Månadsarkiv: augusti 2012

I morgon startar min sista semestervecka. Jag har haft en härligt lång semester. Det är allt man kan önska, tycker jag. En lååång semester. Men när folk frågar efteråt: ”Vad GJORDE du??” kommer jag nog att humma och bluddra lite innan jag kommer på det, för det känns som om det viktiga var inte vad vi/jag GJORDE, utan hur det KÄNDES. Och det kändes braaaaa!

Det är härligt med tonårssöner. Jag kan rekommendera såna.

I morgon åker vi till Leksand. Väderrapporten säger: ”Skit på´rej!”, så det bästa vore väl att inte lyssna på den, se hoppfullt på det som komma skall, och lida i stunden, när vädret skiter sej. Att lida i förtid är ju slöseri med tid.

Resan dit ska gå BRA! UTAN att bilen bryter ihop. Det känns inte helt säkert, men jag håller tummarna. Och räcker inte det  så finns det väl andra kommunikationsmedel – typ tåg, eller nåt. Visst måste man väl kunna ta sej till Leksand på NÅGOT sätt.

Det positiva med att leva lite  ”hipp som happ” och vara lite ”för optimistisk” är att man lär sej att ALLT (ja, allt!) löser sej, även om det blir lite utbrott och sammanbrott på vägen, men även av det lär man sej. Mina söner kommer säkert att bli superplanerande och organiserade! Typ. DOM lär sej att HA KOLL.

Kanske.

Eller så blir dom som jag.

Jag är nog som min pappa. Som jag aldrig lärde känna. Fast vi bodde tillsammans hela min barndom. Jag lärde mej utifrån hur han betedde sej, eller så är det genetiskt, att ”ta dagen som den kommer”. För sån var han, och sån är jag. Mamma är inte sån. Men hon hakade motvilligt på, eller irriterade sej på pappas ”hipp-som-happ-beteende”. Eftersom jag lever ensam är det ingen som behöver irritera sej. Tjoho!

Jag HAR bokat en stuga i Leksand. Det hade inte  pappa gjort. OM det varit när jag var barn hade vi åkt dit vi skulle på vinst och förlust.

Hundarna ska vara hos familjen på landet. Jag saknar dom redan. 😦

OM semesterresan/vistelsen i Leksand blir misslyckad, ska jag slå någon.

Vem??

  Har inte bestämt än….

…men passa dej, du som är nära mej!

😉

Minsting (som numera är ett halvt huvud längre än jag och inte så liten längre…) ställer fortfarande frågor om allt och inget, eller så är det diskussionsunderlag…. Fast ibland lyssnar han inte på svaren, utan fortsätter att ställa frågor istället. Då stoppar jag honom och säger: ”Men lyssna på SVARET först då!!!”

-”Allt har ju en skugga, men vart tar skuggan till flygplanet vägen när det är högt upp i luften?” tex.

Kan du svara på det?

….eller….

-”OM vi skulle gå här precis som vanligt nu och så plötsligt kom det upp Aliens ur marken, som liksom hade legat där jättelänge men nu var KLARA  och UTVECKLADE, och så anföll dom oss….Vad skulle du göra då?”

…eller…

”-Varför är en del rädda för hundar? Dom är ju så gulliga och snälla, nästan alla. Visst är det väl lite dumt och onödigt att vara rädd för hundar, när dom är så snälla?”

…eller….

-”Varför bor dom i Sverige och lär sej inte svenska? VILL dom inte lära sej svenska och varför vill dom inte det? Vill dom inte prata med oss?”

…eller…

-”Hur kan dom tro att dom ska bli straffade om dom inte har såna där tält eller schalar på sej när dom ser att alla andra här inte har det? Tror dom att alla som bor här och är utan schalar kommer att bli straffade på något sätt? Det känns ju lite grann som att dom liksom tror på spöken eller sagor…Varför kan dom inte förstå att eftersom tjejerna i Sverige inte har schalar och tält på sej, så går det bra att vara utan?”

…eller…

-”Vad tror du Flisa skulle göra om hon sprang fram till en fågel, som stod still och inte rörde sej, eller sprang iväg?”

Det blir många och härliga diskussioner kan jag säga!

🙂

”Åh! Kolla! Möbelaffären har gått i konkurs och har utförsäljning! Jag vill gå in och kolla!”

”Inte jag!”

”Inte jag!”

”Nämen, då går jag in själv!” säger jag.

Det är FULLT av bilar på parkeringsplatsen, och dom står hur-som-helst, och huller-om-buller, så jag ställer mej lite knäppt som alla andra…

Typ.

Framför min bil råkar det stå fyra människor i ”pensionsåldern” och prata.

”JAG tänker INTE sitta kvar i bilen om DOM ska stå där och glo!” säger Mellan irriterat.

”Om Mellan ska gå in i affären så gör jag också det!” säger Minsting.

Vi går in i affären alla tre.

Eller, vi går inte in direkt, för mannen som troligen ÄGER affären, har bestämt att det är FULLT i affären, fast det är otrooooligt mycket LUFT mellan varje person där inne, ser jag. Men, men, vad göra? Vi står i KÖ för att komma in i affären.

Jag står och funderar på om vi ska vända och gå, men ser att det börjat ÖSREGNA ute, så jag tänker att det är väl lika bra att vara kvar i affären en stund, för vi är på väg ut till landet, där vi  ska bada och sola och har det mysigt, och med regn är det INTE mysigt…

Plötsligt får vi komma in. Fast ingen gått ut. 

Shit happens, liksom. Eller nåt.

Vi går runt. Jag TITTAR. Killarna SUCKAR.

När jag tittat färdigt, med suckande och stönande killar i släptåg, så springer vi ut till bilen. Det ÖSREGNAR. VRÄKER ner!

Det är otrooooligt blött INUTI bilen!

Shit bah!

Jag råkade lämna den tjuuusiga takluckan ÖPPEN.

”Du är ju helt dum i huvet! HUUUUR kan du lämna takluckan ÖPPEN??!” fräser Mellan.

Ja, jag måtte vara Helt Dum i Huvet, helt enkelt, för jag har INGET svar på detta, och jag tycker INTE det är skönt att sätta sej på ett säte som är dyngsurt och bli plaskblöt i baken.

Men, men ….

Shit happens!

Jag har inte varit på IKEA på läääääääääääänge, eftersom jag dom två-tre senaste gångerna aldrig kom fram. Jag snurrade runt på vägar utanför norra Stockholm, hit och dit, vid ett par tillfällen, och till slut gav jag upp och åkte hem igen. Sen bestämde jag mej för att inte ens försöka åka dit. Jag insåg att jag inte hittar. Punkt.

Fast jag HAR hittat dit vid NÅGRA tillfällen, men då har jag snurrat runt så mycket innan, att jag omöjligt förstått vägen DIT. För vägen HEM är ju INTE samma som vägen DIT, för den är ju åt ANDRA HÅLLET.

Jag tycker att man borde skylta MOT IKEA FRÅN ÅKERSBERGA! Alternativt bygga ett IKEA nära Åkersberga.

Men idag vågade jag! För att jag har en GPS! Det gällde bara att ta reda på ADRESSEN, för den kära GPS:en VÄGRAR skriva ”IKEA” eller något annat stort varuhus etc. Jag vet, för jag har försökt. Så jag tog reda på att IKEA, Barkarby, ligger i Järfälla (!) och på gatan Folkungavägen (med bara ETT k) 50. Fast GPS:en ville INTE godkänna nr 50, så det fick bli BARA Folkungavägen i Järfälla.

Sen startade vi, Gun-Pia Svensson och jag.

Hon är MYCKET tålmodig, Gun-Pia Svensson, kan jag säga. Hon blir ALDRIG irriterad eller arg när man kör fel – hon säger bara lugnt ”Gör om rutt”, alternativt ”Gör en U-sväng om X km/mil”.

Gun-Pia Svensson vet inte alltid när dom byggt om vägar. Det är ETT  problem. Hon säger: ”Kör 350 meter, sväng därefter HÖGER!”, men så upptäcker jag en stor cementvägg där! ”BOINK!” Typ.

”Men GPS sa att jag skulle…..” duger nog inte när polisen undrar varför man körde rätt in i betongfundamentet….

Näe, det är bara att svänga VÄNSTER direkt, liksom.

Då säger Gun-Pia S lugnt: ”Gör om rutt!”. Men hon vet fortfarande inte att jag åker på en alldeles nybyggd väg, för den finns inte i hennes värld! Så hon fortsätter att prata ”gallimattias”, typ. Och i mitt huvud bara snurrar det, och jag chansar ”höger” och så chansar jag ”vänster” och stackars Gun-Pia forsätter lugnt: ”Gör om rutt!” eller ”Gör en U-sväng om 350 meter”.

Så håller vi på så en stund. Tills jag kommer till en väg som FINNS i Gun-Pias värld. Då blir det ordning och reda igen. Och jag kommer till IKEA till slut. För jag SER huset! Gun-Pia tycker håller inte med. Hon envisas med att jag ska svänga VÄNSTER fast jag ser att IKEA ligger åt HÖGER.

Fast hon vet ju inte att jag ska till IKEA – utan bara till Folkungavägen – kan jag försvara henne med.

”Håll käften!” fräser jag och stänger av henne. Helt rått.

Sen ska vi HEM. Klickar på ”HEM”. Det går jättebra….tills hon säger:

”Sväng nästa avfart HÖGER”, och jag VET med min intellektuella (!?) bit av hjärnan att jag sen ska VÄNTA på att hon ska säga ”Sväng HÖGER ” (NU! liksom), men jag blir lite stressad av alla bilar hit och dit, och skyltar och allt, så jag svänger HÖGER direkt!

FEEEEEL!

*suckar tungt*

Inser att jag kan köra VILSE med en GPS, som heter Gun-Pia Svensson, FAST hon säger tydligt och klart NÄR jag ska svänga, bara för att jag är så himla VILSE i huvet, liksom.  Eller för att jag inte riktigt LITAR på Någon! Inte ens en mekanisk röst i en liten fyrkantig grej! FAST den är intellektuell….eller typ ”icke-emotionell”.

Ibland ska man INTE lyssna på sin känsla. Speciellt inte när man är JAG och kör bil, eller ska gå  någonstans dit man inte hittar. Typ HEM, i detta fall.

Gun-Pia S. säger lugnt: ”Kör 5, 3 km (!) och sväng därefter till höger”, och jag suckar och tänker:

”FEMKOMMATREKILOMETER FEL!!! HERREGUD!!”

Det är dyrt och tidsödande att vara helt lokalsinnelös, kan jag säga.

HerreGud!

Just nu känns det som om jag har haft en låååång semester, och det är liksom viktigare än allt annat – Känslan av att den är låååång.

Att ha fyra veckors semester, som känns för kort, är inte bra, nämligen. Har jag bestämt.

Jag är i slutet av vecka tre, och vecka fyra hägrar in front of me. Sen är väl både semester, och sommarlov slut, tror jag.

Och The Vardag is Back: Stress till jobb och skola, läxor, hinna allt hemarbete på den lilla tid man har över etc osv mm.

Hösten kommer. Sommaren är slut. Det blir mörkare. Dagarna kortare. Folk bryter nästan ihop, och minns inte att de faktiskt överlevde både förra hösten och vintern. Och alla andra höstar och vintrar.

Jag brukar gilla hösten. Jag brukar gilla att det blir kallare, att man får klä på sej, att trädens löv växlar färg, att få krypa in i sitt bo och gosa in sej i soffan framför TV:n och slippa känna stressen: ”Solen-skiner-jag-måste-uuuut-och-livet-SKA-vara-HÄRLIGT-för-det-är-sommar-och-jag-bryter-ihop-för-att-det-regnar!” . Typ.

Så NU är NU och jag njuter av att vara ledig och ägna TID och LIV åt söner och hundar.

Jag skulle vilja att det fortsatte så här i Evigheters Evighet, men då kanske jag skulle sluta njuta så här. Om detta var ”vardag”.

Just nu njuuuuter jag av NUET.