När jag är ute och går med mina hundar swishar cyklar förbi bakifrån och ibland skrämmer dom vettet ur mej! Jag hade kanske tänkt ta ett steg åt det hållet (där cykeln kom swishande)! ELLER så kunde hundarna plötsligt ändrat riktning och gått över gångbanan/trottoaren (eller vad det är vi går på) just precis dit där cykeln dök upp från ingenstans. Det är bara en tidsfråga innan någon av oss blir överkörd!
Så snälla rara cyklister: PLINGA på din cykelplinga! Tuta med din cykeltuta eller ropa ”Här kommer jag!” – vad som helst! – för jag HÖR INTE ATT NI KOMMER!
Varna!
Ropa!
PLINGA!
Jag VET att vi svenskar inte vågar/vill höja rösten, synas eller höras, men just när ni cyklar måste ni våga!
Och blir någon enda person arg för att ni ”skräms” så får ni ta det.
För jag vill inte bli påkörd!
PS. Även ni som åker elsparkcykel måste tuta eller plinga!!
Det finns så många saker man måste bita ihop om. Saker man måste lyssna på utan att visa sin frustration och ilska. Saker där man tycker tvärtom, eller inte alls håller med, med man vet att det är bara att hålla tyst för det hjälper inte och vi kommer ingenstans om jag luftar mina åsikter just nu. För en del människor verkar det väldigt enkelt att hålla tyst och många har inte ens åsikter i hjärnan som vill ut – som behöver luftas. De bara sitter där och tar emot och inget händer.
Och man kan undra vad det spelar för roll vad jag tycker och tänker. Och hon kan väl få tycka och tänka som hon vill eller tro det hon vill och vara som hon vill – det påverkar väl inte mig? Jag går ju min egen väg ändå och tänker mina egna tankar ändå.
Men just det där att hon står där och säger sina åsikter som om de är Sanningen. DET stör mig. Och jag vill hoppa jämfota och skrika ”NEJ! SÅ ÄR DET INTE!” Som om JAG sitter på Sanningen.
Sen vill jag googla fram Sanningen och lägga på hennes skrivbord och visa ”Titta här! Så här ÄR det! Jag har rätt! Du har fel.”.
Så var det när jag höll på att krypa ur skinnet i flera år med en chef som sa saker som var helt uppåt väggarna och jag t o m SKREK att han hade fel vid något tillfälle. Vi enades på något ilsket sätt om att vi inte kunde enas. Och båda googlade saker där vi kunde bevisa för varandra att ”Jag har rätt!”. Även han gjorde det vilket gjorde att vi hamnade i ett Status Quo.
MEN sedan en vacker dag VANN jag. Det var en sådan lättnad att jag ville ställa mig på tak och skrika: ”JAG HADE RÄTT!!” För den dagen hade min dåvarande chef fått veta att FORSKNINGEN hade kommit fram till det jag sagt i flera år. Därmed VANN jag. Det kommer jag att leva på resten av mitt liv. För jag hade SÅÅÅ rätt och det var SÅÅÅÅ viktigt!
Nu är jag där igen. Det är egentligen inte lika viktigt denna gång, för hon kan väl tro det hon tror och tänka det hon tänker. Vem bryr sig?
Men det stör mig att hon tror det hon tror och tänker det hon tänker.
”Det är viktigt att vi är ÄRLIGA och RAKA”, säger han och snurrar med sina ord och meningar hit och dit och använder fina ord som står i en ABC-psykologibok från början av 2000-talet om Överföring och Klientarbete på sidan 236. Eller om det är senare 1900-talet till och med…
Jag funderar ”var det inte 1989 dessa uttryck var populära att slänga sig med när klienter inte var nöjda med ens arbete och beteende? Det var ju inte vi som gjorde fel då – det var ju KLIENTEN som hade fel. Jag ryser inuti. Jag tyckte inte om dessa ord och meningar DÅ och tycker inte om dem NU.
Han vill påvisa att han kan många fina ord och att han förstått att här sker det psykologiska skeenden som vi fastnat i och att det handlar om att klienter har ”sått split” och vi har ”gått på” det. Så nu behöver vi Tala Sanning och Vara Ärliga med varandra.
Jag TÄNKER att det inte går att vara ärlig, om man menar att ärlig är ÄRLIG. Jag tänker ju att jag tycker att han är en jävligt dåligt på sitt jobb och det kan jag ju inte säga. Jag tänker att han inte kan lyssna aktivt, utan att han lyssnar med en förutfattad mening och är helt uppslukad av sina egna redan färdiga tankar och sig själv. Jag tänker på att han är urusel på att prata med barn, för han har ett vuxenspråk som inte barnen förstår och noll förmåga till självinsikt.
Men han tror att han är bäst och kan man så många svåra och komplicerade psykologord så måste man ju bara vara superduktig. Eller hur?
Jag är tyst. Tycker att han inte är ärlig med något, spelar teater, hittar på, säger fiiiina ord och försöker låta smart, kommer med bortförklaringar och skyller på andra.
”Ta ansvar för din bit”, tänker jag. ”Var ärlig själv, om du kan.”
Han tycker att han tar ansvar för sin bit. Och den biten är enligt honom vääääldigt liten, pytteliten och han förklarar den om och om igen och VARFÖR han sa så då: ”Jag sa så för att….. #bortförklaringar #tarinteansvar ”.
Vi är flera som sitter där. Runt ett stort bord. Och ska vara ÄRLIGA. Det är viktigt att VARA ÄRLIG och säga hur man UPPLEVDE det.
Ingen säger något RIKTIGT. Ingen är ÄRLIG på riktigt. En massa fina ord som inte betyder något staplas på varandra.
Ingen säger vad den EGENTLIGEN tänker.
Jag VET vad de tänkte. Då. När det hände. Eftersom de sa det till mig. Efteråt. Jag sa ingenting DÅ, för jag var mest bara förvirrad och visste inte vad jag tänkte. Tog bara emot deras upprördhet och irritation. Men ingen säger det NU. INGEN är ÄRLIG, trots att vi sitter runt ett bord tillsammans och ska vara ÄRLIGA och SÄGA SANNINGEN.
Så jag säger: ”Jag kände inte förtroende för dig när du sa så”, som ett konstaterande. Det är ju det vi pratar om. Det är ju det han förklarar att han kände. Att vi inte kände förtroende för honom. Det stämmer ju. Han sa ju några dumma saker och skapade ett Icke förtroende för sig själv.
Såja, nu är det sagt. Nu har elefanten i rummet blivit synlig. Var så god!
Men DÅ börjar det.
DÅ blir jag syndabock. ”VA?! Kände du inte FÖRTROENDE??”.
Eeeeeh, vi skulle ju vara ÄRLIGA? Sa ni inte det? Allihop. Runt bordet. Alla tysta och försiktiga människor runt bordet. Ni SA ju det, utan att berätta om elefanten i rummet.
Jag sa att elefanten står ju där. Jag vet ju att ni sa att elefanten står där. Alla tyckte så. Men ingen sa det då, på plats. Och jag kan ju inte slänga dem under bussen nu. Så nu står jag där. Alldeles naken och utvisad.
Alla andra har krupit in i sina skal och riktar nu anklagande blickar mot mig.
Jag lär mig aldrig.
När någon säger att man ska var ÄRLIG ska man vara bara lite ärlig – yttepyttelite´och tillrättalagt ärlig – och säga det som förväntas av en. Man ska bli en i just den gruppen och känna av vad just den gruppen tål och vad ÄRLIGHET betyder just då. I DET sammanhanget.
Grej efter grej fixas med min nya cykel, men oj vad långsamt och trögt det går. Och det är helt mitt eget fel. Den ena delen är att jag inte KAN vissa saker, den andra delen är att jag inte ORKAR vissa saker och den tredje är att jag tycker det är tråkigt och den fjärde grejen är att jag GÖR ANNAT (tex jobbar och går ut med hundar och…och…och….) och den femte grejen är att jag nuförtiden inte hinner med (eller orkar) lika mycket grejer som jag gjorde förr.
FÖRR kunde jag både jobba och gå på danslektioner och träffa kompisar och fixa med någon cykel och spela gitarr och skriva en sång och gå en långpromenad i skogen och skriva ett långt dagboksinlägg och läsa en bok SAMMA DAG. Typ.
Nu orkar och kan jag bara göra EN grej, efter jobbet/på helgen, och sen måste jag vila. Och tänka. Förr tänkte jag SAMTIDIGT.
Faan för att bli gammal…
… eller inte. För det är rätt skönt också.
Att bara sitta och vila/tänka. Gillar det.
Nåja.
Förrförra helgen gick jag med min cykel till en mack och pumpade däcket stenhårt (!). Fick hjälp av en gubbe som sa ”MER! MER! MER!” när jag tryckte på pumpknappen med ena handen och höll för öronen och blundade med den andra. Han höll själva pumpmunstycket mot ventilen. Huvva, vad läskigt det är att pumpa däck!
Sen cyklade jag hem, glad i hågen: ”ÄNTLIGEN ska jag cykla med hundarna i hundcykelvagnen till en hundpark och så ska dom få leka och jag få njuta!”, tänkte jag.
Nu har jag en modifjong. Den är fastskruvad på ventilgrejen, men när Storing var hemma hos mej i helgen tittade han på ventilen och sa att jag måste ha en annan pump för att pumpa i luft i däcket. Det är ju helt otroligt! Jag köpte ju en pump som kan ”pumpa alla däck”! Jävla lögnare som skriver annonser! Skit på er!
Nu har jag bestämt mej för att jag i helgen ska rulla min cykel till en mack 1 km bort och där pumpa bakdäcket. Sedan MÅSTE det fungera! Jag hatar när det inte FUNGERAR. Jag orkar inte vänta längre på att få börja cykla!
Sen är det ett liiiiitet problem till…
Jag har köpt två cykelkedjelås med kombinationslås på…
...men hur faan ställer man in kombinationen?
Jag frågade Storing. Han sa att jag skulle titta på bruksanvisningen. Vilken bruksanvisning? Jag minns inte att det fanns någon till dom…
Jag har velat köpa cykel i ungefär….256 år – eller om det var dagar…
Nåja. Jag hade en cykel som jag cyklade på så det stod härliga till, utan barn, med ett barn, med två barn, med tre barn och kassar…. med barncykelvagn med tre barn i och på och med barnstol där bak. Därefter med hundcykelvagn med hundar i. Jag har tamejfaan cyklat så det står härliga till!
Sen blev det punka på cykeln och cyklandet dog ut…
Det blev säkert en massa olika punkor genom åren, som jag fixade (tror inte det!) eller som jag fick fixat av någon. Men så flyttade jag och flyttade och flyttade….
…och cykeln slutade få sina punkor lagade och så försvann den. Eller dog. Nåt av det.
Så levde jag cykellös något år, eller om det var flera…?
Så bestämde jag mej för att skaffa ny cykel. Jag BRUKAR bestämma – göra! I ett andetag nästan, men det är som om jag inte orkar vara sån längre…eller något sånt…så den här gången tog det en massa tiiiid att få till det med att köpa en cykel.
NU har jag köpt en cykel. En el-cykel. Begagnad. Jättefin!
Sen blev det en massa extrasaker som skulle fixas, tex hjälm. Jag har aldrig haft hjälm (skäms på mej!) men nu litar jag inte riktigt på mej själv längre, eftersom jag ramlar stup i kvarten (verkar det som) och benen är svagare och jag är mer förvirrad än förr….eller helt enkelt bara äldre.
Hjälm – check! Sen var det lås som behövdes. Många lås. Seriösa lås.
Två lås – check!
Och hundcykelvagn. Bara en, men för två hundar. Check!
När allt var införskaffat så såg jag att bakdäcket på elcykeln nästan var platt. Pust! Så då fick jag köpa en cykelpump och det är ju också en jävla vetenskap! Varför kan inget vara enkelt? Ska jag pumpa en ventrikelmodifjongcykel eller en duberkonkavfrustdäck eller vad?? Jag ska pumpa en jävla cykel! Fixa en pump som kan det! Liksom.
Väl hemma med cykel, hjälm, lås, hundcykelvagn och pump så upptäckte jag att det jävla cykeldäcket går inte att pumpa! Är det fel på pumpen eller på däcket eller vad?? Kanske båda. Jag har försökt få hjälp från FB och från google och från ”faan och hans moster” men jag har fortfarande ett platt däck hemma. Det tycks fattas en liten modifjong som ska hålla nere ventilen till innerdäcket och vad den modifjongen heter är det ingen som vet, så jag kan inte hitta den på nätet eller någon annanstans. Modifjongen ser ut som en liten platt mutter. Kan det inte få heta plattmutter då? Nope! Går inte att söka på plattmutter.
Såååå….
Här är jag, med ny elcykel och fullkomligt beredd att ge mej ut i Världen med mina hundar i vagn bakom, med orange flagga och allt, men Världen får inte uppleva detta eftersom det fattas en jävla modifjong!
Jag snubblar över vinterstövlarna som inte blivit undanplockade och flyttar på täckjackan i hallen när jag letar efter min handväska som hänger där någonstans bakom jackorna på krokarna.
Jag tittar på hängaren och ser två vinterrockar och två täckjackor hänga där, som om dom behövdes. Sorry, vinterkläder, men ni ska bort!
Jag tar ner dom och med dom i galgarna i handen knackar jag på Minstings dörr, öppnar och säger: ”Häng undan dom här!” ”Okey”, säger han (som han alltid säger men sedan inte alltid genomför). Jag lägger rockarna på hans säng och går därifrån.
Vinterstövlarna trycker jag sedan in i garderoben i hallen och tänker att dom ska ju ändå fram rätt snart igen…
Men var är mina härliga och sköna sandaler? Dom ligger inte där alla övriga sommarskor ligger, i lådan i garderoben i vardagsrummet. Var är dom?? Och var är mina vita sneakers?
Jag går ut i vårt förråd, som ligger jättenära lägenheten, men ändå ibland känns så långt bort, och börjar rota i röran (som inte skulle bli en röra efter den här flytten, utan det skulle ligga i kartonger, i fina hyllor, välsorterat och märkt och det skulle bli Världens bästa och mest organiserade förråd. Varför blev det inte det??).
Jag har slängt upp en stor väska ovanpå hela högen med lådor. Kan skorna ligga i den? Jag når den inte.
Jag går ut ur förrådet och tänker att jag ska göra ett nytt försök en annan dag….
Tills dess får jag väl gå i mina ”mindre sköna sommarskor”.
Frågan är varför jag lät mina mindre sköna och inte så omtyckta sommarskor ligga kvar i lägenheten och flyttade ut dom bästa?
Jag har ju alltid utgått från mitt kvinnliga perspektiv givetvis, även när jag försökt ”gå i den manliges skor”. Det kan jag ju aldrig helt fullt ut eftersom jag är kvinna med mitt östrogen och alla andra hormoner som påverkar oss människor vääääldigt mycket.
Jag kan GISSA hur det är att ha en snopp och hur det är att ha testosteron i mina ”ådror” eller var dom nu dansar runt i kroppen, men jag kan aldrig i mitt liv KÄNNA hur det känns att ha snopp eller leva med testosteron i kroppen.
Jag tror vi människor försöker gå i varandras skor så gott det går – i alla fall en del av oss – men det är ju bara att Gilla Läget – vi kan inte fullt ut. Dina skor är dina och mina är mina, även dom man ärver.
Jag undrar hur mycket det forskas i transsexuella personers förändring. Grejen är ju att dom från början känner att dom är födda i fel kropp. Alltså KÄNNER en biologisk kille sej som en tjej och tvärtom. Annars vore det väl otroligt intressant att forska kring hur det KÄNNS att gå ifrån att ha östrogen i kroppen till att ha testosteron och från att ha en vagina till att ha en penis och tvärtom. Många känner väl att det blir en lättnad, men vad är själva GREJEN – hur KÄNNS det?
Vi påverkas så mycket mer av i vilket kön vi är födda än många vill och kan förstå. Man blir rädd för att verka OJÄMLIK om man säger att man tänker att KÖNET spelar roll för hur man känner och beter sej.
Vi ÄR ju olika. Det ÄR ju ett faktum. Killar är i grunden mer ”killiga” (=påverkade av testosteronet, eller vad det är) och tjejer är mer ”tjejiga” (påverkade av östrogenet? eller vad det är). Sen finns ju alla grader (i helvetet, tänkte jag skriva och gjorde det) av ”tjejighet” och ”killighet” och vad omgivningen uppmuntrar eller inte, men det ÄR skillnad!
Vi kan klara samma saker och det är ingen skillnad på intelligens o dyl, förutom vad individen i sej själv är född med och uppmuntras till förstås.
Men i SNITT har män större muskelmassa och är lite stelare. Och i SNITT är tjejer lite mindre/kortare och har annorlunda muskelmassa och är oftare mjukare i leder osv än killar. I SNITT – inte alla och inte Antingen Eller.
Man kan leva JÄVLIGT jämlikt i ett förhållande så länge man inte har barn. OM paret adopterar kan dom fortsätta leva otrooooligt jämlikt om dom väljer det. Det GÅR. Men om den ena blir gravid, så är DEN ENA gravid och påverkas på ett HELT ANNAT SÄTT än den som inte är gravid. Det går inte att komma ifrån.
Det är i KVINNANS kropp fostret växer, det är kvinnans kropp som genomgår en metamorfos och där hormoner kör runt och allt förändras. Det är KVINNAN som föder barnet och det är kvinnans bröst som växer och nästan exploderar när hon fött sitt barn och det är kvinnan som ammar. Det är också kvinnan som duschas av hormoner efter förlossningen och som känner det som att en del av henne ligger i plastsängen bredvid (om babyn inte ligger PÅ mamman).
Pappan känner ”ingenting”. Förlåt! Han känner massor! Han ska bli pappa och det är en massa känslor och ta hänsyn till mamman osv, men INGENTING händer INUTI hans kropp och han DRIVS inte av inre hormoner som gör honom GALEN av ALLT. DET kan mamman göra. Hon blir ”lite knäpp” i vissa fall… och barnet blir plötsligt hennes ALLT (för en tid i alla fall). För mannen/pappan är det bara att hänga med och försöka ta plats och försöka komma in i bubblan och ropa ”Hallåååå! Här är jag!”.
Det mamman behöver då är ett fungerande partnerskap, en pappa till barnet som visar att han vill vara där, han vill vara till hjälp och stöd och han vill samarbeta. Dock är det många delar han inte kan göra. Han kan inte amma och han är på jobbet på dagarna när mamman är hemma med barnet och plötsligt är dom inte så jämlika längre, för det går inte att vara det till 100%.
Han kanske tycker att hon ”går hemma och gör ingenting” för ”babyn bara sover, ammar och skiter” juh! Medan hon håller på att drunkna där hemma i känslan av att ha blivit ”livegen” och att hela tiden vara jour för när babyn piper till, vill äta, ska bytas på, gråter, skriker etc. Så kommer pappan hem och möter mamman i pyjamas med mjölk- och spyfläckar på och har varken städat eller gjort middag och pappan blir irriterad och tänker ”Vafaan händer?! Vad är det för fel på henne?!” och hon blir arg för att han ”inte fattar…” och så blir det en irritationssnurra av dess like och början till en nedåtspiral… och jämlikheten och samarbetet som fanns innan är bortblåst och ingen förstår någon.
OM man inser det och förstår att ”NU är NU” och sen kommer perioden då vi kan DELA igen, men då måste båda vara villiga att ta oss igenom den här första tiden på det bästa sätt vi kan och bästa sättet är att mamman FÅR gå i symbios med barnet en tid, FÅR vara trött och slut och FÅR följa med i det biologiska utan att bli ifrågasatt och pappan behöver vara där, finnas där, peppa, stötta och aldrig överge eller lämna trots att han tycker att ”va-faan-tog-hon-vägen?!” fast hon är ju där, men helt uppslukad av babyn och amningen och blöjbyten och nattvak och trötthet och brösten rinner och underlivet rinner och inte vill hon ha sex för hon känner sej äcklig och ful och allt hänger och hon luktar spyor på axlarna och sur mjölk överallt och och och….
STÅ UT! Häng med! Du nyblivna pappa: Var där för din förvirrade och hormonstinna kvinna som just blivit mamma och där hela världen vänds upp och ner. Hon kan knappt gå på toa ifred längre, ej heller sova flera timmar i sträck. Hon har blivit livegen – styrd av ett litet underbart ”monster”. DU behöver finnas där för din kvinna för att hon ska orka. DU behöver visa att du finns där och att du också älskar det lilla monstret och henne, trots att det är så kaotiskt kring allt.
När kaoset är över och molnen skingras så blir det okey igen.
Inte som det var INNAN barnet – det blir det aldrig igen – men det kan bli bättre, om ni vill det och om ni jobbar på det och förstår att båda behövs och båda behöver ta ansvar, kämpa på och stötta varandra.
I natt vaknade jag plötsligt och insåg att det jag drömde inte var en dröm, utan att det var verkligt – att det stod tre män med svart hår i rummet och att de (givetvis) inte ville mej väl. Hjärtat slog hårt och paniken började komma, men jag insåg att jag inte kunde ligga kvar i sängen – skräckslagen – utan att jag måste fly.
Jag flög upp! Flög! Och rusade ut ur rummet och in i badrummet, vågade inte tända utan satte mej på toalettlocket, eftersom benen knappt höll att stå på, tyst och avvaktade nästa steg. Hjärtat slog i 180 och jag andades häftigt. Tanken på att jag borde tagit med mobilen fanns inte, och den fanns inte ens efteråt – när allt var över – utan den kom jag på NU, när jag skriver det här… flera timmar senare.
Jag satte mej på toaletten och lyssnade ut mot vardagsrummet i mörkret och försökte höra männen, men det var alldeles tyst.
Hjärnan började så smått vakna och jag tänkte ”drömmer jag?”. Allt var så konstigt och läskigt.
Och tyst.
Varför reagerade inte hundarna?
Jag öppnade toalettdörren lååååångsamt och lyssnade ut i mörkret. Inga ljud, ingenting….
Långsamt började jag inse att jag hade drömt att jag hade drömt och att det inte var någon dröm utan sanning, men att det var en dröm jag drömt att jag drömt…
HerreGuuud vad knäppt det kan bli!
Det tog en lång stund innan jag fått kroppen att förstå att det bara varit en dröm om att jag drömt att det inte var en drömt fast det var en dröm….
…men till slut hade hjärnan övertalat hjärtat och resten av kroppen att lugna ner sej och återgå till sängen och sömnen.
Jag är rätt snabb, både i beslut och i förändring. Jag fattar stora beslut snabbt oftast. Små beslut är svårare: ”Ska jag dricka kaffe eller te just nu…hm…????”. Jag är nog ovanligt orädd för förändring – gillar det t o m (beroende på vad det är för förändring förstås) och behöver det. Annars hade jag väl inte bytt jobb, bostad och man ”stup i kvarten”…
Dessutom kryyyyper det i mej när det ska Planeras, Organiseras, Funderas, Diskuteras, Kompromissas, Divideras i all oändlighet, runt runt i olika cirklar och in och ut i trassliga härvor.
Jag sätter gärna igång en process, och har ofta TUSEN idéer DIREKT, när någon ställer en fråga om något som jag intresserar mej av. Är jag inte intresserad så lyssnar jag knappt ens. Tror jag.
Jag är en Igångsättare och Idéspruta. Sen vill jag inte vara med i mittenfasen för jag blir tooookig på att millimeterdiskutera och diskutera alla faror och allt som kan gå fel och ”…ska vi verkligen?” och ”…det kommer nog inte att gå…” och alla negativa (och förmodligen realistiska) tankar.
Men SEN när man kommit fram till Att det ska hända, då kör jag! 100%. Om ingen petimetermänniska säger åt mej att ”nej!” eller ”akta” eller ”först måste man…” eller ”nej, det kommer inte att gå!” etc. Då ger jag upp och går. Om jag får. Ofta får man inte det och måste stanna.
Jag tror ofta att när man pratat om något och är överens, då ska det blir så. Såja: ”Nu kör vi!”. Såna är inte alla. Det märkte jag sååå tydligt häromdagen:
Vi pratade, kom överens om att ”så ska vi göra” och sen gick hon iväg åt sitt håll och jag åt mitt. Jag satte genast igång med ”görandet” och ”pratandet” med andra inblandade.
Så kom den första tjejen tillbaka efter några dagar och sa:
”Vi kanske ska avvakta att prata med XX…”… och jag bah: ”Va?! Henne har jag redan pratat med! Och YY och NN.” ”VA?! Vi hade ju inte BESTÄMT!” säger hon. ”Jo, det hade vi ju. Vi kom ju överens om att vi skulle göra så.” ”Nej, man kan väl inte bara GÖRA för att man pratat om det och är överens!”, säger hon och får det att låta som om det är Sanningen. ”Jo, jag uppfattade det så”, säger jag och skäms inte ens för att jag dragit igång allt redan. Vi hade ju kommit överens. Att vänta är inte min grej. Bestäm – gör.
Så står vi där och tycker olika och kommer ingenstans och jag tänker ”FAAN vad vi är OLIKA!”.
erviluca #mammatillfyrakillar 