Kategoriarkiv: Uncategorized

Varje lördag kväll uppträder vi flickor för de vuxna som för tillfället bor på landet. Vi har tränat hela veckan på olika sånger, ibland i stämmor och kanon och vi spelar in på farmor och farfars rullbandspelare och hör hur vackert det låter. Det är på fullaste allvar och storasyster är lite mer bossig och bestämmande än oss andra och för henne är det verkligen livsviktigt att det blir Rätt. Det är det för oss andra också, men vi är kanske lite mer fnissiga och stökiga. Hon rättar in oss i ledet. Ordning och reda – vi ska uppträda på freda´.

Först är det drink före maten då det också serveras lite nötter eller chips i en liten skål. De vuxna får någon alkohol och vi barn ett litet glas med juice. Därefter är det middag. Bordet är stort och det är farmor och faster som oftast lagat maten. Vi barn sitter i ena änden. På högkanten sitter farfar, och farmor sitter bredvid. Hur vi får plats med flera familjer, när de kommer, har jag ingen aning om, men i minnet sitter vi alla runt detta jättebord i det stora köket.

Efter maten diskar kvinnorna. Eller vi barn. När pojkkusinerna har kommit behöver de inte diska. Det är orättvist tycker vi, men farmor säger att de är ju där så sällan så inte ska de behöva. Vi tycker ändå det är orättvist. Vi torkar lockar av bordet, diskar och torkar. Därefter ska Farfar se på Nyheterna. Det är heligt och alla sitter framför TV:n och ljudet är på HÖGT för att farfar ska höra ordentligt. Ingen får störa. Vi tjejer går upp på övervåningen och gör oss redo för Uppträdandet. Vi tränar det sista och är nervösa. Den här gången är det fler vuxna och såna som vi inte uppträtt för tidigare (kusinernas föräldrar och kusinerna).

Vi går ner när vi hör sluttrudelutten på Nyheterna och öppnar dörren till vardagsrummet och talar om att vi ska uppträda. ”Spännande!” säger Moster-Ulla som är en stor härlig tant, men inte ”vår” moster, av vad jag förstått, men hon liksom heter ”mosterulla” av någon (då) obegriplig anledning som jag inte bryr mig om att ta reda på, trots att hon sett oss uppträda 100 gånger förut.

Vi startar genom att sjunga ”Sound of Music” i lite stämmor. Efter applåder fortsätter vi med ”Nu grönskar det i dalens famn”, som vi också kan sjunga i stämmor. Denna sång följs av min egentillverkade sång ”Åh, min vän” som handlar om saknaden av en collie som vi barn älskade men som försvann för något år sedan. Applåder igen.

Sedan säger kusinernas mamma att Sven vill sjunga. Alla ropar ”Jaaa!” och jag tänker ”Nej, han är ju inte med!”, men säger inget. Alla vuxna är såååå entusiastiska. ”Heja Sven!” Sven kommer fram och ställer sig vid oss och så sjunger han ”Blinka lilla stjärna” jättefult. Tycker jag. De vuxna applåderar jättemycket och ropar BRAVO och verkar tycka att det lilla Sven gjorde, med sin fåniga lilla sång ”Blinka lilla stjärna” är mycket bättre än våra sånger i stämmor och som vi tränat på i veckor! Jag fattar ingenting! Är han bättre än vi? Vi sjunger ett par sånger till i stämmor och det är jättefint och vackert, men det är som om vi lite tappat lusten ändå. Det vi gör applåderas inte lika mycket som Svens fåniga sång och inte ett enda ”BRAVO” hörs.

Efteråt är jag ledsen och besviken. Vi ville ju uppträda och visa vad vi kan och höra att vi är duktiga och bra och att de tyckte det var jättebra. Men de vuxna bara applåderade och så fort vi var färdiga började de prata som vanligt, satte på TV:n och verkade inte bry sig. Men jag hörde hur de pratade om hur fantastisk SVEN var! Va?!

Jag frågar mamma på kvällen om hon tyckte att Sven var bättre än vi och varför de vuxna reagerade som de gjorde. Hon säger att de vuxna är vana vid att vi sjunger varje vecka och att de tycker att vi är jätteduktiga och bra, men det är som om det är lite….vanligt. Men när Sven sjöng så var det något nytt och ovanligt. Jag fattar ändå inte. Han sjöng ju inte ens bra! Och en jättefånig sång!? Mamma försöker förklara, men jag är ändå besviken och ledsen över att det vi gör verkar betyda mindre än det killarna gör.

Alla sitter på trappan till det stora röda huset där farmor och farfar bor på somrarna. Alla är alla som för tillfället är där. Någon ska ta kort och alla poserar framför kameran. ”Jag har bara ett kort kvar i rullen så leee nu allihop!” ropar Faster Gunilla till alla som sitter på trappan. Det är farmor och farfar, mamma och pappa, tant Leta och kusiner och fastrar och mostrar och…och…och givetvis våra hundar också. Tre taxar, eller om det är fyra….Jag försöker få min hund Netta att titta åt rätt håll och när jag böjer ner huvudet för att säga till henne, tas kortet och för evigt kommer mitt högra öra vara det som syns mest på kortet av mig på trappan till Landet 1970.

Det är spännande med släktingar som dyker upp ”från ingenstans” och finns överallt i huset. Mest spännande är det när kusinerna från Kiruna/England dyker upp. De är killar i vår ålder, fast något yngre, och vi träffar dem så sällan, så när de kommer är det som om vi alla – både barn och vuxna – håller andan och knappt vet hur vi ska bete oss. Kan man leka med dem? Kan vi ens prata med dem? Vad tycker de om? Hur leker man med killar? Vi går runt i huset och vi har fått tränga in fler sängar i varje rum och flytta runt oss i huset så att alla får plats och plötsligt är det ännu mer liv och rörelse med dessa fyra grabbar som hörs och syns överallt. Hur gör vi nu?

Och hur gör vi när de provar våra utklädningskläder och Axel sätter på sig min indiska skjorta? Vad ska jag göra? Jag och mina systrar tittar på varandra och vet inte hur vi ska bete oss. Och när Sven sätter på sig MIN vita hatt och hoppar runt och ropar att han är polis. Vad ska vi göra? Allt känns både spännande men också oroligt. Det är ju ”mina” kläder. Men när jag försöker säga det till farmor säger hon att det är allas kläder och att alla får leka med dem. Det är som att mina kläder blir befläckade, förstörda och det känns så fel.

Alla vuxna tycker att det är så härligt och kul med dessa killar. Det är så ovanligt att de är där och det ska pratas om dem, ställas frågor till dem och de tar så mycket plats. Plötsligt är det som om jag, mina systrar och min kusin inte syns. Är killarna viktigare än vi? Det känns konstigt. All lek tar slut och vi systrar och kusin går mest omkring lite håglösa och vet inte vad vi ska ta oss till. De vuxna säger ”Lek med era kusiner! De är ju här så sällan! Visa dem Landet och allt som finns här! Lek!” Och vi säger ”Kom!” och springer ner till ladan, går in och visar dem de tackor som lammat och de urgulliga lammen och vi springer till hagen där alla utegående får är och ropar ”KOM-så! Kom-så!” till fåren, som farmor gör, och sen blir vi livrädda när alla får kommer springande och tror att de ska få pellets och vi springer till stängslet och klättrar över och lämnar fyra livrädda små killar kvar bland fåren. ”Kom!” ropar vi på andra sidan stängslet och killarna springer dit, tätt följda av nyfikna får, och vi springer alla hem till det stora röda huset där killarna upphetsat berättar för sina föräldrar om lammen och fåren. Föräldrarna lyssnar ointresserat och fortsätter sedan prata med de andra vuxna, inbegripna som de är i Vuxna Viktiga Samtal med andra vuxna.

Jag är sex år gammal och dansar runt midsommarstången på landet. Det är ett landställe farmor och farfar köpte för några år sedan, men det bryr inte jag mig om – när de köpte det alltså, eller om det alltid funnits eller när det införskaffades. Då. Jag är barn och ett barn som lever i nuet. I nuet är jag lycklig.

Det var midsommar igår och vi hade fina kläder, släkten var med – alla vuxna med långa ben och med huvuden uppe i himlen – vuxna och gamla med olika namn och med olika släktskap till mig, utan någon större betydelse för mig än att de tycktes höra till ”oss” och att vi träffade dem då och då. Det var Moster-Ulla, Tant Leta, Farbror-Sten, Faster-Gunilla etc. Vissa var viktigare än andra, men ingen var lika viktig som mamma. Min egen mamma. Tryggheten och kärleken och den som alltid fanns där. Hon var hamnen där jag sökte tröst och styrka, med eller utan ord. Ibland bara med en blick.

Idag dansar jag och min ett år äldre kusin runt midsommarstången ensamma, utan alla andra och på vårt eget sätt. Vi är utklädda i de utklädningskläder som är ”våra egna” där vi är exakt de personer vi vill vara. Vi är fyra tjejer som delar på utklädningskläderna – mina två systrar och vår kusin – och var och en vet exakt vilka kläder som är våra och vilka kläder som är ”den andres”. Ingen tar någon annans utklädningskläder. Det är farmor som lagt en hög kläder i en låda och de kläderna använder vi flitigt. Vi leker olika lekar utklädda till olika personer, men alltid med samma kläder. Jag har en lång mörkblå, broderad indisk skjorta som går ner över knäna på mig och en vit liten hatt med blått band på. Jag känner mig så ”rätt” och fin i dessa kläder. I de kläderna kan jag vara vem som helst.

Vi dansar runt midsommarstången, min ett år äldre kusin och jag och vi sjunger högt och skrattar. Pappa fångar ögonblicket med sin kamera. Pappa, som aldrig verkar vara riktigt närvarande. Pappa, som dyker upp då och då och tar ett kort med sin kamera, eller som bara finns där, sittande rökandes pipa. Pappa som varken egentligen ser eller hör mig någonsin. Pappa, som jag inte vet hur man pratar med. Pappa, som luktar ”fel” och ”konstigt”. Pappa, som jag långt senare förstår borde kännas som trygghet, men inte gör det. Han har bara någon slags ”pappa-funktion” – han kör bilen vi åker i och han går till jobbet varje morgon och kommer hem varje kväll. På helgerna åker han ofta iväg och spelar bridge eller gör något annat som tycks vara viktigare än att vara med familjen. Jag vänjer mig tidigt vid att pappa mest är frånvarande – även när han är närvarande – för när han är hemma är han alltid Upptagen – spelar piano eller tittar på TV och man får inte störa honom. Jag vet inte om det är uttalat att man inte får störa honom, men det är i alla fall outtalat. Det finns också en känsla av att han inte bryr sig om mig och att jag inte är viktig. Att jag kanske till och med är jobbig och stör.

Bilden finns 60 år senare i mitt fotoalbum – bilden av när jag som sexåring dansar runt midsommarstången på midsommardagen, och jag minns än idag hur jag, när pappa dök upp med sin kamera, poserar kramandes midsommarstången och skrattar med min tandlösa mun.

Jag är 14 år och går i åk 7 i Ekebyskolan i Sala. Detta hände alltså för lääänge sedan…

När man kommer in i skolan är det en stor stor hall och längst bort till vänster i hallen är det en stor glasvägg och innanför den står det olika biologiska grejer i burkar på glashyllor; uppstoppade djur och allehanda spännande saker som hör till ämnet biologi. Där står också ett stort akvarium som är helt igenslammat. Man ser inte ens fiskarna som simmar runt där inne, eftersom väggarna är alldeles gröna.

Jag går till biologiläraren och frågar om jag och några kompisar får rengöra akvariet. Efter en del diskussioner mellan dom vuxna, tror jag, får vi tillåtelse att efter skoltid få stanna kvar och rengöra akvariet. Antagligen får vi hjälp med att ordna med hinkar och grejer att rengöra med och vi börjar med att tömma ut en del av vattnet varefter vi ska ta ut fiskarna ur akvariet. Samarbetet mellan oss är väl lite sisådär eftersom vi inte riktigt vet hur man gör eller samarbeta sådär toppenbra, men vi känner oss lite extra duktiga som fått/tagit på oss detta viktiga uppdrag. Fiskarna mår ju faktiskt inte bra i akvariet.

För att få ut fiskarna ur akvariet måste man stå på en stol och häva sej över akvariet, som står på en glashylla…. Vi hjälps åt genom att en häver sig över akvariet med en håv och någon annan står med en skål med vatten där fisken ska få vara när vi rengör akvariet. Tyngden för glashyllan blir för tung med både akvarium och ungdom som hänger över akvariet så hyllan brister och akvariet rasar i golvet och går sönder och allt vatten rinner ut.

Jag minns skräcken som infann sej i mej när allt kraschade och hur mycket skäll vi skulle få och jag minns också dom sprattlande fiskarna på golvet och allt glas.

KAOS!

”Vi måste ta upp fiskarna!” skrek jag och visste inte hur, men tog väl tag i stjärten på dom och la dom i skålen med vatten där vi tänkt lägga dom från början.

Sen kom det väl vuxna springande som hade hört braket/kraschen och vi förklarade i munnen på varandra och halvt hysteriska vad som hänt. Vad jag minns hjälpte flera till att sopa och torka upp samt plocka upp allt glas.

Jag skämdes. Oj, vad jag skämdes! Jag hade ju sagt att vi skulle rengöra akvariet och nu var allt förstört.

Ingen skällde på oss. Ingen alls. Det var bara ”Okey, nu hände det här….vi torkar upp och går vidare”.

Vad som hände med fiskarna vet jag inte, men det införskaffades inget nytt akvarium, till min stora sorg. Jag hade sååå sett fram emot att titta på ett fint och rengjort akvarium genom glaset i biologirummet, men så blev det inte.

Ibland när jag ser en förälder komma cyklande med ett barn i cykelsits på pakethållaren kan jag nästan känna den mysiga känslan av hur det var att sitta där bak och känna mammas, eller pappas (?), kropp intill framför mej kämpa sej framåt.

Jag minns hur mysigt och tryggt det kändes att sitta där och egentligen inte veta vart vi var på väg (eller så visste jag det?) och att det var en vuxen person som så tydligt körde mej någonstans. Känslan också av att den vuxen trampade och vi ”balanserade tillsammans” på cykeln.

Ja, att se dessa vuxna cykla med sina barn där bak väcker djupa minnen som är svåra att sätta ord på märker jag. Det är liksom ”den där känslan”….

….känslan av trygghet, närhet och kanske ansvarslöshet – att inte veta vart vi är på väg men att vara trygg med att någon annan vet det. DEN känslan.

Jag saknar den.

Jag vill:

• sjunga i en kör
• lära mej dansa salsa, afrikansk dans och magdans
• skriva mer och skriva färdigt dom böcker som finns i huvet och skriva färdigt dom romaner som jag påbörjat och gå igenom dom som är färdigskrivna (helst utan att få ont i ryggen)
• spela teater
• starta en podd eller nåt liknande
• älska en man som älskar mej
• känna mej älskad och längtad efter – som om jag är viktig för någon
• vara nära en man, ligga sked, tycka om, smeka, prata med, sniffa på, bli kliad på ryggen av, klia på ryggen, få fina SMS av
• slippa tänka på pengar/oroa mej för pengar/slippa bry mej om pengar
• ha råd
• bo i ett hus nära naturen och kunna ha ytterdörren öppen hela dagen på sommaren
• vara omgiven av djur – speciellt hundar, katter, alpackor, fåglar etc
• gosa med valpar
• umgås med barn
• få barnbarn
• planera för semestern tillsammans med någon
• tillbringa helger tillsammans med någon självklar
• åka till något roligt eller mysigt ställe på semestern med någon
• göra roliga saker tillsammans med sönerna (och deras flickvänner)
• gå och se en bra film på bio med han med stort H och hålla honom i handen och bara njuuuuuta av filmen och närheten
• nöja mej
• landa där jag är
• stanna där jag är
• vara nöjd/tillfreds
• känna att jag duger som kvinna och människa
• skita i hur jag ser ut dvs sluta viktnoja
• må bra, slippa huvudvärk och migrän etc
• inte ha ont i lederna
• vara glad över att jag är jag
• vara glad och nöjd över allt i mitt liv som varit och är
• fånga dagen/minuten/sekunden
• släppa all skit och glömma bort sånt som inte gör mig gott
• bara vara
• bara vara jag

Sopar framför egen dörr

så han kan komma in

Det är inte nu som förr

och han är inte min

Jag låser upp och säger hej

kom in du nye vän

vill du lära känna mej

bättre nu än sen

Det fula onda städas ut

kastas från balkongen

Jag gjorde upp med det till slut

och det är sista gången

Inte vet jag vad som är vad

och vem som är den sanna

vem som kom och vem som gick

och vem som borde stanna

Livet är förunderligt underligt

lägga egen fälla

det är bara att åka med

och låta livet gälla

Är det sant  det som hände alldeles nyss

när vi avslutade chatten med en kram och en kyss?

Är det sant att vi skrev det vi sa det vi skrev

och att du skulle skriva vidare i ett brev?

 

Är det sant att du tycker och tänker som jag

och har läst mina rader här varje dag?

Är det sant att du fanns, att du finns här och nu

Är det sant att jag är bara jag, och du bara du?

Är det sant, är det rätt, är det riktigt, är det nu

kan jag tro, kan jag våga, kan jag hoppas – kan du?

Finns du på riktigt och menade du det

som gjorde att jag blev alldeles varm –  ja, het?

Finns det en framtid för det som börja´ häromkvällen

eller är det en lek, och sen får jag ta smällen?

Ska jag bara dansa lycklig iväg på fantasins äng

för att sedan med tårar rinnande somna ensam i min säng?

 

Våga vara viktig, våga vara sann

är det här på riktigt – är du en modig man?

Kan en framtid börja en vanlig kväll i en chatt

eller spelar känslorna bara oss ett fånigt spratt?

Är det på riktigt – är det sant?

Vill du ha mej – en mogen tant?

 

Skrivet 2012 och det blev nog inget, för jag är ensam kvar…och nu är det 2024

Minnen om mode.

(Exakt sån var det!)

När jag gick i lågstadiet skulle man ha en portfölj i röd eller blå lack. Det var en speciell sort och det stod ett märke med vitt på den. Minns inte vad det stod, men typ ”Panter” kanske eller PUMA, eller något annat märke. Det var vita kanter på väskan och jag fick en blå. Fi fan vad stolt jag var över min väska!

Det var sån man ”skulle ha”.

Några år senare skulle man ha axelremsväska, röd eller blå, och jag har för mig att även den skulle det stå ”Panter” på.

Ryggsäck var töntigt. Det gick bara inte att ha ryggsäck. Och OM man tvingades ha en, för att ens föräldrar inte hade råd med en ny fin skolväska, så skulle man INTE ha på sig båda axelremmarna i så fall, utan bara en. De som hade båda axelremmarna över axlarna på sin töntiga ryggsäck var dubbeltöntiga.

Det var mode i olika saker då som nu. Jag minns att jag fascinerades av att Vissa Personer inte förstod hur FEL vissa saker var. Jag minns att jag tänkte ”Hur kan man vara så töntig?? SER inte hans/hennes föräldrar det och varför hjälper inte föräldrarna henne i så fall, att bli lite mer frän.” Man sa inte cool på den tiden, man sa frän.

Man skulle också ha träskor, gärna svarta, och man skulle riva av sulan under så att träskon blev nedsliten i träet. Helst skulle ju slitningen ha blivit naturlig genom gummisulan också, men ingen orkade vänta så länge, så man fuskade och slet av gummisulan själv… Min kompis Karin hade svarta träskor med nedsliten träsula även på vintern, med stickade sockor i. Det var så coolt. Jag fick inte gå i träskor på vintern för min mamma (som var skolsköterska på den skolan där jag gick…).

Jag hade istället coola såna där lappskor i skinn och då skulle man stoppa in de utsvängda jeansen där bak i sockorna så att de hängde över på framsidan.

Jeansen var jätteviktiga! De skulle ha vissa märken som tex ”Puss och kram” eller ”Gul och Blå” eller möjligen ”Levis” och dom skulle sitta jättetight över mage, rumpa och lår och så skulle de vara utsvängda nedtill. Satt de det minsta löst över rumpa eller mage var det fel fel fel. Jeansen skulle gärna täcka hela fötterna så det såg ut som om man var utan fötter och hade man platåskor så skulle allt täckas.

Jackan man hade på sig ute skulle vara midjekort. Föräldrar tjatade om att vi kunde få blåskatarr eftersom vi hade åtsittande jeans och kort jacka och vi kunde ju absolut inte ha strumpbyxor eller kalasbyxor, som det också hette, under, för det var töntigt och gjorde att man såg tjock ut.

Man skulle ha t-shirt till eller en tjocktröja eller gärna en skjorta med bred krage som stack fram över kanten på tjocktröjan. En sån där ribbstickad t-shirt med snörning upptill var megatufft. Jag hade en ljusbrun.

Killarna skulle ha halvlångt hår – absolut inte kortklippta – och tjejerna fick ha både långt och kort hår, men den som hade längst hår var den som blev vald till Lucia i klassen eller skolan och det var det finaste man kunde bli. Jag blev aldrig vald till Lucia. I vår klass var det Annika som blev vald. Hon hade längst hår och var längst i klassen.

Det röktes på skolgården i rökrutan i högstadiet och man kunde gå till kiosken intill skolan och köpa en cigarett där för 25 öre. När lärarna öppnade dörren till personalrummet bolmade röken ut i skolan och alla lärare stank rök, fast det tänkte man inte på då, för alla vuxna luktade rök. Hemma hos mej rökte pappa pipa och ibland viftade vi med händerna i framför TV:n för att vi skulle kunna se rutan och det rann ur ögonen av röken och vi klagade: ”Paaapppaaaa, vi ser inte TV:n!” eller ”Det svider i ögonen!” men han bolmade på ändå.

Så var livet på 70-talet.

När det blir för mycket rubriker om våldtäkter, övergrepp, familjevåld (som oftast är att en man slår sin kvinna och ibland barnen), kriminalitet, droger så undrar jag om ett land (eller kanske bara en stad?) utan män skulle göra livet enklare för oss kvinnor/tjejer?

….och 80-90% av dom som sitter i fängelser är män…

Och när dom GODA männen inte gör sina röster hörda, så undrar man om dom ens finns…?

Jag VET ju att det åtminstone finns FYRA goda män, för jag har själv uppfostrat dom, men det räcker nog inte med fyra….

…..och inte ens dom gör ju sina röster hörda.

Behöver vi ett FLICKLAND och ett POJKLAND?

Kan man försöka förstå hur ett FLICKLAND skulle te sej och hur ett POJKLAND skulle vara?

Om en tjej i flicklandet skulle vilja träffa en kille från pojklandet så skulle hon kanske få ”skylla sej själv” om det ”hände något tråkigt” (såsom våldtäkt)…..för hon hade faktiskt ”valt det själv”….

Eller skulle det finnas ett slags litet land mittemellan där tjejer och killar fick träffas under ordnade former och med väktare omkring sej, om dom ville det? Att ”para sej” tar ju bara några minuter, om man vill ha barn, och förresten kan det ske i provrör nuförtiden.

Man skulle kunna beställa lite sperma från POJKLANDET och inseminera sej själv i FLICKLANDET.

Men hur skulle man göra med pojkbarnen? Hur länge skulle dom få vara kvar, och hur skulle dom få Manliga Förebilder?

Kanske man kunde skicka pojkbarnen till någon slags skola några dagar i veckan där det fanns en massa Goda Mansförebilder, och där skulle dom få lära sej vad en God Man är. Det skulle vara en lång utbildning för att få Jobba som God Manlig Förebild i Dom Goda Mansförebildernas hus och det skulle vara HÖG STATUS att få vara en utav dom Goda Förebilderna.

Hur skulle livet se ut i POJKLANDET? Skulle det vara organiserat och uppstyrt eller fullkomlig kaos? Det skulle inte finnas några barn i POJKLANDET eftersom barnen var i FLICKLANDET, så dom yngsta skulle kanske vara i övre tonåren, typ. Hur blir det i ett land utan barn?

Hur skulle killarna/männen vara mot varandra? Skulle dom våldta varandra? Eller ha sex med varandra? Dom heterosexuella, alltså. Vad jag hört har heterosexuella män sex med varandra i fängelser när det inte finns kvinnor tillgängliga.  Hur skulle lagarna se ut? Skulle dom kriga mot varandra för att ”vi vill ha ert område”? Hur skulle pedofilerna göra? Skulle dom emigrera? Och i så fall – VART?  Eller dom som har behov av att slå och styra över ”sin kvinna” – skulle dom hitta en ”kvinnliga man” att styra över och slå?

Skulle dom ha områden dit man kunde gå för att slåss? Skulle dom sitta i grupper och onanera? Skulle dom ha fina blombutiker och köpa blommor till varandra? Skulle dom ha samtalsgrupper hur man är snäll mot varandra? Skulle dom ha terapeuter? Skulle dom hjälpa Ensamkommande flyktingbarn (i övre tonåren)? Skulle dom hjälpa varandra? Skulle dom skicka pengar till fattiga länder? Skulle dom ha Röda Korset och Rädda Barnen?

Skulle dom ha hjälpinsatser för alkoholister och narkomaner? Hur skulle deras filmer se ut? Vilket utbud skulle finnas på TV? Vem eller vilka skulle ta hand om Dom Äldre? Vad skulle vara viktigt i POJKLANDET? Vilket politiskt styrning skulle det vara? Vilka skulle jobba på sjukhusen? Skulle dom över huvud taget ha sjukhus?

Hur skulle livet se ut i FLICKLANDET tro? Skulle det vara eviga diskussioner om hur saker och ting ska skötas? Skulle mammorna hjälpas åt med sina barn? Skulle det vara kollektiva boenden och skulle man laga mat tillsammans? Hur skulle eventuella sexbehov lösas? I landet mittemellan eller med varandra?

Vad skulle vara viktigt i FLICKLANDET? Skolor? Sjukhus? Förlossningsvård? Skulle det finnas militärer?

Skulle kvinnor ta till vapen vid konflikter eller skulle dom prata sej igenom dessa? Skulle det förekomma familjevåld? Skulle det förekomma våldtäkter? Skulle det finnas misshandel och kriminalitet? Droger? Skulle det vara ordning och reda eller fullkomlig kaos? Vilket politisk styrning skulle det vara? Skulle man ta emot flyktingar, hjälpa gamla, hjälpa svaga och fattiga (kvinnor)?

Skulle ett land utan det andra könet fungera?

Skulle du vilja bo där?