Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Kanske vi bara behöver finnas för varandra

Ta varandras händer och prata med Dom Andra

Fråga hur Någon mår

Kanske torka Någons tår

Och kanske bry oss om varandra utan att fråga om vi får

Kanske vi inte ska låta andra ta hand om allt

Kanske vi själva kan hjälpa till när det blåser kallt

Fråga om den som fryser behöver en jacka

Och kanske utan att kräva att personen ska tacka

Kanske vi behöver sträcka ut våra händer

Och se när vi ett hopp i Någon Annans ögon tänder

Kanske vi behöver upptäcka att det är vi som är ”Dom Andra”

Kanske vi först då i harmoni kan tillsammans vandra

Jag hackar och klipper, duttar och snuttar, rör och blandar, läser om decilitrar och teskedar, knäcker ägg och picklar lök, häller i byttor och lägger på fat, kokar och stoppar i ugnen, gör såser och grönsaksblandningar,  hackar (igen) och duttar och snuttar och hela fadderuttan. HerreGuuuud vad jag befinner mej i köket och letar rätt varor (”hur ser en jordärtskocka ut??”), rör, skär och blandar sedan vi började med matkassen Middagsfrid!

Jag, som INTE vill tillbringa mitt liv i köket. Jag, som inte tycker om att laga mat (ja, jag vet; Vi FINNS – men oftast gömda i någon buske. Att #intetyckaomattlagamat är ungefär som att vara pestsmittad. Lova att inte berätta det för NÅGON!

Maten och såserna blir för det mesta goda, och ibland superjättegoda, men jag måste erkänna att jag tycker inte TIDEN och arbetet i köket, och den jävla ansträngningen,  är värd maten som sedan körs ner i halsen och försvinner på 10 minuter.

Men jag fortsätter ändå få matkassar hemskickade eftersom det är så skönt att slippa tänka ut vad vi ska äta, och mina maträtter har redan lagats 2547 ggr. Vi är lite trötta på dom. Liksom.

Från och med nästnästa vecka ska jag ha ”Snabbkassen” från Middagsfrid. Kanske blir den enklare och därmed bättre. Kanske inte. Vi får se.

Men fy faan vad jag är trött på att dutta och skära och hacka och mala och röra och fixa i köket! Jag skulle vilja vara en sån som äääälskar att fixa i köket, men jag är inte sån och jag kommer inte bli sån. Jag har försökt. Jag har ansträngt mej att försöka tycka det är kul. Jag. Tycker. Inte. Det. Är. Kul. I mitt liv är det Slöseri med Tid.

Ibland får jag Mellan att laga maten ur Middagsfrids matkasse. DÅ njuter jag till 100%. Att bara få äta den och slippa duttandet. Wohooo! Men om han lagar 2 maträtter/vecka så lagar jag resten….

….så….

But a Mother gotta do what a Mother gotta do.

Forever and ever.

Amen.

……………………………………………………………………………………………………………………………………………

PS. Sexig kock sökes. Betalning i natura och delad sängplats. DS

När det blir för mycket rubriker om våldtäkter, övergrepp, familjevåld (som oftast är att en man slår sin kvinna, och ibland barnen), kriminalitet, droger så undrar jag om ett land (eller kanske bara en stad?) utan män skulle göra livet enklare för oss kvinnor/tjejer?

Och när dom GODA männen inte gör sina röster hörda, så undrar man ju om dom finns…?

Jag VET ju att det åtminstone finns FYRA goda män, för jag har själv uppfostrat dom, men det räcker nog inte med fyra….

…..och inte ens dom gör ju sina röster hörda.

Därför undrar jag:

Behöver vi ett FLICKLAND och ett POJKLAND?

Kan man försöka förstå hur ett FLICKLAND skulle te sej och hur ett POJKLAND skulle vara?

Det skulle nog behövas ett slags litet land Mittemellan där tjejer och killar kunde träffas under ordnade former och med väktare omkring sej, om dom ville det? Att ”para sej” tar ju bara några minuter, om man vill ha barn, men det skulle ju också kunna ske via provrör…

Man skulle kunna beställa lite sperma från POJKLANDET och inseminera sej själv i FLICKLANDET.

Men hur skulle man göra med pojkbarnen? Hur länge skulle dom få vara kvar, och hur skulle dom få Manliga Förebilder?

Kanske man kunde skicka pojkbarnen till någon slags skola några dagar i veckan där det fanns en massa Goda Mansförebilder, och där skulle dom få lära sej vad en God Man är. Det skulle vara en lång utbildning för att få agera i Dom Goda Mansförebildernas hus och det skulle vara HÖG STATUS att få jobba som en utav dom Goda Förebilderna.

Hur skulle livet se ut i POJKLANDET tro? Skulle det vara organiserat och uppstyrt eller fullkomlig kaos? Det skulle inte finnas några barn i POJKLANDET eftersom barnen var i FLICKLANDET, så dom yngsta skulle kanske vara i övre tonåren, typ.

Hur skulle killarna/männen vara mot varandra? Skulle dom våldta varandra då? Skulle dom vara kriminella och skulle det vara fullt av fängelser för alla dom kriminella om dom åkte fast? Hur skulle lagarna se ut? Skulle dom kriga mot varandra för att ”vi vill ha ert område”?

Skulle dom ha områden dit man kunde gå för att slåss? Skulle dom sitta i grupper och onanera? Skulle dom ha fina blombutiker och köpa blommor till varandra? Skulle dom ha samtalsgrupper hur man är snäll mot varandra? Skulle dom ha terapeuter? Hur skulle deras filmer se ut? Vilket utbud skulle finnas på TV?

Hur skulle livet se ut i FLICKLANDET tro? Skulle det vara eviga diskussioner om hur saker och ting ska skötas? Skulle mammorna hjälpas åt med sina barn? Skulle det vara kollektiva boenden och skulle man laga mat tillsammans? Hur skulle eventuella sexbehov lösas? I landet Mittemellan eller med varandra?

Vad skulle vara viktigt i FLICKLANDET? Skolor? Sjukhus? Förlossningsvård?

Skulle kvinnor ta till vapen vid konflikter eller skulle dom prata sej igenom dessa? Skulle det förekomma familjevåld? Skulle det förekomma våldtäkter? Skulle det finnas misshandel och kriminalitet? Droger? Skulle det vara ordning och reda eller fullkomlig kaos?

Skulle ett land utan det andra könet fungera?

Jag minns när jag var barn och min pappa, som var tandläkarrädd, men som inte låtsades om det, kom hem efter att ha varit hos tandläkaren och genomgått ROTFYLLNING. Jag tyckte det lät som TORTYR och tänkte ”….JAG ska ALDRIG….!”.

Att se sin pappa må dåligt och lida var omskakande och att höra att han haft ont var hemskt, även om han inte basunerade ut det direkt. Han basunerade inte ut något ever, utan man fick GISSA och ANA vad gällde honom. Men i detta fall anade jag högljutt att det gjort ont och varit hemskt.

Jag minns också när jag själv fick gå till tandläkaren som barn i Sala och hur det LUKTADE av eter och ”läskiga saker” och hur det lät där bakom dörrarna; ”…rrrrrrrrrr!” eller ”…iiiiiiii!”. Jag minns hur jag satt i väntrummet och väntade och var livrädd.

Sen ropades jag upp och fick gå in och sätta mej i tandläkarstolen. Där fick man en haklapp och så sattes det igång en undersökning. Denna undersökning genomfördes av en äldre man med stora tjocka händer med hår på! Dessa händer stoppades in i munnen tillsammans med diverse vassa verktyg. Hade man det minsta hål togs borren fram och så borrades det. Det var inget snack om bedövning eller förklaringar eller något psykologiskt eller pedagogiskt alls! Tjoff tjoff bah!

Jag minns också när jag för första gången skulle få ta en bedövningsspruta. Tandläkaren tyckte det, eftersom jag inte satt tillräckligt still när han borrade. Sen tog han fram en spruta och stack in i munnen på mej varvid jag svimmade.

När jag vaknade fick jag sätta mej på en stol bredvid tandläkarstolen en stund och andas och försöka slappna av. Sen skulle jag upp i tandläkarstolen igen, men då var jag så snurrig och svettig så att jag inte klarade av att sitta där. Det kändes som om jag skulle svimma igen, eller kräkas.

Därefter var 45 års tandläkarSKRÄCK startad.

Jag har gått i samtal (funkade inte och till slut blev terapeuten irriterad märkte jag), gått i hypnos (samma irriterade terapeut, som blev ännu mer irriterad när inte heller det funkade), gått till tandläkare som sövt mej (underbart! Men dyrt) och det sista alternativet: Inte gått till tandläkare alls. Det senaste funkade bäst i många år.

För ca 15 år sedan fick jag dock inflammation i en tandrot och tanden behövde rotfyllas. Jag var alltså TVUNGEN. Jag gick till närmaste tandläkare och berättade om min RÄDSLA. Hon var så försiktigt hon kunde tror jag, men det gjorde så jävla ont och jag gräääät mej igenom hela rotfyllningen. Fifaan!

Sen gick det 15 år till och så fick jag ont igen. I en annan tand. Jag insåg att det skulle bli rotfyllning igen. Att ha ONT i en tand TVINGAR en att gå till tandläkaren för tand-ont gör såååå jävla ont!!

En vanlig folktandvårdstandläkare lovade mej att det inte skulle göra ont eftersom bedövningar tar bort det onda. Jag hade fått höra att bedövningen ”…är basisk och inflammationen sur…” (eller något sådant) så då funkar inte bedövning (sa tandläkaren 15 år tidigare). ”Så är det inte”, sa den här tandläkaren och bedövade mej. Jag dog inte, svimmade inte och det gjorde inte speciellt ont.

Vid 57 års ålder fick jag uppleva mitt första ”hallelujah-moment” i tandläkarstolen. Jag svimmade inte, dog inte, det gjorde inte speciellt ont och jag överlevde.

I morse gick jag dit igen. Ny rotfyllning. Lite besvärligare än förra gången eftersom tandläkaren inte ”hittade alla rötter” (tror jag). Hon letade och letade (tror jag). Det ilade till några gånger, men värre var det inte. Dock började min haka skaka, men då fick jag en ”bitkloss” att bita i. Tänk vad det finns resurser nuförtiden! Och bedövningen funkade!

Hallelujah!

Nu är det bara resten kvar….

Tänk att det är så svårt att säga till någon att den luktar svett.

Jag hade en gång en kollega som stank så starkt av svett att man helst inte ville sitta i samma rum som henne. Men man var ju tvungen. Vi jobbade ju två och två. Men att sitta i samma rum innebar att knappt kunna andas, eftersom det nästan känns som om man ska kvävas av stark svettdoft. Det känns som om den sätter sej fast i kläderna och slingrar sej ner i lungorna… Jag pratade med min chef om det och bad honom prata med henne, men det gjorde han aldrig. Han vågade inte.

Det är förunderligt att en som stinker starkt av svett inte känner det själv, men så är det faktiskt.

Jag läste på nätet att den som går med stark svettlukt blir liksom ”immun” mot sin egen doft. Fast det kan jag säga att det blir inte jag. En aaaning av svettdoft hos mej själv, så vill jag duscha, bada och tvåla in mej med fjorton tvålar och sätta på tre deos. Typ.

Vi har olika starka doftsinnen, vi människor. Bara i min egen familj har vi allt ifrån ”värsta blodhunden – känner-dofter-så-det-nästan-är-synd-om-honom” (Mellan) till ”Va!?! Luktar det något??” (Storing).

När mina söner blev tonåringar och luktade svett sa jag: ”Du luktar svett! Tvätta av dej och byt tröja!”. Så enkelt gjorde jag det.

Svårare var det när jag hade en pojkvän för många år sedan som stank svett. Jag gick och funderade på i flera veckor hur jag skulle säga det, när osv. Jag försökte väl med lite ”inslingrade budskap” och pikar, men märkte att han fattade NOLL. Till slut svämmade jag över och nästan skrek det. Eeeeeh….det gick inte så bra…. Han sa att ”…ingen hade sagt något förut” och att kollegorna aldrig klagat. ”Näe, men har du tänkt på varför alla går med syrgasmask på ditt jobb?” sa jag inte…  😉

Vid ett tillfälle skulle jag ta ett sånt snack med ”Någon”, och jag förberedde mej noga, googlade och läste vad både experter och vanliga människor tyckte i ämnet. Gemensamt var att man måste vara TYDLIG och inte prata i allmänna ordalag, och att man ska utgå ifrån ”JAG tycker….” och inte ”….alla på jobbet/i gruppen/VI tycker….”. Ok. Sagt och gjort. Jag hade The Samtal. Det gick sisådär…. Risken är stor att jag inte nådde fram, att hen fortfarande inte förstår vidden av stanken så att säga…

Vad gör man när någon i ens omgivning stinker?

Vad gör DU när någon i din omgivning stinker svett?

Hon ror utan åror

Hon ror utan åror

och seglar utan vind

Hon lämnar sina vänner

utan tår på kind

Hon kämpar genom stormar

och bestiger höga berg

Hon lever livet ensamt

utan någon färg

Hon cyklar utan cykel

och springer utan mål

Hon bränner alla broar

på ett jättestort bål

Nu står hon här i vinden

utan vän och utan segel

Tårar täcker kinden

Får svaret i en spegel

Någon skrev till min chefs chef att jag skriver ”rasistiska kommentarer” i en ”dold Facebookgrupp”. Hen gav lite exempel på vad jag brukade skriva: ”N-ordet” bl a och att jag har en ”…grovt tendentiöst negativ hållning mot invandrare”.

Eeeeeh, what!?!

Först började jag skratta, för jag tyckte det var så absurt; ”JAG? Rasist??” Men snälla någon! Men sedan blev jag förbannad! Vem är hen som försöker smutskasta mej via högsta chefen? Vad vill hen? Förstöra mitt liv? Hen drog också in en vän till mig i smutskastandet – en vän som är minst lika främlingsfredlig och positiv som jag. Hon var också med i den här dolda FB-gruppen, enligt skrivaren.

Eeeeh, what!?!

Sen kom nästa reaktion: Stolthet. Ja, faktiskt. Är det jag skriver på nätet så viktigt att en rasist försöker förstöra för mej? Tydligen. Jag måtte vara riktigt skrämmande, och det jag skriver spelar roll, och kanske förändrar jag några människor till att bli mer positiva till flyktingar. Kanske. För om hen inte blivit rädd hade hen väl inte försökt förtala mej inför min chefs chef? Eller hur?

Till sist kom KRAFTEN: Nu jävlar, ska jag kämpa mer för Dom Goda Krafterna och att vi ska hjälpa och ta hand om varandra, oavsett utseende, kön, religion och härkomst. Jag ska kämpa tills ni kräks på mej!

Just saying…

Hur tänker ni vad gäller familjer?

Pappan har fått svenskt medborgarskap, yngsta dottern (8år) uppehållstillstånd, äldre dottern (nyligen 18 år) avslag och mamman avslag. Mamman och den 18-åriga dottern har utvisats till Tyskland (där de tillbringade 6 veckor för 12 år sedan), där de aldrig bott och dit de inte är välkomna. HUR TÄNKER NI?

De flydde ifrån kriget för 12 år sedan. Mamman och den 6-åriga dotterns flygplan mellanlandade i Tyskland då de var på väg till Sverige. Där blev de tagna av polisen och förda till förhör och förvar, fingeravtryck togs och de fick stanna i 6 veckor i ett flyktingboende. Därefter fick de resa vidare till Sverige.

Mamman berättar att hon tycker att livet upphörde och ersattes av någon slags Ständig Oro och Evig Väntan. Hade hon vetat att det skulle bli som det blivit, så hade hon stannat kvar. Eller låtit bli att resa ifrån Tyskland. ”Vad-som-helst, istället för det här icke-livet”, säger hon och suckar tungt.

Hennes man kom därefter till Sverige och de återförenades som familj. Så började det eviga runt-flyttandet och den eviga oron över om de skulle få stanna i det nya landet. Livet sattes på PAUS.

Dottern började skolan, lärde sig svenska, blev svensk: ”Men jag har aldrig fått bli som de andra svenskarna. Jag har aldrig bott på ett ställe mer än 1 år och aldrig i en egen lägenhet med bara vår familj. Vi har alltid delat vårt hem med flera andra familjer och oftast bott i ett rum allihop, och oron över om vi ska få stanna eller inte har gjort att jag inte orkar någonting”, säger hon.

Ett barn till föddes in i familjen – en liten flicka. Regelbundet ansökte de om uppehållstillstånd och regelbundet fick mamman och äldsta dottern avslag. Familjen sågs inte som ”familj” hos Migrationsverket, utan de utreddes var och en för sig. Varför? Jo, för att de mellanlandat i Tyskland och hade lämnat sina fingeravtryck där.

Pappan fick uppehållstillstånd, men inte resten av familjen. Han blev också svensk medborgare, men resten av familjen fick avslag på avslag. Så skildes föräldrarna, men bara fysiskt (inte via ansökan. Det gjorde de alldeles nyligen).  Föräldrarna är överens om att mamman ska ha enskild vårdnad om den numera 8-åriga flickan.

Pappan ansökte igen för uppehållstillstånd för sin yngsta dotter, och vid 7 års ålder fick hon det, efter att ha blivit intervjuad på Migrationsverket och gråtande berättat hur det var att vara ”icke-svensk men ändå svensk”.

Idag träffade jag mamman och den 18-åriga dottern. Dottern gråter och ”orkar snart inte mer”. Hon har bott i Sverige sedan hon var 6 år, utan uppehållstillstånd, och ser ingen framtid för sig. Hon har tappat hoppet och orken. Hon går sista året på gymnasiet, men ”varför kämpa över huvud taget? Jag kan ju ändå inte söka jobb eller vidareutbilda mig? Jag får ju inte ens skaffa eget konto på banken!”

Mamman berättar att hon för några år sedan, efter förra avslaget, då hon och hennes dotter blev utvisade till Tyskland, ville fullfölja utvisningen, även om de bara varit i Tyskland 6 veckor i ett flyktingläger för 8 år sedan. För hon orkade inte mer. Hon sökte via tyska ambassaden att få flytta till Tyskland, men fick avslag.”Varför ska de skickas hit??” frågade de i Tyskland.

Nu sitter de framför mig, uppgivna, och säger: ”Kan DU göra något?!”. De har pratat med advokater, med media, med alla möjliga, men ingen gör något. Ingen hjälper.

Ingen vågar gå emot det som Migrationsverket bestämmer.

Är det okey att:

• Separera en familj på det här sättet?
• Låta en i familjen få medborgarskap, en uppehållstillstånd och två blir utvisade?
• Låta barn växa upp utan att veta var de ska bo nästa dag eller om de får stanna i landet över huvud taget under hela sin uppväxt?

Den 18-åriga dottern berättar att de just nu bor allihop i ett litet rum i en lägenhet om 3 rum och kök. I de andra rummen bor det andra människor. I det här rummet har de bott i 4 månader och det är snart dags att flytta igen. ”Vi brukar bo 2-6 månader på varje ställe. En gång fick vi bo 1 år i ett rum. Det är det längsta.” Hon är blek och glåmig och ger ett mycket uppgivet intryck. Gråter mycket.

”Vet du hur det är att inte ha ett personnummer? Det är som att sitta i ett fängelse. Man får inget jobb, man får inte ha något bankkonto, man kan inte söka bostad egentligen och därför måste vi flytta hela tiden, man kan inte resa någonstans utanför landet och knappt inne i landet heller eftersom vi inte har några pengar. Jag vet inte hur jag ska få pengar till hyran varje månad och inte till mat heller för den delen. I skolan får barnen mat, men på helgerna och loven är det ett helvete!”

”En del säger att vi ska åka tillbaka, men vart då? Migrationsverket vill skicka oss till Tyskland. Vi kan inte tyska och har aldrig bott där – vi mellanlandade bara där! Vi kan inte åka tillbaka till Irak eller Iran – det går inte! Och hade vi inte blivit tagna av polisen i Tyskland och tvingats stanna där i 6 veckor så hade vi fått uppehållstillstånd!”

Det är som ett evighetstecken i Hopplöshet.

Vill vi hjälpa ett par systrar, som ÄR svenskar i själ och hjärta, att få landa och fortsätta vara tillsammans med sina föräldrar i Sverige? Ska vi låta dem förtäras av oro och bli psykiskt sjuka av all stress och känslan av hopplöshet? Båda flickorna mår dåligt; Den lilla för att mamma och storasyster kan utvisas, och den stora för att hon aldrig får börja sitt liv, och oron över att bli utvisad etc ligger som ett stort svart moln över henne varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund.

”Om jag bara vetat….”, säger mamman.

PS. dela dela dela dela dela dela…..