Kategoriarkiv: Uncategorized

Minnen om mode.

(Exakt sån var det!)

När jag gick i lågstadiet skulle man ha en portfölj i röd eller blå lack. Det var en speciell sort och det stod ett märke med vitt på den. Minns inte vad det stod, men typ ”Panter” kanske eller PUMA, eller något annat märke. Det var vita kanter på väskan och jag fick en blå. Fi fan vad stolt jag var över min väska!

Det var sån man ”skulle ha”.

Några år senare skulle man ha axelremsväska, röd eller blå, och jag har för mig att även den skulle det stå ”Panter” på.

Ryggsäck var töntigt. Det gick bara inte att ha ryggsäck. Och OM man tvingades ha en, för att ens föräldrar inte hade råd med en ny fin skolväska, så skulle man INTE ha på sig båda axelremmarna i så fall, utan bara en. De som hade båda axelremmarna över axlarna på sin töntiga ryggsäck var dubbeltöntiga.

Det var mode i olika saker då som nu. Jag minns att jag fascinerades av att Vissa Personer inte förstod hur FEL vissa saker var. Jag minns att jag tänkte ”Hur kan man vara så töntig?? SER inte hans/hennes föräldrar det och varför hjälper inte föräldrarna henne i så fall, att bli lite mer frän.” Man sa inte cool på den tiden, man sa frän.

Man skulle också ha träskor, gärna svarta, och man skulle riva av sulan under så att träskon blev nedsliten i träet. Helst skulle ju slitningen ha blivit naturlig genom gummisulan också, men ingen orkade vänta så länge, så man fuskade och slet av gummisulan själv… Min kompis Karin hade svarta träskor med nedsliten träsula även på vintern, med stickade sockor i. Det var så coolt. Jag fick inte gå i träskor på vintern för min mamma (som var skolsköterska på den skolan där jag gick…).

Jag hade istället coola såna där lappskor i skinn och då skulle man stoppa in de utsvängda jeansen där bak i sockorna så att de hängde över på framsidan.

Jeansen var jätteviktiga! De skulle ha vissa märken som tex ”Puss och kram” eller ”Gul och Blå” eller möjligen ”Levis” och dom skulle sitta jättetight över mage, rumpa och lår och så skulle de vara utsvängda nedtill. Satt de det minsta löst över rumpa eller mage var det fel fel fel. Jeansen skulle gärna täcka hela fötterna så det såg ut som om man var utan fötter och hade man platåskor så skulle allt täckas.

Jackan man hade på sig ute skulle vara midjekort. Föräldrar tjatade om att vi kunde få blåskatarr eftersom vi hade åtsittande jeans och kort jacka och vi kunde ju absolut inte ha strumpbyxor eller kalasbyxor, som det också hette, under, för det var töntigt och gjorde att man såg tjock ut.

Man skulle ha t-shirt till eller en tjocktröja eller gärna en skjorta med bred krage som stack fram över kanten på tjocktröjan. En sån där ribbstickad t-shirt med snörning upptill var megatufft. Jag hade en ljusbrun.

Killarna skulle ha halvlångt hår – absolut inte kortklippta – och tjejerna fick ha både långt och kort hår, men den som hade längst hår var den som blev vald till Lucia i klassen eller skolan och det var det finaste man kunde bli. Jag blev aldrig vald till Lucia. I vår klass var det Annika som blev vald. Hon hade längst hår och var längst i klassen.

Det röktes på skolgården i rökrutan i högstadiet och man kunde gå till kiosken intill skolan och köpa en cigarett där för 25 öre. När lärarna öppnade dörren till personalrummet bolmade röken ut i skolan och alla lärare stank rök, fast det tänkte man inte på då, för alla vuxna luktade rök. Hemma hos mej rökte pappa pipa och ibland viftade vi med händerna i framför TV:n för att vi skulle kunna se rutan och det rann ur ögonen av röken och vi klagade: ”Paaapppaaaa, vi ser inte TV:n!” eller ”Det svider i ögonen!” men han bolmade på ändå.

Så var livet på 70-talet.

När det blir för mycket rubriker om våldtäkter, övergrepp, familjevåld (som oftast är att en man slår sin kvinna och ibland barnen), kriminalitet, droger så undrar jag om ett land (eller kanske bara en stad?) utan män skulle göra livet enklare för oss kvinnor/tjejer?

….och 80-90% av dom som sitter i fängelser är män…

Och när dom GODA männen inte gör sina röster hörda, så undrar man om dom ens finns…?

Jag VET ju att det åtminstone finns FYRA goda män, för jag har själv uppfostrat dom, men det räcker nog inte med fyra….

…..och inte ens dom gör ju sina röster hörda.

Behöver vi ett FLICKLAND och ett POJKLAND?

Kan man försöka förstå hur ett FLICKLAND skulle te sej och hur ett POJKLAND skulle vara?

Om en tjej i flicklandet skulle vilja träffa en kille från pojklandet så skulle hon kanske få ”skylla sej själv” om det ”hände något tråkigt” (såsom våldtäkt)…..för hon hade faktiskt ”valt det själv”….

Eller skulle det finnas ett slags litet land mittemellan där tjejer och killar fick träffas under ordnade former och med väktare omkring sej, om dom ville det? Att ”para sej” tar ju bara några minuter, om man vill ha barn, och förresten kan det ske i provrör nuförtiden.

Man skulle kunna beställa lite sperma från POJKLANDET och inseminera sej själv i FLICKLANDET.

Men hur skulle man göra med pojkbarnen? Hur länge skulle dom få vara kvar, och hur skulle dom få Manliga Förebilder?

Kanske man kunde skicka pojkbarnen till någon slags skola några dagar i veckan där det fanns en massa Goda Mansförebilder, och där skulle dom få lära sej vad en God Man är. Det skulle vara en lång utbildning för att få Jobba som God Manlig Förebild i Dom Goda Mansförebildernas hus och det skulle vara HÖG STATUS att få vara en utav dom Goda Förebilderna.

Hur skulle livet se ut i POJKLANDET? Skulle det vara organiserat och uppstyrt eller fullkomlig kaos? Det skulle inte finnas några barn i POJKLANDET eftersom barnen var i FLICKLANDET, så dom yngsta skulle kanske vara i övre tonåren, typ. Hur blir det i ett land utan barn?

Hur skulle killarna/männen vara mot varandra? Skulle dom våldta varandra? Eller ha sex med varandra? Dom heterosexuella, alltså. Vad jag hört har heterosexuella män sex med varandra i fängelser när det inte finns kvinnor tillgängliga.  Hur skulle lagarna se ut? Skulle dom kriga mot varandra för att ”vi vill ha ert område”? Hur skulle pedofilerna göra? Skulle dom emigrera? Och i så fall – VART?  Eller dom som har behov av att slå och styra över ”sin kvinna” – skulle dom hitta en ”kvinnliga man” att styra över och slå?

Skulle dom ha områden dit man kunde gå för att slåss? Skulle dom sitta i grupper och onanera? Skulle dom ha fina blombutiker och köpa blommor till varandra? Skulle dom ha samtalsgrupper hur man är snäll mot varandra? Skulle dom ha terapeuter? Skulle dom hjälpa Ensamkommande flyktingbarn (i övre tonåren)? Skulle dom hjälpa varandra? Skulle dom skicka pengar till fattiga länder? Skulle dom ha Röda Korset och Rädda Barnen?

Skulle dom ha hjälpinsatser för alkoholister och narkomaner? Hur skulle deras filmer se ut? Vilket utbud skulle finnas på TV? Vem eller vilka skulle ta hand om Dom Äldre? Vad skulle vara viktigt i POJKLANDET? Vilket politiskt styrning skulle det vara? Vilka skulle jobba på sjukhusen? Skulle dom över huvud taget ha sjukhus?

Hur skulle livet se ut i FLICKLANDET tro? Skulle det vara eviga diskussioner om hur saker och ting ska skötas? Skulle mammorna hjälpas åt med sina barn? Skulle det vara kollektiva boenden och skulle man laga mat tillsammans? Hur skulle eventuella sexbehov lösas? I landet mittemellan eller med varandra?

Vad skulle vara viktigt i FLICKLANDET? Skolor? Sjukhus? Förlossningsvård? Skulle det finnas militärer?

Skulle kvinnor ta till vapen vid konflikter eller skulle dom prata sej igenom dessa? Skulle det förekomma familjevåld? Skulle det förekomma våldtäkter? Skulle det finnas misshandel och kriminalitet? Droger? Skulle det vara ordning och reda eller fullkomlig kaos? Vilket politisk styrning skulle det vara? Skulle man ta emot flyktingar, hjälpa gamla, hjälpa svaga och fattiga (kvinnor)?

Skulle ett land utan det andra könet fungera?

Skulle du vilja bo där?

PLINGA! TUTA! Eller skrik!

När jag är ute och går med mina hundar swishar cyklar förbi bakifrån och ibland skrämmer dom vettet ur mej! Jag hade kanske tänkt ta ett steg åt det hållet (där cykeln kom swishande)! ELLER så kunde hundarna plötsligt ändrat riktning och gått över gångbanan/trottoaren (eller vad det är vi går på) just precis dit där cykeln dök upp från ingenstans. Det är bara en tidsfråga innan någon av oss blir överkörd!

Så snälla rara cyklister: PLINGA på din cykelplinga! Tuta med din cykeltuta eller ropa ”Här kommer jag!” – vad som helst! – för jag HÖR INTE ATT NI KOMMER!

Varna!

Ropa!

PLINGA!

Jag VET att vi svenskar inte vågar/vill höja rösten, synas eller höras, men just när ni cyklar måste ni våga!

Och blir någon enda person arg för att ni ”skräms” så får ni ta det.

För jag vill inte bli påkörd!

PS. Även ni som åker elsparkcykel måste tuta eller plinga!!

____________________________________________________________________________________________________

#cyklister #cyklist #plinga #tuta #trafikvett #hålltillhöger #trafiken #trafik #påkörd #cyklistjavisst

Olika åsikter och frustration.

Det finns så många saker man måste bita ihop om. Saker man måste lyssna på utan att visa sin frustration och ilska. Saker där man tycker tvärtom, eller inte alls håller med, med man vet att det är bara att hålla tyst för det hjälper inte och vi kommer ingenstans om jag luftar mina åsikter just nu. För en del människor verkar det väldigt enkelt att hålla tyst och många har inte ens åsikter i hjärnan som vill ut – som behöver luftas. De bara sitter där och tar emot och inget händer.

Och man kan undra vad det spelar för roll vad jag tycker och tänker. Och hon kan väl få tycka och tänka som hon vill eller tro det hon vill och vara som hon vill – det påverkar väl inte mig? Jag går ju min egen väg ändå och tänker mina egna tankar ändå.

Men just det där att hon står där och säger sina åsikter som om de är Sanningen. DET stör mig. Och jag vill hoppa jämfota och skrika ”NEJ! SÅ ÄR DET INTE!” Som om JAG sitter på Sanningen.

Sen vill jag googla fram Sanningen och lägga på hennes skrivbord och visa ”Titta här! Så här ÄR det! Jag har rätt! Du har fel.”.

Så var det när jag höll på att krypa ur skinnet i flera år med en chef som sa saker som var helt uppåt väggarna och jag t o m SKREK att han hade fel vid något tillfälle. Vi enades på något ilsket sätt om att vi inte kunde enas. Och båda googlade saker där vi kunde bevisa för varandra att ”Jag har rätt!”. Även han gjorde det vilket gjorde att vi hamnade i ett Status Quo.

MEN sedan en vacker dag VANN jag. Det var en sådan lättnad att jag ville ställa mig på tak och skrika: ”JAG HADE RÄTT!!” För den dagen hade min dåvarande chef fått veta att FORSKNINGEN hade kommit fram till det jag sagt i flera år. Därmed VANN jag. Det kommer jag att leva på resten av mitt liv. För jag hade SÅÅÅ rätt och det var SÅÅÅÅ viktigt!

Nu är jag där igen. Det är egentligen inte lika viktigt denna gång, för hon kan väl tro det hon tror och tänka det hon tänker. Vem bryr sig?

Men det stör mig att hon tror det hon tror och tänker det hon tänker.

 För det är fel.

Och jag har rätt.

”Det är viktigt att vi är ÄRLIGA och RAKA”, säger han och snurrar med sina ord och meningar hit och dit och använder fina ord som står i en ABC-psykologibok från början av 2000-talet om Överföring och Klientarbete på sidan 236. Eller om det är senare 1900-talet till och med…

Jag funderar ”var det inte 1989 dessa uttryck var populära att slänga sig med när klienter inte var nöjda med ens arbete och beteende? Det var ju inte vi som gjorde fel då – det var ju KLIENTEN som hade fel. Jag ryser inuti. Jag tyckte inte om dessa ord och meningar DÅ och tycker inte om dem NU.

 Han vill påvisa att han kan många fina ord och att han förstått att här sker det psykologiska skeenden som vi fastnat i och att det handlar om att klienter har ”sått split” och vi har ”gått på” det. Så nu behöver vi Tala Sanning och Vara Ärliga med varandra.

Jag TÄNKER att det inte går att vara ärlig, om man menar att ärlig är ÄRLIG. Jag tänker ju att jag tycker att han är en jävligt dåligt på sitt jobb och det kan jag ju inte säga. Jag tänker att han inte kan lyssna aktivt, utan att han lyssnar med en förutfattad mening och är helt uppslukad av sina egna redan färdiga tankar och sig själv. Jag tänker på att han är urusel på att prata med barn, för han har ett vuxenspråk som inte barnen förstår och noll förmåga till självinsikt.

 Men han tror att han är bäst och kan man så många svåra och komplicerade psykologord så måste man ju bara vara superduktig. Eller hur?

Jag är tyst. Tycker att han inte är ärlig med något, spelar teater, hittar på, säger fiiiina ord och försöker låta smart, kommer med bortförklaringar och skyller på andra.

”Ta ansvar för din bit”, tänker jag. ”Var ärlig själv, om du kan.”

Han tycker att han tar ansvar för sin bit. Och den biten är enligt honom vääääldigt liten, pytteliten och han förklarar den om och om igen och VARFÖR han sa så då: ”Jag sa så för att….. #bortförklaringar #tarinteansvar ”.

Vi är flera som sitter där. Runt ett stort bord. Och ska vara ÄRLIGA. Det är viktigt att VARA ÄRLIG och säga hur man UPPLEVDE det.

Ingen säger något RIKTIGT. Ingen är ÄRLIG på riktigt. En massa fina ord som inte betyder något staplas på varandra.

Ingen säger vad den EGENTLIGEN tänker.

Jag VET vad de tänkte. Då. När det hände. Eftersom de sa det till mig. Efteråt. Jag sa ingenting DÅ, för jag var mest bara förvirrad och visste inte vad jag tänkte. Tog bara emot deras upprördhet och irritation. Men ingen säger det NU. INGEN är ÄRLIG, trots att vi sitter runt ett bord tillsammans och ska vara ÄRLIGA och SÄGA SANNINGEN.

Så jag säger: ”Jag kände inte förtroende för dig när du sa så”, som ett konstaterande. Det är ju det vi pratar om. Det är ju det han förklarar att han kände. Att vi inte kände förtroende för honom. Det stämmer ju. Han sa ju några dumma saker och skapade ett Icke förtroende för sig själv.

Såja, nu är det sagt. Nu har elefanten i rummet blivit synlig. Var så god!

Men DÅ börjar det.

DÅ blir jag syndabock. ”VA?! Kände du inte FÖRTROENDE??”.

Eeeeeh, vi skulle ju vara ÄRLIGA? Sa ni inte det? Allihop. Runt bordet. Alla tysta och försiktiga människor runt bordet. Ni SA ju det, utan att berätta om elefanten i rummet.

Jag sa att elefanten står ju där. Jag vet ju att ni sa att elefanten står där. Alla tyckte så. Men ingen sa det då, på plats. Och jag kan ju inte slänga dem under bussen nu. Så nu står jag där. Alldeles naken och utvisad.

Alla andra har krupit in i sina skal och riktar nu anklagande blickar mot mig.

Jag lär mig aldrig.

När någon säger att man ska var ÄRLIG ska man vara bara lite ärlig – yttepyttelite´och tillrättalagt ärlig – och säga det som förväntas av en. Man ska bli en i just den gruppen och känna av vad just den gruppen tål och vad ÄRLIGHET betyder just då. I DET sammanhanget.

Annars blir man utfryst och utvisad.

Att vara ÄRLIG betyder ALDRIG att vara ÄRLIG.

Och det finns ingen sanning.

Bara olika upplevelser.

_______________________________________________________________________________________________________

#ärlig #arlig #ärlighet #sanningen #sanning #atttalasanning #vadärsanningen #talasanning #varaärlig

#elefantirummet #elefantenirummet #utfrusen #utvisad

Grej efter grej fixas med min nya cykel, men oj vad långsamt och trögt det går. Och det är helt mitt eget fel. Den ena delen är att jag inte KAN vissa saker, den andra delen är att jag inte ORKAR vissa saker och den tredje är att jag tycker det är tråkigt och den fjärde grejen är att jag GÖR ANNAT (tex jobbar och går ut med hundar och…och…och….) och den femte grejen är att jag nuförtiden inte hinner med (eller orkar) lika mycket grejer som jag gjorde förr.

FÖRR kunde jag både jobba och gå på danslektioner och träffa kompisar och fixa med någon cykel och spela gitarr och skriva en sång och gå en långpromenad i skogen och skriva ett långt dagboksinlägg och läsa en bok SAMMA DAG. Typ.

Nu orkar och kan jag bara göra EN grej, efter jobbet/på helgen, och sen måste jag vila. Och tänka. Förr tänkte jag SAMTIDIGT.

Faan för att bli gammal…

… eller inte. För det är rätt skönt också.

Att bara sitta och vila/tänka. Gillar det.

Nåja.

Förrförra helgen gick jag med min cykel till en mack och pumpade däcket stenhårt (!). Fick hjälp av en gubbe som sa ”MER! MER! MER!” när jag tryckte på pumpknappen med ena handen och höll för öronen och blundade med den andra. Han höll själva pumpmunstycket mot ventilen. Huvva, vad läskigt det är att pumpa däck!

Sen cyklade jag hem, glad i hågen: ”ÄNTLIGEN ska jag cykla med hundarna i hundcykelvagnen till en hundpark och så ska dom få leka och jag få njuta!”, tänkte jag.

Vaknade jag upp i VERKLIGHETEN med ett ”PANG!!”.

Nu är det superpunka PÅ RIKTIGT.

Never ending stoooryyyyyy – la la la la la….

En äkta modifjong.

Nu har jag en modifjong. Den är fastskruvad på ventilgrejen, men när Storing var hemma hos mej i helgen tittade han på ventilen och sa att jag måste ha en annan pump för att pumpa i luft i däcket. Det är ju helt otroligt! Jag köpte ju en pump som kan ”pumpa alla däck”! Jävla lögnare som skriver annonser! Skit på er!

Nu har jag bestämt mej för att jag i helgen ska rulla min cykel till en mack 1 km bort och där pumpa bakdäcket. Sedan MÅSTE det fungera! Jag hatar när det inte FUNGERAR. Jag orkar inte vänta längre på att få börja cykla!

Sen är det ett liiiiitet problem till…

Jag har köpt två cykelkedjelås med kombinationslås på…

...men hur faan ställer man in kombinationen?

Jag frågade Storing. Han sa att jag skulle titta på bruksanvisningen. Vilken bruksanvisning? Jag minns inte att det fanns någon till dom…

#trött #villinteklaraalltsjälv #hjälp #kombinationslås #cykelkedja

Jag har velat köpa cykel i ungefär….256 år – eller om det var dagar…

Nåja. Jag hade en cykel som jag cyklade på så det stod härliga till, utan barn, med ett barn, med två barn, med tre barn och kassar…. med barncykelvagn med tre barn i och på och med barnstol där bak. Därefter med hundcykelvagn med hundar i. Jag har tamejfaan cyklat så det står härliga till!

Sen blev det punka på cykeln och cyklandet dog ut…

Det blev säkert en massa olika punkor genom åren, som jag fixade (tror inte det!) eller som jag fick fixat av någon. Men så flyttade jag och flyttade och flyttade….

…och cykeln slutade få sina punkor lagade och så försvann den. Eller dog. Nåt av det.

Så levde jag cykellös något år, eller om det var flera…?

Så bestämde jag mej för att skaffa ny cykel. Jag BRUKAR bestämma – göra! I ett andetag nästan, men det är som om jag inte orkar vara sån längre…eller något sånt…så den här gången tog det en massa tiiiid att få till det med att köpa en cykel.

NU har jag köpt en cykel. En el-cykel. Begagnad. Jättefin!

Sen blev det en massa extrasaker som skulle fixas, tex hjälm. Jag har aldrig haft hjälm (skäms på mej!) men nu litar jag inte riktigt på mej själv längre, eftersom jag ramlar stup i kvarten (verkar det som) och benen är svagare och jag är mer förvirrad än förr….eller helt enkelt bara äldre.

Hjälm – check! Sen var det lås som behövdes. Många lås. Seriösa lås.

Två lås – check!

Och hundcykelvagn. Bara en, men för två hundar. Check!

När allt var införskaffat så såg jag att bakdäcket på elcykeln nästan var platt. Pust! Så då fick jag köpa en cykelpump och det är ju också en jävla vetenskap! Varför kan inget vara enkelt? Ska jag pumpa en ventrikelmodifjongcykel eller en duberkonkavfrustdäck eller vad?? Jag ska pumpa en jävla cykel! Fixa en pump som kan det! Liksom.

Väl hemma med cykel, hjälm, lås, hundcykelvagn och pump så upptäckte jag att det jävla cykeldäcket går inte att pumpa! Är det fel på pumpen eller på däcket eller vad?? Kanske båda. Jag har försökt få hjälp från FB och från google och från ”faan och hans moster” men jag har fortfarande ett platt däck hemma. Det tycks fattas en liten modifjong som ska hålla nere ventilen till innerdäcket och vad den modifjongen heter är det ingen som vet, så jag kan inte hitta den på nätet eller någon annanstans. Modifjongen ser ut som en liten platt mutter. Kan det inte få heta plattmutter då? Nope! Går inte att söka på plattmutter.

Såååå….

Här är jag, med ny elcykel och fullkomligt beredd att ge mej ut i Världen med mina hundar i vagn bakom, med orange flagga och allt, men Världen får inte uppleva detta eftersom det fattas en jävla modifjong!

Huuuur löjligt kan det bli?

---

#elcykel #hundcykelvagn #cykelvagn #cykla #hjälm #pump #cykelpump #ventil #plattmutter #mutter #punka

Jag snubblar över vinterstövlarna som inte blivit undanplockade och flyttar på täckjackan i hallen när jag letar efter min handväska som hänger där någonstans bakom jackorna på krokarna.

Jag tittar på hängaren och ser två vinterrockar och två täckjackor hänga där, som om dom behövdes. Sorry, vinterkläder, men ni ska bort!

Jag tar ner dom och med dom i galgarna i handen knackar jag på Minstings dörr, öppnar och säger: ”Häng undan dom här!” ”Okey”, säger han (som han alltid säger men sedan inte alltid genomför). Jag lägger rockarna på hans säng och går därifrån.

Vinterstövlarna trycker jag sedan in i garderoben i hallen och tänker att dom ska ju ändå fram rätt snart igen…

Men var är mina härliga och sköna sandaler? Dom ligger inte där alla övriga sommarskor ligger, i lådan i garderoben i vardagsrummet. Var är dom?? Och var är mina vita sneakers?

Jag går ut i vårt förråd, som ligger jättenära lägenheten, men ändå ibland känns så långt bort, och börjar rota i röran (som inte skulle bli en röra efter den här flytten, utan det skulle ligga i kartonger, i fina hyllor, välsorterat och märkt och det skulle bli Världens bästa och mest organiserade förråd. Varför blev det inte det??).

Jag har slängt upp en stor väska ovanpå hela högen med lådor. Kan skorna ligga i den? Jag når den inte.

Jag går ut ur förrådet och tänker att jag ska göra ett nytt försök en annan dag….

Tills dess får jag väl gå i mina ”mindre sköna sommarskor”.

Frågan är varför jag lät mina mindre sköna och inte så omtyckta sommarskor ligga kvar i lägenheten och flyttade ut dom bästa?

Därom tvistar di lärde.

#funderarvidare

———————————————————————————————————–

#sommar #sommarskor #vinterskor #förråd #ordningochredan #röra #stökigt #sandaler #skönaskor #frånvintertillsommar #varttogvårenvägen

Jag har ju alltid utgått från mitt kvinnliga perspektiv givetvis, även när jag försökt ”gå i den manliges skor”. Det kan jag ju aldrig helt fullt ut eftersom jag är kvinna med mitt östrogen och alla andra hormoner som påverkar oss människor vääääldigt mycket.

Jag kan GISSA hur det är att ha en snopp och hur det är att ha testosteron i mina ”ådror” eller var dom nu dansar runt i kroppen, men jag kan aldrig i mitt liv KÄNNA hur det känns att ha snopp eller leva med testosteron i kroppen.

Jag tror vi människor försöker gå i varandras skor så gott det går – i alla fall en del av oss – men det är ju bara att Gilla Läget – vi kan inte fullt ut. Dina skor är dina och mina är mina, även dom man ärver.

Jag undrar hur mycket det forskas i transsexuella personers förändring. Grejen är ju att dom från början känner att dom är födda i fel kropp. Alltså KÄNNER en biologisk kille sej som en tjej och tvärtom. Annars vore det väl otroligt intressant att forska kring hur det KÄNNS att gå ifrån att ha östrogen i kroppen till att ha testosteron och från att ha en vagina till att ha en penis och tvärtom. Många känner väl att det blir en lättnad, men vad är själva GREJEN – hur KÄNNS det?

Vi påverkas så mycket mer av i vilket kön vi är födda än många vill och kan förstå. Man blir rädd för att verka OJÄMLIK om man säger att man tänker att KÖNET spelar roll för hur man känner och beter sej.

Vi ÄR ju olika. Det ÄR ju ett faktum. Killar är i grunden mer ”killiga” (=påverkade av testosteronet, eller vad det är) och tjejer är mer ”tjejiga” (påverkade av östrogenet? eller vad det är). Sen finns ju alla grader (i helvetet, tänkte jag skriva och gjorde det) av ”tjejighet” och ”killighet” och vad omgivningen uppmuntrar eller inte, men det ÄR skillnad!

Vi kan klara samma saker och det är ingen skillnad på intelligens o dyl, förutom vad individen i sej själv är född med och uppmuntras till förstås.

Men i SNITT har män större muskelmassa och är lite stelare. Och i SNITT är tjejer lite mindre/kortare och har annorlunda muskelmassa och är oftare mjukare i leder osv än killar. I SNITT – inte alla och inte Antingen Eller.

Man kan leva JÄVLIGT jämlikt i ett förhållande så länge man inte har barn. OM paret adopterar kan dom fortsätta leva otrooooligt jämlikt om dom väljer det. Det GÅR. Men om den ena blir gravid, så är DEN ENA gravid och påverkas på ett HELT ANNAT SÄTT än den som inte är gravid. Det går inte att komma ifrån.

Det är i KVINNANS kropp fostret växer, det är kvinnans kropp som genomgår en metamorfos och där hormoner kör runt och allt förändras. Det är KVINNAN som föder barnet och det är kvinnans bröst som växer och nästan exploderar när hon fött sitt barn och det är kvinnan som ammar. Det är också kvinnan som duschas av hormoner efter förlossningen och som känner det som att en del av henne ligger i plastsängen bredvid (om babyn inte ligger PÅ mamman).

Pappan känner ”ingenting”. Förlåt! Han känner massor! Han ska bli pappa och det är en massa känslor och ta hänsyn till mamman osv, men INGENTING händer INUTI hans kropp och han DRIVS inte av inre hormoner som gör honom GALEN av ALLT. DET kan mamman göra. Hon blir ”lite knäpp” i vissa fall… och barnet blir plötsligt hennes ALLT (för en tid i alla fall). För mannen/pappan är det bara att hänga med och försöka ta plats och försöka komma in i bubblan och ropa ”Hallåååå! Här är jag!”.

Det mamman behöver då är ett fungerande partnerskap, en pappa till barnet som visar att han vill vara där, han vill vara till hjälp och stöd och han vill samarbeta. Dock är det många delar han inte kan göra. Han kan inte amma och han är på jobbet på dagarna när mamman är hemma med barnet och plötsligt är dom inte så jämlika längre, för det går inte att vara det till 100%.

Han kanske tycker att hon ”går hemma och gör ingenting” för ”babyn bara sover, ammar och skiter” juh! Medan hon håller på att drunkna där hemma i känslan av att ha blivit ”livegen” och att hela tiden vara jour för när babyn piper till, vill äta, ska bytas på, gråter, skriker etc. Så kommer pappan hem och möter mamman i pyjamas med mjölk- och spyfläckar på och har varken städat eller gjort middag och pappan blir irriterad och tänker ”Vafaan händer?! Vad är det för fel på henne?!” och hon blir arg för att han ”inte fattar…” och så blir det en irritationssnurra av dess like och början till en nedåtspiral… och jämlikheten och samarbetet som fanns innan är bortblåst och ingen förstår någon.

OM man inser det och förstår att ”NU är NU” och sen kommer perioden då vi kan DELA igen, men då måste båda vara villiga att ta oss igenom den här första tiden på det bästa sätt vi kan och bästa sättet är att mamman FÅR gå i symbios med barnet en tid, FÅR vara trött och slut och FÅR följa med i det biologiska utan att bli ifrågasatt och pappan behöver vara där, finnas där, peppa, stötta och aldrig överge eller lämna trots att han tycker att ”va-faan-tog-hon-vägen?!” fast hon är ju där, men helt uppslukad av babyn och amningen och blöjbyten och nattvak och trötthet och brösten rinner och underlivet rinner och inte vill hon ha sex för hon känner sej äcklig och ful och allt hänger och hon luktar spyor på axlarna och sur mjölk överallt och och och….

STÅ UT! Häng med! Du nyblivna pappa: Var där för din förvirrade och hormonstinna kvinna som just blivit mamma och där hela världen vänds upp och ner. Hon kan knappt gå på toa ifred längre, ej heller sova flera timmar i sträck. Hon har blivit livegen – styrd av ett litet underbart ”monster”. DU behöver finnas där för din kvinna för att hon ska orka. DU behöver visa att du finns där och att du också älskar det lilla monstret och henne, trots att det är så kaotiskt kring allt.

När kaoset är över och molnen skingras så blir det okey igen.

Inte som det var INNAN barnet – det blir det aldrig igen – men det kan bli bättre, om ni vill det och om ni jobbar på det och förstår att båda behövs och båda behöver ta ansvar, kämpa på och stötta varandra.

SLUT.

——————————————————————————————————-

#mamma #pappa #jämlikhet #attblimamma #attblipappa #attbliförälder #föräldrar #baby #barn #föräldrachocken #mama #nyföttbarn #newborn #nyblivenmamma #nyblivenpappa #graviditet #efterförlossningen #föräldraskap #amma #födabarn #alltforforaldrar #par #frånpartillföräldrar #samarbete #östrogen #estrogen #testosteron #manligt #kvinnligt #mammatillfyrakillar #erviluca #ervilucah