Månadsarkiv: februari 2015

Saker som händer när man blir (lite – pyttelite´) äldre:

Hjärnan börjar bli full – vissa saker fastnar inte, andra rinner ut.

Håret tunnas ut.

Håret blir grått (på vissa).

Kroppsdelar växer  (vet du det?! för det är sant!) – typ näsan, öronen, fötterna (?)….

Det blir längre till marken, av någon underlig anledning, och man börjar stöna när man ska ta upp något från marken.

När man sätter sej gör man det med en duns istället för mjukt och smidigt.

Man går hellre än springer.

Tuttarna dras nedåt och blir tommare och tommare (för män också ser det ut som….).

Man måste äta mindre och mindre för att hålla vikten. Till slut sitter man där med en liten osmörad torr brödskiva och knaprar, medan dom yngre kan festa på både oxfilé och bearnaisesås (eller ”bea” som man säger nuförtiden).

Det kommer ut skäggstrån lite här och där – framför allt i ansiktet.

Plötsligt kommer det små bulor och andra konstiga grejer här och där.

Man får mörka fläckar här och där.

Man blir rynkig här och där.

Leder och muskler stelnar till, fast man för ”ett par år sedan” var fit for fight.

Allt som hände ”nyss” (i minnet) var för 10, 20 eller 30 år sedan!

Alla superkända kändisar känner inte dom ”nyvuxna” till alls och tittar på en som om man vore en idiot när man pratar om Stenmark eller Björn Borg.

Man hinner inte med.

Allt går mycket fortare, eller så har man blivit långsammare själv. Jag har inte bestämt mej än vilket som är vad….

När man blivit riktigt ihopsjunken, rynkig och trött, så dör man.

Slut.

Näe, det går inte att jobba heltid, ta hand om hem och barn och allting däromkring. Det går inte. Folk går sönder.

Och folk är oftast kvinnor.

För inte så många år sedan mättes kvinnors och mäns stressnivåer under dagen. Det visade sej att mäns stressnivåer sjönk när dom kom hem från jobbet, varefter den sedan höll sej rätt låg när dom var hemma och vilade. Kvinnors stressnivåer gick fullkomligt i taket när dom kom hem från  jobbet och sjönk sedan inte förrän dom gick och la sej. Av vad jag minns var stressnivåerna ungefär lika mellan män och kvinnor under dagarna.

Så fort man andas att vi kanske är lite omjämlika fortfarande, att vi kanske fortfarande inte delar så lika i alla sammanhang, så kastar sej 100 kvinnor över en och skriker: ”MEN VI ÄR JU JÄMLIKA NU! GUUUUD, VAD DU ÄR GAMMALDAGS!” och då är det bara att krypa bakom hörnet och gömma sej, och tänka att man kanske blivit både mossig och blind. Kanske den Nya Generationen föräldrar med småbarn och hela konkarongen är tusen gånger bättre än den förra var, och allt är nu så himla jämlikt och fint och bra.

Men jag vet inte om jag tror det.

Jag tror det inte förrän jag ser det, iallafall.

Jag tror det tar fler generationer och mer kämpande innan vi delar lika, På Riktigt.

Men oj vad många fler pappor som finns överallt och som är aktiva! Oj! Överallt ser jag dom! Toppenfina pappor, som engagerar sej och bryr sej om sina barn, och delar lämningar och hämtningar på dagis, matvaruinhandlande med en unge i handen och en i vagnen, städande med småbarn hängande i knävecken och allt annat, som tidigare varit kvinnors lott. Och oj, så mycket lättare det borde vara att vara mamma, när föräldrarna delar på jobbet hemma, utan tjaffs och bråk, och utan att man först måste gå under.

Men GÅR DET att ha småbarn, (heltids-) jobb, hem och vara familj utan att stressa ihjäl sej?

Går det verkligen?

Tyvärr är det ju fortfarande så att det finns tusen miljarder gånger fler ensamstående mammor  ( i världen) med ett gäng barn, och utan avlastning, än det finns ensamstående pappor. Men kanske det alltid kommer att vara så, med tanke på att det är kvinnorna som har barnen i magen innan dom kommer ut….

En kvinna kan inte säga; ”Nej, förresten, jag vill inte ha barn” och sticka efter en halv graviditet. A woman got to do what a woman got to do. Liksom.

Och det finns fortfarande pappor som försvinner och aldrig hör av sej igen – antingen för att dom är arga och besvikna, längtar efter något nytt och tycker att dom fastnat i ett träsk – eller för att dom inte tror, eller förstår, att dom faktiskt är jätteviktiga för barnet/barnen. En annan anledning kan vara att dom faktiskt inte vill ha barnet, FAST dom var med och gjorde det. Att kvinnor gör så är mer ovanligt. Och det är ju tur!

Men oj vad många mammor det är som kämpar, och som inte får uppskattning för det, eller någon hjälp.

Alla dessa mammor är hjältar. Nej, hjältinnor! Utan mask och mantel. Dom borde få varsin. Som pris liksom. Kanske dom skulle känna sej lite uppskattade då.

Eller inte.

Omgivningen kräver så mycket av ensamstående mammor. ”Jaha, du är ensamstående mamma?! So what?! Du ska väl ändå jobba, ta hand om barn och allt annat! Ingen bad dej skaffa barn! Det gjorde du själv! Hinner du inte? Bah! Du SKA komma på alla utvecklingssamtal, se varje barn för vem just den är, hjälpa till med läxor, finnas där när barnen är sjuka, jobba, pendla, laga mat, fixa försäkringar och elbolag och städa och tvätta och fixa mediciner och handla och köpa kläder och allt allt allt! Jobbigt? Äh! Du valde det själv!”

SÅ är inställningen till ensamstående mammor.

Men om man är ensamstående pappa: ”Oj oj oj! STACKARS honom! Och vad han är DUKTIG som är ensam med tre-fyra barn! Han måste vara Helt Fantastiskt som är så Duktig! Vi måste hjälpa honom! Behöver du barnvakt? Du måste ju komma ut ibland, och träffa kvinnor! Du har väl också behov? Jag kan städa medan du är borta, för hur ska du hinna det med både jobb och barn!? Mormor och farmor och faster och moster kan dessutom ta hand om barnen när du åker på semester! Ta två veckor du! Det behööööver du! Du är sååå duktig! Har du gått på alla utvecklingssamtal?? OJ, vad du är duktig! Jag kunde ha gått åt dej annars, för hur ska du hinna med både jobb och barn och allt?!”

Life is orättvist.

Typ. 

Samtidigt som ”vi” blir bättre och bättre på att se till diagnoser och annorlunda beteenden, och bättre på att se och stoppa mobbing – både på arbetsplatser och skolor – och blir mer och mer medvetna om hur viktigt det är att ”älska alla” och att alla måste få vara som dom är och så vidare, så är det som om det är Det Perfekta vi strävar efter – allihop.

Hela tiden visas Dom Duktiga upp; dom som verkligen KAN fånga dagen och leva i nuet samtidigt som dom KAN spara pengar och resa på fantastiska resor (2-3 ggr/år), träna och äta rätt, vara snygga och ha fina frisyrer med lagom tjockt hår. Dom äter näringsriktig mat utan socker och vitt mjöl och utan, eller med, ditten och datten. Såna som är sambo eller gifta, har barn och fint hus med fina möbler och barn som fungerar. Och fungerar dom  inte perfekt så får dom en diagnos, och då får dom hjälp för det, eller så bråkar föräldrarna lite lagom mycket med skolan, som ”inte fattar något”….

Dom har många vänner som dom träffar regelbundet på Tjejträffar eller Herrmiddagar och så spelar dom golf och tennis, eller går på gym, och så åker dom utomlands var och en för sej ibland, och tillsammans med familjen ibland. Barnen går på ishockey och fotboll och dansar, sjunger i kör och spelar instrument och har många vänner. Dom köper kläder med fina märken på eftersom ”det är bättre att köpa något som är lite dyrare och som HÅLLER, än att köpa något billigt som ändå inte håller”.

Dom kan prata för sin sak och dom kämpar för att hela tiden utvecklas. Dom manglar sina lakan och städar noga sina hem (och har städerska, från Polen) och köper hem blommor åt sej själva varje vecka”för det är så fint med fräscha blommor på bordet”. En dag i veckan äter dom en gemensam middag med levande ljus och fina rätter, som har svåra utländska namn, som dom lagat tillsammans allihop i harmoni.  

Allt är så Perfekt!

När dom sörjer någon som dött gör dom det på ett bra sätt, dvs dom gråter lagom mycket varefter dom ser det Goda i vad som hände och förstår att lära sej något utav händelsen (tex att leva mer i Nuet och uppskatta dom små sakerna i tillvaron). Vid katastrofer (om det händer en sådan) kan dom först reagera med sorg och förtvivlan, varefter dom förstår Meningen med händelsen och så lär dom sej något av den, och  ”skulle inte vilja vara utan det som hände”.

Dom är så kloka och fina och lugna och vackra och perfekta så man blir alldeles stressad, och man önskar att dom åt för mycket och blev tjocka, eller att dom skilde sej och inte hittade ut ur smärtan (förlåt!).

 OM dom här skiljer sej, så LÄR DOM SEJ något av skilsmässan, och inom ett år har dom hittat en ny och bättre man/kvinna och så flyttar dom ihop med den nya, och så lever dom ihop med den här nya i ett ännu bättre och ännu mer kärleksfullt äktenskap, i ett ännu större och finare hus.

Dom blir chefer för att dom tror på sej själva och fångar dagen och tänker positivt, och dom tränar och mår bra och äter rätt och gör aldrig fel……

…… så att vi andra som är Mänskliga, har lust att gå undan och spy lite grann bakom hörnet, och kanske torka av oss på baksidan av deras Perfekta kläder.

För det är som om dom skulle behöva EN liten fläck, iallafall.

Typ.