….blir man trött.
Det är inte så kul att vara trött. Det är roligare att vara pigg och positiv och energisk.
Men det är jag inte.
Jag är trött.
Det är mycket nu.
Det är allt och inget, och överallt. Samtidigt.
Näsan upp och huvet ner. Eller tvärtom, eller hur det nu var….
Så det blir bara en tummetott idag.
😛
Jag sitter och läser i en blogg som är helt otroligt rolig, klok och fantastisk!
Jag skrattar högt!
Vilken människa!
Hon måste ju bara vara helt underbar och fantastisk! Inkännande, empatisk, humoristisk och med en helt underbar självdistans!
Meh!
Det är ju MIN blogg!
Det är MOI!
Tänk att JAG är så fantastisk! Och rolig!
Vad härligt!
Nu ska jag njuta lite av att jag är så HÄRLIG.
Och lite knäpp.
Nästan varje gång vi möter en annan hund, nuförtiden, morrar Milton. Tyvärr drar han då nästan alltid igång Fiona också, som beter sej som en ”jävla idiot” och skäller och drar i kopplet.
Ja, jag jobbar med att få bort det beteendet!
Detta hände, som vanligt, idag – både en och två gånger. Jag var beredd med kort koppel och hålla emot och ”fy:a”. Varje gång.
Vid ett möte, vänder sej mannen i sällskapet om efteråt, går emot mej och säger ILSKET att jag SKA ha min hund till VÄNSTER om mej. Han säger det varken vänligt, eller som ett förslag, utan han nästan ryter det åt mej – som en order.
Det brinner till inuti: INGEN ska fanimej ge mej order om hur jag ska ta hand om min hund! Så jag säger det, på ungefär samma hårda sätt som han gav sin order till mej: ”Jag har min hund på precis vilken sida jag vill!” Och så lägger jag till att jag både hade koll och kort koppel. Dessutom, lägger jag till, så är inte Fiona farlig eller bits – hon bara ”låter”.
Mannens ilska stegras, och han tar några hotfulla steg emot mej, ställer sej nära-tättintill, spänner ögonen i mej, och fortsätter med sin ”ge-order-stil” och säger: ”PASSA DEJ JÄVLIGT NOGA!!!”
Nu är jag förbannad så det KOKAR i mej : Karljäveln HOTAR mej!
”Hotar du med att slå mej?! Hotar du med att slå en KVINNA?!?” fräser jag.
”Det spelar ingen roll att du är kvinna – du ska passa dej jäääävligt noga!!” morrar han.
Jag tar ett millimetersteg närmare honom, spänner ögonen hårdare i honom än han gör i mej (ha!) och säger någonting i stil med:
”Du hotar inte mej, din jävla fegis! Jag är inte det ett dugg rädd för dej!”
Han fortsätter med sina hot och jag (som kokar inombords) är inte ett dugg rädd, bara heligt förbannad! Jag säger till honom att jag borde polisanmäla hans hot, och jag nästan känner att jag önskar att han slog till mej så att jag fick något riktigt att anmäla.
Jag tror han inser att han inte kan skrämma mej, så han börjar gå iväg men fortsätter säga idiotiska saker, vilket gör att jag säger bråkets mest intelligenta kommentar:
”Dessutom är din hund tjock!!” …och på något sätt ”vinner” jag, eftersom han svarar att den inte alls är tjock – den har bara mycket hår! Det sista är ju så dumt (både det jag säger och han) så jag blir alldeles full i skratt när jag skriver det.
Förresten skriker jag ”Fuck you din jävla idiot!” också.
Som Avslut. Liksom.
Galet va?!
_________________________________
Fotnot
Svar på ofrågade frågor:
Mannen var i 45-50 års åldern. Svensk. Mörkhårig. Glasögon. Ganska ”stor” (kraftfull), ca 184 cm lång. Mörk klädsel.
Med i sällskapet var en kvinna med röd jacka i samma ålder ungefär (kanske äldre – tittade inte så noga) samt en pojke med Downs Syndrom i 14-15 års åldern (som oroligt stod och drog/höll i mannens arm).
Kvinnan fortsatte gå en bit så hon stod ca 8 meter bort hela tiden. Tyst.
En djupare kärlek än man någonsin kan förstå.
Jag kände det idag. Att den faktiskt finns. Och att jag har tillgång till den.
Att den finns för mej, fast jag många dagar faktiskt inte förtjänat den. Att den Bara Finns där. För att DOM är så vackra och fina människor.
Och att jag insåg idag hur OÄNDLIGT TACKSAM jag är – eller borde vara – över att jag fötts in i den.
Tänkte på att vi känt varandra hela livet, delat stora delar av det och både hatat och älskat varandra. Vi har tyckt saker om varandra, avskytt varandra, klippt varandras hår, retats, blivit kära i samma kille (iallafall jag i deras…), tyckt att deras åsikter varit helknäppa, suckat åt varandras kläder och tankar, tyckt att dom gjort fel, tänkt fel, varit knäppa och jobbiga.
Vi har sett och upplevt varandra genom livets ALLA skeenden. Stått där bredvid varandra i regn, rusk och alla skitväder som finns. Delat högt och lågt.
Sagt upp kontakten, tillfälligt, i frustration och ilska, men sedan mer eller mindre (mot-) villigt sökt upp varandra igen.
Dom finns där.
Trots allt finns dom kvar.
Jag blir rörd när jag tänker på det, och hur jag liksom ofta ibland bara tar dom för givet – uppskattar dom inte tillräckligt.
Det finns dom som inte har några, medan jag har begåvats med två!
Dom står där och hejar på och pushar och försöker att stötta igen och igen – även när jag kryper under en sten och fräser ”GÅ! STICK! FÖRSVINN! LÅT MEJ VARA!!”. Då ställer dom sej där utanför och säger lugnt: ”Vi är här. Vi går inte.”
Och kanske ger dom mej korkade råd ibland, och kommer med idiotiska lösningar, men fanimej: Dom ger mej råd, dom försöker hitta lösningar och dom står kvar!
Dom står kvar och finns för mej – genom eld och vatten – och framför allt finns dom för mej fast jag ibland verkligen inte förtjänar det!
TACK, GODE GUD för MINA SYSTRAR!!
Unbelivable, och väldigt konstigt!
Att det en gång fanns en ”hinna” i ”mitt” (kvinnors) underliv, som plötsligt aldrig fanns!
Jag känner mej lite ”lurad”. Som om jag gått omkring ett helt liv och trott på något, och så PLÖTSLIGT – ”som en blixt från klar himmel” – får jag vid 50++ ålder (!) veta att Det är inte SÅDÄR; Det är SÅHÄR!
Som att få veta att man hade ett syskon till, fast ingen sagt något. Nästan. Eller som att få veta att man haft en lunga hela livet, fast man fått veta att man har två (för hur kan man VETA hur många man har, om man inte röntgats?). Ännu värre är det ju OM man röntgats och läkarna sagt: ”Ja, du har två lungor”, fast man bara hade en!
SÅ känns det lite grann.
Jag brukade säga att min mödomshinna försvann när jag ramlade på en cykel när jag var 8 år. Jag fick in hela spetsen på sadeln i…..Ja: ”AJ AJ AJ!” Det gjorde SKITONT! Och, ja det blödde! Och, ja det gick sönder! Fi faan!
Jag brukade säga att jag förlorade min ”oskuld” till en cykel. Röd. Monark. Mini.
Men så var det alltså inte. Typ.
Backa bandet.
Mödomshinnan fanns inte!
Finns inte.
Satt jag inte där i skolan och fick veta att den fanns?? Jo, så var det. Vi HADE sexualundervisning i skolan, i typ åk 8, och vi fick trä kondomer på träkukar. Det var på det glada 70-talet, nämligen, då sexualiteten var ”fri” och man knappt kunde eller ”fick” säga ”nej”, för alla ville ha sex. Punkt! Sa man ”nej tack”, så var man ”pryd” och ”töntig”. ”Alla” skulle och kunde äta p-piller. Sen var det bara att köra (inte bil, allså – utan att ha sex!).
Men först skulle mödomshinnan spräckas. Liksom. Och det gjorde ont, för dom flesta. Och så blödde man. DET fick vi höra.
Och man kunde inte använda tampong vid mens förrän man haft sex. För det var liksom ”stängt” där. Så det var inte ens någon idé att försöka stoppa in något innan mödomshinnan var borta.
Och så fanns den inte.
Jag undrar:
NÄR slutade mödomshinnan finnas?
Och VARFÖR gick man inte ut med det som STORA NYHETER i alla tidningar, för alla oss som fått höra i hela livet att den finns???
Varför har man inte berättat det för ALLA – även oss ”gamlingar”? Och VET alla unga det numera? Visste dom det innan ”igår”?
Typ.
Jag bara undrar.
En sak till: När mina söner fick sin FANTASTISKA sexualundervisning i högstadiet, för det fick dom verkligen – ett tjockt kompendium med ALLT ALLT om sex! Där stod INGET om mödomshinnan, tror jag. Men det stod inte heller att den funnits och inte längre finns s a s….
Och jag UNDRAR om jag själv berättat för mina söner om mödomshinnan, som inte finns? Har jag det? Minns inte. Men eftersom jag varit så öppen med allt sexuellt med dom, så är risken stor att jag lurat i dom att mödomshinnan finns. Faan, om jag lurat dom! Måste fråga dom.
Sen undrar jag:
Vad är det mer vi har som vi inte har, som Samhället/Läkarna/Dom-som-bestämmer lurat i oss??
…nästan så att jag kräks.
Eller gråter.
Av ABSTINENS!
Och nu ska jag skriva av mej så att det går över. Fort och mycket, ska jag skriva. Eller bara så att den försvinner – abstinensen alltså.
Jag har flera grejer jag vill skriva om, som trängs i huvudet. I vilken ordning ska jag ta dom? Herregud, jag är ju urusel på att organisera!
Ämnen som just nu ”vill skrivas om”:
Jag vill skriva allt på en gång, göra allt på en gång – inte vänta, inte tur och ordning – NU!
Pust.
”Såååja, E, slappna aaaaav och lär dej att O r g a n i s e r a och V ä n t a. TÅLAMOD, kära jag!”
Jag tränar.
Och tränar.
Vill ibland svara på frågor som ställs, omedelbart – reagera på studs! – men det är inte alltid det första som kommer i huvudet som är Svaret. Ibland kan det vara bra att låta känslan sjunka undan och vänta in….klokheten.
Hur man ska veta när Klokheten kommer först, eller om den kommer sen – eller inte alls! – vet jag inte, men att vänta lite skadar aldrig.
Har jag förstått.
Så jag tränar. Och tränar.
Till slut blir jag Fullkomlig och hamnar på Gud Faders högra sida.
Eller vänstra.
Det spelar inte så stor roll, faktiskt.
😛
Han tror han VET – att hans ord är SANNINGEN. Han låter Viktig, kastar sej med många och långa ord. Gestikulerar – tycks veta Allt.
Han bröstar upp sej, gör sej större och rösten högre och mörkare. Han tar ett steg närmare, kommer in i hennes personliga sfär, argumenterar, lyssnar inte.
Han kränker, går till personlig attack kring hennes varande och utseende – säger att hon är korkad, dum, naiv och blåögd – att hon borde läsa på lite mer. Han spänner ögonen i henne och försöker skrämma henne till tystnad.
Att diskutera med honom är som att diskutera med en vägg. Han hör inte, och vill inte, ändra något eller lära sej något nytt.
Han har ju Sanningen i sin hand.
Hon går därifrån.
Det är ingen idé.
Låt honom leva sitt liv, i oförstånd och frustration. Låt honom tro att det bara finns en Sanning och att Alla Andra har fel.
Men låt honom INTE ta din energi. Inte en enda millisekund av din energi! Det är han inte värd.
Den som inte är nyfiken, öppen och kan lyssna, kan du vända ryggen till. Omedelbart. Hans åsikter är inte intressanta.
Och det är allt det är: Åsikter.
Åsikter som speglar ens själ.
”Jag är Olyckan, Ole-dolyckan. Akta´re för mej, annars händer det – en GREJ!!”
I morse när jag kom till jobbet, sa en av cheferna: ”Hej Olyckan!”. Det var verkligen Spot on.
Sedan jag började jobba här i Dalarna har jag råkat ut för grej efter grej. Efter den sista ”grejen” satte jag mej ner och ifrågasatte vad det är jag ”ska lära mej”, som jag inte lär mej (tydligen), om det är så att Något styr, och att man ska ”lära sej av Livet och dom Utmaningar man utsätts för”, och så ”får man en läxa” och om man inte lär sej den, får man ytterligare ”en läxa”.
VAD ÄR DET JAG SKA LÄRA MEJ??
Det här har hänt sedan jag började jobba här i Dalarna:
Ensamheten dödar (själen)
Ensamheten har satt sig fast
på hennes rygg
Gripit tag med sina vassa klor
i hennes skinn
Sitter fast som en del
av henne
klapprar med sina vassa tänder
Dreglar
Stinker
Ensamheten gör ont
Värker
Som nålar i ryggen
I bröstet en smärta
som gör att hon tappar andan
Kan inte andas
inte tänka
inte leva
inte vara
i nuet
Hon ler framför spegeln
Ser Ensamheten sticka fram
Flinar sitt elaka smil
Får henne att lukta illa
Tillsammans med andra
ler hon
Skrattar
Försöker vara med
Pratar
utan att någon hör
Men allt De ser
Allt De hör
är Ensamheten
Rädda för smittan
För att Ensamheten ska
Fastna i dem
Förlama dem
Hon ler
Skrattar
Försöker desperat
Är med
Tillsammans
Men Utanför
Ensamheten luktar
Stinker
Gör att De Andra
Drar sig undan
Hon gömmer Ensamheten
under en blommig vacker blus
De ser ändå
De ser Ensamheten skymta
under blusen
Drar sig undan
Rädda att bli smittade
Hon smyckar Ensamheten
Med blommor
i vackra färger
Doftar gott
De andra hånar hennes försök
att dölja
Tycker hon verkar Desperat
Desperation skrämmer
Ensamheten har satt sina klor
i hennes rygg
Den Modige kan rädda henne
Den som vågar stå upp emot
rädsla
Den som vågar utsättas för
smitta
Den som vågar Möta Rädsla
Den som vågar face:a Ensamhet
Spotta på den
Den som inte är rädd
Den Modige kan rädda henne
Den som är rädd men vågar ändå
Den som envist håller fast
vid den som har
Ensamheten
fastnaglad
i sin kropp
Få vågar
Alla SER Ensamheten
Känner lukten av den
Skräms av den
Vill inte bli smittade
Till slut ger Hon upp
börjar mata Ensamheten
Låter den ta över
Bli hennes vän
Ensamheten
dödar till slut
Även om man matar den
Frodar den
Göder den
Lär sig älska den
På något sätt
dödar Ensamheten
En människas själ
Till slut
Slut
Är flyktingsmugglarna onda eller goda?
Människor som flyr ifrån sina länder för att det är krig, eller av andra anledningar, KAN lämna landet pga att det finns andra människor som hjälper dom. Det kostar mycket pengar. Kanske flyktingsmugglarna tjänar multum på det, men då borde dom ju sluta efter att ha smugglat ett par gånger…och leva på pengarna….
Eller är det så att dom tar mycket betalt för att det kostar att fixa allt omkring smugglingen, och att dom egentligen är Goda Människor som bara vill hjälpa andra människor att fly?
FINNS det sjödugliga båtar i landet, som smugglarna KAN köpa/hyra/låna, eller fixar dom odugliga båtar för att dom inte hittar andra, och människor är så desperata så hellre en halvtaskig båt – innebärandes ett Hopp om att Överleva, men ändå riskera att drunkna – än att stanna i Helvetet?
Och är det så att flyktingsmugglarna trycker in 50 människor i en lastbil av elakhet och illvilja eller beror det på att det var 1000 flyktingar som ville fly och dom kunde bara trycka in 50?
Går det att jämföra med Raol Wallenberg som räddade tusentals judar från förintelse? Var han smugglare? Var han ond i nazisternas ögon? Var han en ”flyktingsmugglare”? Då, alltså.
Vad skulle hända om alla flyktingsmugglare slutade smuggla? Hur skulle då människorna ta sej ifrån sina länder?
Det är så konstigt att det är HEMSKT med flyktingsmugglare och att dom är ONDA, men när flyktingarna väl räddas av Dom Goda, så får dom vandra vidare – blir räddade!
”Du får inte ta dej ur landet, för det är förbjudet, men OM du gör det, hjälper vi dej!”
”Kliv inte på en Livsfarlig båt – för det är olagligt och farligt och du kan dö (!) – men OM du klarar dej, kan du bli räddad for ever and ever!”
Jag förstår inte.
erviluca #mammatillfyrakillar 