Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag kan känna mej rätt okey…rätt snygg…ibland…och helt okey….

Och sen flanerar jag runt i någon klädaffär och tar några tröjor från en ställning, går in i ett provrum och har redan bilden i huvudet av hur snygg jag kommer att se ut i detta plagg.

Men först måste man ju klä av sej…. och så står jag där i hela min nakenhet och speglar mej från alla håll….och självförtroendet som kanske var 7 av 10 möjliga, hamnar på -3 (MINUS tre!). Suck! Det är knappt att det är någon idé att prova kläderna, för det är liksom ”kört”….Livet är slut…Man kan inte se ut som jag. Och egentligen har jag ingen…levnadsrätt… Så illa känns det!

Och jag undrar: ”Hur faan står Stenis ut?” och ”Varför spyr inte alla arbetskamrater av avsmak när dom ser mej komma vaggande med all min fetma…som väller ut…” och så känns det så ”kört!”. Det är liksom KÖRT! Det går inte att banta bort allt fläsk! Och jag orkar inte! Jag har gjort mina tappra försök ungefär…..*räknar*….473 gånger…tidigare i livet.

Och hur kan man vara så jävla dum i huvet att man bantar när man är smal som ett streck?? För det gjorde jag då. Förr. När jag var ung och smal. Och SNYGG!

Jag var smal och snygg och vältränad, och kände mej ful…och tjock….Nöp i skinnet och sa: ”Fett!”.

Suck!

Men NU!!! Oj oj oj! Nu är det nästan ett KRAV: Banta eller dö! Lite så…

Jag bestämmer mej iallafall för att göra mej av med ALLA speglar hemma, och sluta spegla mej helt. För jag blir bara arg, ledsen och besviken…

Djupt deprimerad travar  jag sedan hemåt och möter ”Madde” på vägen:

-”Hallååå!” ropar hon och kommer rusande. ”Heeej! Hur är det?!? Har du gått ner i vikt?!” frågar hon glatt.

-”Eeeeh, va?!? Skojar du?!” Jag försöker se om hon är ironisk.

-”Absolut inte!” säger hon och ser allvarlig ut.

-”Näe, snarare tvärtom…” svarar jag….

-”Jaha…Det kanske är kläderna då….Förut hade du kanske mer bylsiga kläder?”

-”Eeeeh…tack? Eller?”

Och sen ger jag henne en stor kram för att hon drog mej upp från min djupa Provrumsdepression….

Pust!

(Innan partyt gör jag alltid en bakåtkullerbytta när jag är festklädd för att se om kläderna ”håller”….)

Det är Personalfest med ALL personal i HELA huset! = MÅNGA!

Vad innebär det i Sverige? Jo, att alla som ”hör ihop” sitter tillsammans och rör sej inte ur fläcken….och pratar inte med någon Främling….Huvva!

Men jag hoppas det blir kul och att jag hamnar bredvid några ”kul typer”. Jag har en otrolig och särdeles  fantastisk förmåga att hamna bredvid Kvällens Tristaste Person, vars Aura strålar Inåt, nästan varje gång jag ska på såna här fester. Vi får se hur det blir ikväll….

Wish me luck!

Jag sitter på ett boooooring möte och för att inte somna sitter jag och slötittar i min almanacka…och där finns    bl a en världskarta och världens alla flaggor….Jag går igenom alla flaggor – medan föreläsaren pratar om samverkan, evidens och implementation – och inser att jag känner inte ens till att vissa länder FINNS! Otroligt!

Gör du det?

Känner du till:

Antigua och Barbuda

Benin

Burkina Faso

Comorern

Djibouti

Ekvatorialguinea

Guernsey

Kiribati

Marshallöarna

Mikronesien

Nauru

Palau

Qatar

Saint Kitts och Nevis

Salomonöarna

Sao Tome och Principe

Surinam

Tuvalu

Vanuatu

????????

Det är 19 länder jag aldrig hört talas om och jag har ingen aaaning om var dom ligger! Ska jag skämmas lite, eller mycket? Har du hört talas om  dom här länderna? Eller kanske varit där?

Bara måste skriva vad Minsting just sa:

-”Mamma! Kom och titta! Det är en sån där….du vet….PSYKOPAT på TV!”

-”VA? En psykopat? På Hanna Montana? Hur ser du det?”

-”Ja, du vet en sån där liten människa….”

-”Liten?”

-”Ja, fast den är vuxen är den lika liten som ett barn…..”

-”Jaha. Dvärg?”

-”Ja, just det!”

Två tonårssöner, och en på god väg…..(att bli tonåring alltså…) och jag undrar….

Varför är det så roligt för killar att BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖLA, att LÅÅÅÅÅTA och VÄSNAS??? Är det för att dom ”nyss” fått en ny röst, och att den ska testas i höjd och längd och volym?? Eller VAD? Gör tjejer så här också?

Det är tyst i lägenheten….*harkel*….Tyst och tyst…Vi har två glada undulater som kvittrar och ”pratar” nästan heeela tiden, TV:n står alltid på och X antal datorer låter på olika sätt från olika hörn, och hundarna skäller när dom hör något utanför….Men förutom DET, så är det tyst….

Nåja. Jag börjar om: Det är TYP ”tyst” i lägenheten och som den husliga mamma jag är har jag lagat en fantastisk middag till Grabbarna Grus, och går runt och säger vänligt till alla: ”Maten är klar! Varsågod och kom och ät!”

Efter en stund…*harkel*…Olika lång stund beroende på VAR dom är i spelet/chatten osv…kommer dom drällande från olika håll….Nåja; lägenheten är bara 70 kvm, men ändå…..

…..och så börjar det:

-”ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!”

-”UÄUÄUÄUÄUÄUÄUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!”

-”OIOIOIOIOIOIOIOIOIOIOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!”

-”KLAPP!KLAPP!KLAPP!KLAPP!KLAPP! = *KLAPPAR HÄNDERNA HÅRT*

Det vanligaste är att jag skriker:

-”TYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYST!!!! JAG BLIR TOOOOOKIG!!!!”

….men häromdagen sa jag inget när dom drog igång… Jag hade bestämt mej för det, för att se vad som händer….

Jag tycker att jag stod ut rätt länge…..men det kanske bara var några minuter….Jag vet inte….för till slut skrek jag -”SLUUUUUUTAAAAAA!”

Grabbarna tittade på mej och sa förvånat:

-”Varför sa du inte till på en gång?”

Hjältegalan är underbar! Den sänder Goda Signaler ut i Hela Sverige. Det goda smittar och gör ögonen fulla av tårar över alla som har det jobbigt men jag man blir också rörd över vilka hjältar det faktiskt finns! Man blir sugen på att bli den som hoppade i sjön och räddade ett litet barn, eller den som hoppade in genom fönstret där röken vällde ut…

Godhet smittar och gör ringar i….. luften….som sprider sej runt om, i världen…Är du god mot någon, är den god mot sin nästa. Ler du mot mannen du möter, ler han mot nästa människa han träffar….

Man vill vara den som inte ”stelnar till” när det händer något. Man vill vara den som ”bara gör”…Och det är tur att det finns såna! Och dom ska och bör hyllas!

Det känns gott att göra gott! Det känns bra i hjärtat, och jag tror det växer, av kärlek….

 Jag tycker Hjältegalan är Galet Bra! Och jag älskar Mark Levengood!

(Bilden föreställer inte honom. Jag har googlat fram bilden med sökord: teenagerboy)

Han går upp…är trött…Säger väl inte så mycket….Äter sin frukost. Sen ska han fixa håret….Det vill sej inte. Håret lägger sej absolut inte som han vill! Han blir irriterad….sur….ARG! SLÅR i spegeln, kastar en tröja, SKRIKER rätt ut!

-”Vad är det?” frågar jag.

-”HÅRET!? Det är FETT fast jag tvättade det igår kväll!!!”

-”Får du inte till frisyren?”

-”NÄE! HÅRET ÄR FÖR TJOCKT!”

-”Det är fint med tjockt hår.”

-”Åååååååååååååååå!”

Han börjar om. Står och fixar och trixar med ett hårstrå dit och ett hårstrå hit. Jag försöker att hålla mej undan. Helst skulle jag vilja gå och gömma mej och komma fram när utbrottet är färdigt, för jag känner att det är mer kvar….

-”PANG!” Han slår handen i spegeln….och stampar in i badrummet och sätter sej på toalett-locket….

-”&%¤¤#”&&/%&%&/&/&% (= fjorton svärord!)!!!!

Sen börjar han gråta. Hejdlöst! Gråter stora tonårstårar…..

-”Jag HATAR skolan!!!”

Jag försöker reda ut om det är Skolan, Håret eller Andra Saker han är arg och ledsen över (som den familjeterapeut-mamma jag är)…..Han bara gråter….

Jag säger att jag ska ringa skolan och säga att han kommer senare och att det är okey…Att han inte skolkat…eller så får han vara hemma och vila idag….

-”Vad vill du själv? Behöver du vara hemma eller kan du gå lite senare?”

-”Uhuuuuhuuuuuu! Jag veeeet inte!!!”

Usch, vad det är jobbigt att vara tonåring och fylld av hormoner och känslor ibland…Fy bubblan!

”Pip pip!”

Kompisen har SMS:at. Mellan gaskar upp sej. Svarar kompisen. Nu  ska han gå i skolan idag. Klassen ska iväg och titta på julskyltningen.

Med rödgråtna ögon får han till slut till frisyren, och någon timme senare syns det inte att han gråtit, och han kan glad i hågen gå iväg med sina kompisar, som kommer och hämtar honom.

Jag meddelar högstadielärare att sonen haft en jobbig morgon, och inte skolkat, och dom förstår.

Det är inte lätt att vara 14 år vissa dagar….

Storing kommer in i köket där jag står och fejjar i lilla kjolen, lilla rutiga förklädet och pumpsen…röda kinder och med älsklingsmusiken på radion…Nej, förresten, jag bakar Lussebullar och gör ett pepparkakshus…Samtidigt! För jag är värsta Rödkindade Perfekthets-mamman!

*korsade fingrar bakom ryggen*

Nåja. När jag står där och….bakar…så säger Storing:

-”Förresten ska jag vara stjärngosse i morgon, så jag behöver sjärngossekläder och sån där strut att ha på huvudet.”

Han tittar ner på mej från sin höjd av 184 cm, och lägger sedan till:

-”Förrresten ska vi till stan imorgon så jag behöver förköpshäfte och pengar till lunch också”.

I min hjärna säger det: ”TILT”.

Jag finner mej dock snabbt, för det gör nämligen Perfekta Mammor:

-”Och huuuur ska jag få tag på en jättestor stjärngosseklänning NU? Jag vet inte var det finns såna och absolut inte i din storlek! Förköpshäfte får du köpa själv och pengar råkar jag ha i plånboken, så det var ju tur….  Men varför sa du inte det här för några dagar sen, så jag hade kunnat fixa sånt här i tid?”

Han ser lite ”träffad” ut, men drämmer sen till med:

-”Äsch, det är ju ingen ide, för du bara glömmer ju!”

Han tittar på mej under lugg (utan lugg)….

-”Jahaaaa! Så EGENTLIGEN är det mitt fel att jag får reda på det först idag, för jag hade ändå glömt?!?”

-”Ja, typ.”

Minsting startade tidigt igår morse med att klaga på ”ont häääär” och ”ont däääär” och jag kände irritationen växa i mej….Han har ALLTID ont någonstans och klagar över det….och blir så ömklig, så jag blir knottrig.

-”Mamma! Jag kan inte böja tån åt DET hållet!” klagande

-”Mamma! Jag har ONT i handen. Och jag tror jag har brutit fingret. Kolla!”

-”AJ! Jag har ont i magen!”

-”Aj aj  aj! Mitt huvud!”

Klag och gnäll och klag och gnäll…..

Jag gick en långpromenad med hundarna i det härliga vintervädret. När jag kom hem 1 timme senare låg han i sängen och var ledsen och ”mådde sååååå dåligt” och hade martyrmässigt/dramatiskt tagit mitt nattlinne och låg som en liten baby och ”gosade” med det.

-”Näe, nu får det vara nog! Kroppar KÄNNS! Du är väl hungrig eller något! Sluta känna efter så mycket!!! Jag orkar inte med gnället och ditt skådespel!!” fräste jag.

-”Den dag du verkligen ÄR sjuk kommer jag inte att tro dej!!” la jag till…..

En timme senare var han stekhet: 40*C. Han låg och frös och skakade med knallröda kinder….på natten kräktes han och sen svimmade han….

Dåligt samvete? Jag?

*harkel*

Inte då!

När man ropar gällande vargen för många gånger så blir det så….

Så nu är min lilla Dramaqueen sjuk på riktigt….och jag tror faktiskt han njuter mitt i eländet….

”BANG! BANG! BANG”, låter det och smäller i väggen. Hundarna börjar skälla.

-”SLUTA BANKA!” skriker jag.

”BANG! BANG! BANG!”

Jag går och hämtar pet-flaskan som han sitter och drämmer i väggen, och får en höra alla fula ord han kan, och som inte bör skrivas ner här, för då säger ”vän av ordning”:

-”Fåååår han verkligen säga så?! ATT du står ut!!! Miiiina barn har aldrig ens svurit!!”

Och jag kan garantera att dom är dom fulaste fula. ”Får” han säga så? Eeee….han säger dom hemma när han är ARG, och jag väljer mina strider. Nu gäller striden:” Banka inte i väggen och skrik när du blir arg på datorn!”

-”JÄVLA F*TT-DATOR!!!” skriker han

-”Men spela inte dator då, om det är så tråkigt!” ropar jag….

-”VAD SKA JAG GÖRA DÅ???” skriker han tillbaka

-”Spela TV-spel!” ropar jag

-”DET FUNKAR INTE!!!”

Va? Det funkade ju igår! Ja ja…..

-”JÄVLA F*TT-DATOR!!! Den bara laggar!!!! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!”

Hans ilska och negativa energi sprutlackerar hela lägenheten.

………………………………. 

Min lilla solstråle föddes för 14 år sen. Han var det ljuvligaste ljuvliga man kunde tänka sej. Han hade stora ljusblå ögon och ett leende som smälte glaciärer. Han var lugn och glad och alltid så tålmodig och snäll. När storebror ryckte saker ur hans händer, tog han det piano och tog någon ny sak som han strålade emot. Allt han gjorde tycktes han vara så glad över. Solen strålade i hans liv!  Jag vet att jag ibland tänkte: ”Så här snäll och tålmodig kan man inte vara ett helt liv….En vacker dag så……”

Tålamod? Ha! Strålar? Ha! Positiv? Ha! Glad? Ha!

”Den vackra dagen” är här! Med råge!