http://www.expressen.se/kultur/1.2267465/forvaxlingen
Jag såg ett program på TV häromkvällen, som handlade om två familjer vars babysar hamnade i ”fel hem” efter BB-tiden. Eftersom jag inte såg från början, vet jag inte hur den ena mamman upptäckte detta, men när pojken var ca 4 år, skrev hon ett brev till Domstolen och anmälde detta på något sätt.
Detta var i mitten av 40-talet.
Det var Allan och Bosse som blivit förväxlade, och efter processer, skriverier i tidningarna och domstolsbeslut, blev det bestämt, när pojkarna blivit 7 år, att de skulle bytas tillbaka (!).
Varken Allan eller Bosse hade då träffat sina biologiska föräldrar, utan levt i den tron att de föräldrar de växt upp med var deras.
I programmet beskriver grannar och släktingar hur Walter, som var ”pappa” till Allan, hade med honom överallt, hur nära dom stod varandra och hur bra han hade det i sitt hem och hur mycket ”pappa Walter” älskade sin son, Allan.
”Föräldrarna” till Allan – Walter och Wilma – bestämmer sej för att dom inte vill ha ”sin” Bosse tillbaka, och man tror efteråt att det berodde på att dom inte ville göra Bosse så illa.
Men det kan ju också bero på att sorgen efter Allan blev för stor, och att dom kände att dom inte orkade plocka in ett ”nytt” barn i sitt liv. Man vet inte, eftersom Walter och Wilma är döda när filmen görs.
Allan bärs skrikande ur sitt hem, och får åka hem till sina biologiska föräldrar, när han är 7 år.
Han intervjuvas i programmet (nu drygt 60 år), och säger att han inte minns något av detta, och att ingen någonsin pratade om detta, och att han fick ett bra liv tillsammans med sina biologiska föräldrar, sin ”bror” Bosse och en äldre bror.
Mamman till Allan, som var den som drog igång hela proceduren, intervjuvas i programmet, och hon säger om och om igen att hon inte vet om det hon gjorde var rätt eller inte. Mamman är nu 80-90 (?) år, och Allan, nu 60-70 (?) år, klappar henne på handen och tröstar henne och säger: ”Jodå, du gjorde nog rätt…”.
När några journalister forskar i hur vanligt det var då, att barn ”hamnade i fel hem”, finner dom en härva av röra bland barn och mammor på BB, innan man började ”märka” mammor och nyfödda babysar, och man tror att MÅNGA fick med sej ”fel” barn hem….Många!
Hela programmet är mycket fascinerande och sätter igång många frågor i min hjärna, och hur jag själv skulle reagera, om jag fick med mej ”fel” barn hem, och fick veta det efter flera år (!)…..
…..och hur skulle man reagera om man fick veta det efter 5 år, jämfört med 20 år eller 40 år?
Jag tycker också så väldigt synd om Walter och Wilma, där uppe i sin himmel och jag undrar hur deras liv blev, efter det att dom förlorade sitt barn….
I programmet säger också ”den andra mamman” (minns inte hennes namn) att ”experterna” sagt att det INTE var bra för Allan att prata om, eller träffa, dom föräldrar han vuxit upp med, för det skulle ”riva upp för mycket”…..
….så Allan träffade aldrig mer sina första föräldrar och dom fick aldrig mer träffa Allan…
Bosse fick aldrig något veta, då, eftersom föräldrarna inte sa något till honom om någonting. Så han levde i ”lycklig ovisshet”. Och man pratade ju inte med barn ”om vuxensaker” då.
Bosse (drygt 60-70 år?) intervjuvas i programmet, och hans minns ingenting av allt det här, och har haft en lycklig uppväxt.
Man säger också i programmet att P.O Enquist skrivit en bok om det här, eftersom han var kusin med någon utav killarna.
F a s c i n e r a n d e !
1. En undulat, Felix. Han fick flyga fritt i vårt lilla hus, men hade givetvis buren som bas. Han tyckte bäst om att sitta i det lilla fönstret som fanns ovanför ytterdörren, och kika ut. Han blev riktigt tam, och satt ofta på våra huvuden eller spatserade omkring på matbordet när vi åt – dock ej I maten! Negativt med undulater: Bajsar överallt, biter i papper/tapeter, sitter gärna på anslagstavlan och gnager i sej alla ”kom-ihåg-lappar”, tappar fjädrar överallt och sprider omkring små frön = smutsigt! 
2. En vattensköldpadda, Henrik. Han var jättegullig och mysig i början, men OJ vad han växte och och OJ vad han bajsade! Och shit vad det luktade! Hur jag än städade bajsade han fortare än jag hann få vattnet rent. Till slut luktade hela lägenheten som ett nedbajsat terrarium. Han fick flytta när han var 1 dm i diameter. Negativt med vattensköldpadda: Luktar fruktansvärt illa! Inte så kelvänlig. Växer så det knakar och blir hur stor som helst och bajsar supermycket! 
3. Ett akvarium med fiskar och vattengrodor. Vi hade inte riktigt full koll på vem som åt vem i akvariet, men när grodorna minskade i mängd och dessutom förlorade ben och armar, insåg vi att det var någon av fiskarna som verkligen GILLADE grodor! Vilken fisk det var listade vi inte ut innan alla grodor var försvunna! Till slut hade vi bara en JÄTTEMAL som låg i botten på akvariet med sina jättestora spröt och såg läskig ut. Han blev verkligen STOR. Han fick simma vidare i Havet….eftersom han halkade ner i toaletten…”Hoppsan!”, liksom…. Negativt med fiskar: Äter upp varandra ibland. Är fina, men man måste hålla akvariet rent. Inte kelvänliga. En del är t o m fula och läskiga!
Sen skaffade vi Bagheera, eller han skaffade oss, kan man säga: Vi var på Katthemmet för att hitta en kompis till Minus. Dom visade oss en liten gråspräcklig söt kattflicka, men då kom Bagheera fram till Äldste sonen och la sina stora tassar på hans axlar och slickade honom i ansiktet: ”Vald”. Bagheera var en klok och Jättestor katt! Superstor! Nästan som en panter. Sen kom Morgan. Han var en urkorkad katt. Helt ”kocko” i huvudet – fattade ingenting. En riktig korkskalle, faktiskt. 
Sen kom Mimmi – en liten otroligt KLOK tjej, som både kunde ”svara” på tilltal och som alltid kom när man ropade. Hon fick ett gäng ungar, och ifrån dom sparade vi Smulan. Hon var jättesöt, men också korkad. Slut på katter. För sen träffade jag grabbarna Grus´ pappa och han var allergisk. Då hade vi Mimmi och Smulan och dom fick då flytta till en ny familj. Dom andra katterna hade redan dött då….eller flyttat. 
5. En majsorm. Jag minns inte vad han hette. Han var som en liten mask när vi köpte honom, och några år senare var han STOR och lång! Han åt möss som man köpte frysta och döda på Zoo-affären… Det var lite spännande att ha en orm, men inte sådär jättelustigt…. Dom är inte så personliga, direkt…Vart han tog vägen minns jag faktiskt inte…Sålde vi honom vidare, eller dog han? Vet inte… 
6. En eremitkräfta. Köp inte en eremitkräfta! Dom är urtråkiga! Den kom nästan aldrig ur sitt skal, och sen dog den… Blä! 
7. En hamster. Vi hade honom något år, och sen kom min kusin på besök och skulle hålla honom….Hon tappade honom i golvet och efter det måste han ha fått något fel på hjärnan, för efter det blev han aggressiv….:( Det var ju tur för oss att hamstrar inte lever så länge, för det var INTE kul att ha en aggressiv hamster….Dessutom sover hamnstrar på dagarna och springer i sina hjul på nätterna och då låter det ”Rrrrrrrrrrrrrr!” så man måste ställa buren i vardagsrummet och stänga dörren…. 
8. Vädurskaniner. Vi hade vädurskaniner på landet när jag var barn, och dom var helt underbara! Jag har sååå många goda minnen från dessa underbara djur! Så när Grabbarna Grus var små åkte jag iväg och köpte tre stycken – en till dom var. Och så fick dom bo i en omgjord garderob på tomten. Det skulle vara tre tjejer, men när det plötsligt började komma ungar, insåg vi att Någon utav kaninerna var en hane! Det var svårt att lista ut vilken, eftersom man aldrig såg vilken kanin som diade ungarna, men efter 4 kullar hade vi listat ut att Mellans kanin var en kille! Som straff blev han kastrerad… Kaninerna var otroligt tama, och lät både våra barn, och grannarnas barn behandla dom nästan hur som helst. Negativt med kaniner: Dom skiter mängder! MÄNGDER! Till slut såg den biten av trädgården där dom bodde, ut som ett stall!! Och det luktade som ett stall också. 
9. En hund, två hundar, tre hundar….Hej och hå! När jag skilde mej ifrån Grabbarna Grus´ pappa skaffade jag Flisa (cockerpoo). Det var, och är fortfarande en Lycka att ha henne! Hon är ljuvlig och åh, vad jag förstod att jag saknat hund, hela mitt liv, typ! Flisa fick valpar och vi sparade Sally, som var en tuff liten dam. Hon var min ”hångel-tjej” – ljuvlig att gosa och ”hångla” med….Tyvärr blev Storing allergisk mot henne, så hon fick flytta vidare och fick ett underbart hem (!). Men bara EN hund blev lite tomt, så då skaffade vi Milton (yorkipoo) – en otroligt godhjärtad hund! 
10. En undulat (igen!), Uno. Uno blev ganska tam, men han fick aldrig flyga utanför buren, med tanke på hundarna….Jag tyckte synd om Uno som såg så ensam ut, så jag skaffade också Bella. I våras råkade Milton få tag på Uno som blev svårt skadad och jag var tvungen att avliva honom. Så var Bella ensam, och jag fick hålla i mej för att inte skaffa en kompis till henne….men häromveckan, när jag gjorde rent i buren, så flög hon iväg i ett obevakat ögonblick då burdörren stod öppen….Så nu har vi inga undulater längre…. Nu ska jag försöka hålla i mej allt vad jag orkar så att jag inte skaffar fler djur….men det är svårt. Jag älskar djur! Så hemma hos oss har barnen, som sagt, aldrig behövt tjata. Stackars barn! Jag tror barn behöver få tjata, och få ”nej” och ha föräldrar som är jobbiga och motsträviga…. Vad ska det bliva av mina söner som har en så knasig mamma? *vrider mina händer i vånda*
