Månadsarkiv: maj 2018

Jag trivs med stökigt. Inte smutsigt och snuskigt, men stökigt och rörigt. Högar med grejs, kläder lite här och där – jag trivs!

Jag gillar byggen. Det har jag skrivit om förut. Det ofärdiga, röriga, stökiga – det som skapas och som är mitt i processen. Det Nya!

Jag gillar projekt, tror jag. Just nu är jag mitt i ”Rensa-garderoben-projektet” och det ligger en JÄTTEHÖG med kläder i soffan (som ska sparas) och en liten hög med kläder på golvet (som ska ges bort), och plötsligt mitt i allt känner jag  ”Jag trivs!”.

Jag trivs med att sitta mitt i röran och vara mitt i projektet. Det ligger andra kläder också lite här och där. Dom trivs jag inte lika mycket med, men dom stör mej inte heller. Dom ligger där av olika anledningar.

Kanske hade jag störts av dom om det varit någon annan som lagt sina kläder där….Vet inte.

Det jag vet är att jag kan leva mitt i stök och att jag t o m mår bra av det. Det jag också vet är att jag är otroligt ensam om att känna så. Dom flesta vill ha städat och undanplockat. Tur att jag bara lever med mej och kan bestämma själv!

Nja, det bor några killar här också, men dom är inte bossar, och dessutom är dom mitt i tonårsperioden som är inbyggt stökig. Kanske inte för Mellan, som nog gärna skulle vilja ha ett städat hem utan att städa det själv, men, men….det är jag som bestämmer hur hemmet ska se ut, eftersom det är jag som är Föräldern.

…………………………

Jag gillar när någon säger: ”Nu ska vi förändra!” eller när det är en förändring på väg. I förändring kan det hända saker. När det händer saker är det spännande. Spännande är kul.

Inte alla känner så. Det är inte roligt med förändringar där det går emot hela ens varande och när det bestäms saker som man känner är Helt Fel. Men när det är förändringar där man kan vara med att påverka, eller när man själv bestämt förändringen – då är det kul!

Många blir rädda när dom får höra att det ska ske en ”Omorganisering”. Jag har varit med om flera sådana på olika arbetsplatser, och där jag varit har alltid personalen blivit rädd och det har satt igång en massa negativa känslor hos människor. Då har jag suttit lite på sidan om och känt: ”Vad spännande!”.

Ibland har jag uttryckt detta, vilket fått människor att titta på mig som om jag vore ett UFO, eller en galning, och ibland har jag bara njutit inuti mej själv, eftersom jag förstått att min tanke är en provokation gentemot alla dom rädda. För många är dom – dom rädda.

Dom flesta gillar ordning och reda och att saker förblir det dom var.

Sån e inte ja.

Bosse är död.

Fast jag kallade honom alltid för Bäu, för det är ju så man säger där i Malmö.

Jag träffade Bäu 1981. I Östersund. På Posten. Vi skulle båda hämta ut våra CSN-pengar och började snacka. Efter det började vi ”hänga”. Vi cyklade på utflykter, åkte skidor, satt och snackade över en kopp kaffe eller ett glas vin. Och vi skrattade mycket.

Termin 1 gick och sen var det jullov. Jag åkte till Sthlm och Bäu till Malmö.

Termin 2 kom och vi fortsatte ”hänga ihop”, Bäu o jag. Nu ingick det en valp också, som jag köpt på lovet: Cilla (tax+collie+drever). Det var jag, Cilla och Bäu. Plugg, fester och plugg igen. Och långa promenader med Cilla och ofta hängde Bäu med. Vi snackade mycket, om livet, politik, om plugget och vi tyckte inte alltid lika….

Så dog Bäus allra bästa killkompis i en bilolycka och Bäu ”föll ihop” – blev en blöt fläck. Jag tröstade och fanns där.

Termin 3 praktiserade jag i Stockholm, på Danderyds sjukhus. Bäu gick termin 4 i Östersund. Han skrev brev till mej. Jag antar att jag svarade men minns inte.

Sen kom LIVET emellan. Jag blev gravid, fick barn, skilde mig. Bäu blev färdig socionom och flyttade till Malmö. Vi träffades någon gång i Sthlm – båda lite kantstötta och förvirrade – och försökte hitta tillbaka till det ”lättsamma och enkla”, men det gick inte riktigt. Jag hade blivit mamma och min son var nr 1 i mitt liv. Bäu var osäker var han hade mej….

Vi träffades då och då genom åren – med flera års mellanrum – men det blev aldrig det där nära och lättsamma igen. Bäu var kär i mej och jag kunde inte besvara det.

Det sista telefonsamtalet tror jag vi hade i slutet av 90-talet. Jag var gift och hade fått ett par barn till. Han hade träffat en tjej och han berättade att hon ville ha barn, men han visste inte om han ville….”…tänk om det tar slut?”. Jag peppade honom, sa att man ångrar inte ett barn och att jag var övertygad om att vad som än hände med honom och tjejen han var ihop med så skulle han älska sitt barn villkorslöst. ”Ta chansen!” sa jag.

Sen hördes vi inte på flera år och jag fick fler barn och flyttade och flyttade och skilde mej. Igen. Så fick vi kontakt via FB, Bäu och jag, och jag fick veta att han var skild och hade en dotter som han älskade ”gränslöst”. Jag mådde bra av att få veta det. Jag önskade verkligen Bäu allt gott och jag önskade att han också skulle hitta en kvinna att älska ”galet mycket”…..

….men han skrev att hans livs största kärlek var jag. Jag kände mej hedrad och samtidigt lite beklämd. Det är fint att vara så älskad,men sorgligt att jag inte kunde besvara den. Jag önskade såååå att Bäu fått älska någon som älskade honom lika mycket tillbaka.

🙏🏼

Häromdagen fick jag veta att han dött. Av en propp i lungan. Och livet stannade för en sekund, eller två. Bäu var en jättefin, varm, go kille med ett stort varmt hjärta, mycket humor och en sann socialarbetarsjäl. Han hade en härlig energi och jag upplevde honom som en ”bus-kille” med glimten i ögat.

Nu har han fått träffa sina föräldrar och sin allra bästa killkompis, från Sopis i Östersund, på Andra Sidan och jag tror han sitter på en molnkant och dinglar med benen och kikar ner på oss alla här på jorden.

Speciellt kommer han att kika på sin dotter, som han älskade så mycket, men jag tror också att han fortfarande slänger en blick åt mitt håll nån gång då och då…..

Jag känner det på mej.

Hejdå Bäu! Vi ses på Andra Sidan. ❤️

SOM vi har längtat!

Vi har längtat efter värme och soooool! Oj, vad vi har tjatat och gnatat och gnällt om att det är så kallt och så grått och så regnigt och så rått och så snöigt och så……hemskt!

”Hur står vi ut?!?!?” Liksom.

Och nu:

”Oj, vad varmt!” Och ”Guuuu´vad jag svettas!” och ”Det går inte att vistas i solen!” och ”Finns det ingen fläkt!” och ”Huuuuur ska vi stå ut i värmen??”.

Så sitter vi där i tåget/Roslagsbanan och svettas så att det droppar på iPaden och undrar varför det inte KÄNNS att alla fönster i tåget är öppna: ”Vart tar luften utifrån vägen?” Liksom. Och så tittar vi runtomkring oss och undrar: ”Svettas dom andra lika mycket som jag?”.….

….men dom andra ser fräscha och somriga ut och ser ut som om det regnar (!). Typ.

Det är bara på MIN iPad som är dyngblöt av svett…. Men det är bara att gilla läget. Och fortsätta svettas.

Men varför har så många SVARTA kläder på sej? Och bruna? Och mörka? Och långbyxor. Det är som om ”folk” ANTINGEN har jättekorta små shorts på sej (som visar halva rumpan – mest unga tjejer) och ett litet linne, ELLER MÖRKA långbyxor och svart skjorta.

En del har kjol också. Faktiskt. Dock inte män. Än. Det är väl bara en tidsfråga. För det borde också ändras – I JÄMLIKHETENS NAMN. Dessutom är det snyggt. Med kilt.

Sen får man myggbett också. Sju stycken på ett ben utan att man märkte det. Det är lite konstigt. Då måste man klia och klia och klia, för det är för jävligt vad myggbett kliar! Dessutom hade jag glömt att dom fanns! Nu minns jag.

Sen kan man hålla tal också. Fast det är så hett. På personalmöten. Till sin avslutande praktikant.

Och sen säger alla att jag borde bli ”professionell talskrivare”.

Ska fundera på det.

OM politikerna skulle bestämma att barn som inte ”får” vara i vårt land eftersom dom utvisats – s k papperslösa – inte får gå i skolan (som dom får nu), skulle vi få ett land fullt av barn som inte får någon utbildning alls. Barn, vars föräldrar – av olika anledningar -inte anser att dom kan återvända till hemlandet, skulle alltså bli helt utan utbildning och kanske t o m tillsyn på dagarna.

Dom skulle inte ha en chans i framtiden, var dom än bestämde sej för att bosätta sej senare i livet. Dom skulle komma efter på ALLA sätt i livet – inte kunna språket i det land dom växer upp i, inte kunna läsa och skriva och räkna, inte ha några betyg att ta sej vidare med etc. Dom skulle alltså växa upp Helt Utanför vårt samhälle, utan möjlighet att Bli Något Alls i livet någonstans.

Deras föräldrar hade i så fall gjort det ”valet” för sina barn, där dom troligen valde mellan Pest eller Kolera och då valde….Pest. För dom var övertygade att dö av Kolera. Och hellre analfabet utan landets språk än död.

SÅ vill Vissa Partier ha det.

Fattar dom inte att föräldrar som väljer att leva papperslösa gör det för att alternativet är omöjligt?

Fattar dom inte att det skulle förstöra barnens framtider?

Barn har bara en barndom och det är då hela framtiden skapas. Ska vi förstöra hela livet för dessa barn, som inte har valt det själva?

Hur FAAN kan man som politiker vara så urbota Korkad??

Läs:

https://www.metro.se/artikel/kajsa-ekis-ekman-s%C3%A4g-en-enda-privatisering-som-blivit-bra

Skitbra inlägg i ”debatten” (som icke är)! Jag håller helt med: Säg en enda privatisering som blivit bra.

Ibland skriver andra ÅT mej….liksom.

Say no more.

Det satt två män från något annat land bredvid mej på t-banan. Jag tror att dom diskuterade svenska språket, eller möjligen att den ena frågade den andra vad svenska uttryck betyder.

Han sa: ” #¤&%¤#&%¤”&#¤# KRYA PÅ DEJ ¤#¤%”&¤%#”%y?”

Och sedan diskuterade dom ”KRYA PÅ DEJ” fram och tillbaka flera gånger. Jag kom då att tänka på att det verkligen är ett konstigt uttryck, som är helt självklart för oss svensktalande. ”Krya!” säger vi ibland också numera när vi inte orkar säga eller skriva hela meningen. Obegripligt för en ny-svensk, troligen.

Såna här uttryck finns ju givetvis i alla språk. På flera språk blandar man in någon gud eller något helgon också i uttrycken, vilket gör att vi tror att dom tillber någon gud, fast dom inte gör det.

Vi tillber ju också vår gud ibland: ”Herre Gud!” säger vi ibland och menar att vi är förvånade eller upprörda.

Ibland säger man ”Ha det bra!” och så förkortningen ”Ha det!”. Det kan ju också bli konstigt i någon nysvensks öron.

…..för att inte tala om alla konstiga högtider som man ibland ska försöka förklara för någon som inte vuxit upp i Sverige….

”Varför firar ni midsommar? Vad symboliserar midsommarstången? Varför klär ni stången med blommor? Varför dansar ni runt den? Tillber ni någon?”

Och jag bah: ”……eeeeeeh…..? Vi bara firar, liksom….”.

Eller Valborgsmässoafton…..

”Varför tänder ni eldar? Vad sjunger ni? Varför skjuter ni raketer? Tillber ni någon? Varför dricker ni alkohol när ni firar? Vad ska man äta på Valborgsmässoafton?”

Och jag bah: ”……eeeeeeh….? Vi bara firar, liksom….”.

Eller Lucia…..

”Varför klär tjejer ut sej i vita långa klänningar med glitter i håret, eller ljus i håret? Varför sjunger ni? Vad är det för sånger? Tillber ni någon? Vad äter ni på Lucia?”

Och jag bah: ”…….eeeeeeh….? Vi bara firar, liksom…”.

Sen kan man ju hålla på och läsa på VARFÖR , men det är ju inte DÄRFÖR man firar….man firar för att det är tradition och för att man….firar.

….åsså tycker man att ”alla andra” människors firande av olika saker i olika länder är skitkonstiga. 😛