Kategoriarkiv: Uncategorized

Min ena sida av hjärnan fungerar fantastiskt bra! Nu minns jag inte om det är höger eller vänster, men den sida som hanterar känslor, relationer, mänskliga värden, psykologi – allt sånt! Där är jag helt fantastisk och kan ”läsa av” människors inre genom deras kroppsspråk. Och det gör jag automatiskt nuförtiden. Inte så att jag GLOR och ANALYSERAR, utan det ”bara blir”. För dom som kommer i samtal kan det te sej som magi eller att jag ser ”osynliga saker”, men grejen är att om man jobbat med människor och relationer i över 30 år, och dessutom varit intresserad och brunnit för det lika lång tid (om inte längre!) så blir det så. Kanske inte för alla, men för mej.

Det var faktiskt en nöjd pappa som sa häromsistens: ”Du är fanimej helt otrolig! Det du gör och det du ser är ren och skär magi!” Det betyder nu inte att jag är världsmästare på mej själv och på hur jag själv agerar och fungerar, men det betyder att jag är världsmästare i mitt jobb. Dessutom är jag ödmjuk så in i helvete.

Nu var det inte det jag skulle skriva om, utan jag ville inleda med detta stycke för att förklara att jag inte är heeeelt dum i huvet, vilket jag känner mej som när jag ska använda andra sidan av hjärnan. Den sidan har inte tränats och kanske var det trassel och kortslutningar där redan från början, men nu är det ju heeeelt hopplöst att försöka använda den sidan.

Det känns som om hjärnan hamnar i någon slags labyrint med pusselbitar på vägen som inte ens hör till samma pussel. Jag letar och letar och hittar varken ut eller får ihop pusslet eftersom bitarna inte passar med varandra. Jag kliver in i labyrinten och sen snor jag runt tills det känns som om det blir TILT i huvet. Och jag känner mej helt intelligensbefriad. Och snurrig.

HJÄLP!

Vad handlar det om, undrar givetvis du.

Jo, om min förmåga att räkna och allt som har med siffror att göra. Jag har diagnosticerat mej själv med dyskalkyli för länge sedan och landat i att det är något slags systemfel i hjärnan vad gäller siffror. Jag hade oerhört svårt för att lära mej klockan (jag tror jag var 8-9 år innan jag begrep den vanliga runda klockan med siffror i cirkel) och matematik har alltid fått mej att må illa och bli snurrig och frustrerad.

Jag har också hela mitt liv blandat ihop allt som har med siffror att göra så om någon har sagt att vi ska träffas den ”7/9 kl. 16.30 så blir dessa siffror i min hjärna huller om buller och min hjärna rör om bland siffrorna så det blir både fel tid och fel datum (om jag inte skriver upp det i en fysisk almanacka).

Det jag behöver göra är att skriva in detta i en fysisk almanacka så jag ser bild på vilken veckodag det är och ser i längden på sidan att det är på eftermiddagen etc. Så lägger jag in den bilden i minnet. Klart.

Nu är det lite problem dock. Jag ska inom några få år gå i pension. Det verkar ju jättebesvärligt. Det är en massa förkortningar och uträkningar i min blivande pension som jag måste räkna ut och fixa med och förstå. Det blir TILT i mitt huvud och när ”folk” lättsamt försöker förklara blir det ännu mer förvirrat.

Det är såååå mycket och såååå rörigt och det är procentsatser och uträkningar och pengarna kommer från en massa olika ställen och jag ska tydligen hålla reda på alltihop och i vilket fall som helst kommer jag att bli FATTIG, så det spelar väl egentligen ingen roll.

Jag och Mellan, Storing och Minsting (2000).

Jag visste/förstod/hörde när jag var ung att jag förlorade pensionsår/pengar när jag var hemma med barn efter barn, men jag tyckte då att ”det är låååångt dit” och barnen är ändå viktigast av allt (och det tycker jag fortfarande och ångrar inte ett enda år som jag ägnade åt dom, samt allt deltidsjobb etc)…. och vem bryr sej om vad som händer om 40 år…. Jag kanske inte ens lever då.

Men det gör jag ju, obviosly och plötsligt har dessa år gått och jag står här och inser att jag kanske inte kommer att bli rik, som jag alltid trott…

…för jag är ju den Evigt naive Optimisten (och ärligt talat har jag inte släppt hoppet om min kommande rikedom än…man ska aldrig ge upp) och ärligt talat tror jag det är härligare att leva sitt liv som en Naiv Optimist än som en realistisk pessimist (om man nu får välja). Jag som den Naive Optimisten lever på Hoppet och med inställningen att ”det ordnar sej” tills jag kör huvet i väggen. Det gör ont, men jag reser mej upp, om och om igen. För jag är envis också. Så inihelvete envis. Med bulor i huvet. Och dyskalkyli.

I vilket fall som helst tänkte jag vara duktig (för femtioelfte gången faktiskt) och gå in på minpension.se och sätta mej in i hur och när jag ska gå i pension. Jag försökte verkligen förstå och läsa NOGA och loggade t o m in på Skatteverket för att se skattesatsen (eller vad f-n det heter) men det snurrar mer och mer i huvudet och till slut ger jag upp.

Det borde väl finnas någon mer som antingen ÄR som jag eller som FÖRSTÅR hur det är att vara som jag och som kan förklara, som för en 8-åring, hur det funkar? För när vuxna kloka människor med fungerande vänstersida av hjärnan (eller var det höger?) ska förklara så blir det TILT direkt i mitt huvud och det börjar snurra och jag ler och nickar som om jag förstår, men fattar absolut ingenting och vet inte hur jag ska göra eller VAD jag ska göra.

Så här låter det i mitt huvud:

”Om du vill gå i pension vid 67 års ålder behöver du först kontrollera vilken AKGO och YROT och YKHY& är i förhållande till din procentsats som skapats av Yrt och PRRRR och då kan du gå in på Skatteverket och se kapitalet av fundalentet som snurrar fem gånger för att sedan utmana vertikalet i 5% av retrokombaliteten multiplicerat med snod som är förhållandet mellan 3% plus 2,56 vertikala modifikationskombatibla KPT-funtionsmodeller. Så får du ut vad du kommer att få i pension.”

Jahaaaaaa…..

Nggggaaaaaaahh!!!!

Jag visste det

Jag kände det

Jag sa det

och tänkte det

Så blev det så

som jag sa

och tänkte

och kände

och visste

Och jag fick

hålla tyst med

mina tankar

och åsikter

och mitt ”vadvardetjagsaaaaa”

som jag inte sa

då

före det hände

Och det hade troligen inte

spelat något roll

om jag sagt det 

eller tänkt det

eller känt det

för det hade blivit ändå

För livet är livet

och kärleken är kärleken

och allt annat blir som det blir

när man gör som man gör

och vi som står på sidan

kan bara hänga med

när livet tar med oss

på åkturen åt väster

fast vi tänkte åka åt öster

när vi satt på tåget åt norr

som kom från söder

…när en stor känsla infinner sej?

Hur känns det inuti?

Jag fick nyss en stor känsla inuti – en negativ sådan – och i mej blir det då som en litet ”vulkanutbrott” i bröstet eller kanske i magen… Det liksom ”kokar till” och jag vill hoppa jämfota och skrika (som ett litet barn). Kanske jag morrar lite grann när det brinner till på det sättet eller stönar högt eller ”åh:ar” – ”ÅÅÅÅH!” (ilsket).

Sen vill jag berätta för någon direkt, prata med någon och säga hur knasigt/knäppt/dumt något/någon är och säga vad som hände. Finns det ingen att prata med vill jag skriva det direkt. Om det inte går, vill jag gå en lång promenad (för då kan jag prata högt med mej själv och få mej att både ”förståååå” och/eller tänka om eller lugna mej). Ibland berättar jag för hundarna hur dum någon är eller vilka idioter det finns där ute. Dom är såååå bra på att lyssna och håller ALLTID med mej.

Guuuu´ vad många idioter det finns. Det gör mej beklämd och jag VILL INTE att det ska vara så! Jag VILL att alla ska vilja väl och vara snälla och göra sitt bästa. VILL! VILL! VILL! #stamparigolvet

Med tanke på alla krig som påbörjas/pågår så kan man konstatera att världen är FULL av idioter! Det är inget annat Ren Idiot att starta krig (nuförtiden). Det är BARNSLIGT och DUMT och KORKAT:

”Vi vill ha ditt land! Dumma dej! Ge mej ditt land!”

eller

”Ni får inte bo här! Flytta! Vi bodde här först (för 200 år sedan)!”

eller

”Eran religion är dum och korkad! Alla som har eran religion borde dööö! Bort med er!”

Vi är alla MÄNNISKOR på en enda planet. Håll sams för i helvete! Och ta en promenad eller skriv (!) när ni blir arga och vill något som någon annan inte vill. Och skit i vilken Gud någon annan tror på eller vem som bodde först var. Var bara snälla mot varandra. Och slåss inte! Det hjälper inte. PRATA! Kan ni inte prata med varandra så kan ni….

….ordna fram en tolk….

….eller en medlare….

….eller helt enkelt….

…dra åt helvete! DÄR är det varm och skönt. Och där kan ni stanna tills ni lärt er hantera att ni inte alltid kan få som ni vill (och kanske jag själv behöver gå dit och sitta av lite tid då och då… ).

Men startas det krig blir jag uppgiven, ledsen och besviken. Och ingen vill väl göra mej besviken?

För jag VILL INTE att människan (som art) ska vara så korkad!

VILL INTE!

Men nu skulle ju inte det här inlägget handla om krig utan om Hur känns det i dej när du blir upprörd/glad/överraskad/arg = en STOR känsla?

Mamma sommaren 2022.

Jag var hemma hos mamma, 90 år, i mellandagarna. Det var riktigt mysigt. Mamma har en pärm med brev hon skrivit till sin ungdomskompis som flyttade till USA i början av 1950-talet. Dom brevväxlade i alla år och för ca 10 år sedan skickade väninnan mammas brev till mamma och tvärtom. Det betyder alltså att mamma har en slags dagbok som nu finns hemma hos henne och alla brev är insatta i ordning i en pärm. Jag började läsa högt ur breven för mamma (som ser väldigt dåligt – är nästintill blind) för något år sedan, men avslutade inte läsningen och påminde mamma om detta och att jag både ville och kunde läsa vidare.

Inte min mamma och pappa. Bilden tagen från google.

Dom första breven är daterade innan både jag och min storasyster föds. Mamma och pappa har precis gift sej och har flyttat in i en lägenhet på Dalgatan mitt i Stockholm. Pappa studerar på Tekniska högskolan och mamma är gravid med min storasyster (som föds i december 1956).

Genom breven får jag/vi följa mamma, som nybliven mamma vid 23 års ålder (och pappa var bara 22 år!) fram tills sista breven skrivs flera år efter att alla hennes tre döttrar flyttat hemifrån och skapat sej nya liv och hennes man (min pappa) har dött (i cancer 1989).

Jag läser om ett helt vuxenliv – min mammas – i dessa brev där hon också skriver om det som händer i samhället och får läsa om hur de lyssnar på radio och hör Floyd blir nedslagen i boxning av Ingemar Johansson 1959 och hur gärna mamma skulle vilja ha ”en sån där Television”.

Jag får också läsa om hur jag föds (”störtförlossning”) och om hur jag är som liten. Mycket fascinerande. Mamma beskriver också om när hon och pappa kommer hem från en resa till Grekland och hittar ett brev i brevlådan där jag skrivit och berättat ”Hej mamma och pappa! Jag har gift mej!” (1980) . Mamma gråter en skvätt men skriver i brevet att hon sedan skärper till sej och inser att hon inte kan göra något åt saken utan att det är bara att ”gilla läget” och gratulera mej.

I breven beskriver hon också hur det är när pappa insjuknar i ”en tarmsjukdom” och hur han några månader senare avlider i magcancer (1989). Därefter är hon så ensam. Och är fortfarande.

Jag får en annan bild av min mamma, och även om jag visste att hon ”inte bara är mamma, utan också en människa” så blir det så tydligt när jag läser breven högt för henne.

Så fint.

Förr var jag förväntansfull, det pirrade i kroppen och otåligheten fanns där och lukten och allt som hände runtomkring och väntan och längtan….

Dan före dan klädde vi alltid granen när jag var barn och det var en härlig kväll med julmusik på LP-skiva och doft av gran och julgodis och vi gjorde det tillsammans allihop. Det var mysigt och härligt och spännande! Att efter den ar klädd, tända ljusen var fantastiskt! Granen var sååå fin! Vi hade i princip alltid ”den finaste granen”.

Speciellt för min storasyster var det livsviktigt hur granen såg ut – att den hade rätt form och rätt antal barr på sina grenar och att de längsta grenarna var längst ner och de kortaste högst upp…

…och att toppen inte var en lååång kal topp (som den var ett år och storasyster nästan ville flytta för vi kunde ju inte ha en sån ”fuuuul gran!”).

Jag minns ett år när vår pappa hade varit och valt gran själv och inte alls insett hur viktig varje detalj var och storasyster bröt ihop fullkomligt och tänkte inte fira jul med oss alls och allt var förstört och hela julen skulle bli misslyckad och allt som man kan känna när man är pre-tonåring. Hur det löste sej minns jag inte, men storasyster bodde kvar och nedlät sej till att fira jul med oss i alla fall….

På julaftons morgon fick vi systrar alltid en lite tjockare serietidning av pappa och det var en fantastisk känsla, för pappa var en sån där som ”bara fanns där”, tog liksom ingen plats och ibland undrade jag om han ens visste att vi fanns (!). Ja, väldigt sorgligt när jag tänkte på det efteråt, men många pappor var såna, då (och är kanske fortfarande i vissa familjer….dom finns där, men ändå inte…). Nåja, det var STORT att få en serietidning av just pappa varje julaftons morgon och spännande att se vilka tidningar han valt ut åt var och en utav oss.

Det luktade gott i hela huset, det fanns julgodis (som vi oftast gjort själva) i skålar och vi åt jättegod mat, träffade vissa år släkten, andra inte, och så såg vi ”Kalle Anka” på TV förstås. Det var den ENDA gången på året vi barn kunde/fick se tecknad film på den tiden och det var fantastiskt! Pappa älskade tecknad film och serier så han satt med, och det var också kul, att HAN ville titta med oss. Mamma tyckte inte om tecknad film, så hon stökade oftast i köket – förberedde nog julbordet… Pappa sa alltid när julnissarna målade schackbräderna rutiga: ”…så målar han med RUTIG färg!! Ha ha ha!!” eller när Jultomten skrämde en docka med en spindel i en tråd : ”….så skrämmer tomten dockan med en spindel….ha ha ha!”.

Efter Kalle Anka var det julklappsutdelning. Då satte vi oss runt vårt middagsbord och alla paket las vid pappas fötter och han tog upp ett paket i taget och läste på det och delade ut till den det gällde. Ibland var det rim på paketen – ibland inte. Alla tittade när personen som fått paketet öppnade sitt paket och så sa vi ”Åh!” och ”OJ!” etc och kommenterade presenterna. Vi fick en hög grejer var och från ”moster Ulla” fick vi ALLTID varsin liten handduk med vårt namn broderat på i samma färg varje år (och som barn var det bara ”jaha….”, men som vuxen förstod man ju vilket jobb det varit att brodera alla dessa namn och sedan hade man ju en hög med handdukar i blått/lila (det var den färg jag fick) med mitt namn på.

Farmors paket var alltid spännande, eftersom hon och farfar bodde i Stockholm och kunde köpa saker där… Farmors paket kände man igen på att dom alltid var ”slarvigt” inslagna och det tyckte jag var så härligt och fint (för jag älskade farmor).

Av vår farbror Sten fick vi ALLTID prenumeration på Kalle Anka i 1 år. Mycket uppskattat. Älskade att läsa Kalle Anka på den tiden.

Efter julklappsutdelningen tog vi våra nya grejer och gick till våra rum. Då minns jag att det ofta kändes lite tomt på något sätt – då var det över – och spänningen över vad som kunde ligga i dom spännande paketen hade släppt (och kanske, ibland, hade det infunnit sej en gnutta besvikelse eller till och med avundsjuka mot någon syster…).

Dagen avslutades ofta med risgrynsgröt med sirap och mjölk och tittande på TV tillsammans med hela familjen.

Jag kan inte låta bli att tänka på att det finns många barn som aldrig fått uppleva fina julaftnar och har såna här härliga minnen som jag har, men istället kan jag ju vara extra tacksam över det jag fick vara med om och uppleva.

Tack mamma och pappa!

Tack Ödet/Livet/Gud eller vem/vilka det var som gjorde att just jag fick födas då och där och i den familjen.

Amen.

Att alla ljuger dagligen vet vi alla, eller hur? DU tror att du ”alltid talar sanning”, men det gör du inte. En social, välfungerande människa ljuger lite grann varje dag. OM vi skulle ”säga sanningen” jämt, skulle vi inte fungera socialt. Så när du säger till ditt barn att ”alltid tala sanning” är det förvirrande för barnet, eftersom barnet också märker att du själv ljuger lite då och då. Du säger till grannen ”Har du klippt dig? Vad fiiint!” och sedan säger du ”bakom ryggen”: ”Hur faan ser hon ut?!?”.

Och om någon nu säger ”Näe, jag säger ALLTID som det är och tycker jag något är fult så säger jag det”, så ljuger du (!) ELLER så fungerar du ”lite sisådär” socialt, eftersom man gör andra ledsna/arga om man säger ”sin sanning” jämt.

Nåja. Nog om det.

Det egentligen ville skriva om var att på det ställe där man t o m LOVAR att ”säga sanningen och inget annat än sanningen”, dvs i Domstolen, där ljuger folk mest, tycks det som. Och att ”begå mened” tycks inte betyda någonting. DET är förvirrande!

”Alla” vet att ”alla kriminella” ljuger nästan så fort dom öppnar munnen – i alla fall i domstolen. Dom gör allt för att hitta falska alibin eller för att få andra att ”inte berätta/vara tysta” genom hot och våld och dom ljuger så tungorna borde ruttna. Alla vet det och ändå sitter dom där i Domstolarna och ”spelar teater” allihop! Hur orkar dom ens?!

För att inte tala om alla försvarsadvokater. Dom måste försvara allt. ALLT. En riktigt bra försvarsadvokat får en skyldig att bli friad helt i alla sammanhang. Har dom inget samvete? Att skydda en brottsling måste vara oerhört svårt, men också helt tokigt mot ens eget samvete och ens egen empati mot dom som drabbats!

Jag undrar: Säger försvarsadvokater till sina klienter att dom ska förneka in i helvetet? Och om advokaten VET att personen dom ska försvara, är skyldig, måste dom inte säga det då i domstolen? För OM dom inte säger ”Jag vet att min klient är skyldig, för han råkade erkänna det vid ett samtal”, så begår dom väl mened? Eller?!?

Det är som om lagarna är till för att skydda både brottslingar och oskyldiga, men inte offren, och hur ser lagen om mened ut?

Har någon någonsin blivit dömd för mened?

När jag ser att ett helt gäng blivit dömda för ”medhjälp” när dom skjutit rätt in i en folkmassa med mål att skjuta sina fiender, för att ingen erkänner (att dom ens varit där) och ingen vet vem som sköt dom dödande skotten, så tänker jag att våra lagar är ju helt åt helvete! Om man skjuter mot en folkmassa måste man inse att människor kan dö och då måste målet vara att döda och om man då dödar ”fel personer” och skadar ”ett gäng oskyldiga” så borde ALLA som sköt vara skyldiga och dömas för det.

När försvarsadvokater skyddar brottslingar så att dom inte döms för det dom verkligen gjorde så är det fel och när man kan ljuga sej rätt igenom alla förhör och ändå inte bli dömd för mened är det också helt åt helvete. Och varför ens lova att ”säga sanningen…” när alla vet att bara att säga det är en lögn??

Det tycks helt enkelt som om människor – både advokater och brottslingar – ljuger mer i Domstolar än folk gör dagligdags i verkliga livet. Och INGEN blir dömd för det. Och ALLA vet att ”det är så det är”.

Som gröngöling står vi vanliga människor i Domstolen och tänker att vi ska säga ”sanningen och inget annat än sanningen” och nästan skakar inuti för att vi verkligen vill säga Sanningen, som vi tror den var, men dom som är vana och är i Domstolen jämt jobbar hårt för att ljuga så trovärdigt som möjligt och det blir deras sanning.

Knäppt är bara förnamnet.

Jag gissar att den första tanken när det gäller ”att lyda” är att dom flesta tycker att det är viktigt att lyda regler – att följa dom regler som är uppsatta/beslutade/bestämda på en arbetsplats eller ett ställe. Speciellt vi i Sverige tycker (troligen) att det är viktigt att göra som ”man ska/måste” vad gäller det mesta.

I en viss ålder skiter många i ”reglerna” för att dom är i ”den åldern” = tonåringar. Inte alla, men många. Inte överallt, men ofta hemma.

Men sen då? Hur viktigt är det att följa regler och att lyda?

Vem ska man lyda och vem ska man inte lyda?

Ska man följa regler som man tycker är ”kockobello” bara för att det är en regel/bestämmelse, eller kan man skita i den?

Rent mänskligt är det viktigt att höra till och att göra som alla andra. Så därför gör vi en massa knas som, om vi tänker efter (!), varken är speciellt viktigt eller spelar någon roll i det stora hela. Vi påverkas av trender och reklam och vi följer strömmen mer än vi tror….för att vi vill höra till gruppen och för att vi är mänskliga.

Det är svårare att vara en kvinna i burka i Sverige, även om det inte är olagligt (än). Det är svårare att vara en som inte ser ut som alla andra, än att vara lik. Det är svårare att gå i otrendiga kläder i en trendig omgivning än att göra som alla andra. För om man inte ”gör som alla andra” finns det en stor risk att bli utanför och det vill ingen. Nästan ingen vill vara utanför.

Reglerna och lagarna vi har har vi själva hittat på. Vi människor. Vi har kanske inte alls varit ett dugg delaktiga i att forma/göra dom, men vi lever i en demokrati (jag tänkte skriva demonkrati – Freudiansk felskrivning?) så vi kan uttrycka vad vi tycker om regler och lagar, men det verkar som om vi ändå inte kan göra så mycket åt det som beslutas ovanför oss…

Hur gör du med regler på din arbetsplats? Tydliga och otydliga. Uttalade och outtalade. När man kommer ny på en arbetsplats finns det alltid en massa outtalade regler, som man måste försöka begripa utan att någon säger dom…. och begriper man dom inte efter ett tag, och följer dom, kan man hamna utanför…

Life is tough!

Det samma gäller i skolor. Att byta skola och vara ny elev i en skola och en klass är svårare ju äldre man blir så länge man går i grundskolan. Det blir bättre i gymnasiet och sedan i högskolan, eftersom eleverna oftast byts ut där oftare så anpassningen till nya elever/oliktänkande blir ofta större.

MEN det jag egentligen skulle skriva om är om du VÅGAR bryta regler som är kockobello? För OM du inte vågar kan det hända att du faktiskt skadar andra genom att ”följa strömmen”.

Det värsta tänkbara scenariot är ju Hitler som fick miljontals människor att hata (och avliva) judar och andra människor som Hitler bestämt skulle utrotas…

…. och konstigt nog finns detta hat kvar hos vissa.

Det är VÄLDIGT konstigt att man kan hata sina medmänniskor. Vi är ju alla människor på en enda planet.

Vilka vi är och hur vi ser ut och vilka vi blivit handlar endast om var vi råkade födas och hur vi uppfostrades och togs om hand om från början.

Vårt sätt att vara och agera skapas under vår uppväxt (barndomen) – därför är mitt jobb som familjebehandlare/familjeterapeut LIVSVIKTIGT! Kan jag rädda ETT barn på så sätt att hen får det bättre i sin familj och dens föräldrar slutar slå/förstår sitt barn/ser sitt barn, så har jag räddat en hel framtid för detta barn.

Nu var det inte det jag skulle skriva om alls, MEN det var dit jag kom.

Hoppsan!

Det finns så många saker man måste bita ihop om. Saker man måste lyssna på utan att visa sin frustration och ilska. Saker där man tycker tvärtom, eller inte alls håller med, med man vet att det är bara att hålla tyst för det hjälper inte och vi kommer ingenstans om jag luftar mina åsikter just nu. För en del människor verkar det väldigt enkelt att hålla tyst och många har inte ens åsikter i hjärnan som vill ut – som behöver luftas. De bara sitter där och tar emot och inget händer.

Och man kan undra vad det spelar för roll vad jag tycker och tänker. Och hon kan väl få tycka och tänka som hon vill eller tro det hon vill och vara som hon vill – det påverkar väl inte mig? Jag går ju min egen väg ändå och tänker mina egna tankar ändå.

Men just det där att hon står där och säger sina åsikter som om de är Sanningen. DET stör mig. Och jag vill hoppa jämfota och skrika ”NEJ! SÅ ÄR DET INTE!” Som om JAG sitter på Sanningen.

Sen vill jag googla fram Sanningen och lägga på hennes skrivbord och visa ”Titta här! Så här ÄR det! Jag har rätt! Du har fel.”.

Så var det när jag höll på att krypa ur skinnet i flera år med en chef som sa saker som var helt uppåt väggarna och jag t o m SKREK att han hade fel vid något tillfälle. Vi enades på något ilsket sätt om att vi inte kunde enas. Och båda googlade saker där vi kunde bevisa för varandra att ”Jag har rätt!”. Även han gjorde det vilket gjorde att vi hamnade i ett Status Quo.

MEN sedan en vacker dag VANN jag. Det var en sådan lättnad att jag ville ställa mig på tak och skrika: ”JAG HADE RÄTT!!” För den dagen hade min dåvarande chef fått veta att FORSKNINGEN hade kommit fram till det jag sagt i flera år. Därmed VANN jag. Det kommer jag att leva på resten av mitt liv. För jag hade SÅÅÅ rätt och det var SÅÅÅÅ viktigt!

Nu är jag där igen. Det är egentligen inte lika viktigt denna gång, för hon kan väl tro det hon tror och tänka det hon tänker. Vem bryr sig?

Men det stör mig att hon tror det hon tror och tänker det hon tänker.

 För det är fel.

Och jag har rätt.

Storing (min son nr 2), som jag skrivit om massor av gånger tidigare – för läääänge sedan – eftersom han var BARN när jag började skriva i denna blogg 2008 – är numera VUXEN och håller på att utbilda sej till sjuksköterska. Under denna utbildning valde han bland annat att åka till Uganda för att göra en praktik. Där fick han uppleva massor.

Igår pratade jag med honom i telefonen och en av dom historier han berättade för mej var följande:

Han var på ett sjukhus och in kom en ”väldigt sjuk kvinna”. Hon var ”intorkad och såg ut att vara väldigt påverkad av sin sjukdom”. Hon hade malaria och läkaren berättade för Storing att kvinnan varit döende i malaria när hon sökte hjälp första gången. För att överleva behövde hon TRE omgångar av en speciell spruta. Den första kunde hon betala själv så den fick hon. När hon kom några veckor senare för att få spruta 2 hade hon inga pengar. Läkaren visste att kvinnan var väldigt fattig och troligen inte skulle ha råd med fler sprutor men som tur var hade en tidigare patient köpt 4 sprutor, men det behövdes bara 3 för att den patienten skulle bli frisk, så läkaren hade en spruta över. Den sprutan fick kvinnan.

Nu kom hon för sin sista spruta – vaccination nr 3. Utan den skulle hon inte överleva. Det syntes på henne, berättar Storing. Sprutan kostade 3000 shilling vilket i svenska kronor är 9 kronor. Storing berättar att han hade 50 000 kr shilling i fickan och kände att självklart kunde han inte rädda alla som kom in och inte hade pengar för sina behandlingar, men just denna gång tänkte han ”Äh! För mej är 9 kr ingenting, men för henne är det en fråga om liv och död” så han köpte den sprutan åt henne och både hon och läkaren blev så otrooooligt tacksamma. Kvinnan tackade och tackade och de prisade honom och välsignade honom och allt möjligt.

Storing berättar att det kändes bra för honom att ge dessa 9 kr samtidigt som det kändes så ”fjuttigt” och att han tyckte absolut inte att han var någon hjälte och att han inte behövde alla dessa tack. Men vi kan konstatera att för kvinnan handlade dessa 9 kr om att kunna överleva – att få leva. Och för honom var det ”bara 9 kr”.

Och vi kan konstatera att vi lever i EN värld som är så otroligt orättvis och där ”det lilla” verkligen kan göra något stort någon annanstans.

Jag och Storing hamnar i en diskussion om korruption och om rika som ”snor åt sej” och om hur många utsatta och fattiga människor det finns i världen. Vi pratar om ondska och egoism men att man inte får glömma bort att det också finns godhet och generositet.

….och min önskan och mitt hopp är att Godheten vinner.

Min mamma hade varit inlagd på sjukhuset i några dygn. Hon är 90 år gammal, men ca 45 år gammal i huvudet (fast själv säger hon 27… ). När man pratar med mamma i telefonen kan man tro att hon är 27 faktiskt….fast då en 27-åring född på 1930-talet, för 27-åringar av idag har ett helt annat språk och pratar mycket fortare.

Mammas hjärta är, precis som mamma, också 90 år gammalt. Surprise! Det gör lite som det vill ibland och sist det bråkade med henne fick hon åka ambulans till sjukhuset. Där blev hon inlagd i några dygn.

En ny värld öppnade sig för mej och för mina systrar. Vi har säkerligen haft tur eftersom många får kämpa med ”äldrevården” och hur det fungerar och inte långt mycket tidigare.

Jag kan konstatera att det (TROLIGEN) var bättre förr. Nu har allt EFFEKTIVISERATS (läs ”sparats in”), eller vad det är som gör att allt och alla har egna ”tjusiga” namn och tillhör olika grupper/avdelningar vilket gör att man hela tiden pratar med ”fel avdelning/grupp”. Varje person pratar om SINA verksamheter med alla dessa olika namn, som om man borde fatta vad dom pratar om. Och allt låter så effektivt och ”enkelt”, men när man väl ska försöka fixa något blir det som ett sammelsurium i huvudet och då är jag ändå rätt UNG jämfört med dom som faktiskt är 90 år och kanske själva bör/ska klara av att söka färdtjänst, vårdgrejer och stöd med ditten och datten.

Helvete vad svårt det är!

Och hela tiden, när jag ringde runt, pratade jag med ”fel person”.

Och när jag tror att ”NU förstår jag. NU kan jag söka på rätt ställe om rätt hjälp” – då är det fel igen. Puh!

Om mamma behöver hjälp med färdtjänst måste hon ansöka via Kollektivtrafiken Västmanland. Och då är det bara färdtjänst inom kommunen, för om hon behöver färdtjänst utanför kommunen är det en helt annan ansökan. Om hon behöver ansöka om trapphiss, ska hon först söka om en Bostadsanpassning (TROR jag) och därefter kanske någon annanstans för själva trapphissen. TROR jag. Allt detta ”kan ta flera månader…”.

Om hon inte klarar av att laga mat själv, ska hon söka hjälp med ”Mathållning” (TROR jag det var, men minns inte via vem och vilka eller var man skulle ringa för att få det, eller vad som ens menades med det). Jag tror handläggaren jag pratade med sa att mamma kunde gå till olika ställen och köpa färdig mat. ”Grejen är att hon kan inte ta sig någonstans”, svarade jag (och det var ju det jag sa från början). Hon kan inte gå någonstans. OM hon kunde gå och köpa mat skulle det inte vara några problem (förstås!). Huuur svårt ska det vara att förstå att en människa som levt 90 år behöver hjälp?

Mamma vill inte ha ”hemtjänstpersonal springande hos sej i tid och otid”. Hon vill vara självständig. Hon vill klara sej själv och inte ha någon som ”lägger sej i” eller ”gullar” med henne. Hon är ju ”45 (27!) år i huvudet” och det är KROPPEN som inte orkar/vill/kan längre. Hon ”kan själv!”. Tror hon. Och vill hon.

När jag ska försöka ”söka hjälp för äldre än 75 år” på Sala kommuns hemsida, blir det stopp eftersom man måste ta sej in via Bank-id och jag är ”för ung”. Härligt att ibland vara ”för ung” fortfarande, men grejen är ju att mamma har inget bank-id. Och kommer troligen inte att skaffa sig eftersom hon är för gammal och SER inget. Det är ytterligare en liten grej med mamma – hon ser knappt något. Men hon är bra på att låtsas att hon ser.

Nu har det gått några dagar och mamma är hemma igen och allt är tillbaka till ”vanligt” och inget nytt har hänt under himmelen. Jag har (äntligen!) pratat med ”rätt” biståndshandläggare, som berättade att mamma tar hjälp ifrån XX (minns inte vad hon sa för ord – det är någon privat firma som är istället för kommunens biståndshandläggare-grej) för att tvätta. Resten klarar hon själv. Hade hon sagt. ”Hon är väldigt tydlig och bestämd, din mamma”, sa biståndshandläggaren vänligt.

Ja, det är hon: ”Bestämd och tydlig och väldigt mycket KAN SJÄLV.”

Nu vet jag varifrån jag ärvt DEN förmågan…