Jag tog ett steg framåt, och sen ett till….och så ytterligare ett….men blev sen stående på ETT ben….så för att inte tappa balansen, var jag tvungen att sätta ner andra foten igen..
….bakom….
…för framåt var inte framkomligt….
…så nu går jag bakåt…
Vart jag är på väg vet jag inte, för jag ser inget….
Med blicken riktad framåt, går jag bakåt….
…..om du har storlek 38 och gillar curlingkängor…
Du kan nog t o m gå i dom om du INTE gillar curlingkängor…
Ha ha ha!
Jag slant!
Halkade liksom.
”……än slant hon hit, och än slant hon dit och än slant hon ner i DIKET!”
Faktiskt.
Så jag borde tacka Stenis, istället för att bli arg och sur på honom.
Faktiskt.
För han tuffar på som tåget, på spåret, rätt framåt…..”tuff tuff tuff….”….
….. medan jag tar sidspår här och sidspår där och t o m hoppar av spåret ibland och springer både före och åt sidorna och lite hit och dit….
….och ibland vill jag inte leva i Verkligheten…..utan mer i….. Overkligheten….
….och jag gillar inte att bli stoppad, men jag behöver bli stoppad ibland….sådär lite försiktigt och smeksamt, kanske…med ett litet: ”…..jag vet inte……”
….för om man säger ”STOPP och BELÄGG!” och håller upp Stora Stoppskylten, så är risken att jag tar den och slänger åt helvete, och springer allt vad jag orkar åt just det hållet jag blev stoppad åt, ba´fatt…..
…..”jag KAN FÄLV!”
Han ringde.
Jag sa: -”Jag är ledsen”.
Han sa: -”Förlåt.”
Jag sa: -”Kanske…”.
Han sa: -”Det kom så plötsligt.”
Jag tänkte: Jag ÄR plötslig.
Men hur är man ”Inte-Plötslig?”
Jag är lite Plötsligt av mej. Dom som KÄNNER mej vet det.
Mina systrar, min svåger och min mamma vet det bäst. Och dom har ”stått ut” med mej/det hela mitt liv….Men så är dom ju lite mer ”utanför” också….och lever inte I min Plötslighet.
Mina flyttar har ofta varit lite spontana och plötsliga. Jag är inte mycket för att planera…. Jag lever mycket på Känsla…..
Känslan säger att ”nu räcker det!” eller ”nu vill jag vidare” eller ”Nu är det dags!”…..eller ”En hund skulle vara mysigt!” eller ”jag tror vi behöver en undulat!” ……
Jag tror det började väldigt tidigt – att vilja gå En Egen Väg.
Att inte fråga andra. Att bara gå. Ensam. Ensam är inte alltid stark, men Ensam blir heller inte Stoppad.
Det eviga: ”Så kan man inte göra/ Så får man inte göra/ ….men först måste man…./” och alla stopp och hinder är jag allergisk emot.
Jag la Tidigt av att Fråga Andra, be om råd, ta med mej andra…..för det blev bara segt och jobbigt.
Jag började på alla sporter SJÄLV. Jag började dansa SJÄLV. Fast i en grupp, givetvis, men jag var aldrig den som sa: ”Ska VI börja med xxxxxx Tillsammans?!” för jag ville göra NU och SJÄLV…..Gå min egen väg!
Jag hatar hinder.Jag hatar ”stopp”. Jag hatar ”så kan man inte göra”.
Man kan göra ALLT. Iallafall försöka.
Och den som försöker stoppa mej, går jag omvägar omkring….
”Jag kan FÄLV!” sa jag när jag började prata.
Och därför kanske jag förblir ensam.
Och därför har jag kanske mej själv att skylla.
Nu.
Och då.
Och för evigt.
Amen.
…..när det enda lilla enkla man vill är att bli älskad?
Fullt ut.
Från topp till tå.
Helt.
Varför är det så lätt för mej att älska andra, när det tycks vara så svårt att älska mej?
Det sitter gråt bakom ögonen, i halsen, i bröstet….fyller hela huvudet och skapar värk….men det är som om jag inte hittar ”gråt-knappen”…..
….det är som om gråten har fastnat…..i bröstet
Kanske orkar jag bara inte mer….inte längre….inte fler gånger…
Orkar inte vara jag.
Orkar inte vara feg.
Orkar inte vara stark…..eller för för stark….
Stänger alla dörrar.
Låser alla fönster.
Stänger av. Stänger ner. Slutar känna.
Känner bara en frustrerande pulserande smärta i bröstet….och en stor sorg någonstans därinne…en sorg som vill ut… men som fastnat….
En sorg utan ord
Jag är utan ord.
Jag är ensam.
Alltid ensam.
Vad kom först: Hönan eller ägget?
Jag har alltid först velat flytta av en Anledning – typ den skola jag ska gå i ligger där, eller jag VILL bo där, för det är så fint, eller ”husen är billigare där” osv.
En del får ett bättre jobb och flyttar till Nya Staden pga jobbet…
Jag har först velat till Staden och SEN fixat jobbet där. Troligen haft tur, eller bara halkat på en massa bananskal…
NU funderade jag alltså på att flytta till Mammas Stad (där jag för övrigt är uppvuxen) och ”HOPPSAN!” så bodde visst Stenis där också. Vilken lycklig slump, liksom?!
Så då var det det där med ”VAR ska jag bo?” och så tittade jag på en lägenhet idag, men den var lite för trång….
Men så tänkte jag, sådär lite småklokt och genomtänkt och planerande (som man bör vara/göra…):”Jag måste ju ha ett jobb också!”….så då gick jag ut på nätet och kollade på Stadens hemsida och klickade mej fram till Socialtjänsten….eftersom jag jobbar inom Socialtjänsten nu, och trivs!
Döm om min FÖRVÅNING när dom precis har ”omorganiserat” och behöver ”ett antal nya socialsekreterare” inom Barn- och familj…. (där jag nu jobbar, visserligen som behandlare, men vaddå?! Man kan väl inte få ALLT serverat på silverfat….)….
Är det inte konstigt?! Slumpen? Ödet??
Så nyss slängde jag iväg en jobb-ansökan, och nu är det bara att vänta….
Men Stenis är DUM…..för när jag frågade:
-”Vad tänker du?” (om att jag funderar på att flytta dit)
så svarade han: – ”Jag vet inte….”.
”Öööööööööööö!” !!!! ( = *tutar i en tuta med högt ljud* )
Fel svar!!!
Jag trodde han skulle hoppa högt av lycka och glädje…..
*suckar besviket*
Släng dej i väggen, Stenis!
(ja, jag skämtar lite om det, men egentligen är jag LEDSEN)
Jag hade tänkt sälja min bostadsrätt och skaffa en hyresrätt, för jag behöver pengarna och tycker inte längre om att ha lån på detta sätt…
Vill dessutom inte ”fixa allt själv” som man måste när man äger själv….
Så jag ställde mej i bostadskö där jag bor….och jag visste också då att dom hyresrätter som finns är mest i ett ”dåligt område”, men jag tänkte att jag ”får stå ut” tills…..det blir bättre liksom….
….men så tänkte jag ”slänga ut” en ansökan om bostad till mammas/Stenis stad också – som en chansning…ba´fatt se om det gick, liksom….och för att mamma kanske ”behöver mej”….och lite så….Gott och blandat, liksom….
Jag såg en läcker lägenhet mitt i staden på blocket, och bostadshusets ägarinna ville att man skulle skriva ett personligt brev som ansökan, så jag gjorde det….och tänkte att jag ”nog inte har någon chans” eftersom jag precis haft med Kronofogden att göra, bor inte i staden osv, men jag berättade hur jag tänkte och planerade osv.
Idag ringde hon.
I morgon ska jag titta på lägenheten!
Shit bah!
Det tänkte jag ALDRIG på när jag var ung. Då var jag bara UNG OCH KÄR när jag var kär:
Nema problema. Leva för dagen. Carpe Diem så det stänkte om det. Kärleken var allt!
Men sen blev jag äldre…och under den tiden levde jag i livet…märkte att det ”inte är så enkelt”….Kanske inte alltid helt svårt heller – bara ibland – men mycket MER än jag någonsin trott….
….. det är väl TUR att man inte VET OM alla svårigheter som KAN kanta ens väg i livet, för då skulle man kanske lägga sej ner och dö från början…liksom….
Nåja.
När man blir kär är det ju i EN PERSON man blir kär. Men det räcker inte med det, för det är faktiskt en hel släkt man får på köpet….
….så människor i Andra Länder är rätt kloka egentligen…att dom utser en fru/man åt sina barn…och då funderar dom igenom noga att det är en Bra SLÄKT….fast kanske mest ekonomiskt då….vet inte….
Men man gifter faktiskt in sej i en släkt. Man påverkas av sin mans/frus föräldrar, syskon och diverse allehanda andra människor, och löst folk, som också hör till….och det gäller att dom är ”bra”, och att man trivs ihop….
…för om man INTE trivs med sin partners släkt, och vänner, är det bökigt och stökigt och svårt….
—————————————————————————————-
Idag har jag träffat Stenis släkt. Me like! Tummen upp! Det känns bra.
Varma goa människor med mycket humor – precis som Stenis själv.
Jag ”tar” dom!
Allihop.
