Hon ror utan åror
Hon ror utan åror
och seglar utan vind
Hon lämnar sina vänner
utan tår på kind
Hon kämpar genom stormar
och bestiger höga berg
Hon lever livet ensamt
utan någon färg
Hon cyklar utan cykel
och springer utan mål
Hon bränner alla broar
på ett jättestort bål
Nu står hon här i vinden
utan vän och utan segel
Tårar täcker kinden
Får svaret i en spegel
Någon skrev till min chefs chef att jag skriver ”rasistiska kommentarer” i en ”dold Facebookgrupp”. Hen gav lite exempel på vad jag brukade skriva: ”N-ordet” bl a och att jag har en ”…grovt tendentiöst negativ hållning mot invandrare”.
Eeeeeh, what!?!
Först började jag skratta, för jag tyckte det var så absurt; ”JAG? Rasist??” Men snälla någon! Men sedan blev jag förbannad! Vem är hen som försöker smutskasta mej via högsta chefen? Vad vill hen? Förstöra mitt liv? Hen drog också in en vän till mig i smutskastandet – en vän som är minst lika främlingsfredlig och positiv som jag. Hon var också med i den här dolda FB-gruppen, enligt skrivaren.
Eeeeh, what!?!
Sen kom nästa reaktion: Stolthet. Ja, faktiskt. Är det jag skriver på nätet så viktigt att en rasist försöker förstöra för mej? Tydligen. Jag måtte vara riktigt skrämmande, och det jag skriver spelar roll, och kanske förändrar jag några människor till att bli mer positiva till flyktingar. Kanske. För om hen inte blivit rädd hade hen väl inte försökt förtala mej inför min chefs chef? Eller hur?
Till sist kom KRAFTEN: Nu jävlar, ska jag kämpa mer för Dom Goda Krafterna och att vi ska hjälpa och ta hand om varandra, oavsett utseende, kön, religion och härkomst. Jag ska kämpa tills ni kräks på mej!
Just saying…
erviluca #mammatillfyrakillar 