När jag kommer hem från jobbet säger han: ”Du måste titta på ett mail jag fått från den där skolan…Jag tror jag kom in.” Jag tänker att ”Näe, det kan inte stämma…Han ansökte ju nyss…och så fort kan det väl inte gå…man brukar ju få vänta tills man blir grön av oro och går i cirklar av att inte veta vad man ska göra till hösten…”.
Han tar fram meddelandet och där står det att han kom in. Han kom in! HerreGud i Himlens höjd – han kom in!
Minsting ska flytta hemifrån.
Fatta!
Jag har varit en aktiv mamma sedan 1983 och nu ska jag bli en…passiv mamma – mamma på håll. Jag ska bli ensam. Helt ensam! Mamma mia! Hur ska det gå?
För några år sedan, när jag fortfarande hade ett par barn hemma, kände jag att jag skulle hoppa högt av lycka och lättnad när sista barnet flyttade. Jag var så trött på Ansvar, ifrågasättanden, att tjata, oro och Krav så att jag höll på att implodera. Jag ville bara VARA IFRED och bara TÄNKA PÅ MEJ SJÄLV. Nu kommer det ju ALDRIG riktigt att hända, för när man väl blivit mamma, blir man aldrig o-mamma. I alla fall inte om man är som jag. Jag kommer ALLTID att bry mej om mina söner, så mår dom dåligt, eller någon är dum mot dom, så vaknar tigermamma i mej och jag är fit for fight! J love them to the moon and back. Forever.
Men troligen kommer dom också att må väldigt bra i perioder….och då kan jag träffa dom och vi kan ha KUL tillsammans, men däremellan kommer jag att leva MITT liv. MITT. Som jag längtat efter. Men nu känner jag; ”Neeeeej! Flytta inte! Stanna kvar!”
Vi har haft det rätt trevligt dom sista åren, jag och Minsting. Han har harvat på med sitt pluggande på distans och jag har haft inbyggd/naturlig hundvakt/kock hemma som varit till stor hjälp. Såååå skönt!
Nu ska jag alltså bli ensam. Vem ska ta hand om hundarna på dagarna? Vem ska göra middag åt mej? Vem ska jag gå in och prata med när jag behöver? Ingen. Buhuuuuu!
Men till Minsting säger jag, och känner också: ”Åh, vad roligt!” Och ”Grattis!” och jag tror det kommer att bli fantastiskt och alldeles alldeles….underbart! Givetvis tufft och jobbigt också – det är stort att flytta hemifrån – men att flytta till en folkhögskola och bo på internat tror jag är alldeles alldeles….underbart! Jag VET. Been there – done that. 1978 (nittonhundrasjuttioåtta), dvs på medeltiden.
Min (jätte-) bebis ska flytta hemifrån. Och jag ska bli supersingel och sluta vara ensamstående mamma, som jag varit i…..25 år.
Eeeeeh…. gulp!
erviluca #mammatillfyrakillar 