Kategoriarkiv: Uncategorized

Gnällinlägg.

Jag vet inte om jag kommit i den ÅLDERN där krämpor avlöser varandra eller vad det är…

Visserligen har jag haft kronisk migrän hela livet…men ändå.

Min migrän försvann för 4-5 år sedan, sådär från ingenstans, men har nu kommit tillbaka – visserligen i mildare form och mer avgränsade migränattacker (så tack för det kroppen!) men med en jävla massa ögonmigränattacker istället som är otrooooligt frustrerande. Dom gör inte ont, men jag ser ju inte!!

Just nu ser jag ca 75% av synfältet – resten är strålar (eller som en halvrund blixt, som bilden ovan visar) Visserligen rätt vackert, så jag borde ju kunna sitta och njuta av strålarna, men nä!

Ni som vet ni vet. Det är fruktansvärt irriterande och jag vet inte vad det kommer att leda till – migränattack eller ingenting, det är frågan. Ofta hjälper det om jag äter något sött – gärna godis – så det kan ha med blodsockret att göra, men jag vet ju inte om det skulle gå över ändå eftersom jag nästan alltid äter något sött när det händer, för det känns som om kroppen vill det. Och så går det över.

MEN idag är det extra allt! Två på köpet av en! Jag har nämligen haft krampattacker i magen vilket betyder att mina tarmar vill vila (lärde jag mej rätt nyligen). Jag har nämligen tarmfickor (divertikulit) som ibland blir inflammerade och då gör det ONT. Jag måste äta jättenyttigt och har ännu inte lärt mej vad som funkar 100% och inte….

…okey, jag HAR slarvat med maten. Erkänner direkt.

Så nu är det flytande kost som gäller i någon vecka. Och då kommer migränen som ett brev på posten. Två nätter med migrän i rad. Tackar och bockar.

Fullsprutad med medicin i kroppen gick jag till jobbet ändå, eftersom jag hade mycket att göra. Så nu sitter jag här med ögonmigrän och borde kanske gå hem….

…och vila.

Eller nåt.

Det är såååå jävla tråkigt när kroppen sätter stopp för det man vill göra.

Ni som vet ni vet.

PS. DESSUTOM halkade jag i morse när jag var ute med hundarna och föll rätt ner i marken. Igen! Ja, jag borde haft broddar, men hade det inte. Slog mej inte illa och Lisa kom skuttande och slickade mej som tröst. Matilda fullkomligt sket i mej. Ingen empati där. DS

I morse ramlade jag PLADASK (!) rätt fram på magen och slog i ena knät och bröstkorgen. Jag låg kvar en stund och kände efter om jag skadat mej någonstans, men när hjärnan letat igenom hela kroppen kunde jag konstatera – nä! Knät lite grann och ngt revben, men inte värre än så.

Jag reste mej upp, svor lite inuti mej åt Matilda, som dragit omkull mej, ropade på Lisa och fångade därefter in henne. Matilda skuttade glatt omkring och letade efter ekorren som gjort att hon ryckt till i kopplet. Eftersom ekorren försvunnit kunde jag få Matilda att ”Stanna!” och därefter hämta henne i ett buskage.

Nu på eftermiddagen påminns jag om olyckan när jag känner att knät är lite ömt. Jag tror jag fått ett blåmärke. Jag gillar när jag får blåmärken eftersom det blir ett kvitto på att det gjorde ont på nåt sätt. Om man ramlar och det inte syns någonstans så är det som om det inte gills.

Ikväll när jag tar av mej byxorna kommer jag att få veta om olyckan gilldes eller inte.

Har du, som jag, dagar där du känner dej ”uneasy”…? Hittade inget svenskt ord i mitt huvud för detta just nu….

Dagar där det känns som om antingen att ”Något” kommer att hända – bra eller dåligt, stort eller litet – men du vet inte vad. Det bara känns i hela kroppen som något som kryper inuti eller något som bubblar eller någon slags oro….

Det känns som om jag vill gå i cirklar, ändra mitt liv, ringa någon jag inte brukar ringa (inte svårt eftersom jag inte ringer någon – någonsin)…

…som om jag borde Göra Något, men jag vet inte vad….

…eller som om Något Stort kommer att hända…

…eller som om jag missat något som jag borde kommit ihåg, men vet inte vad det är…

…eller som om…

En krypande oro som både är negativ och positiv samtidigt. Lite som om jag glömt något viktigt eller som om något viktigt har hänt, som jag inte vet om än, eller som kommer att hända, eller eller BORDE hända.

Idag känner jag så.

Jag blev arg och tänkte ”Faan, hoppas katten river dej!” när jag stod och funderade på vad jag skulle göra för att få ut Matilda från under altanen.

Vi var ute och gick i den strålande solen och jag gick verkligen i Andra Tankar, vilket är otrooooligt skönt när jag är ute och går med hundarna. Hjärnan jobbar för högtryck på ett härligt sätt. Ibland löser jag all världens problem till och med. Tyvärr kan jag glömma bort hur man skulle göra när jag väl är hemma igen. Sorry, världen!

Nåja, jag gick helt i andra tankar (jag ”skrev” faktiskt en dikt i huvudet och den blev sååå braaa!) när båda hundarna plötsligt ryckte till i kopplen och snurrade runt mej och droooog. På en hundradels sekund bestämde jag att släppa Matildas koppel eftersom valet blev ”bryta handleden eller släppa kopplet?”.

Matilda drog iväg med kopplet flygande efter sej och jag försökte fatta vad som hände. Vad jagade hon/dom? Vad hade dom fått syn på? Ekorre? Hare? VAD??

En katt! En jävla katt.

Jag blir såååå irriterad när mina hundar blir galna när dom ser en katt! Näe, jag blir BESVIKEN. Vi har två katter hemma som hundarna älskar på lite olika sätt, leker med och både pussar och brottas med. Så ser dom en katt ute och….jagar den! Såååå besviken.

Matilda lyssnar INTE på mina rop. Hon skiter fullkomligt i mej och rusar efter katten som springer in på en tomt i ett radhusområde, runt, runt rusar dom – hit och dit. Matilda gläfser. Hon har inte en chans att komma ifatt något som helst djur och brukar ge upp inom några minuter och komma gående flämtande tillbaka till mej. Men katten är tillräckligt långsam för att ett intresse ska upprätthållas.

Så dyker katten in under en ganska låg altan och Matilda pressar sej in under detsamma och jag tänker: ”Jaha! Det var det. Nu får jag ringa brandkåren som måste slå sönder hela jävla altanen för att få fram min tjocka hund som fastnat under en jävla altan…och sen får jag stå för hela jävla kostnaden! Jävla helvetes hundjävel!” går mina milda och vackra tankar.

INGEN som ser mej kan förstå vilka onda tankar som pågår inuti mitt huvud.

”Va faan ska jag göra?!”

Locka funkar inte. Vissla funkar inte. Ropa funkar inte. Vara arg funkar inte. Hjärnan går på högvarv: ”Vad faan ska jag göra??”

Altanen är ganska låg och ena sidan är det en låååång trappa (=stängd) och på kortsidan är det buskar precis vid öppningen och DÄR har Matilda trängt sej in. Jag hör hur hon gläfser där inne och tänker onda tankar: ”Hoppas katten klöser dej din jävel så du lär dej att inte jaga katter!”

Klockan är 9.00 på morgonen och jag bestämmer mej för att ringa på altanägarens dörr och säga vad som pågår så att dom inte tror att det är tjuvar som försöker ta sej in när jag går omkring där och försöker lista ut vad jag ska göra.

Jag knackar på dörren (för dom har ingen ringklocka). En nyvaken man med håret på ända och i bara kalsonger öppnar yrvaket och ser mycket frågande ut. Jag förklarar vad som hänt och att jag bara vill att dom ska veta att jag försöker få ut min hund från UNDER deras altan. ”Vår katt är här hemma”, säger killen förvirrat. ”En vit katt?” frågar jag. ”Näe, våra är brun. Grannens katt är vit”, svarar han.

Okey, men jag skiter faktiskt i katten, jag måste ha ut min hund tänker jag, eftersom jag är ÖVERTYGAD om att Matilda INTE skadar katten – hon varken vågar eller kan. Stannar katten så stannar hon, men det säger jag inte. ”Okey, men jag ville bara tala om att jag kommer att försöka få ut min hund och då kommer jag att vara på er tomt, så ni vet…”, säger jag. ”Ok”, säger han.

Jag går runt huset och när jag kommer tillbaka till altanen kommer Matilda utkrypande från altanen, supergeggig och smutsig med spindelnät hängande från kroppen – jättenöjd! Hon är klar. Och det var kul (ser hon ut att tänka).

Jävla hundjävel!

#blandras #hundar #hund #hundochkatt #katt #katter #jagakatt #smutsig #promenad #ryskgatuhund #allavilllevahund #erviluca #mammatillfyrakillar #ervilucah #instagram #facebook

Jag läser och läser och läser. Alltid pocketböcker och alltid ska det handla om något sorgligt eller livsavgörande eller ett drama och gärna om barn, uppväxter och bekymmer och problem. Men jag gillar humoristiska böcker också, typ Martina Haags böcker (även om den om skilsmässan inte är så kul…men bra!).

Jag gillar inte deckare eller kriminalare – blä! Jag tycker inte om att läsa hittepåhistorier om hur människor mördar och har ihjäl varandra på olika bestialiska sätt och att det sedan är ett gäng, en man eller en kvinna som ska lista ut vem som gjorde det och gärna varför. Såååå tråkigt! Jag förstår verkligen inte att ”alla andra” älskar såna böcker. Jag gör det inte. Men det tycks som om jag inte tycker som ”alla andra” i väldigt många sammanhang.

OCH jag läser inte en (pocket-) bok för att man ”SKA” läsa den, om ni förstår. Jag läser en pocketbok för att JAG VILL läsa den och den intresserar mej.

Jag tycker inte det är kul att prata om mat, titta på matlagning på TV/dator eller laga mat. Det gör ”alla andra”.

Jag inte om att titta på sport eller kriminalare eller deckare på TV/dator. Det gör ”alla andra”.

Jag bryr mej inte om vad kläder och saker har för märken och skulle aldrig i livet gå till en dyyyyr och tjuuuusig affär för att köpa något ”vanligt” till ett superdyrt pris bara för att det har ett märke som är fiiiint. Det gör ”alla andra”. Jag tycker inte om att prata om det heller. ”Åh, är det en GUCCI?! Wow! Vaaar köpte du den?? Gucci har såååå fina modefjonger!” Blä vad tråkigt. Eller ”Är den köpt på Svenskt Tenn? Åh, vad fiiin!”. Sån e inte jag. Det är trååååkigt (och ganska dumt), tycker jag.

I vilket fall som helst så läser jag heeeela tiden! Näe, inte hela dagarna, men varje kväll. Och OM jag har något att läsa som är superbra och som jag fångats av så kan jag lääängta till kvällen då jag får sätta mej tillrätta i sängen och läsa vidare.

MEN det jag ville med det här inlägget var att fråga om det finns andra som också tycker om att läsa POCKETBÖCKER (måste det vara) som handlar om drama, familjegrejer, biografier och en massa annat som INTE är deckare eller kriminalare. Författare jag gillar (kommer ihåg) är: Alex Schulman och Ninni Schulman, Marianne Fredriksson och många fler (som jag inte kommer ihåg namnen på).

Sen glömmer jag bort både titlar och författarnamn, vilket gör att jag ibland köper en pocketbok jag redan läst och när jag börjat läsa inser jag; ”Den här har jag läst…”. Mycket irriterande! Ja, jag borde börja skriva ner alla titlar och författare och sätta betyg på dom, så att jag kan titta på min lista och VETA vilka jag läst och inte….

Sååå….om DU (ja, just du!) gillar samma genre som jag och läser en del, skulle vi inte kunna starta ”byta-pocket-böcker-klubb” el dyl? Ju fler vi är desto fler böcker blir det att välja på också. Eller finns det redan en sån FB-sida kanske? Tell me i så fall.

                      

Har du någonsin vågat kasta dej ut utan vingar

Kastat dej från en klippa trots att ingen dej tvingar

Har du någonsin vågat åka långt bort utan att planera

och låta vägarna dela sej för att sedan bli flera och flera

Har du någonsin vågat säga precis vad du tänker

och med det ha svettdroppar i pannan som blänker

Har du någonsin vågat säga nej när alla andra sagt ja

fast gruppen och dess ledare tycker ja är det som är bra

Har du någonsin vågat stå först i ett led mot osäkert mål

eller avsluta ett argument med ett ilsket vrål

Har du någonsin bett om ursäkt för något du gjorde fel

trots att de andra borde ha burit sin del

Har du någonsin känt att livet är så hårt

så att leva vidare känns som alldeles för svårt

Har du någonsin känt innerlig lycka

och inte brytt dig om vad alla andra skulle tycka?

        Fortsätt med det.

När man trodde man hade tid kvar

med den personen

och därför tog det lite lugnt

avvaktade lite med att kontakta

avvaktade lite med att berätta

avvaktade lite med att träffa

eftersom det fanns ett sedan

Men det fanns inget sedan

Det fanns inget i morgon

I morgon var igår en annan dag

men inte för alla

Vem som går först

vet vi inte

och vi kan heller inte förvänta oss

att vi blir sist

Hur kan vi ens veta

om vi lever i morgon

eller om våra närmaste

de vi älskar och håller av

finns i morgon

Vi vet inte

så ta vara på idag

och säg de ord du vill ha sagda

till din nästa

idag

Vi sitter i personalrummet och pratar om att åka långfärdsskridskor och kommer in på att åka skidor och jag berättar att jag var i Häggsjönäs som ung (1973) en gång på en skidresa med familjen och åkte skidor… ”…men det viktigaste då var inte skidåkningen utan det var att jag blev förälskad i Liss Olle!” säger jag och skrattar.

Jag berättar vidare att jag först upptäckte Olle i skidbacken och på kvällen såg att han och hans familj bodde i en stuga i närheten och vi kunde se in i stugan genom vår stugas fönster. Vi började vinka till varandra, jag och Olle. Det var så läskigt och spännande och pirrigt och jag föll ihop på golvet av pinsamhet och spänning varje gång vi vinkade. När vi hade vinkat till varandra några kvällar, men inte vågat låtsas om varandra i backen på dagen (!), så klev pappan i hans familj ut på förstutrappan en kväll och vinkade inbjudande ”kom! kom” med sin arm.

Med bultande hjärta tog jag med mej mina systrar och gick över till deras stuga. Där välkomnades vi av föräldrarna och alla barn (4 st) och blev inbjudna på choklad och att spela kort. Vi presenterade oss (som vi lärt oss hemifrån att man alltid ska göra) och pappan presenterade oss för sina två söner: Erik (15 år) och Olle (13 år) samt några ointressanta småsyskon…Det blev en mysig kväll med kortspel, mycket skratt och otroooligt pirrigt och läskigt härligt (för en nyförälskad 12-åring som jag var). Storasyster blev kär i Erik. Väldigt passande.

Det Sportlovet var ett av dom bästa sportlov jag varit med om! Vi hade så otroligt roligt och härligt och jag var sååå förälskad i Olle, som visade sej vara en underbart härlig, positiv och rolig kille.

Sen åkte vi hem.

Jag hade inte vågat be om adress eller telefonnummer, troligen ej heller han, och hur skulle jag ens veta om han var intresserad av mej eller inte? Vi hade ju bara haft kul ihop – skojat, busat, spelat kort etc.

I vilket fall som helst: Det här var på den tiden det varken fanns internet eller mobiler.

Väl hemma gick jag till Televerket i Sala där dom hade telefonkataloger över hela Sverige och letade reda på Olles adress. Jag minns inte hur jag kunde lista ut vilka Larsson han tillhörde, eftersom dom hade ett mycket vanligt efternamn och jag visste inte vad pappan hette i förnamn (eftersom alla adressen alltid stod på mannen i familjens namn i telefonkatalogerna förr-i-tiden)….

….men hur som helst så lyckades jag få fram en adress och skrev ett brev till Olle i Hudiksvall (TROR jag det var). Samma dag som jag la brevet på brevlådan fick jag hem ett rosa brev från honom! Det var så fantastiskt fint och det såg ut som om det var skrivet otroligt genomtänkt och vackert! Brevet inleddes ”Kära Erika!” och där stod stora ord om kärlek och hur fantastiskt det varit att träffa mej i Häggsjönäs. Det var ett fantastiskt fint kärleksbrev. Själv hade jag inte skrivit om kärlek och känslor utan mer lite glatt och trevligt eftersom jag inte vågade skriva om känslorna jag hade inuti.

Därefter brevväxlade vi i 30 år mer eller mindre regelbundet.

Vi träffades EN gång till och det var 1986 i Östersund då jag bodde där med Äldste sonen och pluggade på Högskolan där. Olle dök upp eftersom han var där och hälsade på någon (har jag för mej) och vi fikade och snackade en stund. Därefter fortsatte vi vår brevväxling och han gifte sej och fick 3 barn medan jag levde ensam först i 10 år, men gifte mej sedan och fick 3 barn till.

Nu har jag inte hört ifrån honom på säkert 10 år, om inte längre, och idag när jag sitter i soffan i personalrummet och berättar denna historia börjar kollegorna undra: ”Men vad hände sen? Vart tog han vägen?” och jag har inget svar på det.

Har du?

I natt var en sån natt där det var svårt att sova. Jag vaknade till, snurrade runt och tankarna snurrade och for hit och dit. Mest negativa tankar om hur misslyckad jag är och hur fel jag tänker och att jag aldrig lyckas med något. Varför blir det så med mina tankar? Varför är de så negativa och kritiska?

Jag ville också döda Theo och låg och tänkte på hur jag skulle gå till väga. Detta för att han jamar högt så fort jag går och lägger mig och kör sedan jam-konsert timme ut och timme in, kliver på mig, rusar runt och är såååå irriterande och jobbig, om jag inte tänder och sätter mig upp och läser el dyl. DÅ kan han bli tyst, men så fort jag släcker och lägger mig igen så drar han igång sin konsert och jag blir TOKIG! Jag hatar honom då. I natt stängde jag in honom i buren i badrummet och då sitter han där inne och jamar och jamar, men jag hör det inte det så bra så jag kan somna ändå. Jävla kattjävel!

Varför skaffade jag två hundar och två katter är en fråga jag ställer mig då och då. Och när jag tänker nästa varv tänker jag att jag har någon slags känsla av att ha ”landat” med två hundar och två katter. Suget efter fler djur är borta när jag har två hundar och två katter. Och Suget är så jobbigt att ha inuti sig hela tiden.

Precis som suget efter barn var. Det började tidigt och pågick ända tills jag fick Minsting. Då slutade det. Och det var en sån lättnad.

Finns det några sug kvar?

Det är ett ständigt sug efter att få ingå i ett VI och att få älska och bli älskad. Men jag orkar inte dejta, ragga, leta, lära känna, vara orolig, stå ut och allt annat omkring. Så suget består. Jag vill ingå i ett VIIIIIII!

Det är också ett ständigt sug efter att skriva, att ge ut en bok eller gärna flera. Suget att skriva finns där nästan jämt och det är alltid MÅNGA saker jag vill skriva om. Det svåra är att koncentrera sig på EN historia i taget – ETT ämne i taget.

Livet är hårt.

Grymt, sa grisen.

Oavsett om du är 25, 45, 65 eller äldre – blev livet (hittills) som du tänkte och trodde, eller drömde om när du var 15-20 år.

Hur trodde du att det skulle bli och hur blev det?

Vad ångrar du och finns det vägar du borde tagit som du inte tog?

Finns det saker du gjorde som du inte borde gjort eller saker du borde gjort men inte gjorde?

Har du varit modig eller har du varit feg i dina val i livet? Söker du trygghet eller utmaningar?

Är nu nöjd hittills eller vill du starta en ny bana för att verkligen få det liv du önskade?

Eller är du en sån som aldrig önskar – bara lever, utan drömmar och tankar om framtiden?

Man ”ska” inte ångra något, men det gör man. Man ”ska” inte känna sig svartsjuk/avundsjuk men nästan alla känner den känslan. Erkänn vad du ångrar och erkänn vad du är avundsjuk på och vem du avundas. Våga. Våga ta fram dom ”fula” känslorna och känn efter vad som betyder och vad du kan göra för att få dom att förminskas eller försvinna.

Finns det människor du borde bett om ursäkt till eller tagit kontakt med men du gjorde det inte för att det bara rann ut i sanden eller kändes för svårt?

Vilken egenskap hos dej själv har varit svårast att hantera? Vilken egenskap hos dej gillar du verkligen?

Berätta för mig.