Viss kärlek gör mej stark .

Annan kärlek gör mej svag.

”Viss kärlek” är Kärleken till Sönerna, hundarna…..

Jag älskar också naturen, jobbet (jag älskar mitt jobb – det jag gör!), djur, barn, viss musik, att dansa, att skriva (!!!)…..

Av dessa får jag Kraft, Livslust och blir Glad (eller ibland ledsen…förstås…men oftast inte svag…)…

Men av Annan Kärlek blir jag liten och svag och rädd…

Den kärlek som jag kan få av en man…..

…..när jag inte blir Bekräftad, Sedd eller känner mej Viktig….

När känslan blir att jag är ”något som katten släpat in”….Oviktig, osedd, lågprioriterad….då krymper jag…och blir ett litet Ynk…

Jag borde bli en Stor Hemul (jag läste nu att Hemulen är snäll….och tyst….) stor KOMET (också i Mumintrollen) som gapar och stojar och skriker:

”SE MEJ! HÖR MEJ, BRY DEJ ELLER DRA ÅT HELVETE!!” …

…. men det gör jag inte….

Jag krymper (som Teskedsgumman), ”håller med” inuti….och känslan blir: ”Näe, jag är nog inte värd mer….jag borde kanske försvinna….långt in i något hål i skogen….under en sten kanske (?)….”

….och så hatar jag mej själv lite grann….

…av rädsla att inte vara älskad….av rädsla att inte räcka till….av rädsla att inte duga….av rädsla!

Och det är FEL FEL FEL FEL FEL!

VEEEEEEEEEEET!

Jag borde ”tacka nej” så fort jag märker att jag inte är älskad ”på riktigt”.

Jag borde skrika rätt ut när jag inte blir sedd.

Jag borde TACKA NEJ till kärlek som inte gör mej stark.

För kärlek som gör mej stark FINNS.

Borde finnas.

Kanske är jag rädd att den inte finns – för mej.

….men den rädslan ska jag gräva ner i en grop i skogen, för den gör ingen nytta.

Känslomässiga rädslor gör egentligen ingen nytta alls…. men säg det till Känslan!

Den dyker ju upp som ”en skugga om natten” och smyger in….bakifrån…och tar strypgrepp…så att jag knappt kan andas…

Nej (!) till kärlek som inte syns, hörs, märks och uttalas.

Ja (!) till uttalad och tydlig kärlek.

Så enkelt är det.

Och svårt.

EN gång i livet har jag inte blivit svag i kärlek, alls. Det var en man som vågade visa sin kärlek, hela vägen – gjorde mej aldrig osäker på vad han kände och tyckte och tänkte om mej. Men tyvärr – där saknades andra sidor.

Jag vet, man kan inte få ALLT här i livet och INGEN är perfekt.

A b s o l u t  inte jag.

Men jag vågar iallafall uttrycka och visa min kärlek. Jag vågar vara nära, vågar älska fullt ut….

I alla fall ibland….och om jag känner mej älskad.

Det jag inte vågar är att säga ifrån ordentligt när det känns fel…

…för jag är så rädd för att inte bli älskad…

Så rädd för att inte bli älskad fullt ut att jag inte blir älskad…

…i en evig rundgång…

Jag blir en mes.

Och  mesar är inte speciellt attraktiva…..

….iallafall inte blåmesar – ha ha ha ha!

Stark, envis och mesig.

Med humor.

Och full av…kärlek.

”Ja, hon begärde ingenting

 
O hon gav och hon gav

 
Hon fick ingenting tillbaks

Ställde alls inga krav

 
O hon var gjord för kärlek

 
men fick aldrig något igen

 
O hon tvingades att tänka

 
att det blir nog bättre sen……..”

(Orups ”Sjung Hallelujah”)

……………………………………………………………………….

Funderingar:

Var hon mesig eller helt enkelt bara väldigt snäll?

God, eller feg?

Korkad, eller bara kärleksfull?

Var hon rädd, eller valde hon helt enkelt fel man?

Vinner Snällhet och Kärleksfullhet, i längden?

Eller är det krav och distans och att ”spela spelet rätt”, som gäller?

Att, som Henrik Fexeus skriver i sin bok ”Alla får ligga”, bestämma sig för att man är en Värdefull Diamant, och är värd att älskas – mycket!

….. och därför ska man kräva det, och GÅ vidare (utan att passera gå) när det inte är bra nog….

…… oavsett känslor som ”dansar hambo” inuti….

Att helt enkelt vara Stark och Stå upp för sej själv.

Och inte vara mes….

…feg…

Att själv tycka att man är Värdefull…

Värd att behandlas med Respekt och Omtanke.

             Att vara en Diamant

                      Att framförallt; Älska sej själv.

                Men måste det ta ett helt liv att lära sej det?

LÄNGTAN

 (kopierat inlägg från min egen blogg från mars 2010)

Vad ska jag ha en man till egentligen?!

Vad är det jag saknar?

Närhet, kärlek, omtanke, värme…sex… och…..( ?)….

…att höra ihop….

att vara Utvald…

att älska någon…

att bli älskad…

att planera och åka på semester tillsammans…

att ha någon att prata av sej med…

att ligga nära på natten…

att ligga nära i soffan på kvällarna och skratta åt Parlamentet tillsammans…

att gå långpromenad i skogen tillsammans och sätta sej och dricka en kopp kaffe mitt i mossan…

att säga ”vi ska…” istället för ”jag ska….”

att känna att man hör ihop med någon…

att smeka någon som hastigast när man går förbi….

att bli smekt när Någon går förbi…

att ha någon ”ha någon i ryggen”…

att inte känna sej ensam…

att gå på bio med någon gång då och då och sen diskutera hur dålig/bra filmen var…

att skratta tillsammans…

att känna lycka över att Han Finns…

att känna lycka över att Finnas…

att fräsa av sej med när jag kommer hem och någon varit dum mot mej på dagen…

att ha någon som åker till Apoteket när migränmedicinen är slut och jag ligger i migrän…

att ha någon som kan ta ut hundarna när jag inte orkar..

att ha någon att luta sej emot när det stormar i världen, eller inuti mej själv…

…………………………………………………………………….. 

Suck!

Jag som tänkte skriva att jag inte behöver Någon…egentligen…

Uäääääääääääääääääääääääääää!!!!!!!!!!!!!!!!!   😦

Jag vet inte riktigt när jag lärde känna honom första gången….

….men han har funnits där väldigt länge….

Han har bott granne med mej, kommit in i mitt hus och min lägenhet utan att jag velat det – våldgästat mej med sitt framfusiga sätt och hånfulla leende….

Han har varit riktigt otrevlig genom åren, och gjort mej ledsen många gånger….

….kommit in i mitt hus/lägenhet, fast jag sagt ”nej” och ”STICK!” och ”försvinn!”….

Jag tror att jag med åren givit upp lite grann….

…..när han så envetet trängt sej på….

…igen och igen…

…..och jag har till slut liksom bara låtit honom bara kliva in, sätta sej i soffan….

…. och ta plats.

Ibland har jag lyssnat på honom, ibland inte….

Sedan jag skaffade hund blev det lite bättre, och med två hundar ännu bättre!

Han gillar inte hundar, och hundarna gillar inte honom! Dom skäller och beter sej, och kryper upp i mitt knä och ser till att han känner sej Utanför….

Men det är väl själva faan att jag aldrig ska bli av med honom!

Av och till har jag tänkt:  ”Äh, jag låter honom flytta in….han kan väl få bo här då….”

…. och så lugnar jag mej med det och låter honom vara, och tänker inte ens på att han finns!

Och känner att det är Rätt Okey…..

Börjar till och med trivas med honom…

…..kryper ihop i soffan tillsammans med Honom och njuter…..

….. av att det är MIN musiksmak på stereon, MINA TV-program på TV:n och mina ihopkraffsade mackor vi äter, MIN disk som står och står på diskbänken och MITT skräp som ligger överallt….

….för han klagar inte på mitt beteende och klagar aldrig på den jag är – egentligen – så länge han bara får vara kvar utan att jag försöker putta bort honom….

Men så börjar han igen:

Han säger Elaka Saker och säger att jag inte duger och att ”….ingen vill ändå ha dej….”…

…. och såna taskiga saker….

-”Du är ful och tråkig och trist och fånig, dum och korkad, slarvig och oekonomisk. Du fattar väl att ingen vill ha en sån!? Dessutom är du överviktig!” säger han och flinar elakt.

-”Du får nöja dej med mej”, skrockar han nöjt….

Då blir jag TOKIG och skriker åt honom att ”dra åt helvete!” eller ”Stick och brinn!”…..

Och jag går ut, bland folk…umgås…

…försöker komma undan…

….men han försvinner aldrig längre än ett stenkast bort…

…..avvaktande tills jag lugnar mej lite…

Då dyker han upp igen…

Du känner säkert igen honom…..

Vet troligen vem han är.

Hans namn?

Ensamheten

Obegripligt och ofattbart! Konstigt och galet!

Inga ord räcker till för att förklara, förstå eller trösta…

Livet blir så ”litet” och stort på samma gång.

Man vill krama sina nära och kära och säga hur mycket man håller av dom.

Livet känns så skört….

….så kort….

…så värdefullt!

Jag vill krama om mina barn och tvinga dom att LOVA att aldrig försvinna och aldrig dö –

….att ALLTID finnas!

Samtidigt som man VET att några garantier finns inte.

Det  fick vi bl a veta igår/idag när en massa människor dog, av ingen anledning alls – helt meningslöst!

Bara för att en Galning får för sej att han kan bestämma över Livet och Döden!

Med ett vapen, eller två!

Skrota alla vapen…..

…… och låt oss förena oss i en stor varm Jorden-runt- kram – för Norges folk

 – och speciellt för alla drabbade!

Jag måste få ut TJOCK-TV-apparaterna ur lägenheten, men vet inte HUR?!?

Men let my brain work en liten stund så kommer jag på en bra idé…..

…… I allways (utan choklad) do.

Nu vet jag!

Jag ska sätta på ROCK-MUSIK och skruva upp så det blir Värsta Höga Volymen…..

…..och det ska vara MÅNGA elgitarr-solon: ”OAOOOAAAAAAOOIIIIIAAAAAAAA!”

Och kanske jag själv tar ”värsta riffet” på någon gitarr här hemma också, bah: ”OAAAAIIIIIAOOOOOO!”

Fast vänta!

Först måste jag dricka alkohol, förstås!

Vilken sort kan väl inte spela någon roll, va?!

Jag har bara rosévin hemma….

Inte så himla ”rockigt” va?!

*suckar djupt*

Äh, om jag dricker SKITMYCKET så kan det kanske jämna ut sej?!

”Okey?”

”Okey.”

Så står jag då här i lägenheten med ROCK-musik strömmande ur högtalarna…eeeh….högtalaren – den ena är nämligen trasig –  störtfull, en trappa upp…

…..med TRE tjocka TV-apparater som ska UUUUUT!

Jag ställer dom, var och en, på en matta och så draaaaaar jag i mattan så att TV:n låååångsamt draaaaas till balkongen….

Guuuuud så rockigt….NOT!

”Pust! Svett! Stöööön!”

……X 3!

Helt slut!

Nu ska dom baxas över balkongräcket också!

Det är nästan så jag glömmer bort Den Höga Rockmusiken, och riffet: ”OÄÄÄÄÄÄAAAAIIIIIIIIIII!!!”

Såja.

Nu baxar jag:

”BANG! KRASCH! DONG!!!!”

Shit!

*tittar över räcket på balkongen*

Shit! Shit! Shit! Shit!

*springer och gömmer mej i badkaret*

*Viskar över badkarskanten”:

”Hysch! Säg inte till NÅGON att det var jag…

……. för då jävlar!!!”

Nu ska

Nu ska jag erkänna en synd.

 En av gångerna då jag var DUM.

 En av gångerna i mitt liv då jag skäms för mej själv som mamma.

Nu börjar jag:

Jag och Äldsta sonen (fast jag vet inte DÅ att han kommer att få syskon….han är alltså bara Victor) har varit i min hemstad, och träffat min pappa/Victors morfar, på lasarettet. Min pappa har cancer och är väldigt sjuk.

Det är Tumultigt inuti mej, och vad Victor känner, vet jag ju inte.

Scen: I bilen.

Jag kör (givetvis! Vem annars, liksom?….)….och Victor sitter i en barnstol i baksätet. Han är ca 5-6 år.

-”Mamma! Jag är TÖRSTIG!!” gnäller Victor med sin gnälligaste röst….

-”Jaha….eeeeeh….jag stannar vid nästa mack….”, säger jag.

-”Mammaaaaaa! Jag är jättetörstig NUUUU!!”

-”Jaaaaa! Jag hööör! Jag stannar vid nästa mack!” *irriterad*

Jag är djupt försjunken i hur min pappa såg ut, hur han mådde, hur mamma försökte ”spela glad”, hur orolig min syster är….

….”vad kommer att hända? kommer pappa att överleva?” etc.

Victor STÖR. Med sin existens.

Jag ser en mack och stannar.

-”Jag vill haaaaa cocacola!!!” gnäller Victor.

-”Prata med normal röst – annars lyssnar jag inte!” säger jag, som jag sagt så många gånger förut.

-”Jag vill ha cocacola”, säger Victor på ett trevligt sätt.

-”Nej, läsk är bara för fredagar. Du får en juice eller mjölk eller något annat som man blir otörstig av.”

Jag var en otroligt Duktig och Konsekvent mamma på den tiden….

-”Mamma, kan jag få en tidning också?” frågar Victor på ett Trevligt sätt.

-”Ja, men du vet vilka tidningar du får välja mellan va? Inget våld.” svarar jag – Den Duktiga Mamman.

HerreGud så präktig jag var då!

-”Jag vill ha Superman!!” gnäller Victor.

-”Men du VET ju att du inte får läsa såna tidningar med våld i!!! Varför frågar du ens?? DEN eller DEN eller DEN får du välja! Vilken vill du ha?!” säger jag irriterat.

-”Tom och Jerry då? Marcus får läsa Tom och Jerry.” gnäller Victor

-”NEJ! INTE Tom och Jerry och det vet du! Det är bara våld våld våld!” säger jag argt. ”Du får välja DEN, DEN eller DEN har jag sagt!”

Jag är arg nu.

-”Neje! Jag vill ha Tom och Jerry!!!”

Jag hör att Victor börjar dra igång ett ”krig” och jag har hittills nog aldrig förlorat ett sådant….

……även om jag för det mesta brukar kunna vinna utan att bli ARG, men nu är jag irriterad så det sjuder i ådrorna….

-”Nej! Då blir det ingen tidning!” säger jag och går och betalar en MER.

Vi åker iväg igen. Victor dricker sin MER. Jag ”morrar” fortfarande inombords över att han inte kan lära sej att jag BESTÄMMER att han inte får läsa tidningar med våld.

Efter en stund säger Victor:

-”Jag vill ha den tidningen som du sa att jag fick! Kan du åka tillbaka och köpa den?”

-”Äru inte klok?!? Klart jag inte åker tillbaka och köper den!!” säger jag ilsket…..” -Men jag kan stanna vid nästa mack och se om dom har den där”, lägger jag till för att jag försöker kontrollera min ilska som morrar inuti…

Vi åker en stund, och vid nästa mack stannar jag.

Dom har inte DEN tidningen som Victor skulle kunna tänka sej att ”läsa”…..Däremot har dom Tom och Jerry!

Victor gnäller lite….

-”Kaaaan vi inte åka tillbaka?! Jag vill haaaa den där tidningen!!!”  gnäller han.

Jag är i någon slags ”explosionsfas” och håller i mej allt vad jag orkar för att inte explodera (!)….

Jag går liksom i fängelse utan att passera GÅ….typ….och hatar det!

-”Äh, du får väl Tom och Jerry då!!!” fräser jag och köper den tidningen….

…och HATAR mej själv för min inkonsekvens….

…och hatar Victor (fast jag älskar honom ”till månen och tillbaka”) för att han utsätter mej för alla dessa känslor….

Vi åker igen.

-”Maaammmaaaaa……” säger Victor plötsligt med gnällig röst, och det fullkomligt snor ihop sej inuti mej…

Jag klarar det inte! Jag klarar inte att vara en ensam mamma, och ha en döende pappa med cancer,  och bestämma om tidningar och dricka och vara klok och hela tjottablängen!!!! Jag klarar det inte!!!!

–”VAR TYST!!” skriker jag. ”SÄG INTE ETT ORD TILL!!! JAG HÅLLER PÅ ATT EXPLODERA ELLER GÅ SÖNDER! VAR BARA TYST!!”

Victor är tyst.

Det är som om han förstår Allvaret.

Victor är tyst hela vägen hem. Säger inte ett ord.

När han kliver ur bilen hemma ser jag att han är helt nedkissad och att bilstolen är alldeles blöt…och iskall!

-”Men! Har du kissat på dej?!?” frågar jag förvånat. -”Varför SA du inget??”

-”Du sa ju att jag inte fick säga ett ord till, så då gjorde jag inte det….” säger Victor.

Fyfaan, vad jag fick Dåligt Samvete….

….och kände mej som Världens Sämsta Mamma!

….men när jag berättar detta 15 år senare, för Victor…

…..för att be om ursäkt….och förklara….

…och eventuellt bli förlåten….

…så minns han det inte ens!

Om man tog Krumelurpiller som liten, så förblev man liksom inte liten…

….och inte heller förblev man barn….

Men Något hände! Och nu har jag bestämt det: Man är ovuxen.

Ibland är man vuxen – om det verkligen behövs – men oftast har man Barnet levande inuti sej. Det viktigaste av allt dock är att man är Ovuxen.

Så här kan det tex uttryckas:

 Dagens Middag för en Ovuxen

Förrätt: Stora skumbilar som stoppas Direkt In i Munnen! ”WROM!”

Huvudrätt: Salt lakrits.

Som dryck till ovanstående serveras rumsvarm Cocacola light (för det får ju inte bli för mycket socker! Ha ha ha!).

Efterrätt: Popcorn (hur mycket man vill!)

Som dryck till efterrätten serveras en stark Gin & Tonic.

…..så är bra mår man sen!

Slut.

Varning:  Denna måltid kan ENDAST serveras utan ÄKTA barn närvarande, och ENDAST till Ovuxna.

Det var en gång en liten flicka med blå ögon och ljust lockigt hår, som var 3 år….blev 5 år……8 år…..10 år….och som hade en mamma med blå ögon och en pappa med bruna ögon.

Precis som alla andra barn i världen ville, och behövde hon, mat att äta, kläder på sin kropp, ett hus att bo i och mest av allt: Kärlek.

Det fick hon.

 Men kärleken var det lite si och så med…

Iallafall kärlek från sin pappa.

Mamma fanns där med sina blå, vänliga ögon – ömt tittande på allt vad hon företog sej, stolt blickande på vilka äventyr hon gav sej ut på. Men när den lilla flickan sökte pappans blick, var den Frånvarande – långt borta – Någon Annanstans.

Hon sökte, men fann inte glittret, det Ömma, det Kärleksfulla, som mammans ögon förmedlade.

Hur hon än försökte, var och förblev, pappans ögon blickande mot Horisonten – bortåt, ifrån flickan.

Flickan tänkte att hon inte dög – att det var Något hos henne som Saknades…..Något som Pappan ville ha, men som hon inte hade.

Dom skaffade hundar.

Flickan såg att pappans ögon glittrade när han tittade på hundarna. Hon såg att pappans ögon Såg hundarna. Hon hörde pappa prata om hundarna och hur Duktiga dom var på att hoppa, sitta, dansa, springa, jaga.

Flickan ropade:

-”Pappa! Titta vad jag kan!!!” och hon  hjulade, dansade, sjöng, hoppade, spelade, stod på händerna….

….men pappans ögon var långt borta….

Flickan tittade sej i spegeln, tänkte: Är jag osynlig?

”Kanske är jag inte värd att älskas av pappa….kanske jag inte duger som flicka….kanske jag är för snäll, för dum, för tråkig, för ful….” Hon funderade mycket på varför pappans ögon glittrade när han tittade på hundarna, men aldrig mötte hennes….aldrig såg henne.

Hon var rädd för att fråga rakt ut: ”Älskar du mej?” för hon var rädd för svaret.

Kanske det är bättre att inget veta, tänkte hon.

Hon blev äldre, träffade killar, blev kär i dom som inte ”såg”, dom som inte uppskattade henne, och försökte om och om igen förstå varför.

OM hon kunde fånga en kille med ”oseende blick” och få honom att SE, så skulle kanske Tomheten i bröstet fyllas.

En dag vågade hon fråga sin pappa:

-”Pappa. Älskar du hundarna mer än mej?”

Pappan tittade på henne med förakt i sina bruna ögon:

-”Vad barnslig du är!” sa han. ”Är du svartsjuk på HUNDARNA?!”

Sen vände  han bort blicken igen.

Åren gick. Flickan sökte efter Lycka – efter att bli Synlig – efter Den Bekräftande Blicken, överallt.

 Men lyckades inte fylla Tomheten i Bröstet – lyckades inte bli Sedd.

Hon stod på scenen, blev ”älskad” av Människor, uppskattad, uppvaktad, hade tusen blickar riktade mot sej.

Men ändå kände hon sej Osynlig.

Så dog pappan. Knall fall. Mitt i livet.

Flickan tänkte först: ”Skönt, nu blev jag av med Blicken som inte Ser.”

Men den fanns kvar. Inuti. Som en fråga: ”Är jag värd att älskas?”

Hon var vuxen när hon ställde frågan till sin mamma:

-”Älskade pappa mej?”

-”Men, det är väl klart!!” sa mamman upprört.

 Mamman tyckte INTE om att Pappan drogs ner från Piedestalen hon satt honom på. Efter sin död hade han blivit Den Perfekta Mannen, Äkta Maken och Pappan i mammans minne.

-”Det är väl inte alls så klart”, svarade flickan. ”Jag kände det ju aldrig, och pappa sa aldrig något. Sa han till dej att han älskade mej?” frågade hon.

-”Nej, vi pratade inte så, men det är väl klart att han älskade dej. Han var ju din pappa!”

-”Varför kändes det inte så då?” frågade flickan.

-”Äsch, du är bara överkänslig” , sa mamman och viftade irriterat bort flickan.

Flickan undrade hur Tomheten i bröstet skulle fyllas och hur hon skulle hitta ”Duga-känslan” inuti.

Hon fyllde sitt liv med barn, hundar, katter, män,…..

……älskade alla lika intensivt – gav dom det hon själv saknade….

…..det hon själv inte fick, och saknade.

Gav och gav tills hon en vacker dag insåg att hon kanske behövde älska sej själv också.

Trots allt.

Kanske var hon värd att älskas, av sej själv, trots att pappan inte gjort det.

Kanske.

Det var en gång en liten snäll mamma som på reklamen på TV fick se något som hette Kinderägg som var som ”tre önskningar i en”.

Äggen var gjorda av choklad och innehöll en liten leksak.

Mamman till pojkarna ville överraska sina söner och köpte varsitt Kinderägg till dom. Hon åkte hem och dom fick välja varsitt. Kinderäggen såg likadana ut utanpå, så valen var inte så svåra.

Ettan öppnade förväntansfullt sitt ägg och inuti var det en liten, liten bil, som var i flera delar, men som han skickligt lyckades sätta ihop. Ettan var Väldigt Glad över sin Present.

Sen öppnade Tvåan sitt ägg och inuti var det en liten cykel, som han med några lätta tryck fick ihop. Tvåan var Väldigt Glad över sin Present.

Så var det Treans tur att öppna sitt ägg. Eftersom han sett vilka fina presenter bröderna fått, öppnade han ägget full av förväntan och i hans Fantasi var det en jättefin bil eller cykel – helst blå! Han öppnade långsamt ägget och inuti låg det en….fjäril!

En fjäril! Han ville inte ha en fjäril! Den var dessutom rosa: Super- TJEJ-fjäril!!

Trean kastade fjärilen över hela rummet och skrek:

-”JAG VILL INTE HA NÅGON FUL TJEJ-FJÄRIL!!!” och så stampade han på ”den äckliga chokladen” och rusade in på sitt rum där han kastade sej på sängen och grääääääääääääät.

Mamma kände sej ARG och BESVIKEN! Hon var både arg på Kinderäggen, som innehöll så otroligt olika saker, och på att det inte fanns speciella tjej- eller kill-ägg, så man VISSTE!

 Hon var också arg på sin otacksamme son, för även om man inte blir nöjd med det man får borde han varit glad och tacksam över att mamman faktiskt hade köpt dessa ägg.

Sen tänkte hon att han nog var för liten för att förstå, och för liten för att hålla inne med besvikelsen….

…och så hörde hon hans gråt…

…..och så kändes det inte bra i modershjärtat….

….och så tänkte hon att hon kanske skulle köpa ett nytt Kinderägg till Den Ledsna Sonen….

Så det gjorde hon,  för hon stod själv inte ut med att se sin son så ledsen….

När hon kom hem med Kinderägg nr 4, hojtade Ettan:

-”Varför får han ett Kinderägg till?!? Vad orättvist!!”

Den Snälla Mamman försökte förklara att Trean fått en så tråkig present i sitt Kinderägg så att hon hade köpt ett till åt honom.

-”Det gör väl inget?” sa mamman med sin vänligaste röst….-”Han åt ju ändå inte upp chokladen….”

….eller nåt….

Trean öppnade långsamt sitt Kinderägg – nu väl medveten om hur fel en present i ägget kunde vara – men där låg något Jättefint: En supersnygg drake!! Cool!

Trean blev jätteglad och skuttade runt sin mamma och ropade:

-”Åh, vad fin! Jag älskar den! Tack snälla mamma! Tack! Tack!”

Ettan tittade ilsket på sin lilla röda bil: ”Ful och töntig bil!” tänkte  han och fräste:

-”Jag vill OCKSÅ ha ett Kinderägg till! Jag vill OCKSÅ ha en sån drake!!”

Han stirrade ilsket på sin mamma, som blev osäker:

Hade hon varit Orättvis nu? Hon ville ju vara så rättvis som möjligt.

-”Men ja´då?! Jag fick ju bara en liten cykel!!” ropade Tvåan, som nu inte alls tyckte cykeln var lika rolig längre.

 -”Jag vill också ha ett Kinderägg till!!”

Mamman suckade.

Och tänkte efter.

Ja, hon hade nog varit lite orättvis iallafall.

 Varför skulle Trean få två Kinderägg när han egentligen betedde sej dåligt, fast å andra sidan fick en tråkig present, men å tredje sidan blev det ändå orättvist…..

Snälla mammans hjärna nästan kokade av alla tankar om rättvisa och orättvisa och beteenden hit och dit…..

Nästa dag kom hon hem med TRE Kinderägg till…

….och hon vågade nästan inte titta när dom öppnade sina ägg….

Ettan fick en fjäril, Tvåan fick en cykel till och Trean fick en blå bil……

Nu bröt Ettan ihop:

-”Jag ska ha ett Kinderägg till!!! Det fick ju Trean när han fick en fjäril!!”

-”Och ja´rå, som har fått TVÅ cyklar!! Jag vill också ha ett Kinderägg till!!!”

-”Men ska dom få nya Kinderägg så ska jag också ha ett till!!!” skrek Trean uppfodrande.

Den Snälla Mamman kunde knappt tänka för att sönerna skrek så högt….

Jag som bara tänkte vara lite snäll…..

Nu tog mamman den stora korgen till affären, fyllde den med Kinderägg, åkte hem och hällde ut alla Kinderägg på golvet:

-”Varsego!” sa hon.

-”Här har ni alla Kinderägg som jag någonsin kommer att köpa. Jag har ingen aning om hur många det är eller vad det är i dom. Nu går  jag en lång promenad och jag kommer inte tillbaka förrän ni öppnat alla Kinderägg och kommit överens om vem som ska ha vilken grej, och sen ska ni veta att jag aldrig mer kommer att köpa ett enda Kinderägg till, och säger ni ett ordet Kinderägg en gång till så ska jag köra upp alla små gula plastägg i…..!!!”

Sen gick hon ut och smällde igen dörren!

Kvar stod tre förvånade söner.

 Och på golvet låg 54 Kinderägg.