Författararkiv: Erica Leijonhufvud

När exets farfar försvann i förrgår, väcktes tankarna kring min egen mamma, och kring mej själv också faktiskt…men framförallt kring mamma, förstås, för hon är ju nästintill jämngammal med exets föräldrar.

Min mamma har aldrig visat några tecken på senilitet, medan hon har haft allehanda ”småkrämpor” fysiskt, som varit jobbiga för henne. Men inte något ”värre” s a s…

Hon går sina långa promenader varje dag, och cyklar några kilometer varje dag, när det inte är is och snö. Att hindra henne från promenaderna vore nästan att ”ta död” på henne….

När hon sist hade feber och var snorig sa jag till henne i telefonen:

-”Men då avstår du väl från promenaden idag?”

 Då svarade hon: -”Men, den är redan avklarad!”

Hon fick en mobil av oss döttrar för flera flera år sedan, att ha med sej när hon går ut på sina promenader, ”utifallatt”….men ”den ringde aldrig”….och sen glömde hon hur den fungerade och la undan den…

Så fick hon en ny mobil för ett par år sedan, av min äldsta son, men den var ”för komplicerad” så den har hon heller aldrig med sej….

När exets mamma och pappa nu snurrat till det riktigt för sej, och dom bor i Kalmar och exet i Stockholm….så börjar jag tänka på MIN mamma och på mej själv….och har funderingar kring om jag ska flytta….närmare, för att inte säga nästintill….

Stenis bor i samma stad som min mamma…så det vore ju att ”göra två flugor på smällen”….ha ha ha…*harkel*… Jag skulle kunna titta till mamma lite då och då och hjälpa till när det behövs, och så skulle Stenis och mitt liv förenklas något…troligen…

….fast det är rätt bra som det är också….faktiskt…

….iallafall när jag är hos honom…som nu! 🙂 ……

Jag funderar vidare…ibland hjälper Ödet eller Slumpen till…vi får se….

Det är ju inte bara JAG som måste förändra mitt liv i så fall, utan också mina barns liv ställs på ände, och ”möbleras om”….så kanske jag måste tänka ”två varv extra”….fast bara kanske….för….

……”TÄNKER MAN FÖR MYCKET PÅ NÄSTA STEG BLIR MAN LÄTT STÅENDE PÅ ETT BEN”….

…och då tappar man ju balansen!

Juh!

Jag ringde Grabbarna Grus´ pappa igår för att meddela vad jag köpt/inte köpt till Mellan i födelsedagspresent. Då berättade han att det var ”lite rörigt” med hans föräldrar. Så berättade han vidare att båda föräldrarna blivit mer och mer vimsiga dom sista åren. Hans mamma vet att hon är senil, men hans pappa har inte riktigt förstått hur det är med honom. Han har ju fått hjälpa sin fru dom senaste åren: ”Jag kan väl inte vara förvirrad också!?” Typ.

Båda är helt klara i huvudet av och till, men så snurrar det till inom vissa områden, eller vid vissa tillfällen, och så blir det heltokigt.

Båda är f d chefer och ”fiiiiina människor” utåt, och tycker det är mycket jobbigt att livet ”krackelerar” på detta sätt.

Förstås.

Det måste vara hemskt att VETA att man snurrar till det fullkomligt av och till, och att man själv inte kan styra det.

Usch!

Nåja.

Igår morse hade min EX svärfar gått ut på morgonen för att ”fixa el-räkningen” (eftersom elen varit avstängd i 3 veckor…hur dom nu klarat det i denna kyla…två äldre människor….) och hade sedan inte kommit tillbaka. Ingen visste var han var och han hade inte hört av sej.

Jag tänkte på det mycket efteråt…Det här med att bli gammal, att förlora sina funktioner, att bli förvirrad….att inte klara av Livet plötsligt….

….och jag tänkte vidare…USCH! Och jag kände att om jag börjar bli förvirrad (på DET sättet!) för jag är redan rätt ”förvirrad”…..så tror jag att jag skulle ta mitt eget liv. Faktiskt.

För varför ska man leva när det inte fungerar, och man liksom har allt ”bakom sej”? Man har ”levt färdigt” – gjort sitt.

Jag tog en diskussion med Minsting om det här och hur det skulle vara osv…..Han sa att ”man kan ju inte göra självmord om man har BARN!!”

Och det höll jag med om……..”…..men om barnen är vuxna och har egna barn och alla klarar sej bra?” tyckte jag……”….och om man inte är rädd för döden och tycker att man inte har något att leva för….och bara är till besvär….varför ska man leva då?”….

Han tyckte INTE att det var okey att man tog livet av sej i vilket fall som helst. Och jag poängterade att jag inte hade såna tankar om mej själv…

… men jag skulle inte bli förvånad om det är just det som hans farfar gjort….

Bara Minsting hemma i nästan en vecka. Han njuuuuuter i fulla drag! Jag får höra ALLA hans tankar och åsikter utan att det finns storebröder som avbryter och tycker att han är ”barnslig” eller ”dum-i-huvet”…..

Minsting äääälskar att prata, fundera högt, fråga, berätta. Minsting är supersocial! Han älskar människor och att umgås.

Vi åker till Täby Centrum, för vi ska handla presenter till Mellan, som fyller 15 år i morgon.

Minsting pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar  pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar pratar…………..

Här är några av Minstings funderingar:

-”Mamma, det är mycket roligare att prata med dej än med pappa, för du LYSSNAR verkligen! Du ställer frågor och säger vad du tycker och tänker och det är så kul. Pappa säger bara ”mmmmmmm” och sen ser man att han inte lyssnar….och då säger jag ”pappa! pappa! pappa!” och då blir han sur för att jag tjatar!”

-”Det är ju synd….Han kommer nog att ångra att han inte lyssnade när ni blir äldre….tror jag”, säger jag.

…………………………………………………………………………………………….

-”Mamma, vad tänker du på när du hör den här musiken:    *nynnar*?”

-”Eeee, jag tänker faktiskt på filmen ””Trollkarlens lärling där Musse Pigg är lärlingen”….Varför undrar du?”

-”På SO:n idag fick vi lyssna på den och så frågade läraren vad vi tänkte på och då sa jag att jag tänkte på ”Percy Jackson”.

-”Percy Jackson? Vem är det?”

-”Du vet den där filmen där…….”  Han babblar på…..

……………………………………………………………….

-”Mamma, du är världens bästa mamma! Jag älskar dej!”

-”Vad härligt att du tycker det! Jag älskar dej också. Jättemycket!”

……………………………………………………………….

-”Mamma, pappa säger att du var smal när ni träffades – var du det?”

-”Ja, det var jag. Är jag tjock nu då, eller?”

-”Näe….men inte smal heller direkt….Du är….gosig (!) nu…..”

………………………………………………………………..

-”Du vet den där hunden….Milko! eller vad han hette….den där med choklad……?”

-”En hund med choklad?….menar du Pucko?”

-”Nej, inte han….den där bruna, gamla….du vet….godis…choklad….MARABOU!”

-”Jahaaaaa….Marabou! Han! Ja?”

-”Han var så fin….fast gammal….och så vinglade han när han gick…..”

-”Ja, för han hade så ont i höfterna och var så gammal….”

-”Dog han?”

-”Ja, han dog…..han var 16 år gammal….Det är gammalt för en labrador….”

-”Vad synd….att han dog….för han var så fin….”

-”Ja, det var synd….”

…………………………………………………………………………

-”Tror du att Mellan skulle gilla den här tröjan?” frågar jag.

Minsting tittar noga…..

-”Nej, han skulle nog säga att den är…bögig….för dom där rutiga sakerna…..”

-”Du  menar ränderna?”

-”Ja. Han skulle säga att dom var bögiga.”

Jag förstår precis vad han menar, och ser Mellan framför mej konstatera: ”Bögigt!” Jag hänger tillbaka tröjan.

……………………………………………………………………………………..

-”Mamma, Sebbes hund fick cancer…..”

-”Jaha?”

-”Sen dog den….”

-”Vad sorgligt….”

-”Fast sen skaffade dom ingen ny hund, utan nu har dom en katt!”

-”Ja, dom kanske tyckte det var för mycket jobb med en hund…dom kanske inte har tid….”

-”Meh! Dom klappar ju aldrig katten!”

-”Hur vet du det?”

-”För jag har aldrig sett Sebbe klappa den….”

-”Jamen, brukar du klappa Flisa när Sebbe är hos dej?”

*Minsting tänker*

-”Näe…..”

-”Då kanske han tror att du aldrig klappar Flisa…..”

-”Fast det gör jag ju!”

-”Jamen, inte när Sebbe är här, och han klappar inte sin katt när du är hos honom….Det betyder ju inte att han aldrig klappar katten…”

-”Näe, det förstås………Fast jag tror inte Sebbe klappar katten då heller….”

-”Varför tror du inte det?”

-”För han är så…..oklappig!”

-”Katten?”

-”Näe, Sebbe.”

………………………………………………………………………….

Ibland sitter dom nästan som två figurer, på varsin axel, och viskar i mina öron om det som jag Borde göra…Svart tycker att jag ska vara olydig eller olaglig…Vitt tycker att jag ska vara lydig och laglig. 

En del människor  tycks bara LANDA i att vara Rätt. Att vara Laglydig. Att inte bryta mot Sanningen/Lagen/Livet – att alltid vara vit och ”trogen”. Det är så Självklart för dom.

Andra har en ständig kamp mellan det Goda och det Onda inom sej: ”Ska jag? Ska jag inte?”

Och ytterligare ett gäng har valt den svarta sidan. Ständigt den svarta…onda, olydiga…

Frågor:

Att åka med en oskattad bil – Rätt eller Fel?

Att ”låna” arbetsplatsens bil i det privata, fast man inte får – Rätt eller Fel?

Att leva på kredit – Rätt eller Fel?

Att planera i smyg Vissa Saker – Rätt eller Fel?

Att leeee åt den man är arg på – Rätt eller Fel?

Att skratta fast man är ledsen – Rätt eller Fel?

Att banta fast man är smal – Rätt eller Fel?

Att vara hemma från jobbet och säga att man är sjuk, fast man är frisk – Rätt eller Fel?

Att säga att man trivs, fast man vantrivs – Rätt eller Fel?

Att ta lite smågodis i godisaffären och äta direkt, när man ändå plockar i påsen – Rätt eller Fel?

Att dricka upp läsken i affären, för man ska ändå betala den sen – Rätt eller Fel?

Än sån länge har han supergod självkänsla, TROTS att han har två äldre bröder som gör sitt bästa för att ”trycka dit honom” av och till….

Han ”tål” rätt mycket, Minsting, och sopar av sej retet från storebröderna som någon som fått ett hårstrå extra på axeln: ”Borst borst”.

Kritik rinner av honom som vatten på en gås – íallafall när storebröderna kör sina haranger:

-”Åååå, vad du är BARNSLIG! ÅÅåååååå, sådär var INTE jag när jag var i DIN ålder – jag var MYCKET mognare! Tjockis! Fetis!” (näe, så ”får” dom inte säga och jag stoppar det och pratar allvar med dom av och till…men det kommer ändå…)…..”Du borde träna! Men huuuuur ser du ut?!? Ååååå, vad du är töntig! Ska HAN följa med?? Åååå, vad piiinsamt!” osv

Det är inte lätt att ha två tonårs-storebröder. Men just han klarar det galant! Parerar det snyggt, och ”stänger av öronen”, vilket leder till att bröderna suckar:

-”Ärú döv, eller?! Du hör ju ingenting! Har´u vax i öronen, eller?! Er`u hörselskadad?!”

Men det hör han inte heller….

Den här veckan är Storing hos sin pappa och Mellan hos sin storebror. Minsting är ensam hos mej, och han njuuuuuter:

-”Är du lycklig nu när du bara har MEJ?!” suckar han lyckligt när vi sitter framför TV:n.

-”Jaaa!” säger jag

-”Och så behöver du inte slösa så mycket pengar heller”, konstaterar han sedan.

Innan han går till skolan tittar han sej i hallspegeln, gör en ”snygg min” och gör ”tummen upp” till sej själv:

-”Tjena Snygging!” säger han till sin spegelbild, och blinkar.

Så borde jag också göra varje morgon innan jag går till jobbet…..

Han har verkligen en härlig självkänsla. Jag önskar och hoppas att det inte går över när han snart kliver in i förpubertet och puberteten…..Det är ju så lätt att bli självkritisk i den åldern….OCH kritisk mot andra….

–

Minnen minnen….är inte alltid Goda Minnen…..

Svärmödrar

Jag har haft två svärmödrar. Min första svärmor var alkoholiserad. Hon ”älskade” mej jättemycket när hon var full, för då ringde hon och ältade om serviser vi skulle få ärva och allehanda andra ”obegripliga” saker, timme ut och timme in…Näe, det var ingen ”höjdarsvärmor”. Då och då försökte hon ta sitt liv, men lyckades aldrig….Till slut var jag lika less på henne som hennes son/min make, var.

Min andra svärmor hade hela sin familj i ett JÄRNGREPP. Hennes tankar och åsikter styrde allt och alla. Fast det förstod jag inte från början. Då såg jag bara en lite ”rultig” men tjuuusig kvinna, som looooog så att ögonen gnistrade, och så sa hon bara sååååå trevliga saker om allt och alla….Allt var såååå fiiiint och bra.

Sen förstod jag, på dom telefonsamtal som utspelades mellan min älskade och hans mamma, att hennes sätt var otroligt manipulativt, och allt annat än älskvärt.

Den som inte tänkte och tyckte som min svärmor, sattes ut i ”kylan” och stannade där. Jag hamnade där rätt snabbt, för dum som jag var, var jag ärlig när vi diskuterade olika saker, och vågade tycka tvärtom mot vad min svärmor tyckte . Visserligen kände jag den ”kalla havsvinden” svepa över mej, när jag tyckte till, och jag anade ”de oroliga blickarna” som sändes kors och tvärs över bordet där vi satt, men jag ”öste på” ändå.

Och hamnade Utanför Gemenskapen. Evigt Förpassad till Dom Andra. ”Dom som inte Duger”.

Vad jag än tyckte, så tyckte svärmor Tvärtom. Om jag höll med svärmor i något, så ändrade hon sej. Jag skulle Alltid vara Utanför. Gjorde jag något så var det  fel, men gjorde jag ingenting – av oro för att göra fel –  så gjorde jag också fel. Allt jag gjorde och sa och tänkte, var helt enkelt FEL.

När min man inte höll med sin mamma, så var det jag som ”gjort honom sådan”…för ”sån var du inte innan du träffade Henne!” (sa hon till sin son….). Han stod hela tiden på min sida och stod alltid upp för mej, och det kändes bra, men det kändes inte bra med alla ”elaka blickar” och den ”negativa energi” som hon lät sända ut gentemot mej jämt.

Till slut orkade jag knappt träffa dom. Min svärfar tyckte nog inte som sin fru alla gånger, men hade (troligen) för länge sedan givit upp, och tog sej en whisky, eller två, istället…. Det fanns bara EN sanning, och den stod svärmor för.

En utav de bästa sakerna med att skilja sej, var att jag ”blev av med” min svärmor.

Jag har stark integritet. Har alltid haft.

Mina söner har allihop stark integritet. Speciellt Äldste sonen. Han har också en Aura omkring sej som både gör att människor inte kommer för nära…OCH som gör att han bara behöver säga ett lugnt ”NEJ” för att människor ska stoppas – så var det redan på dagis. Någon slags utstrålning av….integritet. Eller nåt.

När jag var liten förstod jag inte att jag hade det. Men jag märkte att när killar tex jagade mej och jag stannade och sa ”NEJ!” så lydde dom.

När mina vänner skrek ”nej! nej! nej!” och skakade på huvudet så lyssnade inte killarna, utan fortsatte bara jaga/knuffas/mulas eller vad det var.

Alla mina ”NEJ!” har blivit åtlydda.

Det var t o m så att jag ibland blev irriterad på att jag alltid blev tagen på Allvar. Jag ville också ha lite ”dramatik” och kunna säga:

 -”Nej, nu GÅR JAG och kommer ALDRIG tillbaka!!!” och så skulle killen springa efter och ropa

-”Nej! Nej! Nej!!! Kom tillbaka!”

Men icke!

Dom gånger jag sagt ”NEJ!” har ”folk” lytt mej. Och OM jag sagt -”Nu går jag och kommer aldrig tillbaka!” så har folk trott på det. Och INTE sprungit efter. Och blivit förvånade om jag kommit tillbaka: -”Men du SA ju att…..?!”

Eller OM jag sagt att ”det är slut!” så har reaktionen blivit ”Jaha…” och kanske sorg eller så….men inte försök till övertalning eller annat, som innebär att man inte trott på mina ord.

Folk TROR på mina ord. Det är ju skönt. Men ibland skulle jag ha velat kunna säga: ”Men det var ju bara något jag SAAAA för att jag var så ARG!”

Å andra sidan har jag nästan aldrig sagt elaka saker i ilska….utan nästan alltid hållit mej till det som det gäller….vilket gjort att ”folk” för det mesta inte kränkt mej heller….Ingen har sagt att jag är ”en jävla idiot” eller ”gå och häng dej!” osv….

Jaaa, jooo mina barn kan ju ha sagt lite korkade saker, men dom ”räknas inte” i det här sammanhanget….och jag blir inte så kränkt om någon son ”råkar” säga ”fitt-neger”….*fniss*….för att få mej att reagera….för det är för dumt för att jag ska ”gå igång” på det…..

Hur är det för dej? Lyssnar folk på dej? Tar man dej på allvar?

Jag blir alldeles varm i hela mej när jag läser det stöd ni ger mej när det ”kniper”! Jag finner inte ord för det!

Jag blir alldeles varm i hela mej av glädje! Och några tacksamma, och rörda, tårar sitter i ögonvrårna…

Det är fantastiskt att man kan få så fint och härligt stöd ifrån ”främlingar” här!

TUSEN TACK!

Ni får en internet-ros av mej allihop, utan taggar! För rosor är vackra (tycker jag)

 men taggarna sticks, så dom tar jag bort!

VARMA KRAMAR får ni också!

 ………………………………………………………………………………

Ett speciellt tack till:

– Trollan, för dina glada tillrop

– Sarahmara, för dina alltid så varma ord

– Bokmalen, för ditt stöd

– Inger, för att du finns där och visar det

– Agnetha, för att du visar att jag inte är ensam

– Jochanan, för dina varma ord och ditt stöd

– Aylala, för ditt glada påhejande

– MadamX, för dina tankar

– Islin, för jag vet att du finns där! 🙂

Ni äger!

Som ni ”alla” vet, så är jag ingen hejjare på ekonomi.

Jag kan mycket  här i livet, och är inte helt ”dum”….Faktiskt supersmart när det kommer till relationer och människor osv…men när det gäller ekonomi och matte och sånt….så undrar jag om jag inte har någon lätt ”diagnos” eller ”störning”…för jag får det verkligen inte att gå ihop…Varken i skallen eller i Verkligheten!

Nåja.

Som det kört ihop sej NU, har det aldrig kört ihop sej. Det är/har varit , Verkligen illa ställt ekonominskt!

Min snälla mamma har nu kommit till undsättning. Hon ska rädda mej från att bli ”gatubarn”…Eller kanske ”gatuvuxen”….

Jag får ett förskottsarv, som jag kan betala alla räkningar med, och starta från ”ruta 1” igen.

Jag har också gått till kommunens rådgivare och börjat få hjälp att sortera och lära mej ”hur man gör”.

Bättre SENT än aldrig!

MEN, idag, i telefonen, var nog mamma lite sur….för hon sa ingenting om ”förskottsarv” – däremot pratade hon på om att alla hennes pengar var slut och att hon nu inte längre kunde åka på semester och att hon var tvungen att ta ett lån för att hjälpa mej….Dessutom ”har du drivit mej i konkurs”…la hon till.

Oj oj oj oj!

Vad skulle jag svara? Nada. Njet. Inget. Eller typ: ”Oj!”

Jag drar alltså med mej mamma i ”träsket” och det känns ju inte alls bra!

Men sen ringde hon igen, och då var hon gladare. Hon hade varit på banken och pratat med sin ”bankman”, och hon behövde inte låna några pengar. Det gick att ordna ändå, och det skulle vara ett förskottsarv. Så då kunde jag också pusta ut.

Det är ju ingen höjdare att dra ner sin egen lilla mamma i ”träsket”…

Vi åkte till Täby Centrum igår, Storing och jag. Han skulle inhandla ”lite kläder” och jag var nog mest med som chaufför.

Jag tyckte att hundarna haft en rätt tråkig vecka, så jag tänkte att dom skulle få följa med (för dom älskar att åka bil) och sitta i bilen och titta lite när vi handlade, och så kunde dom få en snabbis-prommis både till bilen och sen hem…tänkte jag…

När Storing handlat sina två tröjar gick vi tillbaka till bilen….och blev helt….chockade!

Jag öppnade bildörren fram och där låg en STOR kräkhög på sätet. Samma sak på sätet bredvid: Stor kräkhög. Det var ”klet och gegg” nästan överallt och det hade t o m stänkt upp på ryggarna på bilstolarna och på fönstren, där det var brunt stänk. På sätet bak var det brun ”gegga” och kräk – blandat.

Det stank så att jag höll på att kräkas!

Givetvis hade jag inget papper, utan fick torka så gott jag kunde med gamla kvitton. Sen hittade jag ett par handdukar i bilen, där jag använde den ena till att torka med och den andra la vi över ”snuskfläckarna” så att Storing kunde sitta på framsätet.

Vi körde med rutorna nedvevade hela vägen hem. Kallt, men andningsbart.

Flisa hade något brunt i pälsen. På Milton såg man inget, för han är ju svart….

Väl hemma stoppade jag båda hundarna i badkaret. Där insåg jag att Flisa var den som hade kräkts…och Milton var den som hade ”diarreát”. Sen hade dom skickligt smetat in både varandra och bilen med detta.

FY FAAN!

Nu funderar jag på att skrota bilen….