Etikettarkiv: hela tiden

Hon BITS med sina små vassa tänder! /erviluca

 

”Bits den?” frågade ett litet barn igår, som ville klappa.

”Ja, just DEN bits faktiskt!” sa jag. ”Inte för att vara elak, men hon är en baby-hund så hon har inte lärt sej än, och just nu bits hon faktiskt nästan hela tiden.”

Då ville han inte klappa henne. Och det förstår jag. ”Klapp, klapp, klapp…AJJJ!!!”.

Hon bits! Och bits. Och bits. Och bits.

Och sen kissar hon sjöar på golvet, lite här och där. Och bajsar högar. Jättehögar,tycker jag. Stora bajshögar för en liten hund.

Och så bits hon igen.

Plötsligt hänger hon i ena byxbenet, som draaaaas med när man ska någonstans. Eller så hugger hon tag i handen när man sitter i soffan i lugn och ro: ”BIT!” ”AJJ!”

När jag skulle koppla henne i morse bet hon mej så hårt i handen att jag ryckte till och drog undan handen så snabbt, att jag råkade boxa till Milton som stod alldeles bredvid. ”Knak”, sa det inuti hans mun och han studsade undan och började stryka tassen över nosen, som gjorde ont. Stackars Milton!

Milton är STOISK. Jag tror jag aldrig använt det ordet förut, men jag tycker verkligen att han är STOISK. Han härdar ut när lillskruttan biter honom, skäller på honom, hugger tag i hans koppel och draaaar….Han bara väntar lugnt på att jag ska säga ”NEJ!” till bebisen. OM han någon gång fräser ifrån, ber han nästan om ursäkt efteråt (till mej: ”Förlåt! Jag VET att hon är valp, men jag stod inte ut längre!”). F ö är han bara tålmodig och SNÄLL. Snäll och tålmodig.

Flisa har satt sej i respekt. Det gjorde hon direkt och tydligt. Ingen hugger tag och drar i Flisas koppel inte. Och inga småbett i bakbenen (som Milton får stå ut med)!

Själv lever jag i bland en massa småsjöar med kiss, med små öar av bajs däremellan. Lägenheten luktar väl lite sisådär just nu…. Jag dammsög och skurade ALLA golv i lördags, men vad spelar det för roll två dagar senare….?

Tänk vad man måste stå ut med när man har ett litet Troll i huset!

Tur att hon är så söt!

Tur att hon har så gosig och pussig mage!

Tur att hon är så söt när hon sover!

Tur att hon sover på natten!

För det gör hon faktiskt.

😉

 

 

 

Han säger det som om det vore en oviktig parentes./erviluca

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.