….fast bara kortare stunder….
…men i kubik. Och när hoppet dör för en stund gör det ONT och jag blir ledsen, och arg. Ofta vill jag HÄMNAS, men jag vet inte på vem eller vilka.
3-åringen i mej dyker upp och vill slänga sej på golvet och skrika och sparka. Dessutom vill jag SKYLLA PÅ NÅGON: ” DET ÄR DITT FEL, DUMMA JÄVLA IDIOTJÄVEL!”
Helst vill jag hämnas på hela världen. Och INTE få tröst. Jag vill INTE tröstas! Jag vill att DOM ANDRA ska känna SKULD! Och helst må lika dåligt. Fast sämre.
Sen vill jag ta på mej Den Stora Offerkoftan och tycka riktigt synd om mej själv, gärna grååååta en halv flod också, om det går. Ibland lyckas jag inte locka fram några tårar, men dom finns där – det känner jag ju. Jävla tårar att strejka. Man har väl tryckt in dom för många gånger, så nu ska dom jävlas; ”Näe, fick vi inte komma DÅ, vill vi inte komma NU”. Idiot-tårar!
Ibland ÄR det synd om mej och hela världen är helt enkelt för jävlig. Och försök inte prata, eller trösta, bort det. Det är mest synd om mej och jag är den mest ensamma och övergivna människan heeeela världen och alla kan dra åt helvete!
Så.
erviluca #mammatillfyrakillar 