Svagheter och styrkor i kärlek…/erviluca

Viss kärlek gör mej stark .

Annan kärlek gör mej svag.

”Viss kärlek” är Kärleken till Sönerna, hundarna…..

Jag älskar också naturen, jobbet (jag älskar mitt jobb – det jag gör!), djur, barn, viss musik, att dansa, att skriva (!!!)…..

Av dessa får jag Kraft, Livslust och blir Glad (eller ibland ledsen…förstås…men oftast inte svag…)…

Men av Annan Kärlek blir jag liten och svag och rädd…

Den kärlek som jag kan få av en man…..

…..när jag inte blir Bekräftad, Sedd eller känner mej Viktig….

När känslan blir att jag är ”något som katten släpat in”….Oviktig, osedd, lågprioriterad….då krymper jag…och blir ett litet Ynk…

Jag borde bli en Stor Hemul (jag läste nu att Hemulen är snäll….och tyst….) stor KOMET (också i Mumintrollen) som gapar och stojar och skriker:

”SE MEJ! HÖR MEJ, BRY DEJ ELLER DRA ÅT HELVETE!!” …

…. men det gör jag inte….

Jag krymper (som Teskedsgumman), ”håller med” inuti….och känslan blir: ”Näe, jag är nog inte värd mer….jag borde kanske försvinna….långt in i något hål i skogen….under en sten kanske (?)….”

….och så hatar jag mej själv lite grann….

…av rädsla att inte vara älskad….av rädsla att inte räcka till….av rädsla att inte duga….av rädsla!

Och det är FEL FEL FEL FEL FEL!

VEEEEEEEEEEET!

Jag borde ”tacka nej” så fort jag märker att jag inte är älskad ”på riktigt”.

Jag borde skrika rätt ut när jag inte blir sedd.

Jag borde TACKA NEJ till kärlek som inte gör mej stark.

För kärlek som gör mej stark FINNS.

Borde finnas.

Kanske är jag rädd att den inte finns – för mej.

….men den rädslan ska jag gräva ner i en grop i skogen, för den gör ingen nytta.

Känslomässiga rädslor gör egentligen ingen nytta alls…. men säg det till Känslan!

Den dyker ju upp som ”en skugga om natten” och smyger in….bakifrån…och tar strypgrepp…så att jag knappt kan andas…

Nej (!) till kärlek som inte syns, hörs, märks och uttalas.

Ja (!) till uttalad och tydlig kärlek.

Så enkelt är det.

Och svårt.

EN gång i livet har jag inte blivit svag i kärlek, alls. Det var en man som vågade visa sin kärlek, hela vägen – gjorde mej aldrig osäker på vad han kände och tyckte och tänkte om mej. Men tyvärr – där saknades andra sidor.

Jag vet, man kan inte få ALLT här i livet och INGEN är perfekt.

A b s o l u t  inte jag.

Men jag vågar iallafall uttrycka och visa min kärlek. Jag vågar vara nära, vågar älska fullt ut….

I alla fall ibland….och om jag känner mej älskad.

Det jag inte vågar är att säga ifrån ordentligt när det känns fel…

…för jag är så rädd för att inte bli älskad…

Så rädd för att inte bli älskad fullt ut att jag inte blir älskad…

…i en evig rundgång…

Jag blir en mes.

Och  mesar är inte speciellt attraktiva…..

….iallafall inte blåmesar – ha ha ha ha!

Stark, envis och mesig.

Med humor.

Och full av…kärlek.