Kategoriarkiv: barn

Han säger det som om det vore en oviktig parentes./erviluca

Han säger det med en axelryckning, som om det vore en oviktig parentes, eller en bimening till något annat, som inte heller är så viktigt :

”….när jag ska springa Midnattsloppet…”.

”Eeeeeh, VA?!? Ska DU springa Midnattsloppet?? Närdå? Vardå? Hur kommer det sej??”

Jag visste inte ens att han visste vad Midnattsloppet var! Jag visste inte ens att han sprang (!)…Jo, det visste jag…men ändå!

Hur kan MIN SON anmäla sej till Midnattsloppet utan att berätta det för sin kära MOR!?!

Obegripligt.

”Vi pratade om det i skolan…och så anmälde jag mej…”.

Lätt som en plätt, liksom.

Men han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och ringa hem till sin mamma…..

….. som ”ändå aldrig svarar i telefonen…” (näjustja!).

Rättning: Han glömde att han skulle KASTA sej över mobilen och SMS:a till sin mamma DIREKT efter att  han anmält sej till Midnattsloppet!

Varför?

Eeeeeeh, för att jag är hans mamma, och för att jag vill HÄNGA MED i ALLT VIKTIGT i hans liv, och att springa Midnattsloppet är en sån VIKTIG grej!

Frågan är om han inte skulle kunna ha glömt att berätta det för mej, och ikväll sagt till mej: ”Jag sticker in till stan med några kompisar!” och åkt in, sprungit Midnattsloppet, kommit hem igen, och jag hade inte fått veta ett SKIT!

Sen hade någon kompis´mamma sagt till mej SENARE: ”Vad kul att Storing fick så bra tid i Midnattsloppet!” och jag bah: ”VA?! Har ha sprungit Midnattsloppet??” eller ”VA?! Vad pratar du om??!”

Typ.

Och då hade jag känt mej som Världens Mest Oinsatta och Oengaerade Mamma = Sämsta Mamman Ever! Sen hade jag fått sitta fast i Skämsstocken utanför Kommun-huset i en hel vecka, och folk hade fått håna mej dagarna i ända.

Tänk att han inte fattade det, sonen! Pust! Berätta saker för mej, liksom! Annars…

För ”dom” (sönerna) liksom ”glömmer” att berätta saker. Hela tiden. Dom är inga pratkvarnar direkt…..

Eller så säger dom (när man säger ”Varför BERÄTTADE du inte det??”) :

”…men du frågade ju inte!”….. eller….

”Jag sa det men du har väl glömt!”….. eller….

” Jag sa det men du lyssnade inte!”

Så det blir liksom Mitt Fel hur man än vänder det: Stupstocken.

Nåja.

Min Käre Storing ska springa Midnattsloppet, och nu står jag i Valet och Kvalet: Ska jag åka in och HEJA?!? Är det liksom min roll nu? Eller räcker det med att han åker med ett gäng som gör det här Tillsammans? Är jag en Elak och Ointresserad mamma om jag stannar hemma? Är det här Sonens Grej, eller borde jag stå där som en Engagerad Kärleksfull Moder (vilket jag ju är!!) och heja på sidan av banan??

Hjälp!

Det vettesjutton nämligen om jag orkar trängas med tusentals människor mitt i natten. Det är ju ”festligheter” och ”tjohej” och ”jättekul” ”festivalstämning” etc…

…men att luffsa runt där ensam,  eller möjligen med bröderna (? som kanske bara vill hem och spela spel i lugn och ro) är nog ingen höjdare. För att inte tala om all trängsel….

Näe.

Jag börjar nog bli gammal….eller så är det bara ”been there – done that”….sådär lite…. uppgivet blasé-igt (!).

Eller nåt.

Jag tar ett snack med Storing.

 

 

Tankar och frågor om TV-program/erviluca

 

Jag ska kasta ur mej lite tankar och frågor om TV-program, sådär utefter hur dom (tankarna och frågorna) kommer:

1. Alla älskar Raymond är en underbar serie. Raymond är helt underbar! Han borde bli terapeut!  Se den! Den handlar både om äktenskapliga bekymmer, problem med tonåring, trassel mellan svärmor/svärdotter men på ett underbart, ”mitt-i-prick-sätt” och med en massa humor. Rekommenderar den.

2. Varför sänds Dr Phil på kanal 7  klockan 17.00 på vardagarna? Visserligen är väl halva mänskligheten supertrött på Dr Phil – iallafall av och till – men jag är inte den som tröttnar i första taget! Fram för fler såna ”prata-problem-och-lösa-dom-iallafall-någorlunda-program”. Jag vill att detta program ska sändas på en tid som gör att man KAN se det! Inte kl. 17.00! Då har man ju inte ens hunnit komma hem! Är det för barnen? Tror inte det, va?!?

3. Jag har förstått att ”folk” (= alla utom jag!) älskar deckare, kriminalare och thrillers. För det är ju på varenda jävla kanal varenda jävla kväll, och ibland är det INGET annat på någon annan kanal! Lovar! Så, vad ska då jag titta på? Är jag den enda i hela Sverige, och kanske världen, som INTE gillar deckare/kriminalare/thrillers?

4. Förresten är det en massa matprogram också, med arga matlagare, och snälla, och stora, och fulla, och svettiga, och tjocka, och smala, och alla möjliga andra människor som tycker om att laga, och prata om, och äta, mat. Är jag den enda i hela Universum, och Sverige, som INTE tycker det är speciellt roligt med matlagning, och absolut inte att titta på när andra lagar mat, eller pratar om mat??? Den enda?!? Jaha.

5. Varför sänds ”So you think you can dance” så himla SENT?? Man halv- eller helsover ju den sista delen av programmet! Och varför sänder man ofta detta program samtidigt som någon superbra dokumentär på 2:an?? Jävla idioter att planera!

Måste jag vara där och fixa till det också? Tydligen.

Oj oj oj, vad jobbigt jag har det i mitt liv….

😉

 

PS. Har du sett Shrek 2?? Om inte; gör det! Det är en av dom BÄSTA filmer jag sett! Jag skrattar högt varje gång jag ser den! Den är underbar! Och det måste vara TVÅ:an, eftersom ettan och trean inte är lika bra. DS

 

 

 

 

Jag är så jävla braa, na na na na na naaa! /erviluca

Sitter här och sjunger nöjt med mej själv, för jag har typ ”lagat” min lap top alldeles FÄLV!

”Jag är så jävla braaaa, na na na na  na naaaaaa!”

Jag catchade loggen och rensade disken och nischade tvärrenset.

TYP!

Nej, ärligt talat har jag ingen aaaaning om vad jag gjorde, eller vad det heter, men jag gjorde något iallafall – rensade bort grejer, och höll samtidigt tummarna för att det inte var Viktiga Saker. Ärligt talat var det svårt att fixa med datorn och hålla tummarna samtidigt, men fanimej; Det gick!

Så swischade jättestora Minsting förbi och gav mej lite tips om ”disken” och ”rensa grotcher” och ”swischa nötter”. Typ. Och så visade han var, och lite hur, och så gjorde jag det.

INNAN var datorn låååååångsam. Jag fick skriva lååååååååååååångsamt och det gick bara att ha EN sida uppe samtidigt (så kan man väl inte säga? Man kan väl inte ha EN sida SAMTIDIGT!? Som vaddå, liksom??)…..

…i taget, heter det ju!

Nåja.

När jag kollade på blocket tex, tog det 42 åååååååååååååår att scrolla ner, eller upp. Nej, jag överdriver inte! Fiiifaaan vilket tålamod jag fick ha! Jag borde få en medalj.

Så igår satt jag framför laptopen och tänkte att ”någon sagt att man skulle rensa cockies”, eller nåt, och jag vet inte vad det är, men tänkte att jag har en lååååååååååång rad som dyker upp i raden högst upp till höger i raden när jag ska ut på datorn, och DET kanske är cockies? Tänkte jag. Oavsett om det ÄR cockies eller inte så började jag klicka bort dom, genom att klicka på ett rött kryss, och det var ungefär 5437 såna att klicka bort. Nej, jag överdriver inte!

Gissa om datorn blev lättad när jag tagit bort dom!?

Svaret kommer längst ner på sidan och om du har svarat rätt vinner du en…..

….puss!

Men du får hämta den själv!

Nu är datorn sååååå glad och nöjd. Nästan som en nybadad hund.

Nu ska den få vila lite.

*smeker den lite på tangentbordet*

Godnatt!

 

…………………………………………………………………………………

 

 

Det rätta svaret är: JA.

 

 

En fettohög! /erviluca

När min vikt började vandra uppåt, och varje kliv upp på vågen blev en sorgestund, slängde jag vågen. Aldrig trodde jag väl att jag skulle upp i den vikt-klassen som jag då var i! Man tror liksom inte att man ska hamna där, eller här, där man hamnat….

…och fast jag avskyr ordet ”man” tänker jag använda det i hela detta inlägg flera gånger, för idag känner jag för det! Jag vill inte stå för allt själv, utan jag skriver ”man” istället, så drar jag med er alla andra i samma svep!

Ha!

VAR tror man inte att man ska hamna??

Jo, i fettohögen! Där ”alla andra medelålders/gamlingar” hamnar, där brösten hänger till knävecken och allt annat hänger med! DÄR trodde man aldrig att man skulle hamna. Och nu är man där! Hur gick det till?! NÄR hände det??

Jag funderar nu allvarligt på att slänga alla speglar i hemmet…..

”Igår” var jag ”ung, fräsch och snygg” – typ – och IDAG är jag ”en tjock fettohög där allt strävar mot golvet”. 

Och jag märkte knappt ens när det hände!

Det är såååå konstigt! Jag bara hamnade där, utan att göra nåt!

Jag kommer ihåg när jag tittade på min ex kollega Gunilla (fingerat namn) som var i 60-årsåldern, och tänkte att MIN mage aldrig skulle stå ut som en liten stor bula framtill, och att MINA tuttar inte någonsin skulle nå dit – till kulan på magen, så att de liksom möttes där i mitten….

Men VAD fick mej att tro att MIN kropp skulle vara så fantastisk att den höll sej Ung och Vältränad (*harkel*) och Snygg år ut och år in utan att jag gjorde något?!?

VAD?!?

Ärftlighet? Vädret? Världens Orättvisa eller Rättvisa?!? VAD??

När jag nu tittar på GAMLA tanter med grått, krulligt hår, beige kappa och käpp….

…som stapplar fram och ser knappt vägen framför sej, och ropar ”VA?!?!” när någon säger något…

…tror jag att :”JAG KOMMER ALDRIG…..”

Men VA FAAN!

ALLT ”kommer-aldrig” har ju skett hittills!!

Jag blir mörkrädd!

Fast det var jag redan innan.

Men ändå!!

 

Första dagen efter semestern… /erviluca

…är alltid TUNG.

Kvällen innan inser man att det är slut. Livet är slut. Näerå, men semestern och ledigheten är slut, nästan forever and ever! Fast så är det ju inte, förstås. Men det känns lite så.

Man går till jobbet med TUNGA steg, för nu börjar ALLVARET igen: ”Plikten  kallar”, typ.

Nu ska jag förtjäna mitt leverbröd igen, och Ansvaret vilar tungt på mina myggbitna axlar.

Lite så.

Tungt!

Och trött är man. Ja, ”alla” är trötta. Så ÄR det.

Man (ja, typ ALLA) har nästan vänt på dygnet helt och plötsligt ska man upp kl 6.00 på morgonen fast man (ja, typ ALLA) sovit till 11-12 på dagarna i flera veckor.

Ögonen VILL INTE öppna sej när mobilen spelar sin truddelutt, och hundarna öppnar bara VARSITT öga och kikar förvånat, och irriterat, på mej: ”Stör-oss-inte-mitt-i-natten!!!” ser det ut som om ögonen säger. Sen stänger dom igen sina ögon igen och snarkar vidare, medan jag kör ”värsta racet”, som brukligt är vanliga vardagsmornar.

Dagen går och det behövs inte mer än EN dag på jobbet, så är allt som vanligt igen, men just den här Första Dagen efter semestern är Speciellt….trött.

När klockan nu närmar sej 16 har jag all möda i världen med att hålla ögonen öppna. Jag får skriva en massa trams-bloggar för att inte falla över skrivbordet i någon slags sov-koma.

Fast jag orkar inte det heller. Det bästa är om jag ställer mej upp och Gör Något. Typ, städar skrivbordet. Men det gjorde jag INNAN semestern, så det är inte stökigt…..

…men jag kan ju möblera om lite på skrivbordet en stund…

…bara för att händerna ska få arbeta lite så att jag inte somn…….zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Från förlossning till skilsmässa/erviluca

 

Man separerar/skiljer sej bl a för att man INTE samarbetar speciellt bra…troligen…

Sen, efteråt, när man INTE lever ihop längre, måste man VERKLIGEN kunna samarbeta!

”Ni måste kunna SAMARBETA för baaaarnens skull!” säger alla experter.

Men saken är ju den att man hade behövt kunna samarbeta för baaaaarnens skull, redan innan.

När ett litet barn föds, och alla känslor flödar, känner många nyblivna föräldrar, att de skulle kunna ”GÅ IGENOM ELD och FORSCERA HÖGA BERG” för detta lilla Underverk.

Man kan plötsligt offra sitt LIV för sitt lilla barn. Man blir en Tigerhona/en Lejonhane!

Man kan göra ALLT för sitt lilla barn!

Men sen blir det svårt. För att ”göra allt” innebär då att ändra sitt beteende, att ändra på sitt liv, att ändra sin livsföring, sådär som man sa innan att man INTE skulle göra: ”Ett barn behöver inte betyda att man förändrar något! Man kan ta med sig babyn, man kan träna som vanligt – INGET behöver förändras!”, säger många, som är utan barn.

Man ska inte ”bli som dom andra” – de där som förändrade sina liv helt för baaaarnens skull. SÅDAN ska man inte bli! Man ska förbli ”sig själv” och barnet ”får väl hänga med”….

Jojo!

Det kanske går, ett tag, med ETT barn.

Fast bara kanske.

Grejen är ju att NI/DOM borde tänka ”tvärtom”: ALLT förändras när man får barn: LIVET, TANKARNA, SÄTTET ATT VARA, INSTÄLLNINGEN TILL ALLT – allt!

Och inser man det, och förändrar sig vartefter förändringarna behövs, blir det enklare – om än svårt. Förändring är alltid svårt.

När man inser att man måste förändras, att tankarna tänker andra tankar, att kroppen har förändrats (iallafall för mamman), att själen öppnats och släppt in nytt ljus, att hjärtat blivit sårbart, att hjärnan tänker två – eller tio – varv till ur ett ”säkerhetsperspektiv”, som inte fanns där innan, osv så blir det lättare att acceptera de förändringarna som sker när man blir förälder.

Mamman TVINGAS in i Förändring med sitt stora hormonpåslag:  PANG, bah! Pappan SEEEGAR sig in – kanske under påhejande eller påkrävande av mamman. Kriser kan uppstå. Väldigt vanligt. Pappan ”förstår inte”. Mamman gråter av vanmakt över att han ”inte engagerar sig”. Pappan tycker allt ska vara ”som vanligt”, och fortsätter med sin hockeyträning 2 ggr/vecka. Mamman blir besviken.

Klassiskt beteende. Supervanligt. Skapar kriser. Skapar sår. Skapar frustration.

Kan skapa Början på Slutet.

Tyvärr.

Sexet dör för hon orkar inte, mellan amningarna och blöjbytena och nattvaken, och vill och kan inte inte älska med någon som är så ”dum i huvet” och ”bryr sig ändå inte om oss” och ”tänker bara på sig själv”.

Han tycker att hon bara bryr sig om babyn, och att hon blivit ”helt förändrad” sedan hon blev mamma, och han tänker att hon nog inte älskar honom längre och flyr ännu längre bort.

En ond cirkel skapas.

Vill det sig riktigt illa, leder dessa Skillnader till skilsmässa.

SEDAN ska man börja SAMARBETA.

För ”baaaarnens skull”.

Och då vaknar pappan! Han vill också ta del av sina barn! Han vill också bestämma! Han vill också ha sin beskärda del av barnen och deras tid.

Mamman står där och stampar, sur: Men han ville ju inte FÖRUT! Han spelade ju bara hockey och träffade kompisar och jobbade hela tiden! Komma här och komma!

Och dessutom vet han inget om barnen: Han vet inte att Lisa behöver snutte och napp på natten och vaknar en gång varje natt och då ska man stoppa in nappen och buffa lite på rumpan. Han vet inte att Lukas vill höra ”Pelle-sagan” varje kväll fast han hört den 100 gånger redan.

HUR ska hon kunna lämna bort sina små sköra babysar till den där pappan som inte agerat pappa tidigare?!?

Och så ska de komma överens dessutom!

”Det är mina barn också!” fräser han.

”Komma här och komma”, tänker hon.

Misstron är där från början. Tilliten saknas.

Kläderna, som barnen har på sig när dom byter hem är smutsiga, tänker hon. ”Kan han inte tvätta dom?!? Eller går dom i smutsiga kläder jämt hos sin pappa??”

Hon vill inte att han ska ha dom över påsklovet: ”Vad tror hon? Att barnen BARA är hennes eller?!?”

Kriget kan börja. Kriget som aldrig borde ha påbörjats. Kriget som hade kunnat förbli FRED om dom hade LYSSNAT på varandra från början, om dom hade PRATAT med varandra från början.

Vad synd att Kärlek blir till Misstro och t o m Hat.

Synd för barnen, som älskar båda sina föräldrar.

Dom föräldrarna som tänkte att dom kunde ”gå igenom eld” för sina barn, men som nu inte ens kan vara trevliga och tillmötesgående mot barnens VIKTIGASTE andra förälder.

Det viktigaste i ett barns liv är att dens föräldrar är lyckliga och mår bra! Så är du snäll mot dina barns mamma/pappa, så gör du barnen GOTT!

Men det klarar ni inte – ni som bråkar och härjar med varandra:

”Om bara HAN……!”

”Om bara HON……!”

Synd.

För barnens själar trasas sönder, skapta som de är av Två Bråkiga Typer.

Det viktigaste är ju egentligen inte att ha rätt, utan att det fungerar. Att det fungerar i livet för barnen och att de mår bra.

Eller hur?

Så lägg ner din prestige och lägg stoltheten åt sidan, fundera på vad du kan förändra hos dig själv, och inse att den förändringen kommer att göra så att dina barn får det lite bättre.

Och DET måste ju vara värt allt!?

Eller hur?

”Om jag inte fanns skulle mina föräldrar slippa bråka”, var det en liten kille som sa.

Och det stämmer ju, eller hur?!

Så vem bär Bördan….

….i slutänden?

 

 

 

 

 

 

Jag är sådan att jag är lite

– ”Äsch! Det fixar jag!”

eller

-”Jag kan betala – det spelar ingen roll!”

Super-generös och super-enkel att samarbeta med – iallafall ett tag.

För när man ska samarbeta med en både mentalt och fysiskt SNÅL människa så blir man till slut ”dränerad”. Fullkomligt!

Det gick bra EN gång med EN pappa till ETT barn.

Men nu är det en pappa till, och TRE barn. Dessutom kommer det uttalanden från barnen, där jag hör hur pappans ”tyckande” strålar igenom….

Och är det en sida jag verkligen, verkligen, verkligen INTE tycker om – och har supersvårt för (!) – så är det just SNÅLHET!

Jag BORDE sparat ALLA kvitton på allt jag köpt till barnen, och slängt i ansiktet på honom. Jag BORDE ha BEVIS på allt allt allt jag handlat, och låtit bli att tala om att jag köpt osv.

Men det är ju så lågt. Tycker jag. Det är att hamna på samma nivå som han är.