Dom har flytt ifrån skit och elände, ifrån krig och våld, ifrån fattigdom och misshandel, ifrån död och kris. Dom älskade sitt land, sina grannar och sina släktingar där dom bodde, men dom var tvungna att fly ifrån allt – många hals över huvud. Dom gick och gick, åkte buss och tåg, och gummibåt över livsfarligt vatten. Dom blev slagna och utsatta, våldtagna och misshandlade på vägen, och framförallt blev dom stoppade – om och om igen. Dom förlorade vänner och släktingar även under den långa färden mot frihet och trygghet.
Så kom dom fram till Landet där dom trodde att ”NU! NU kan jag stanna, landa och börja om.”
Men icke!
”Du ska utredas: Är du verkligen från Eritrea/Syrien/Afghanistan? Har du verkligen flytt ifrån krig? Är det verkligen krig i ditt land? Har du verkligen blivit misshandlad? Är du verkligen 15 år? 17 år? 30 år? Är det verkligen dina barn? Dina föräldrar? Dina släktingar? Du luras! Du ljuger! Du hittar på! Så kan det inte vara! Bevisa det!!”
Allt ifrågasattes. Bevis krävdes. Frågorna var hur många som helst: ”Vad heter bergen i ditt land? Vilken dag är nationaldagen? Vad firar ni för högtider?”
Oron och ångesten över att skickas tillbaka var enorm. Ångest över att inte kunna bevisa att det dom sa var sant, gjorde att dom inte kunde sova på nätterna. Rädsla över att inte ha någonstans att bo ”i morgon” och ingen försörjning.
Och att inte förstå det nya språket, eller att inte förstå samhället, att inte förstå vad som gäller och vilka regler som finns: ”Gör vi rätt? Gör vi fel? Vad menar dom? Varför är just DET viktigt och inte DET?!?”
Tiden gick och dom började landa lite. Dom fick avslag och överklagade, avslag igen och överklagade igen. Mer tid gick. Barnen hade fått börja i skolor och på dagis och lära sej svenska och dom började så smått förstå det svenska systemet och sättet – i alla fall lite grann – då kom svaret Det Sista Svaret från Migrationsverket: ”Du/ni får inte stanna!”
Paniken blev enorm: ”Förstår dom inte!?!? Vi kan inte åka tillbaka!! Det är som att åka tillbaka till sin egen avrättning!”
Beroende på vad avslagsbeslutet bestod av: ”Ni anses komma från Etiopien och inte Eritrea” eller ”Det är inte farligt i ert land” eller ”Ni kommer att bli väl omhändertagna när ni kommer tillbaka till ert land” eller ”Ert barn kommer att få sjukvård även i ert eget land”….. så föll världen samman, för det stämde inte!
Dom hade ju flytt därifrån och dom visste att det inte stämde. Dom visste att ett återvändande betydde död och tortyr, och/eller ett liv på gatan.
Så dom stannade. Gömde sej. För att överleva. Och för att barnen skulle få en framtid.
Men KAN man leva utan identitet? KAN man leva utan ”papper”? Och hur länge i så fall? Hur kan man bo, försörja sej och överleva utan papper? Ingen fysisk misshandel eller tortyr, men ändå….men som en lång psykisk misshandel.
…………………………………………………………………………………………
”Jag vill bli läkare när jag blir stor”, säger hon. ”Helst skulle jag vilja jobba för Läkare utan gränser för dom gör något stort och viktigt för andra som har det svårt, men jag kan inte resa någonstans för jag har inget pass”, säger den 13-åriga tjejen.
”Min pappa säger att om vi blir tvungna att åka tillbaka så kommer vi tjejer i familjen att bli bortgifta direkt, eller så blir vi ihjälslagna, eftersom vi levt syndigt här i Sverige….men vi har fått avslag…och nu kan jag inte sova på nätterna – jag är så rädd! Vi har ju inte gjort något dumt, vi har bara flytt från vårt land för att pappa och mamma ville inte att vi skulle bli bortgifta, dom ville att vi skulle få ett vanligt liv….Men Migrationsverket säger att vi kan ha vårt vanliga liv i vårt hemland….Dom fattar inte!! Jag är så trött….”, säger en annan tjej och suckar djupt.
”Är svenska barn mer värda än barn från andra länder?” frågar en blåögd liten tjej som flytt med sin familj ifrån Georgien. Och sen säger hon: ”Vad ska vi göra för att få papper och pass? Min mamma jobbar jättemycket och vi bor i en lägenhet, och jag leker med svenska barn varje dag. Varför är vi liksom inte lika mycket värda? För OM vi var lika mycket värda skulle vi ju få stanna.”
…………………………………………………………………………………………………
En kvinna gråter hjärtskärande. Jag frågar henne vad som hänt. Hon har fått avslag. Hon vet inte hur hon ska orka. Hon har gjort allt hon kunnat för att få stanna. Nu ska hon skickas tillbaka tillsammans med sin dotter. Hon VET att det innebär döden för henne och dottern. ”Kanske det är bättre om jag kastar mig framför ett tåg här i Sverige”, säger hon. ”Då kan min dotter kanske få bo i en svensk familj? Min dotter är som en svensk nu. Hon pratar svenska och har svenska kompisar. Det viktigaste för mej är att min dotter får en framtid. Det får hon inte i mitt land….”. Hon gråter:
”Hur ska jag orka?”
……………………………………………………………………………………………………………
Hur behandlar vi våra medmänniskor egentligen??
Vet du hur många lever utan adress, som hemlösa, flyttandes runt från ett rum till ett annat med ockerhyror, och där dom inte har några rättigheter alls, eftersom dom egentligen inte ska finnas här i landet alls? Valet att åka tillbaka till hemlandet är omöjligt. Ibland bor dom en, eller två, vuxna och fem-sex barn i ETT rum.
I ”humana” Sverige år 2017.
LÅT DOM FÅ STANNA – ALLIHOP!
ALLA FAMILJER OCH BARN BORDE FÅ STANNA!
Ge dom chansen att få LANDA i vårt land. Sluta misshandla dom psykiskt.
Jag lovar att dom inom kort kommer att bli goda och produktiva samhällsmedborgare. VI behöver ju få tillförsel här i landet. Vi föder ju för få barn, och snart är det endast pensionärer kvar.
Så låt alla familjer få stanna!
erviluca #mammatillfyrakillar 