Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag blev arg långt inne i mej, sådär så jag inte visste hur jag skulle hantera mej själv riktigt. Lite ledsen blev jag också. Eller kanske ganska mycket ledsen. Men mest arg.

Det var Minsting som skrev ett – nej två! – elaka SMS till mej, och svor åt mej.

Vi hade pratat i telefonen om det förhatliga ämnet PENGAR. Han ville ha – jag hade inte. Evigt problem. Jävla skitpengar som skapar så många problem. Deras befintlighet och deras icke befintlighet.

Jag skulle vilja leva i en värld UTAN pengar.

Nåja.

Han skrev ”jävla mamma”! Och det brann till inuti.

Jag ringde. Han klickade bort mej.

Jag tänkte Mycket Elaka Tankar.

Så kom ett SMS:

”Allt är löst. Jag förlåter mig själv och dig.”

Jo, ja tackar ja.

Alla som växer upp nu – under 2000-talet – kliver in i Internets värld direkt, nästan från vaggan.

Min egen yngste son, satt i knät på sin storebror när han var 1,5 år och spelade enkla spel på datorn redan då.

Många små babysar får låna Ipads av sina föräldrar, och klarar tidigt av att spela spel och ta fram olika saker de vill uppleva via paddan.

Att lägga ut bilder och visa upp sitt liv för ”alla” är vardag numera.

För inte så länge sedan var vi tvungna att ringa den vi ville berätta om vårt liv för, och då var den ensam. Kanske berättade den personen vidare för ett par tre till, men inte fick 200 personer veta om vårt liv på 2 sekunder, med bilder till, förr.

”Hur gjorde ni då?” och ”VAD gjorde ni?” frågar de yngre när man försöker förklara. Men jag vet inte. Jag vet bara att det att det fungerade. Livet. Och att det var bra mycket lugnare. Dock var det så att när man var ensam, var man väldigt ensam. Numera kan man ändå känna sig delaktig i andras liv, trots att man sitter hemma ensam.

Eller så kan man kan göra ett ”Hitte-på-liv”. Den första jag hörde talas om som gjorde det var ”Blondin-Bella” och på det blev hon känd. Och rik. Själv tänkte jag inte ens tanken innan hon gjorde det, men nu har jag förstått att det är många som gör så.

Det är enklare att ha ett ”skit-liv” om ingen vet att man har ett skit-liv, om man samtidigt utåt visar upp en Fantastisk Fasad med resor och middagar och skojiga händelser, som man får många ”gilla” på. Då spelar det kanske ingen roll om man sitter där ensam, framför datorn, och gråter?

Alla har så fantastiska liv på Facebook. Alla power walkar, gymmar, löper, joggar, får rutiga magar och går ner i vikt. De har också fantastiska partners som de har ett härligt liv med. Barnen är gulliga och man åker utomlands ett par gånger om året. Till fjällen åker man också. Däremellan jobbas det lite grann. Sådär lagom. Med ett häftigt arbete.

Alla bakar dessutom och gör fantastiska middagar med levande ljus. Dessa intas i jacuzzin som man har på sin altan, eller möjligen på den underbart härliga grannens altan, dit man alltid är välkommen.

Hur det går ihop med bullbakandet, de fantastiska middagarna samt att gå ner i vikt och all motion, vet jag inte. Men det går. Att jobba heltid och ta hand om barn och hus och hem verkar inte heller vara något som helst problem. Alla hinner allt.

För alla tänker ju så positivt hela tiden.

Det är nämligen väldigt dumt att tänka på annat sätt. Man väljer ju hur man ska vara och hur man ska känna. Det skrivs det också om hela tiden på Facebook. Man ska tänka och vara som Buddha, Martin Luther King och Einstein.

Jag vet inte hur det är att vara ofrivilligt barnlös och ha Facebook. När alla lägger ut sina små underbara barn (vilket jag också skulle gjort om jag fått barn nu, så inget negativt med det) på nätet i alla möjliga och omöjliga situationer.

För att inte tala om all denna ensamhet, som fortfarande finns – precis som förr och precis som den kommer att finnas i morgon. Är det lättare att vara ensam när man kan ”låtsasleva” via nätet? Och när man kan ha låtsaskompisar på Facebook, som bryr sig om när man fyller år och om man har lagat god mat. Och ”gillar”. 

Detta Fantastiskt Perfekta Liv vi alla har.

Men å andra sidan kan/vill vi ju inte dela med oss av Skit och Elände, för hur skulle det se ut?

Idag ska jag agera hallik. Eller egentligen är det min ex-granne A som agerar hallik, för hon fixade en hane. Jag ska föra dit min hona, och så ska vi se vad som händer.

STACKARS Fiona, tänker jag. För hon har ALDRIG kn***at, och det verkar inte vara ett dugg skönt eller njutbart när man är hund. Faktiskt.

Fast hundarnas hjärnor och hormoner LURAR hunden om att det ska bli skönt, så dom rymmer och springer och klättrar över berg och går igenom stora djungler och skogar för att dom TROR att det ska bli en njutning att Göra Det….

…..och sen: LURAD!

Har du sett hundar para sej?

Hej och hå! Dom rumlar runt och tramsar en stund och hanen försöker ”få till det” och tiken försöker hjälpa till (för annars är det inte ”läge/dags”). Sen PLÖTSLIGT (ofta) lyckas hanen få in sin snopp (som vid det laget blivit en meter lång, typ) i tikens snippa. Sen FASTNAR dom i varandra. TJONG, bah!

Resten av ”samlaget” står dom bara där – rumpa mot rumpa – fastsittande i varandra – i upp till 20-30 minuter! Båda brukar gnälla och vem som har mest ont spekulerar di lärde i (?). Hur kul är det på en skala? Och skönt? Näe.

Men INNAN tror dom alltså att dom ska få nå någon slags Nirvana, eller nåt.

LURAD är bara förnamnet.

😉

För första gången på måååååååååååååååånga år låg jag och väntade på att bli sjungen för på min födelsedagsmorgon. Mysigt. Sen kom ett gäng sjöngsjungande pyjamasklädda släktingar; Storasyster (50+), svåger (50+) och mamma (80+) och fyra hundar, varav tre försökte ”sätta på” den fjärde (Fiona), som löper….

Böcker, pengar, alkohol och hälsokost fick jag, och det är precis vad jag behöver. 🙂

Vi gick en promenad i den strålande solen, och jag fick hela tiden ha full koll på Fiona och Milton, som var sååååå sugna på att sticka iväg idag också, märkte jag. Det verkade som om det doftade fantastiskt på marken!

På eftermiddagen bjöd svågern på jättegod Paella och så fick man välja öl eller vin till. Jag valde vin. Mums! Allt var bara MUMS! Det gäller att njuuuuta ordentligt, för plötsligt är man hemma igen, och så är det bara jag som lagar alla mat igen, och jag kan inte påstå att jag överraskar mej själv med olika goda smaker direkt….

Till efterrätt var det ”Tuppkaka” – min favvo! Skitgod! Vi åt upp nästan hela, och sen lyckade Fiona ta dom två bitar som blev kvar.

Googlat kök

Sen skjutsade svågern hem mej, och väl hemma kom jag till ett fantastiskt fint städat kök (!). Mellan var inte hemma, men kom senare och sa att han städat köket åt mej som födelsedagspresent (!). Wow! Undrens tid är inte förbi. Jag blev jätteglad + att jag fick två påsar salt lakrits, som jag ÄLSKAR! Snacka om att det var Personliga och genomtänkta gåvor. Me love!

Nu ligger Milton vid mina fötter och Fiona ligger utslagen bakom mej. Killhundarna har haft fullt upp hela helgen med att rida på Fiona, och dom första dygnen ”lekte hon tillbaka” eftersom hon trodde det var en rolig lek. Idag vaknade ”libidon” (!) eller vad det kan heta, och hon börja vilja bli påsatt, så nu är hon inne i ”göra-valpar-fasen”.

Klart slut – storstrut.

”Tänk att det alltid händer saker kring dej, E!” säger mamma på eftermiddagen  när vi sitter och dricker kaffe och äter supergod superkaloririk bakelse i Storsöstras trädgård.

What can I say?

Först skulle jag och Storsis gå en långpromenad i skogen med våra fyra hundar: Duffe, Diesel, Fiona och Milton. När vi gått ungefär halva promenaden är plötsligt dom två svarta hundarna borta, dvs mina. Jag blir inte orolig, utan tänker att dom snart dyker upp igen. Resten av promenaden busvisslar jag då och då. Jag tänker inte gå tillbaka och leta och jag tänker inte stå still och vänta. Dom ska lära sej att försvinner dom får Dom leta upp Mej. Typ. Eller nåt.

Storsis, hennes hundar och jag går hela ”spåret” klart. Vi är dyngsvettiga när vi är i ”mål”, och utan två utav hundarna. Mina hundar har små metallbrickor på sina halsband där deras namn och mitt mobilnummer står, men typiskt nog har jag glömt mobilen hemma…. Vi bestämmer att storsis ska åka hem och hämta min mobil, för att sedan återkomma med den. Jag stannar kvar, och visslar. Och sitter i solen.

Snygg man kommer med tre hundar Jag berättar att mina två hundar försvunnit i skogen. Han säger att hans fru ska duscha hans hundar när han kommer hem. ”Jaha?!..” liksom. Han går iväg.

Äldre man, och inte lika snygg, kommer gående med en stycken hund. Jag berättar igen att mina två hundar försvunnit i skogen. ”Jag går och letar”, säger han och försvinner.

Jag busvisslar. Väntar. Solar.

Storsis kommer med min mobil. Jag har inga glasögon och kan därför inte se något på mobilen. Ingenting. Efter en stund ringer den. Den är ”Thomas” som hittat mina två hundar i skogen, och nu kopplar ”den lilla. Den stora tycks följa med av sej själv”, säger han. Efter några minuter kommer han klaffsande genom skogen, dyngsvettig och med FEM hundar, varav två utav dom är mina. Vid det här laget har jag väntat på hundarna i cirka 1 timme.

Jag tackar och tackar och tar hundarna och åker hem till Storsis. Fiona är lättad och lycklig och börjar leka med Duffe. Jag är dyngsvettig och går och tvättar mej, för jag ska iväg på date.

Slänger i mej lite fisk och potatis, som står i en låda i storsis´s kylskåp, tar ett glas vin till (!) och tvättar sedan av mej. Tar med mej Fiona och åker iväg i storsis´bil för att möta date-killen.

Jag ser på långt håll: Nope.

Jag går en promenad med Nope, vi pratar lite lättsamt och ditt och datt, men jag VET: Nope. Han får ont i benet och kan inte gå längre. Efter en stund ska han sätta sej på en bänk, säger han, och sen ska han ta bussen hem. Och jag vet: Nope.

Jag ska därefter söka upp bilen som jag ska åka tillbaka med storsis och mamma i. Jag går vilse på Strandpromenaden med Fiona. Hon är dödstrött, jag är dyngsvettig. Strandpromenaden är fin och vacker, men den tar aldrig slut…..Mobilen ringer men jag kan inte se hur jag ska svara; skärmen blänker och inga glasögon.

Pust.

Vi går och går och går.

Jag inser att vi gått för långt, så vi vänder. Lyckas svara i den ringande telefonen. Det är storsis och jag berättar att jag gått vilse. Medan jag pratar får storsis syn på mej och säger: ”Fortsätt rakt fram! Jag ser dej!”

Nu sitter jag i min systersons rum och skriver på min svågers dator. Båda mina hundar ligger utslagna på golvet under skrivbordet.

Snart ska jag äta lamm och dricka vin.

Igår kväll spelade vi ett fantastiskt givande sällskapsspel som ALLA borde spela, för det var så….bra! Det ska vi spela efter maten ikväll igen. Det är ett spel som storsis ”brukar” spela med sina fängelseklienter.

Typ.

Det spelet borde spelas på alla arbetsplatser.

Klart slut.

 https://erviluca.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1732847&action=edit

Jag sitter och läser gamla blogginlägg och skrattar högt när gamla minnen dyker upp. Och jag skriver ju så roligt! Ha ha ha!

Minsting kommer in i rummet och jag ber honom sätta sej ner, och så läser jag högt om när han var ute och cyklade för fyra år sedan. Inuti fnittrar jag genom hela inlägget. Minsting ser allvarlig ut. Ler inte ens. När jag läst färdigt säger han:

-”Sådär var det ju inte! Du bara hittar på! Och säkert överdriver du jättemycket också!”

Han ser lite sur ut. Sur!!?! Det var ju jättekul!

Då inser jag att man liksom måste växa upp ifrån barndomslandet och in i Det Äldres Land, för att kunna Se och Förstå Det Roliga i olika sådana här berättelser – speciellt när dom handlar om en själv.

Förresten kanske inte jag skulle skratta om mamma berättade  någon knasig historia om mej, när jag var liten….

Nåja.

Han tyckte inte det var kul.

Men jag tycker det är skitkul!

Vi bor i ett område med många invandrare. I mitt hus bor det 5 härliga ungar från Något Annat Land.

Någonstans har dom fått veta att idag kan man gå runt och få godis, men vad var det nu man skulle säga och göra?

Först kommer fyra tjejer:

-”Bus eller godis?” tjuter dom glatt när jag öppnar dörren. Utklädningen är väl lite sisådär…Någon har schalett på huvudet, någon har luvan från tröjan neddragen över huvudet och ett par stycken ser bara väldigt glada ut. Dom sträcker fram en påse.

-”Näääää, ni menar väl Glad Påsk?” säger jag och skrattar.

-”Javisstja!” säger dom glatt.

Dom får lite godisar, kramar Fiona  och så går dom.

Det ringer på dörren igen.

En kille med målade fräknar står där:

-”Glad påsk eller pengar!?” säger han och håller fram en påse.

Jag hämtar påskgodis och låter honom ta en handfull. Han pussar också lite på Fiona innan han går.

Jag stänger dörren och väntar med spänning på vad nästa gäng ska säga, och hur dom ska se ut….

Knäppa jag!

Så här är det: Jag älskar hår!

Jag hade aldrig en tanke på att bli hårfrisörska när jag var ung, och har inte haft det senare heller, men jag ääääälskar hår; att klippa och göra frisyrer. Nu fick jag ju ingen dotter så jag har inte fått utöva min böjelse så mycket så att mina behov tillfredsställts. Men jag klippte alla fyra söner själv under deras uppväxt.

Nästan alla tackade för sej och gick till frisör första gången då dom var ca 14 år, men inte Minsting. Honom klipper jag fortfarande. När han sitter och spelar dataspel. Praktiskt.

Det här är snyggt, men det
är ursvårt att klippa i sin
 egen nacke.

Men jag klipper och ”stylar” också mej själv, och har alltid gjort. Jag tror jag varit hos frisören typ 5 gånger i hela mitt liv, och FYRA gånger blev jag besviken – en gång blev det lyckat. Fyra gånger betalade jag alltså svinmycket för att se ful ut.  😦

Så tidigt bestämde jag mej för att fixa det själv. KAN SJÄLV, är ju min parodi paroll!

Här är jag till vänster.
Stylen är rakt avklippt.
Lillasyster i mitten, 
storasyster till höger.

Som tur är har jag lite självlockigt hår, så när det blir lite fel syns det inte. Och man lär sej också med tiden och försöken. Jag har ju tränat rätt mycket på sönerna. Äldste sonen klippte jag när han sov, när han var 2-3 år, eftersom han stenvägrade i vaket tillstånd. Tur att han sov så djupt! 🙂

Och tänk så mycket pengar jag sparat! Jag borde ha ett helt kassavalv fullt med ”pengar-som-jag-sparat-på-att-klippa-mej-och-grabbarna-själv”. Men icke!

Undrar vart dom tog vägen….?

Det är nästan läskigt ibland, när jag får en KÄNSLA av att jag VILL något.

Som häromdagen när jag plötsligt kände att ”jag kanske borde klippa mej lite kortare….nu har jag haft den här frisyren så länge….”, då blev jag nästan rädd och tänkte gå och gömma alla saxar, för att jag inte plötsligt skulle snagga mej själv. För snaggad har jag aldrig varit, och jag skulle kunna tänka: ”Jag borde vara snaggad EN gång i livet iallafall”.

Igår, efter hundpromenaden, hamnade jag framför spegeln med en sax. Och hoppsan, så klippte jag lite här och lite där….och blev först nöjd, sen missnöjd….och sen nöjd igen….och nu är jag missnöjt nöjd. Eller nöjt missnöjd. Blandat.

Nyklippt.

Kan inte bestämma mej.

Och OM jag ska gå på dejt i helgen, vilket jag kanske ska, måste jag ju känna mej nöjd. För det är ju som det är liksom. Och jag ser ut som jag gör. Det går inte att klistra på håret igen. Eller så går det…

Men det är så dyrt.

Pust!

I hiss-spegeln är jag alltid snygg.

Jag vet inte vad det är med den, och hissen, men där är jag alltid snygg. Jag borde inte titta mej i några andra speglar än i hiss-spegeln, för då skulle mitt självförtroende öka med 200 grader.

Skriv nu inte att den förminskar, eller nåt, utan tro, som jag tror i mina bästa stunder, att det är DEN som visar Verkligheten. Så istället för att titta i spegeln som hänger i vardagsrummet och visar en tjock kärring, borde jag springa ut i trapphuset, trycka  upp/ner hissen, kliva in i den och spegla mej. Varje dag. För att må bra.

Ja ja ja, utseendet har ingen betydelse bla bla bla…..som om någon tror på det! Varför jagar vi då kalorier, kolhydrater, springer oss svettiga, bygger muskler, har anorexi-smala tjejer som modeller etc mm osv ?!?

Kom igen!

Nu sätter jag in stora spegeln i Mellans rum, för han är snygg i alla speglar – tycker jag (kanske inte han…?), och så ska jag bara använda mej av hiss-spegeln. Om hissen är upptagen, får jag skita i att spegla mej.

Punkt.

Bli aldrig singel.

Jo, bli det! Så att det blir fler att välja på.

Eller nåt.

Nej, det räcker nog, förresten.

För det finns redan många att välja på, och egentligen räcker det ju med EN, om man tänker efter. En. Rätt.

Men dejtingvärlden är ett Mysterium.

Varje gång (ja, jag har försökt flera gånger) jag kliver in i Dejtingvärlden på nätet, tror jag att jag ska vara där i någon månad för att sedan ”leva lycklig ever after”, för ”det ska väl inte vara så jävla svårt att hitta en person som är någorlunda vettig, ser halvbra ut och har svans mellan benen”. Jo, det där sista är svårast. Svans.

Ingen. Har. Svans.

Nej, nu spårade jag ur. Ajjabajja.

Jag menar förstås snopp. Alla som jag kikar på på nätet har snopp. Tror jag. Dom utger sej iallafall för att vara män. Och män har snopp. För det mesta. Vad jag vet. Hittills har jag inte träffat någon hermafrodit, men det kanske bara är en tidsfråga…..och då kommer jag att bli chockad. Minst sagt. För mej spelar det faktiskt roll vad dom har mellan benen.

Suck. Så var jag där igen. Ur spår. Hela tiden.

På´n igen!

I dejtingvärlden gäller följande:

Män SKA vara minst ett par år äldre än kvinnor = Kvinnor ska vara minst ett par år yngre än män. I snitt alltså.

En 50-årig kvinna ska alltså titta på män i åldern 52-62 minst. ELLER så finns det ett gäng UNGA Män (i 20-årsåldern) som vill ha ”en äldre kvinna”.

Dessutom krävs det att man är vältränad. Många önskar någon att träna med, eller någon som tränar regelbundet. En man skrev: ”Jag gillar inte bulliga magar. Bara så du vet”. I presentationen alltså. Och jag bah: ”FACK JO FACKING FACK!”.

Sen blir det ett gäng ”över”. Dom ”halta och lytta”. Typ.

Och jag.

Så känns det. Och så känner många.

Tror jag.

Varför det blir så är en gåta.

Ingen skriver och/eller tar kontakt, och i ”Megafonen” på just DEN dejtingsidan (där man alltså kan ”ropa ut”,  till alla) skrivs det ständigt ”Varför är det ingen som tar kontakt?” och också ”Varför är det ingen som svarar?”

OM man tar kontakt med någon får man 9 gånger av 10 inget svar alls. Man har alltså ingen aning om varför personen i fråga inte svarar. Tycker han att jag är:

1. För gammal

2. För otränad

3. För ful

4. För PÅ.

5. För många barn

6. För långt borta 

7. För nära (?).

Fantasin kring varför män inte svarar mej, har inga gränser, och självkänslan faller ner i skorna.

Det är självdestruktivt att vara med i en dejtingsite. Iallafall om man är jag. Alla andra kanske får 150 mail om dagen, men jag får kanske 3 och då av ”de halta och lytta”, eller dom gubbar som är 5-10 år äldre.  Dom måste ju också få en ”tjej”, men inte mej! Pust!

Sen OM det ändå har skett ett Under och jag har mailat med någon fram och tillbaka och vi bestämmer träff, så:

1.  Ser han ALDRIG ut som på bilden! Man kan inte tro att det är samma person! Vid ett tillfälle tänkte jag nästan titta BAKOM mannen som stod där, för jag tänkte att han jag sett på bilden gömde sej bakom mannen som stod där och sa att han var Han.

2. Är han aldrig som han beskrivit. En Positiv Optimist gnällde sej genom hela date:en för att han var så upprörd över något som hans granne gjort med sitt staket (minns inte vad, och vill inte minnas vad!). En annan sa att han tränade 3 ggr/veckan, var stor som ett hus, men ”erkände” att han ”precis börjat” och hade bara varit på gymmet EN gång, men TÄNKTE träna 3 ggr/vecka.

Jag bryr mej inte hur många gånger han tränar, men om någon säger att han tränar 3 ggr/vecka tror man liksom inte att han ska väga 130 kg.

Typ.

Näe, dejtingvärlden är inte att rekommendera. Den är konstig och bakvänd och underlig. Jag förstår den inte. Jag är ärlig och kan inte hålla på och luras, men en kille skrev till mej häromdagen att ”alla luras” och att det var ”självklart” och att det ”borde jag fatta”. Jaha! Varför skulle det vara så självklart? Och varför ska man luras på nätet?

Och vem ska jag”… tro på tro på tro på när, tro på när det är så här?”

I give up!

Dejtingsidan är nu uppsagd och avslutas den 1 maj. Om jag inte träffat Mr Right innan dess så får det vara.

Basta!