inte vet hur man gör när Vanliga Människor säger Vanliga saker!”

Hon vet bara hur man gör hos trollen. När trollen skriker och hotar…, då vet hon. Det känns ”hemma”. Det känns tryggt. Där krävs det inget av henne, bara att vara ”dum i huvet” och kanske ibland säga emot.

Jag vill henne så väl.

Jag vill att hon ska förstå hur fin hon är, hur charmig och rolig hon är och hur klok hon är. Jag vill att hon ska våga visa dom sidorna för Dom Vanliga Människorna. Jag vill att hon ska få en Vanlig Vän. Men hon tror inte att en Vanliga Människa kan tycka om henne. Hon är ju Värdelös. Det säger ”alla”.

Jag säger att hon är fin, vacker, klok, rolig och att jag tycker om henne. Men det räcker inte. Tiden måste läka henne. Tiden måste verka. Tiden måste lära henne att hon duger.

Men hon söker sej hela tiden till Trollen….ramlar ner i diket om och om igen, lyssnar på Trollen, kontaktar Trollen…. och Trollen fortsätter ropa, och göra henne illa.

”Ingen annan ropar ju på mej….Jag känner mej så ensam. Hellre trollen än ingen”, vågar hon säga.

Jag vill ta hem henne, sätta henne i mitt knä, krama henne, vagga henne och låta henne knyta an, från början, på nytt. Men en tjej som snart inte är tonåring längre vill inte sitta i en tants knä, vill inte bli vaggad – vill gå ut i livet och vara vuxen. Så jag kan bara finnas här, på sidan om och hålla andan och tummarna och kanske ibland – i alla fall mentalt – hålla handen.

Jag fyller år idag. Grattis jag!

Jag har skrivit om födelsedagsfirande förut här och fortsätter förundras över många MÄNS oförmåga att fira sina (nära och) kära. Vi har en kort diskussion om detta när jag kommer till jobbet: ”Varför? VARFÖR kan/vill/orkar/ids dom inte fira en när man faktiskt till och med BETT om det och ÖNSKAT det en, två, trehundra gånger?” Att bli uppskattad/firad av den som man älskar (och som förhoppningsvis älskar en) är det viktigaste av allt!

Äldste sonen säger att det är en ”generationsfråga” – att ”äldre män” (troligen) inte lärt sej det (eller nåt)….men när jag kommer till jobbet säger en kollega på 30 vårar att hon OCKSÅ är besviken på männen i sitt liv, som knappt brytt sej när hon fyllt år; ”Varför måste man SÄGA TILL honom??”

Mina söner – i alla fall tre utav dom – firar sina flickvänner planerande, genomtänkt och jättefint. Heja dom!

Den fjärde har aldrig haft flickvän…och kommer idag att glömma att hans mamma fyller år, om ingen påminner honom… 😛

Tre av mina söner har skickat grattis-hälsningar idag och det känns bra.

Mamma bryr sej ALLTID. Det GÖR mammor (men inte alltid pappor….se ovan).

Idag när jag kom till jobbet stod en JÄTTEFIN blombukett på mitt skrivbord (trots att jag fyller en så otroligt löjlig siffra) med en JÄTTEFIN hälsning från mina kollegor. Mitt jobb äger! Tänk att jag hamnade på en sån fin arbetsplats.

Apropå arbetsplats…. Här händer det grejer! Först var det värsta Omorganisationen inom hela Stadsmissionen med stor oro överallt och ingenstans. Sen, när vi trodde att allt var över, och vi skulle bara landa i Det Nya, med nya chefer och nya grupper etc, så kom den alldeles nya chefen och pekade med hela handen och sa ”ÄNDRA ALLT!”. Så det har vi levt i nu sedan….LÄNGE!

Vi har både klagat, gråtit, ställt frågor och försökt förstå., men inte fått svar. Mitt i alltihop kom Corona-viruset och ställde allt på ända.

Nu har vi lagt om vår verksamhet (tillfälligt) till att bland annat dela ut matkassar, eftersom dom vi tidigare hjälpte (som hade det svårt), fick det ännu sämre i och med Corona-viruset. Och precis innan allt det här började hade vår nya chef bestämt att vi inte längre ska dela ut ekonomiska bidrag. Det ska en annan grupp göra, men den gruppen finns inte än. Så just nu: Inga ekonomiska bidrag från oss.

Nåja, vi delar ut matkassar och människor är så TACKSAMMA. Många tar emot våra matkassar med tårar i ögonen och säger att ”vi vet inte hur vi skulle klarat oss utan den här….”. Något företag skänker matlådor till oss också. Dom går som smör i solsken.

Vi har en tjejverksamhet dit tjejer i åldrarna 13-20 år får komma och hänga hos oss efter skolan, men eftersom skolorna nu är stängda, kan dom hänga hos oss hela dagarna istället och får då lunch och ta med sig matlåda hem till middag (om dom vill). Flera tjejer kommer hit ”för att få lunch” eftersom dom inte får det hemma.

Förstår ni där ute, med vanliga liv och vanliga arbeten, ni som som åker till Spanien, Thailand och Sälen på semestrarna och som har barn som både får gå på fritidsaktiviteter och får lunch och mellanmål hemma, hur en del barn har det i Sverige? Vissa familjer bor fyra-fem personer i ett enda rum dessutom.

Och självklart skyltar inte dom ”fattiga barnen” med att dom är fattiga. Dom ser ut, låter och beter sej precis som ”alla andra” och ”låtsas” att dom har det bra (utåt). En tjej som kommit till oss sedan hon var 13 år, och som nu är 17 år, berättade häromdagen att hon ALDRIG fått middag hemma: ”Jag äter MASSOR på lunchen i skolan och sen räcker det ända till lunchen nästa dag…och jag brukar vara på kollo varje sommar och där får man mat tre gånger om dagen OCH mellanmål!”

Just saying.

………………………………………………………………………………………………………………………………

PS. Var tacksam över det du har, och/eller skänk några hundralappar till Stadsmissionen, som gör allt för att dom fattigaste familjerna (människorna) ska ha det så bra som möjligt.

Jag blev sjuk i fredags. RIKTIGT sjuk. ONT i hela kroppen, hög feber och illamående. Jag kunde inte äta och vattnet jag drack rann ut i andra änden…s a s. Jag var såååå sjuk. Och hade såååå ont överallt. Jag snodde runt som en mask i soffan där jag låg, för att det gjorde så ont att ligga stilla.

”Covid19”, tänkte jag. Näe, jag tänkte faktiskt ”Corona”, men sen skrev jag det till min syster och då förklarade hon att det faktiskt heter Covid19 ”….eftersom Corona är viruset men Covid19 är just det här…. bla bla bla”.

Det kändes som ett (litet) problem att inte VETA om det är The One And Only flu eller inte….men jag tänkte att ”det borde vara Covid19” för annars vore det liksom slöseri att ligga där och må dåligt i onödan, med en vanlig gammal influensa när världen är full av Corona. Så jag bestämde mej för att det var The One och förberedde mej på Ännu värre mående….

Lite värre blev det nog, för jag fick hjärtklappning och när jag kände efter riktigt noga så var det rätt tungt att andas också, men då behövde jag verkligen KÄNNA EFTER….

…men ingen hosta. ”Den kan komma efter 3-4 dygn”, fick jag veta. Så jag väntade. Och väntade. Ingen hosta.

Jag var helt slut några dygn efter att febern försvunnit, men sen kom kraften långsamt tillbaka och jag började undra om jag verkligen haft Covid19.

Då insjuknade Minsting med hög feber och kräkattacker. Fi faan vad sjuk han är! Ont i kroppen, hög feber, illamående och spy-attacker.

Jaha, då var det väl inte Covid19 då – då var det väl vanlig  jävla maginfluensa.

Fy faan vad onödigt!