RSS Flöde

Hon valde mej! /erviluca

Postat den

Efter en lång dag på jobbet var jag på väg hemåt med mina två hundar, Matilda och Elsa. Båda var kopplade och dök ner in i en buske med sina nosar då båda plötsligt DROG TILL i kopplena och en hare flög upp hur busken och skuttade iväg. Jag tappade kopplet som Elsa satt fast i men lyckades hålla kvar Matilda.

Elsa sprang iväg efter haren. Jag använde min allra myndigaste röst och ropade ”NEJ, Elsa! Stanna!”. Döm om min förvåning när hon stannade och så tittade hon på mej, på haren och på mej igen varvid hon tog några steg mot haren. ”NEJ! KOM HIIIT!” ropade jag. Elsa tog några steg mot mej, stannade, tittade på haren, på mej och på haren. ”KOM HIIIT!” sa jag med min mörkaste röst. Då kom hon. Hon kom!!

Elsa ❤

FATTA!! Jag har inte kunnat ha henne lös eftersom hon får upp spår, springer efter djur och kommer inte när jag ropar (när hon fått upp spår, för annars har hon kommit). Vilken lycka!!

Hon fick beröm och pussar och mer beröm! Och hon såg sååå stolt ut med hög svansföring viftandes. Det såg ut som om hon sa ”Jag var jätteduktig! Jag komde till matte fast jag ville springa efter det roliga djuret!”.

——————————————————————–

#stoltmatte #jagvilllevahund #jagvillleva #ryskgatuhund #ryskagatuhundar #Facebook #älskahundar #älskarhundar #blandras #blandrashund #tvååriSverige #ervilucah #mammatillfyrakillar #glad

Var ligger 3A? /erviluca

Postat den

På väg till jobbet går jag förbi en stor Samtrans-bil som står still. Föraren har öppnat fönstret och ropar något. Jag går först förbi, men sedan tillbaka när jag förstår att han vill ha kontakt med mej.

”Ropade du till mej?” frågar jag till mannen som ser sur ut.

”Ja, var ligger 3A?” säger han irriterat.

”Eeeeeh, jag vet inte….” …kan inte området, tänker jag och tittar mej omkring samtidigt som en gubbe som ser ut som om han bott i Skogås hela sitt liv, går förbi: ”Hallå! Vet du var 3A ligger?!” ropar jag. Gubben vänder och går tillbaka – kommer fram till bilen och säger:

”3A ligger där, 10 meter bakom dej”. Han pekar.

Gubben i bilen är sur – supersur! – och fräser: ”Näe, jag var där nyss – det är inte 3A.”

Skogås-gubben tittar förvånat på mej och fräser ”Va faan är han så sur för?!” och vänder sej sen till gubben i bilen, som öppnar dörren och kliver ur bilen och går runt bilen till där vi står (och en kort stund tänker jag att han kommer att slå till Skogås-gubben, så jag står kvar eftersom jag känner ansvar för Skogås-gubben). Hela han osar ILSKA.

Skogås-gubben säger ”Jo, det är visst 3A, för jag bor i porten bredvid och 3B är porten åt andra hållet, så jag vet att det är 3A….”. Båda går iväg mot porten eftersom det tycks som om Gubben-i-bilen ska övertyga Skogås-gubben (som troligen vuxit upp där och VET att det är 3A) om att det INTE är 3A.

Jag står och tittar på dom när dom går iväg och funderar på om jag ska stanna och se om dom börjar slåss eller om jag ska gå. Jag känner, som sagt, ansvar för Skogås-gubben, och tar Bil-gubben till med knytnävarna ska han få se på faan (= jag, när jag blir arg!).

Jag bestämmer mej för att gå.

Så jag vet inte vad som hände. Men jag förundras över ARGA människor som går omkring och SPRIDER ilska omkring sej. Att ni inte fattar att ni smittar?! Att det smittar. Huvva! Bort med alla sura och arga människor – såna som är negativa och letar problem överallt.

Fi faan (suckar jag IRRITERAT)!

……………………………………………………………………………………………………………………………………

PS. Jag skulle INTE vilja bli hämtad av en sån chaufför av SAMTRANS taxi-buss-eller-vad-det-heter.DS.

Fram för glada chaufförer!

#samtrans #chaufför #argchaufför #varliggertrea #ilska #aggression #smittande #smittandeilska #testosteron #hämta #åkamedsamtrans

Utbildad upp till tänderna /erviluca

Postat den

Jag har gått en massa utbildningar.

En massa!

I början när jag gick utbildningar och kurser förstod jag inte vikten av att få ett intyg av att ha gått utbildningen – ja, jag måste ha varit helt korkad (!) – jag minns att jag tyckte att det viktigaste var väl att JAG lärt mej NYA SAKER som jag kunde använda i mitt yrkesliv. Inte att bevisa att jag gått utbildningen.

Jag har alltså gått fyrahundranittiosjuttiotvå utbildningar och kurser men jag har inte BEVIS för dom första. Det spelar ju ingen roll nu, för allt förändras och dom utbildningar jag gick DÅ – artonhundrafyrtionio – är väl inaktuella numera , men ändå!

Jag ville bli DEN BÄSTA hjälparen/terapeuten av alla som någonsin levt! Och inte för att vara BÄST utan för att jag ville verkligen verkligen HJÄLPA dom människor jag skulle hjälpa. Det vill jag fortfarande.

En del människor är såna att det är viktigt för dom att alla tror att dom är bäst och viktigast och kan mest, men inte att dom faktiskt i praktiken är den som hjälper på riktigt. Det finns ett helt gäng såna MANLIGA psykologer och psykoterapeuter det bakåt i tiden. Såna som den där norska överläkaren som (1945) menade att ”tyskungarna” var ”svagsinta och med avvikande beteende”. Orsaken var att kvinnorna som umgicks med tyskarna var ”svagt begåvade och asociala psykopater, delvis höggradigt svagsinta, och att man kunde utgå ifrån att barnen hade ärvt dessa dåliga anlag.” Såna MÄN fanns det i mängder av förr, som från sina högt uppsatta positioner kom med HELT GALNA påståenden som om dom var sanningar, och det gick INTE att säga emot – i alla fall inte högt och rakt ut – för då blev man paria och utvisad i Tomheten. Och fick inte vara med längre. Över huvud taget.

Fy faan vad jag tycker illa om alla uppblåsta MÄN som sitter i sina kostymer och tror/låtsas att dom vet bäst och mest och allt – äckliga besserwissers, som är vana att höja rösten liiite till och låta äääännu mer ”manliga” och peta in lite ilsket testosteron där också och med många FINA och SVÅRA ord samt lite nedvärdering till sin omgivning, sabla ut egna ideer som om det vore SANNINGAR. Fy faan vad jag hatar det! Och när jag nu sitter och retar upp mej på dessa MÄN, så inser jag att dom finns fortfarande och överallt! Exempel: #trumph

MEN i alla fall – jag skulle skriva om alla mina kurser och utbildningar. Så många så att det började liksom gå runt, och ju fler kurser och utbildningar jag gick insåg jag att ”here we go again”, dvs att den nya utbildningen /nya sättet och jobba var bara ett nytt sätt att säga något gammalt/det jag redan hört/visste och dessutom kalla det för något tjusigt och kalla det en förkortning (MFT, ART, MST, KBT – what ever) och göra det till ett paket.

Så när jag började på mitt nya jobb i november 2021 sa jag att jag faktiskt inte orkade gå fler utbildningar, om det inte var något alldeles alldeles nytt och supernya ideer kring någonting som faktiskt jag inte kunde.

Sen dess har jag i alla fall gått två utbildningar där jag i och för sej redan kunde allt, men denna gång var det ihopsatt som ett paket där man kan jobba från A till B (eller Ö) i ”paketform” med olika teman istället för att, som jag brukar, ”lyssna in var klienten befinner sej” och köra lite freestyle. Dom här nya sätten är att någon bestämmer vad klienten behöver (oftast en socialsekreterare) och så säger hen: ”Den här familjen behöver XXX” och så jobbar jag med det efter olika steg. När sista steget är taget är det tack och adjö. Då ska klienten vara färdiglärd och klar. Inte så mycket ”Hur mår du EGENTLIGEN?” eller ”Hur påverkar din egen barndom dej?”

MEN, för att göra en kort historia lång, så kan jag ofta hamna i ”Vad kan jag som inte andra kan?” om ni förstår? Man blir lite hemmablind och det som är så SJÄLVKLART för mej, kan vara/är helt NYTT för andra. Eller inte.

Så ibland när jag säger något ”självklart” för att bara uttala det som ”alla redan vet” så säger folk ”Jahaaaaa!” som om det var en ögonöppnare och jag bah: ”Jahaaaaa!”

Det är ju inte precis som om jag när jag kliver utanför dörren till jobbet blir EN ANNAN person med andra tankar och andra åsikter. Jag är ju samma. Och jag använder mej själv och allt jag kan och mina känslor och allt i möten med andra människor och målet är för mej givetvis ALLTID att HJÄLPA så att DOM ANDRA mår bättre och helst bra och förstår sej själva och andra bättre och löser alla (?) sina problem och knutar och relationstvister.

Vad ville jag skriva om egentligen idag?

Vad ville jag med det här inlägget?

Jag behöver semester.

Hatar uppgraderingar! /erviluca

Postat den

När man preciiiis har lärt sej och fått flyt på HUR man ska klicka och dra och fixa med sin mobil/inlägg här/datapaketavannatslag/jobbgrejer etc så ska det U P P D A T E R A S. Det måste fräschas upp och bli bättre. Eller nåt. Och om man INTE uppdaterar då liksom dör hela grejen. Tror jag. För man kan inte avstå uppdateringen.

Då när jag äntligen fattar (NÄSTAN) allt – ja, i alla fall dom grejer jag MÅSTE hantera/använda – DÅ ändras alla grejer och klickningar osv. Så måste jag Börja Om och lära mej hela tjillevippen.

När jag äntligen (!!!) tycker att det flyter på med allt – då!

Fi faan!

Eller när jag lärt mej min nya mobil på jobbet….då ska den bytas ut, mot en ny – bättre och modernare. ”Neeeej! Jag vill ha den gamla kvar!”

Nyss, när jag klev ut här på min bloggsida, som jag ännu inte lärt mej alla funktioner av, trots att jag bloggat sedan artonhundrafyrtiotvå, så såg jag att det uppdaterats grejer…..”Åååååh! Neeeej! Jag har ju inte ens lärt mej den gamla än.”

Av WordPress´s funktioner som man kanske SKA kunna för att blogga, kan jag ungefär….gissningsvis…. 30% – om ens det! Så när det förändras måste jag börja om med dessa 30% och jag har HEEELT slutat ens tro att jag ska begripa dom övriga 70%:en.

Jag skulle tex vilja att alla mina inlägg låg under rubriker så att man lätt kunde läsa det som är av intresse, tex ”OM BARN” eller ”MINNEN från förr” eller ”Bara vanliga tankar” (vad det nu är) eller ”BARNDOM” el dyl….

…men jag förstår inte hur man gör och jag orkar och vill inte vända hjärnan tre varv, med risk att både förstöra hjärna och det jag redan kan på WordPress.

”Men det är ju bara att lägga ”XX i Rystbux och dra sniften till grypen” säger dom som kan.

”Eeeeh, va?!”.

För 1 år sedan fattade jag vad …. ”xxx” – nä har glömt vad jag fattade!

SÅ illa är det.

Jag vill ju bara SKRIVA!

#wordpress #uppgraderingar #upgrade #förstårinte #dontunderstand #villbaraskriva #älskarattskriva #skriva #blogg #erviluca #ervilucah #instagram #deförstårintevadjaginteförstår #uppdatera #uppdateringar #vändahjärnantrevarv #förstårintevadjagförstår

Mat till barnen i Biafra /erviluca

Postat den

En till liten historia om ett barn (som numera är vuxen).

När vi som är födda på 50-60- och kanske t o m 70-talet växte upp fick vi höra om svälten i Afrika och då framförallt i Biafra. Vi såg svart-vita bilder och filmer på Nyheterna på TV, och såg ofta på framsidan av Expressen och Aftonbladet om hur barnen svalt i Biafra. Många vuxna sa ”Tänk på barnen i Biafra” och kanske vi inte riktigt förstod hur det kunde hjälpa dom om vi tänkte på dom, men det var ett ganska vanligt uttryck. Jag tror det var meningen att vi skulle vara tacksamma för det vi hade och tänka att ”alla har det inte så bra som vi så ät upp och var tacksam.”

Jag har fortfarande bildminnen i huvudet på små barn med stora svullna magar, utstickande tomma ögon fulla med var och/eller flugor, som visades på TV. Det var verkligen synd om barnen i Biafra.

Man fick inte lämna mat i skolan för man skulle tänka på barnen i Biafra. Jag förstod inte riktigt hur barnen i Biafra kunde må bättre av om jag åt upp, men jag minns inte att jag ifrågasatte detta mysterium.

En kollega berättar på morgonen att hon också minns detta, men hon var lite mer uppfinningsrik än jag, även om det var rätt tokigt…

Hon såg också på TV hur barnen i Biafra letade i sophögar efter mat, hittade kanske någon brödbit eller lite ris och blev glada över det och fick i sej lite mat.

Så hon började slänga lite mat i soporna varje dag och så ofta hon kunde för att barnen i Biafra skulle kunna få denna mat ur soporna. Hon berättar hur hon tex kunde ta sin pappas ostskiva på smörgåsen när han tittade bort, och minns hur han förvånat sa ”Men?! La jag inte en ostskiva på brödet??”. Sen la hon ostskivan i soporna. Hon minns också hur hon åt ett äpple som hon verkligen tyckte om, och VILLE äta upp hela, men ändå sparade hon den sista biten och slängde i soporna så att ”barnen i Biafra” skulle kunna äta upp den delen av hennes äpple.

Såååå fint tänkt.

Men såååå fel.

Sorgen över att inte få äta en marsipanfemma /erviluca

Postat den

Alltså barn….

Jag äääälskar barn! Har alltid gjort. Jag älskar att vara med barn, prata med barn, leka med barn (beroende på lek…), läsa om barn, lära mej mer om barn, förstå barn, titta på barn som leker och pratar – ja, allt kring och om barn i alla storlekar och former intresserar mej och har alltid gjort.

Barn är så….fantastiska!

I morse träffar jag en kollega på pendeltåget. Hon suckade och berättade att morgonen hade gått bra med sönerna där hemma. Inga större uppträdanden eller utbrott från sexåringen, som är en sån där liten uppfinningsrik herre med mycket temperament. När dom stod i dörren och skulle sätta på jackor blir sexåringen bajsnödig. ”Okey, sätt dej och bajsa och ta det lugnt. Det är viktigt att bajsa i lugn och ro”, säger mamma som är rätt nöjd med morgonen som varit bråk- och stökfri.

Mamma står i hallen och väntar och kollar i mobilen då hon hör hur sexåringen gråååååter. Hon går till honom och frågar vad som står på och sexåringen berättar att han kommit att tänka på när han fyllde 5 år – på födelsedagskalaset där mamma hade ordnat med Piratfest med pirattårta och piratjakt efter skattkista, och hon var sååå nöjd (och han med) med kalaset – att han inte fick äta femman gjord av marsipan som låg på tårtan: ”Uuuuhääääää!”. En kompis fick äta den. ”Men du fick ju piraten som var gjord av marsipan och du var ju jättenöjd och glad!” säger mamma som vill komma i tid till jobbet, men nej, han kom just på att han ville äta femman också: ”Uhuuuuuu!”

Sorgen är så stor att mamma, för att hinna i tid till jobbet (OCH trösta sexåringen, som upplever en stoooor kris i sitt liv… ), till slut säger att hon efter jobbet ska gå till affären och köpa marsipan och så ska hon göra en stoooor marsipanfemma som han ska få äta.

”Ooookey”, hulkar en ledsen liten sexåring som bara fick äta en marsipan-pirat (för 1,5 år sedan!).

Den där känslan… /erviluca

Postat den

av

  • att man glömt göra något
  • att man glömt bort någon, men vem?
  • att jag borde kommit ihåg något…men vad?

Känslan av att det är Något Viktigt man glömt.

Möjligen Någon Viktig.

Skulle jag träffa någon idag? Något möte jag glömt? En person jag skulle ha träffat?

Eller skulle jag ta med något dit jag ska? Eller ska jag någonstans?

Har jag glömt något hemma som är viktigt?

Har jag glömt Någon?

Om man inte får något svar på sina frågor har man förmodligen inte glömt något….

….eller så sitter den man glömt och morrar någonstans, eller gråter och tror att man har glömt bort hen för att hen inte är så viktig för en….

…vilket ju kanske i och för sej stämmer…eftersom man glömt bort personen…

Eller så har man alldeles för mycket att göra och för mycket att komma ihåg och är alldeles för stressad för att få plats med allt som är viktigt så att något som var viktigt eller någon som var viktig försvann i allt det viktiga.

Kanske den någon var du.

Kanske jag själv blivit bortglömd….

…av någon…

…som borde ha kommit ihåg eftersom jag annars…

…är oviktig.

….eller så ligger saken kvar hemma på sin plats…

…om den har någon plats.

Den kan ju vara platslös.

Undrar hur det känns att vara platslös?

Är det samma sak som att vara hemlös?

Är att vara hemlös att vara bortglömd?…

…och i så fall av vem eller vilka?

Av alla?

Om att vara hemlös är att vara bortglömd är det det värsta.

Att glömmas bort som människa.

Socialisera din hund /erviluca

Postat den

Så här gör man.

Jag har nu mina hundar 13 och 14. Jag har levt med hundar sedan jag var 8 år gammal. Dom sista åren har jag haft 2-3 hundar hela tiden.

Att tro att hunden blir socialiserad genom att INTE få träffa alla sorters hundar är urdumt. Att säga att ”det räcker om den har 3-4 kompisar som den leker med och sen behöver den inte träffa fler” är att göra sin hund rädd och/eller hundaggressiv.

Det är lika dumt som att få barn och sedan säga: ”Jag låter lilla Nissa bara träffa 3 barn som vi känner och inga andra barn. Kommer det ett främmande barn fram till Nisse så lyfter jag upp honom och säger åt barnets förälder att ta bort det.” Ja oj vad socialiserad lilla Nisse blir då. Not!

.

Jag har alltid låtit alla mina hundar träffa ALLA slags hundar från början. ALLA! Stora, små, gamla, unga och alla raser. Dock blir det aldrig så att ens hund får träffa ALLA hundar man möter för det blir fler och fler som håller undan sin hund för dom ”tränar den”. Dom rycker och drar i den, ställer sej framför den och kämpar för att lära sin hund att ”inte hälsa på alla”.

Mina hundar, som fått hälsa på ALLA hundar från början (och även sedan) har själva ibland valt att bara gå förbi, och dom gånger jag inte har tid att låta hundarna hälsa på andra hundar eller inte har velat det, ELLER när den andra hundens matte/husse håller undan sin hund, har mina hundar glatt gått förbi, eftersom dom är sociala och trevliga och eftersom dom fått hälsa på så många hundar redan och vet att dom kommer att få hälsa på och leka med andra hundar, senare.

Jag har aldrig haft en hundaggressiv hund. Jo, förresten; en gång tog jag en omplacering som var 2 år gammal och hundaggressiv (en kinesisk nakenhund med hår). Jag tränade bort det hundaggressiva hos honom rätt fort. Han fick hälsa på andra hundar samtidigt som jag knixade till i kopplet när han morrade och skällde, och så fort han slutade och blev tyst (det handlar om sekunder) så berömde jag. Om och om igen. Det tog ett par veckor, sedan var det hundaggressiva borta.

Jag blir sååå irriterad när jag ser nyblivna mattar och hussar hålla undan sin valp för att valpen ska ”lära sej att inte hälsa på alla”. Valpen hoppar och skäller för att få hälsa och matten/hussen ställer sej för, lyfter upp och beter sej helt bakvänt och galet och det beteendet gör att valpen tror att vi (och andra hundar) är farliga eller att den behöver skyddas från oss.

Låt din valp träffa andra hundar! Så många som möjligt. Och passa på att vara lite social själv. Du KAN ju få nya vänner själv också… Huvva.

Hundar är i grunden sociala varelser och vill leva i flock och vara tillsammans. Visserligen finns det rädda och blyga hundar (har själv haft en blyg hund) men även dom behöver lära sej att dom flesta andra hundarna är inte farliga. Man kan ta det lugnt och försiktigt i mötena. Och stora hundar är inte farligare än små. Hundar borde egentligen inte alls vara farliga – det är knasiga, rädda och spända ägare som gör dom knasiga, rädda och spända.

Ofta träffar jag hundägare som säger ”Jag fattar inte varför han (hunden) är så stissig!!” och så känner man i luften och märker på ägaren att hen är superstissig själv. Då har jag lust att säga ”Om du bara slappnar av och tar det lugnt ska du se att hunden smittas av dej” (precis som den redan gjort).

Det är som med barn.

#socialiseradinhund #socialiserahund #socialiseradhund #valp #valpar #hundaggressivahundar #lärdinhund #hundar #hund

Jag missade Eurovisionsfestivalen /erviluca

Postat den

…..fast nu har jag sett den. Efteråt. Men huuuuur kunde jag missa den? Jag har sett varenda jävla schlagerfestival sedan urminnes tider. Huuuur kunde jag missa den igår?

Det tråkiga nuförtiden är att jag alltid ser den ensam. Ensam. Ensam. Jag vill se den TILLSAMMANS! Nästa år ska jag ha Eurovisions-schlager-festival-fest/middag! Så. Nu är det bestämt. Kommer du? Jag tror det blir knytkalas (alla tar med en paj, typ, och egen dricka). Jag står för sallad och godis och chips.

Alltså:

Vilken fantastiskt fin inledning med ”All we are saying – give peace a chance”. Gråtfint. Jättefint. Sen programledarens sång: WOW! Skitbra!

Boys don´t cry/ land? Jättebra iallafall. Den ska jag ladda ner på Spotify (om det går?).

Norges bidrag: Härligt! Både rolig och musikalisk och lagom knäpp. Intelligent, liksom.

Sometimes I miss you /Belgien. Fin.

Ukraina: Grååååt! Rösten! Grååååååt! Smärtan i rösten. Grååååt! Jag vet att dom vann och det är dom sååå värda! Grattis Ukraina!

Jag gillar att tjejerna i tävlingen i år inte var silikonstinna och lösögonfransbestyckade eller lösnageltokiga, utan att dom var precis som dom är: Olika. Normala. Fina. Vackra. Naturliga. Tack för det. Äntligen går utvecklingen åt rätt håll (igen).

Island: Vacker, men jag tycker dom kunde ha sjungit nån vers på engelska, så man fattar vad dom sjunger om.

Moldavien: Jag gillade dom vit-svarta kostymerna och härlig fart i låten. Gympa-låt.

Sen började jag kolla på mobilen samtidigt, och tappade liksom tråden…

Men sammantagningsvis var det många bra låtar i Eurovisionsfestivalen.

En förmiddag i hundrastparken /erviluca

Postat den

Det är sååå härligt när man går till en hundrastpark och hundägare droppar in med sina hundar i alla storlekar och av alla sorter sådär härligt avslappnat naturligt. Dom kommer bara in och tar för givet att alla ska leka jättefint ihop.

Det händer så sällan, men det hände idag och jag njöööt för fulla muggar.

Först kom jag och Matilda och Elsa (två halvstora ryska gatuhundar). Sen kom ingen. Och sen kom ingen och vi satt där och hade lite småtråkigt.

Sen kom en matte med en cockerspaniel som hette Liam. Liam och Elsa började leka.

Sen kom en äldre farbror med sin dotters hund – en fransk bulldog som hette Raffe. Han sprang runt runt som ett ånglok, och lät som ett ånglok – lycklig och skuttade in och ut i leken.

Sen kom en annan äldre farbror med två corgies – Lena och Vicky. Dom började också leka lite hit och dit. Sen kom ett par med en annan fralla som hette något ryskt. Hon sprang runt och var lycklig sammanfattningsvis. Lekte lite hit och dit, också, men tycktes mest bara njuta av att springa runt.

Sen kom en ung kille med en labrador-bordercollie-blandning: Neo. Elsa, som hade vilat ett stund fick då nytt liv och började leka med Neo direkt. ”Min typ av kille”, sa hon.

Sist kom Kirill, som var en pitbull eller amstaff som bara ville leka med pinnar och höll sej utanför hundlekandet.

Bästa förmiddagen på länge.

Jag är en TILLSAMMANS-människa, som (tyvärr) lever ensam.

TUR att jag har mina hundar, annars hade jag gått under.