Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag vill vara ifred. Och skriva. Men jag kan inte. Barn, städa, hundpromenader, mat, tvätta….

Jag försöker skriva…VILL skriva…Det skriker i kroppen: SKRIIIIIIIV!

Men vardagen och Livet kommer emellan.

Skapar stress. För jag VILL INTE! Vill inte ta hand om sånt som jag MÅSTE ta hand om.

Jag vill vara ifred!

OM jag skulle fotografera mitt hem skulle ni förstå att jag måste städa. Det är inget jag kan prioritera bort…tyvärr…för har man redan  prioriterat bort det 43 gånger, så kan man inte göra det fler gånger. 43 är liksom maxgränsen…har jag hört….

Så idag måste jag städa, trots att det SKRIKER i skrivnerven…Det värker i den….Tjuuuuter! Som värsta biologiska klockan: Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Typ.

Stackars mej….

Usch för fest på fredagar! Det blir bara stressigt och jobbigt!

Jag vill ju åka hem med fredagsmyset i en kasse, och slänga mej framför soffan och ligga där som en padda och bara VAA…..och MYSA…..i LUGN och RO!

Men istället ska present inhandlas – samt fredagsgmyset (under stress)….Sen ska det stressas hem och göras iordning son inför kalas, och så åka iväg i iskall bil för att lämna honom på festen….och sen sitta på nålar och vänta på att hämta sonen på festen också….

Slapp fredag?

Näe!

Fy fan för fredagsfester!

Och det där  avslappnande glaset vin kan jag ju titta mej i himlen efter…….

Bilen har nu varit utan ETT lyse i……*räknar*….2,5 månad.

Av och till har jag försökt bråka med den där lyshuvan, för att lista ut hur man tar av den, för att stoppa i det nya glödlampan, som ligger i bilen och väntar på att bli använd….

Igår var det till: Jag stod böjd över lys-sidan och bökade med ”locket”, eller vad det är och tänkte att det nog ”egentligen är väldigt enkelt, men jag har bara inte kommit på Grejen, liksom….” då jag plötsligt ser en sladd som liksom hänger och slänger i det fria.

Sladdar med en ände brukar ha ett mål, liksom, så jag prövar att trycka in den emot mej, för jag antar att hålen måste vara där, och VIPS så sitter den fast på ”rätt ställe”, för den fastnar ju. Känner mej rätt nöjd som har ”lagat något” (vad det nu är/var)…. Men fortsätter sen att bråka med lyshuvan….

….och ger upp igen! Det är så KALLT att böka med en lyshuva i -10 grader!

Så startar jag bilen och kör….och upptäcker att det är något med lyset! Det är liksom….ljusare….eller nåt….Det är inte bara halva vägen som lyses upp längre, utan mer liksom….hela!

Jag har lagat lyset! Hurra för mej! Jag är världsabäst! Och den nya glödlampan ligger fortfarande I bilen och väntar….

Nu funkar lyset igen!

Det var SLADDEN som gjorde´t! Och jag. Förstås.

 Jag lagade bilen.

FÄLV!

Jag är hemma  hos en underbar rysk kvinna.  Hon är så fantastiskt härligt mysig så jag bara njuter av att vara i hennes närhet. Hon berättar saker om Ryssland som får mej att rysa, men också att le… Det är spännande att höra om hur det är i Andra Länder – speciellt när en person som vuxit upp där, berättar.

Så tar hon fram en stor burk. I den ligger ryskt godis.  Hon ler och säger att sånt här godis fick hon som barn, så när hon äter det dyker det upp Kära Minnen från barndomen.  Nu vill hon veta om jag tycker om ryskt godis, så hon ger mej en bit av varje sort.

”Mums! Mums! Mums! Mums!”

-”Ja, jag älskar ryskt godis!”  Meeeer!

När jag går stoppar hon en påse full med blandat ryskt godis. Hon vill att jag ska bjuda mina söner på ryskt godis. Hon vill veta om dom också tycker om det….

Men Grabbarna Grus är ju hos sin pappa!

Nu ligger godispåsen i skåpet här hemma och skriker:

-”KOM OCH ÄT OSS! VI ÄR JÄTTEGODA!!! KOM! KOM! KOM!”

Åååååååååå, vad ska jag göra? Jag vet att ”bara en…” blir ”bara en till….” och ”BARA en till…” och ”Hoppsan! Tog dom slut?!”

Och ååååååååååå vad jag hoppas att mina söner HATAR ryskt godis! Jag vill ha det för mej själv! Men jag måste vänta tills i morgon.

Ååååååååååååååååååå!

Alla dessa underbara människor! Som har levt mer eller mindre tuffa liv….och som är mer eller mindre kantstötta….av Livet och det som dom upplevt och varit med om….

Jag gillar dom!

Jag gillar dom härliga människorna! Som försöker om och om igen. Som faller, men reser sej upp igen och igen…. Som tycker och tänker härliga, och ibland tokiga, tankar….Som har funderingar och åsikter som ibland får en att rysa, men ibland får mej att skratta högt (tillsammans med dem).

Jag gillar dom verkligen!

Människorna.

………………………………………………….

”Allt kan man ta ifrån männniskan.

Utom en sak – den yttersta friheten

att välja förhållningssätt

till det som livet för med sig.”

(Viktor Frankl, som överlevde Auschwitz)

(Här är alla fyra! Bilden är tagen för några år sedan. Victor sitter längst upp till vänster…)

MIN son hade gjort HELA bilagan till Svenska Dagbladet igår! En ”spel-bilaga” kan jag gissa att det är. Och säkert är den superfin och jättebra gjord, för han är One of a Kind, min son!

Och snygg är han också!

Och snäll!

Och generös!

Och klok!

 Och duktig på att skriva!

Och Världens Bästa Storebror!

Sa jag att jag var stolt?  

Jag är såååååå fånig. Eller inte.

Fast jag hade magknip igår kväll, och i morse….

Men ändå!

Pelle berättade att Lasse var sjuk idag. Han är ALDRIG sjuk! Han hade haft ont i magen igår, sa dom, och idag är han hemma och MAGSJUK. Han kräks!

Och vad händer då med mej?

Klart som korvspad: Jag blir illamående. Och känner mej sjuk. Huvva vad jag blir dålig….

….och det blir jag ALLTID när jag hör att någon i min närhet blivit magsjuk….

ALLTID.

Som ett brev på posten. Eller ett mail i cyberworld.

Löjligt, men sant!

Och jag som ska åka till Stenis snart….

Uäck!

När jag tittar mej i spegeln ser jag vääääääligt blek ut…..eller är det inbillning? Hur ska jag veta?

PS. OM du vill ha en äcklig kräkbild kan jag rekommendera att googla på ordet ”vomit” (istället för kräkas…)DS

Nu gör jag så där som jag retar mej på att andra gör… jag kastar alltså sten i glashus så det smäller om det!

Ni trodde att det här var ett sexinlägg, men…..

Jag är så himla trött på att KNÖLA mej ut ur, och in i, bilen!

….och ni trodde att jag var trött på att knulla!? Lurade!

Nåja.

Min bil har aldrig någonsin Fungerat. Aldrig.

Kanske känner den att jag inte gillar den….att jag köpte den för att jag var trött på att gå….och för att jag inte hade mer pengar…men jag tyckte den var både ful och tråkig redan från början….Och eftersom den kände det på sej…så har den Protesterat, på sitt lilla sätt, HELA TIDEN!

Först genom att vägra låsa sej på förardörren: ”Nej, jag tänker inte låsa mej! Njet, nada, no!” Sen genom att bråka och trassla med ALLA lås….”Jag tänker inte öppna förardörren från insidan – bara från utsidan” eller ”Jag tänker inte öppna förardörren alls – någonsin: Du får gå in genom höger framdörr!” eller ”Jag tänker inte öppna några vettiga dörrar alls, så du får klättra in genom bakluckan!!”

Och så har den hållt på nu heeeela tiden! Jag vet ALDRIG från gång till gång hur jag kommer att ta mej in i bilen, eller ur den!

….så jag har ålat, krypit, klättrar, bökat och stökat i flera månader nu! Och framför allt knölat!

Pust!

….och då säger ”hansomaldrigvaritutanpengar”: ”Varför lagar du den inte?” Då svarar jagsominteharpengar: ”Jag har inga pengar till det – jag har bara pengar till det Nödvändigaste (= mat, och ibland bensin också….).

Ett minne:

Jag är och ute, på ett för mej nytt ställe, och dansar: Värsta discot! Hög musik och massor av människor och DUNKA DUNKA!

Jag har min snygga, stickade, åtsittande, svarta klänning med stora röda blommor på (som jag är så SNYGG i!) och ett par korta kängor till. Snygga ben, förstås (var ju dansare dåförtiden….)!

Jag dansar och har kul, då det plötsligt hugger till i ena vaden! Det gör så ONT! Samtidigt som jag böjer mej och griper tag i vaden ser jag en kille, som precis BITIT mej i vaden! Han skrattar och dansar iväg. Jag är chockad. Det gör ONT!

Jag skriker i örat på killen jag dansar med att jag just blivit biten i vaden och måste sätta mej. Han skriker:

-”VA?!?”

Jag upprepar och han skriker ”VA?!?” igen. Jag haltar iväg och sätter mej. Min kompis sitter där. Jag skriker i hennes öra:

-”Jag blev just biten i vaden!!!”

-”??? VA?!?!”

-”JAG BLEV JUST BITEN I VADEN!!!”

-”???? VA?!?”

Jag vet fortfarande inte varför han bet mej, och jag vet inte vem han var. Han kom aldrig fram senare och förklarade sej, utan han BARA bet mej i vaden!

Dagen därpå hade jag det värsta blåmärke jag sett, över hela vaden:  Han bet HÅRT!

Förklaring? Ingen.

Han kände kanske som jag gjorde när jag tittade på Stenis rumpa häromdagen….men skillnaden på honom och mej var att han gjorde slag i saken…typ.

Vi ska handla. På Willys. Han har Listan och går framför mej….och mina tankar och känslor far iväg…Han går så gulligt! Lufsar så charmigt….och rumpan! Åååå! Den är så fin, så jag får lust att NYPA i den! Bita i den! Jag vill bita i hans rumpa. På Willys. Men det gör jag inte. För så kan man ju inte göra. När man är vuxen. Och sansad.

*suck*