När livet känns jobbigt, när allting är svårt När vardagen fastnar, när det mjuka blir hårt så måste du fortsätta – fortsätta gå Du kan inte stanna – du måste förstå (att) vad som än händer så rullar tiden på Du måste fortsätta gå – fortsätta gå
Tiden går framåt, vad du än gör Läker inte alla sår, men kanske du hör (att) någon blev sårad, någon blev rädd Du vill hjälpa till – du önskar bli sedd (men) vad som än händer så rullar tiden på Du måste fortsätta gå – fortsätta gå
När livet är roligt, när allting känns rätt När det inte är vardag och allting känns lätt så måste du fortsätta – fortsätta gå Trots att allt är fantastiskt så måste du förstå att vad som än händer så rullar tiden på och du måste fortsätta gå – fortsätta gå
Du kan inte stanna eller vänta och spara Du kan inte stanna tiden – den underbara du måste fortsätta – fortsätta gå Lämna det fantastiska men också förstå att vad som än händer så rullar tiden på och du måste fortsätta gå – fortsätta gå
Jag har lust att ställa mig på riksdagshusets tak och ropa: ”VAD VAR DET JAG SAAAAA?!?”. När jag jobbade som skolkurator på en skolan med tusen elever årskurserna 0-9 beslutade någon där uppe (politikerna) att barn med diagnoser skulle inkluderas i vanliga klasser eftersom det skulle bli ”bättre för dem” att bli att få ”känna sig som alla andra” eller vilka flummiga och fina ord som sades. På den skola där jag då arbetade fanns det många smågrupper med barn med olika diagnoser som av någon anledning inte klarade av stor klass.
Jag tänkte på flera av dem och förstod ”det här kommer inte att gå”. De klarade av att komma till skolan endast för att de gick i en liten grupp, de fick sitta bakom en skärm, de hade en-till-en-undervisning, de hade många småraster eller jobbade långa sjok på en gång, undervisningen individanpassades. Vissa av eleverna fick utbrott då och då, men det visste pedagogerna så de var beredda och visste vad de skulle göra. Alla dessa skulle plötsligt INKLUDERAS i vanlig klass, ingå i sammanhang de inte klarade av (och gick därför i liten grupp). Inte ett ord om besparingar, som det egentligen handlade om. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Oj, vad vi kommer att få många hemmasittare som inte kommer att komma till skolan alls. De klarar ju inte stor klass!”
And here we are.
Samma sak med ungdomar som blir kriminella. Politikerna bestämde för ännu längre sedan att det skulle sparas i skolorna och att förskolegrupperna därför behövde bli större och det skulle bli färre personal, även skolklasserna skulle bli större med färre lärare. Skolkuratorerna togs bort en period också, samt övrig ”onödig personal – det behövs väl bara lärare för att undervisa i skolan?” tänkte politiker A och B och C. JAG tänkte att om 10-15 år har vi ett gäng unga kriminella, eftersom de som tidigare fick stöttning och hjälp av förskolelärare och barnskötare på i förskolan, kommer därmed inte längre att få det stödet och den hjälpen tidigt, utan de kommer att istället slås ut redan på förskolan.
Därefter kommer de till skolan där det inte heller finns stödpersoner plus att det är stora klasser, så dessa elever/barn kommer att söka sig till andra grupper, alternativt bli uppsökta av äldre kriminella som hittar dessa barn släntrande utanför skolan, och de behöver få tjänster gjorda, och voila: Man har skapat ett utanförskap och många av dem blir kriminella. Resten blir deprimerade. Bra jobbat politiker.
Politikerna passade också på att sälja ut så många hyreshus som möjligt till de som bodde i husen och de som inte hade råd fick flytta eller hyra sin lägenhet av bostadsrättsföreningen som bildades. Sedan kom en massa flyktingar som absolut inte har råd, eller möjlighet, att köpa en bostad och de fick flytta till hyreshusen som inte köptes upp. Voila: Segregation fixad!
Nu har ni skapat:
Hemmasittare
Kriminella ungdomar
Segregation
Deprimerade unga vuxna
Vad vill ni ha nu då?
Visstja! Fler fängelser så att vi kan låsa in ovanstående individer. Och fler poliser (där det också blev indragningar i mitten av 20-talet – minns ni?).
Besparingar på barn/ungdomar ger utgifter på längre sikt. Visste ni inte det? Och visste ni inte att barn behöver stöd och hjälp? Vissa mer än andra. Och om de inte får det de behöver av sina föräldrar, så kan personal på förskola och skola hjälpa för att inte barnet ska gå under. Men den mattan drog politikerna bort. ”Låt oss spara på barnen – det tar ju ändå så lång tid innan de blir vuxna (och kan rösta) och de kan inte protestera.” Det tråkiga är ju att politiker tycks bara tänka i 4-årsplaner eftersom det är så länge de får styra, därefter ska någon annan ta över. Så då gäller det att ”göra om snabbt” och inte bry sig om vad som händer om 10 år eller längre fram, när man förändrar för i samhällen/för barnen.
Idag fick jag ett brev av en mamma som jag jobbat med i familjebehandling i ett år:
”Tack!
Tack för att just du kom in i våran familj. Du har verkligen förändrat våra liv på så många sätt och fått oss att lära oss så mycket om vilka vi är som personer och speciellt varför.
När vi skiljs åt här idag vill jag att du bär med dig att du är en helt utomordentlig person. Du räddade mig från en väg jag inte ville ta men inte kunde se en väg ut från.
Du blev en mamma jag aldrig hade.
Det finns inte ord av tacksamhet att säga som skulle vara tillräckliga.
Jag hoppas att alla människor du får möta i livet inser vilken gåva du är. Du blev verkligen satt på rätt position med hjärtat på rätt plats.
Jag hoppas vi en dag kan mötas utanför detta och ta en fika. För det vore oerhört tragiskt att aldrig få se dig igen. Men tills dess bär alltid vår familj i ditt hjärta för du kommer alltid finnas i vårat. Och dina ord ekar i våra huvuden så att vi fortsätter göra bra val.
Ta hand om dig. Tfn till mig: xxxxxxxx. Om du en dag vill ta en fika.”
Lycka är att kunna hjälpa någon så att den känner just så här.
På väg hem kliver jag in i tunnelbanan som ska föra mig till min evakueringslägenhet i Hökarängen. Vagnen är full, sånär som på ett par platser varav jag får en. Jippi! Bredvid mig sitter en stor man som stånkar och vrider på sig, suckar och stönar. Det känns ”fel” och som ”knäpp energi”. Inte bra. Jag försöker slappna av och inte tänka ”läskiga tankar”, typ ”Snart tar han fram en kniv och sticker ner alla som är i närheten” eller ”Snart börjar han skrika och bråka och går loss på både andra resenärer och inredningen” etc.
Tåget står still.
Så kommer information ifrån högtalarna att ett tåg gått sönder på stationen framför och måste forslas bort och att det kommer att ta tid.
Mannen stånkar än mer, suckar och stönar, vrider på sig… Det är obehagligt. Det kommer in mer folk i vagnen och ytterligare fler. Så reser mannen på sig och går. ”Puh!” tänker jag och känner mig lättad.
Informationen kommer igen att tåget inte är borttaget än och att man kan ta tåg bakom eller åka andra vägar. Vagnen fylls på en mer. Det är knökfullt. Tur att jag har sittplats.
Jag spelar spel på mobilen och försöker att inte bry mig om omvärlden. Lyckas ganska bra.
Till slut börjar tåget åka och vid nästa station kliver två fyllbultar på. ”Vadeefullt!” sludddrar de och håller i varandra för att inte trilla omkull (vilket inte ser så hjälpsamt ut). De ser ut att vara i 60-70-årsåldern och de är knökfulla. De ställer sig precis där jag sitter och jag hoppas vid min Gud att de inte kommer att trilla på mig. De sluddrar högt om att människor nuförtiden är så oartiga och att ingen visar respekt för en äldre man som behöver sitta och att det var bättre förr och hela fadderullan.
Till slut ställer sig en liten 9-åring upp (pga att hans mamma säger åt honom) och den ena fyllbulten får sitta. Därefter blir det plats åt den andra också, bredvid. De åker 2-3 stationer och så ska de av. Herregud! Man kan få hjärtinfarkt för mindre! De reser sig ostadigt, vinglar och tar tag i stolpar och jag tänker att de kommer aldrig att hinna innan dörrarna stängs, men mirakulöst nog tar de sig ut i tid och in kommer nästa tok.
En tant, också i 60-årsåldern, som pratar oavbrutet och har en halvtrasig väska med sig och en dramaten. Hon ser ovårdad ut och luktar illa och är riktigt arg. Hon fräser åt ”Jävla knarkare!” och att ”Dom kan dra åt helvete!” och ”Jävla idioter!” och sätter sig där ena fyllgubben satt och fortsätter prata högt med olika röster. Jag förstår att hon pratar med sig själv med olika röster och tycks ha olika personligheter inuti sig på något vänster och det verkar som om den med ljus röst är ganska trevlig och försöker lugna den där som svär åt ”alla jävla knarkare!”.
När jag äntligen kliver av tänker jag ”Jaha, en vanlig eftermiddag i tunnelbanan” och att ”det var bättre förr” för då blev dessa människor omhändertagna. Kanske. Eller så var jag mer ovetande. Fyllbultar har ju alltid funnits förstås.
Jag pratar Relationer med Äldste Sonen och funderingarna sätter därefter igång:
Man vill liksom veta från början om det kommer att hålla. Det är så jobbigt att behöva slösa tid på lära-kännandet och försöken till närmanden och hela fadderullan, för att sedan eventuellt våga släppa ner garden och släppa in personen i hjärtat för att den förhoppningsvis ska stanna där, och inte krossa det. Hur ska man veta om personen ska ”hålla” och vara okey och passa ihop med en?
Och hur ska man veta om man kommer att duga, vara okey och vara bra för den personen? Hur ska man veta om man kommer att bli kär och vilja dela livet med den? Hur ska man veta om den personen kommer att älska en i nöd och lust, eller i alla fall i lust. Eller nöd. Och om man kommer att göra det tillbaka. Lusten är ju inte så svår, men nöden…
…och hur vet man att det ”bara” är nöd och man ska kämpa sig igenom, och det blir bra på andra sidan, eller om det är ”död” (för förhållandet)?
Och har man varit singel länge, eller dejtat många, så undrar man också när man ska sluta dejta och när det räcker och man har hittat hem. ”Du vet när det är rätt”, säger en del, men visste dom det när dom blev två, eller ”bara blev det så”? Eller är det en efterkonstruktion? Det är lätt att säga att dom visste från början, långt efteråt.
Det är nog rätt blandat hur folk har blivit ihop. När jag var ung handlade det för min del bara om känslor av kärlek, och jag hade rätt lätt att bli förälskad. Snabbt. Men också lätt att falla ur förälskelse…
Jag funderade aldrig på om han var si eller så – jag var mest bara kär! Och han blev ”rätt” i mina ögon och mitt hjärta. Jag råder ingen att göra likadant men det är rätt skönt att våga och vara kär! Å andra sidan har jag nästan slutat våga, för det blev för många magplask. Eller Uppvaknanden.
Kanske finns alla dessa slentrian-förhållanden och alla pika-varandra-förhållanden och snacka-skit-om-varandra-förhållanden för att dom inte orkar en gång till. Dom orkar och vågar inte ta steget ut i Vet-Intet och börja om från början med lära-kännandet och försökandet och tänk-om-det-är-felandet och alltihop.
Tänk om man kunde spola fram tiden något, eller ett par år, och bara kolla liksom ”Hur gick det?”, för att veta om man ska ”slösa” tid, ork och kraft på just den här personen. Eller kan jag säga tack och good bye idag liksom. ”Är det nån idé att engagera sej, kämpa på, våga och orkar jag?”
Eller kan det vara så att varje person man träffar och intresserar sej lite mer av, är nyfiken på, träffar rätt mycket och kanske länge och har lite utbyte av…..
…. och hoppas kunna älska och bli älskad tillbaka, kämpar på med, utbyter livserfarenheter med, kramas med och lite till kanske….
…..så får man något – ett slags utbyte/givande och tagande, som ger en något som gör en till en liiiite bättre människa….och man lär sig liiiite mer om sej själv….och om livet…
I så fall är jag jättebra.
För att inte tala om Äldste Sonen; Han är nog Den Bästa Människan ever.
Jag bodde i ett studentboende i Östersund i början på 80-talet. Egentligen var det små semesterstugor, som hyrdes ut till studenter under terminerna. Stugan bestod i ett stort rum med en liten köksdel, hall och duschrum/toalett. Det var rätt mysigt att bo i en egen liten stuga, fast kallt (vad jag minns, men på den tiden frös jag nästan jämt…). Och det var mysigt att bo i en liten ”by” med andra studenter runtom. Vi var ett gäng som hängde hemma hos varandra, pluggade tillsammans och bara hängde/chillade (men så hette det inte då).
En kväll, när jag satt hemma vid plugg- och köksbordet och pluggade knackade det på dörren. Jag gick och öppnade och där ute på trappan stod den enda svarta studenten på hela högskolan, Makaka. Jag hade träffat honom vid något tillfälle förut, då han stod vid busshållplatsen i -20 C och skakade av köld utan vantar och mössa och jag erbjöd honom mina vantar, för jag hade två par. Jag var så frusen på den tiden att jag ofta hade två par vantar på mig. Tacksamt tog han emot dem och jag sa att han borde skaffa sig en mössa också. Jag hade bara en och behövde den själv.
Makaka står alltså utanför dörren och jag frågar: ”Hej, vad vill du?” Han säger: ”Vill du knulla?”. Jag förstår inte riktigt om han menar allvar eller vad. ”Eeeeh, nej. Så kan du väl inte fråga”, säger jag. ”Varför?” säger han förvånat. ”Jag vill i alla fall inte knulla och på mig funkar det inte att fråga så”, förklarar jag. Han säger att han gjort så i någon annan stuga och det funkade! ”Då får du kanske gå tillbaka dit”, säger jag. Han säger att han förstått att vi är sexuellt frisinnade i Sverige, men jag säger att det inte funkar så och han kan råka illa ut om han fortsätter som han gör.
Vi pratar en stund och jag förstår att han är i en fullkomlig kulturkrock, då han som smartaste killen i sin hemby skickats till Sverige för att plugga XXX (minns inte) och sedan ska han hem igen och styra upp något (minns inte). Och då skickas han från värsta värmen (i Afrika någonstans) till Östersund (!) med snö och -30 grader! Och att hans kultur/bakgrund krockar fullkomligt med vårt sätt att tänka och vara förstår jag när vi pratar vidare.
Han stirrar tex på mina bröst när vi pratar och jag säger att han ska sluta med det och titta mig i ögonen. Han säger att det är kränkande för kvinnor när man tittar dem i ögonen. ”I Sverige är det kränkande när du tittar på brösten när vi pratar”, säger jag. Han försöker titta mig i ögonen, men jag ser hur svårt han tycker det är – det går emot allt han lärt sig. ”För mig är det kränkande när du stirrar på mina bröst”, säger jag och håller armarna i kors för att det känns fel. ”Äsch, bröst är väl inget!” säger han. Där han kommer ifrån går kvinnorna barbröstade. Däremot är rumpor sexuella attribut. Konstigt, tycker jag, och säger att i Sverige bryr vi oss inte så mycket om rumpor (i alla fall inte på 80-talet).
Vi har ett rätt häftigt samtal där i hallen i Östersund 1981 och jag kommer troligen minnas det för alltid. Jag undrar hur det gick för honom.
Jag förstår inte varför kvinnor ”går på” alla dessa grejer som vi ska fixa och ha för att ”vara snygga”. Det är som om vi är värsta julgranarna som man ska hänga saker på för att vara snygga. För vem/vilka? ”För mej själv”, säger tjejerna och fnittrar. Sure! Jättejämställt och jättefrigjort! Tingeltangel på hela människan liksom.
Det ska vara lösögonfransar och en massa smink och fixat hår med någon färg och medel i så man inte kan gå ut i regn och rusk för då kan lösögonfransarna åka av och sminket rinna och håret förstöras.
Det ska sprutas in fett/silikon i läpparna också, så att dom blir hårda och stora och så att munnen putar rätt ut. Kan man ens prata normalt? Nyttigt med silikon i läppar? Ska man vara någon slags utställningsföremål? ”Titta på mej, vad jag ser sexig ut!” När man ser dessa tjejer ser dom för det första ut som ”Kom och ta mej! Kom och ha sex med mej!” och för det andra ser det ut som om deras första, andra och tredje prioritet är ”me myself and I”.
Det är svårt att tänka sej att dom också kan vara läkare, studera, ha (andra) intressen (än sej själva och sitt utseende) och det är svår att förstå att dom faktiskt är både djupa och kloka och intelligenta, för hur kan man både vara djup, klok och intelligent och ägna så mycket tid och engagemang åt sej själv och sin kropp och lägga tiotusentals kronor på sitt utseende?
Sen ska det vara silikon i tuttarna vilket innebär att kvinnor puttar in plast i sin kropp och dessutom opereras dom, vilket inte är helt ofarligt. Sen ska tuttarna masseras för att inte stelna.
Det ska vara långa naglar som gör att kvinnor inte kan röra på händerna normalt (”Joodå det kan vi!” kvittrar alla tjejer som har långa naglar). Nej, det kan ni inte. Punkt. Det är många saker ni inte kan göra med långa naglar. Kan man ens stoppa in en tampong med långa naglar?
Det ska vara högklackat så både fötterna blir hopklämda och tjejen går omkring på tårna. Det gör att de inte kan springa fort, utan stolpar fram och får kramp i tårna, fötterna och vaderna. Men när dom vant sej kan dom ändå gå någorlunda normalt, men kom inte och säg att det är bra för fötter, ben eller rygg! Och kom inte och säg att det går att springa och röra sej normalt i dom! Tripp tripp tripp.
Men det är ju så snyggt! Så vad gör man inte för att ”se snygg ut” – vara lockbeten. För vem/vilka är ni snygga/lockbeten? Män? Vad gör män för att vara snygga (förutom att träna i tid och otid)?
Sen ska kvinnorna också klämmas ihop i korta och snäva kjolar så att hon inte kan gå normalt, utan mer gå som om hon är kissnödig, kan inte sitta normalt eller röra sej fritt. Korta klänningar ska det också vara så att dom hela tiden måste hålla koll på hur dom sitter för att inte ”visa hela härligheten”.
Kläm ihop och upp med tuttarna också så att det hela tiden finns risk för att tuttarna trillar ut, och så måste tjejen ha koll på det också. Samtidigt får männen inte titta på tuttarna för då är dom mansgrisar.
Trots att tjejerna ser ut som Sexobjekt vill dom bli behandlade som Drottningar som aldrig skulle vilja ha sex och dom vill bli uppassade och behandlade som om dom vore av glas. Samtidigt kräver dom jämlikhet.
Eeeeeh, va??
Så tjejen som kommer där och har silikon-hopklämda tuttar, lösögonfransar, påklistrade långa naglar, kort snäv kjol och liten blus med tuttarna uppe vid hakan, silikonläppar och smink i hela ansiktet samt högklackade skor som hon knappt gå normalt i och absolut inte springa i, inte gå ut i regnet och inte slappna av för två sekunder…hon ska nu festa och dansa och alla omkring ska förstå både att hon vill bli behandlad som en Drottning (eller var det prinsessa) och vara jämlik.
Vänta, jag glömde håret! Håret är dessutom förlängt med en massa extrahårförlängningar som sitter inkammat eller insytt i det egna håret på nåt vänster så att hon, precis som alla andra kvinnor, har långt fantastiskt hår som hon kan sitta och draaaa i sådär lite förföriskt samtidigt som hon fladdrar med ögonfransarna. Men nåde dej om du ser henne som ett sexobjekt eller tittar på brösten som sitter rätt under hakan med bröstvårtorna nästan blottade.
En sak till jag nästan glömde: Rumpan! Den är på modet nu så det finns tjejer som opererar in silikon, eller annat fett (?) i rumpan för att den ska se större ut. Jag baxnar! Låt era kroppar vara. Operera er inte i onödan och ge istället pengarna ni har över till människor som inte har mat för dagen!
70-talet kom tillbaka! Då kämpade vi för jämlikhet. Jag fattar verkligen inte vad som hände sen? Då var det inne med ”unisex” och vi skulle ha likadana kläder, tjejer skulle slänga bh:arna och släppa tuttarna fria och vi skulle alla gå i platta sandaler och mjuka bruna velourbyxor och blommiga lösa och mjuka tröjor. Små pojkar och små flickor skulle ha brunt och orange på sej och alla kunde ha både kort och långt hår – oavsett kön. Att klä sin babyflicka i rosa eller babypojke i blått då var AJJABAJJA – alla babysar var klädda i brunt och orange. Det skulle inte synas på kläderna vad det var för kön.
VAD HÄNDE SEN??
….sen detta ”Jag vill bli behandlad som en prinsessa”.
Om du är jämlik kan du inte vara prinsessa. Då är du jämlik och håller upp dörren av artighet, drar ut stolen för att du är omtänksam och oavsett kön hjälps man åt! Punkt!
Tänk om killar hade lösaxlar (för att se bredaxlade ut), löskuk (för att det ska se ut som om dom har större än dom har), skor med inlägg fram (så att skorna är större än vad fötterna egentligen är) med extratjock sula i skorna så att han blir längre än han är, plus löshår. Eventuellt lite silikon i överarmarna också, så det ser ut som om han har muskler. Kanske en hård platta på magen så att man tror att han har magmuskler.
Och allt detta åker av när dom går i säng, och VOILA: Fram kommer Jöns-Petter: Tunnhårig, smal, flaskhalsaxlar, liten snopp och små fötter.
Och du får inte säga något för då är du sexistisk. Det är bara att bita ihop och se glad ut.
Nu när jag blivit ”lite äldre” är det fullt upp med undersökningar av kroppen som börjar förfalla (tydligen). Det är väl åt det hållet det går efter en viss ålder. Pust! Så jag fortsätter skriva om undersökningar och sånt…
För igår var jag på en till. En datortomografi av huvudet.
Jag har varit på datortomografi förut, men inte av huvudet tror jag… och att åka in och ut liggande på en brits i ett rör tyckte jag var en piece of cake. Vi pratade om det på jobbet någon dag och en kollega berättade att hon tyckte det var fruktansvärt läskigt och fick ångest av det. Jag förstod inte varför – man ligger ju bara och blundar och åker fram och tillbaka. Liksom.
Först fick jag ta av mig alla kläder i ett omklädningsrum och jag tänkte ”varför då? jag ska ju bara undersöka huvudet…”, men jag lydde och iklädde mig därefter en skön vit särk.
Så fick jag lägga mig på britsen och fick hörlurar över öronen och där var det P3 som jag kunde lyssna på. Jag fick en grej över mig, blundade och åkte in i röret. Sen började det…
…det klonkade, dunkade, pep…klonkade mer och så började det tjuta! Som ”hesa Fredrik” rakt in i öronen med korta intervaller. Ja, jag hade hörlurar, men vettefaan hur mycket det hjälpte för oj vad det tutade! Och länge.
Jag började undra om det blivit något fel och om det verkligen skulle tjuta så där och VARFÖR? Andades djupt och sa åt mig själv att slappna aaaav och så sa jag till mig själv att det är snart över. Sen tog det lika lång tid till. Och lite till. Så till slut var det över.
När jag reste mig efter undersökningen frågade jag ”sköterskan” (?) varför det lät så under undersökningen. ”Jag vet inte – du får googla!” sa han.
Själv tänkte jag att han borde ha upplyst mig innan om att det skulle klonka, bonka, dunka, tjuta och tuta – högt! Länge! För då hade jag varit beredd.
Nu låg jag där och undrade jag om kriget börjat och att jag låg där i en tub medan det bombades runt mig och ingen sa nåt…
Jag är kallad till återbesök på S:t Görans sjukhus för att kolla upp hur jag mår efter att ha fått diagnosen lungemboli på akuten där. Tio minuter efter utsatt tid kommer en skäggig man och ropar mitt namn, han presenterar sig och ber så hemskt mycket om ursäkt för förseningen. Jag, som varit (är ibland fortfarande) en mästare på att inte passa tider, har knappt ens tänkt på att mötet är försenat så jag säger ”Det gör ingenting!”.
Väl inne i rummet känner jag direkt att han faktiskt har TID och är INTRESSERAD av vad jag har att säga. Han kollar också i min journal och läser igenom vad som hänt och ber mig sedan berätta (också). Jag berättar och han lyssnar – på riktigt! Han tittar på mig och skriver lite i ett block när han tycker något är extra viktigt. Jag ställer några frågor och han svarar på dem!
Det var så länge sedan jag träffade en läkare som faktiskt ser mig och är intresserad av vad jag har att säga och som svarar på det jag frågat på ett sätt som jag förstår och som inte tittar i datorn hela tiden så jag blir alldeles….konfys!
Han frågar också om andra undersökningar och diagnoser och lyssnar intresserat på svaren. Jag känner nästan ”Finns du, eller drömmer jag?”.
Jag säger till honom att han är en bra läkare och att jag inte träffat någon sådan på år och dag. Sen berättar jag om ögonläkaren som viftar bort mig som om jag vore en fluga. Läkaren tittar i journalen och säger att ”Jaha, det är ju XX – ja, jag vet vem han är! Han är en riktig….cowboy!”
Sen berättar han att han själv var sjuk som liten och hade flera dåliga läkare och tänkte då att han skulle minsann bli läkare när han blev stor och då skulle han ”inte göra som dem”, utan bli en ”bra läkare”. Det lyckades han med.
Jag vill att han ska vara min läkare. För alltid.
Men han är bara utlånad och ska tillbaka till ”sin klinik” sen. Han älskar att jobba med ”äldre människor – såna som är över 66 år och ännu äldre – och därför jobbar han på geriatriken.
erviluca #mammatillfyrakillar 