Författararkiv: Erica Leijonhufvud

………….en långpromenad, två uppsatta lampor samt en tvätt med handdukar fixad, och en stor disk diskad är väl en tummetott?!

Vissa dagar blir det inte ens en tummetott!

Fast dagen började med planer på en hel vante!

Hur kan det bli så?

Fast dagen är ju bara mitt i än så länge, så jag kanske hinner med ”en tummetott” iallafall…

…..om jag får ändan ur vagnen. Men ändan är ovanligt tung och stor idag, och vagnen otroooligt liten – jag tror bestämt jag fastnat!

Pust!

Rätt skönt är det att sitta lite fast ändå…

…med rumpan i en vagn.

Tror jag sitter kvar.

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzz……….

Vad ska man lära sej av att vänta på folk som inte kommer och inte hör av sej?

Det har upprepats nu så många gånger på den sista tiden så jag börjar tro att det är någon slag Överhet som försöker ”säga mej” något. Men vad?!?

Att inte tro och lita på vad folk säger?

Att inte vänta?

Att inte känna tillit?

Att inte känna hopp?

Att säga ”nej, du får inte komma!” för att slippa vänta?

VAD är min livsläxa i detta fall?

Att bli GALEN, och skrika ut min frustration och ilska över väntandet?!

…eller kan det vara att jag själv måste lära mej att komma i tid och att höra av mej…för nu VET jag hur det känns för ”dom andra”?

Eller?

När man INTE har bil blir man liksom mer ”väderberoende”. Eller kanske inte ”man”, utan JAG.

Det finns ju faktiskt ett helt gäng som INTE har bil men som ändå inte är väderberoende eftersom dom åker tunnelbana och buss och sånt…och vissa kanske inte ens VET vad det är för väder ovanför marken…. 

JAG cyklar överallt nuförtiden, och att cykla i spöregn, som ligger ner, är ingen höjdare. T o m med ”rätt kläder” är det inte skönt! Det sticker i ansiktet av det iskalla regnet som attackerar ansiktet framifrån. Och benen blir dyngsura, vad man än har där…Näe, förresten, om man har galonbyxor på sej, slipper man nog regnet där…

Idag hade jag tänkt att CYKLA till min gamla lägenhet och flyttstäda den. Men eftersom mitt kontokort är spärrat, kan jag inte köpa rengöringsmedel och sånt som man måste ha för att göra detta…. Och då hade jag tänkt att panta alla tomburkar och flaskor…men att cykla med förton kassar med tomma flaskor i ösregn….är liksom inte så…upplyftande, eller hur jag ska uttrycka mej.

Men så kom jag på att Det Nya Kontokortet, som jag trodde skulle ha kommit för flera dagar sedan (!), kanske ligger i brevlådan i min gamla lägenhet, eftersom jag fortfarande inte förstått (idiot! – jag vet) hos vem, vilka och var jag ska ändra adresserna, så att breven kommer rätt (det var bättre förr….).

Näe, på www.adressändring.se på nätet vill dom inte ta emot min ändring! Jag fyller i och så kommer röda rutor upp som säger att uppgifterna om VARIFRÅN jag flyttar inte stämmer. ”Nähä!” liksom. Som om jag inte skulle veta varifrån jag flyttar. Typ.

Efter huvudvärk i drygt en vecka nu, kramp i ögonen och lite annat ”gott och blandat”, känner jag mej ”lagom nöjd och glad över livet”, typ, så jag bestämmer mej för att sätta mej ner och tänka på Goda Saker, och på vad jag ska LÄRA MEJ av dessa UTMANINGAR jag får av Ödet/Livet/Gud. Jag kommer fram till följande:

Jag ska lära mej att:

– hålla i mina pengar. Hårt. Kanske t o m bli snål.

– organisera.

– be om hjälp.

Tja, jag tror det var allt. Jag ska nog lära mej älska mej själv också. Jag skriver dit det också:

– älska mej själv.

…för det tror jag min livsläxa blev utifrån det som hände i går kväll. Men det berättar jag, kanske, om En Nannan Dag….

Den som lever får se…

Igår kväll när jag stod och torkade av diskbänken i köket, fastnade plötsligt båda mina ögon tittandes till höger. När jag försökte titta åt ett annat håll, satt ögonen liksom fast. Jag blev rädd! Jag gick in i Minstings rum, där han satt och spelade dataspel, och satte mej på golvet och blundade och sa till honom att ”mina ögon har fastnat åt höger, och om det inte släpper snart måste du ringa 112!”

Han tittade på mej och sa ungefär: ”Varför då?”

Jag svamlade något om blodpropp eller liten hjärnblödning, för det var så jag tänkte, och så satt jag där blundandes och försökte andas lugnt och tänka klart. När jag sedan tittade upp igen, följde ögonen med igen, och det var ”över”. Jag kände mej uppskakad och rädd, och orolig kring vad som hänt i skallen, och tänkte att det ”..kanske var början…på…?” Något??

Jag la mej i soffan och försökte att inte känna efter för mycket, samtidigt som jag kände efter, hur jag mådde. Jag var trött, precis som alla andra dagar, hade huvudvärk, precis som alla andra dagar (den här veckan) och kände mej  yr och matt (men tänkte att yrheten och mattheten hade med ”chocken” att göra…eller inte…).

Sen tänkte jag att jag måste:

– gå ut med hundarna

– fixa mjölk (den var helt slut)

– lägga Minsting

– ta emot Mellan, som varit på skolresa (han skulle komma hem mitt i natten!)

– ha liiite koll på när Storing kom hem (han var på Gröna Lund).

Jag gjorde allt ovanstående, men hade hela tiden i bakhuvudet att jag kunde ”få en stroke” el dyl …vilket var en otäck känsla. Eller ”tänk om det var en liten propp/hjärnblödning”….osv.

Ja, jag kanske är lite dramatiskt, men so what?? Ögon-fastningen var en riktigt otäck upplevelse!

Idag funderade jag på om jag skulle vara hemma från jobbet, men ”varför?” liksom? För att vila? Men det är kanske inte vila som behövs? Och att vara ensam är kanske ingen bra idé om man ska få en propp eller hjärnblödning…?

”Äsch, jag skiter i det!” tänkte jag sen. ”Blir det något så blir det, blir det inte så blir det inte!”….och så gick jag till jobbet och tänkte låtsas som om det regnade…..

….vilket det gjorde: Det öste ner!

Men så började jag fundera igen: ”Tänk om det är en förvarning för något…tänk om….”. Så då ringde jag ”Vårdguiden” där jag först fick prata med en sjuksköterska, och sen en annan – båda sa: ”Kontakta din husläkare och be att få en tid idag! Om du inte får någon tid hos din husläkare – åk till akuten på det sjukhus du tillhör!”

Så det har jag gjort nu. Men jag får inte träffa min vanliga husläkare, för hon är ledig, så jag får träffa en annan.

Men jag, som är så ”misstänksam” mot läkare och vad dom kan åstadkomma, ser framför mej hur hon gör lite undersökningar hur jag ska peka hit och dit, och gå och stå på olika ställen, kanske hon tar något prov också…och så var det inget mer. Och jag vill INTE åka till något sjukhus och sitta i ett väntrum i 14 timmar och vänta på en undersökning, som genomförs och som sedan visar….nada!

För så är det.

Undersökningar visar nästan alltid nada och man står på ruta 1 igen, som från början.

Men, men det är väl antagligen bra för att åtminstone utesluta vissa saker/tillstånd/sjukdomar.

Fan, vad jobbigt! Jag vill inte bli undersökt!

Orkar inte!

Vill helst bara gå och lägga mej och sova!

…………………………………………………………..

Har nu varit hos läkare som sa att hon nog kunde avvisa att det skulle röra sej om blodpropp eller någon liten blödning i hjärnan. Hon trodde jag haft kramp i ögonmuskulaturen, men visste inte säkert, eftersom hon aldrig förut träffat någon vars ögon fastnat….

As I thought.

Men det är ju bra att få proppen och blödningen utvisad, eller vad det heter…

Nu vill jag verligen gå hem och soooova!

Jag står i kassan på ICA och  ska betala med dom pengar jag har i plånboken. Kortet är spärrat, eftersom det är ”kapat”, så jag handlar några få varor för den sista femtilappen i plånboken. Men jag tror att jag har lite mer pengar….för i småpengafacket ligger en liten hög oidentifierade mynt som jag får ihop till 12 kr.

”Tian” ramlar rakt igenom myntapparaten och jag inser att det inte är en tia. Eftersom jag glömt glasögonen Någonannanstans, så ser jag inte själv vad det är jag stoppat i apparaten, så jag frågar killen som står bakom mej. Han konstaterar att det INTE är en tia iallafall.

-”OJ! Då fattas det tio kronor för mej!” säger jag till kassakillen.

-”Hur mycket behöver du?” frågar den UNGA (ca 14  år) killen bakom mej, och stirrar ner i sin egen hand där hans pengar ligger.

-”Det fattas tio kronor”, säger jag.

Killen tittar i sin hand igen och skakar på huvudet.

 Jag bestämmer mej för att lämna tillbaka en vara, och betalar sedan.

Sen vänder jag mej till killen bakom mej och säger;

-”Men tack iallafall! Det var urgulligt att du ville hjälpa!”

Sen bubblar det av glädje i hela mej på vägen hem, för att denna unga tonåring, med sin troligtvis usla ekonomi (veckopeng?) ville hjälpa mej!

Ibland är det verkligen Tanken som räknas.

Det är inte bara du

som gör det

inte bara jag

det är det som sker

emellan

Det är inte bara du

och inte bara jag

det är både du

och jag

som skapar

det som händer

mellan oss

Om man ger något gott

och det tas emot som

något katten släpat in

Är det då givaren

eller mottagaren

som ska

stå till svars?

Om jag ger dig kärlek

och du tar emot det som hat

eller du ger mej kärlek

och jag ser det inte

Vems är då ansvaret

att det blev så fel?

I ensamhet blir det enkelt

man bestämmer själv

I tvåsamhet skapas relationen

där missförstånd kan uppstå

I grupper tolkar man varandra

utifrån sina egna upplevelser

och minnen

Man skulle önska

att det var lätt

Här sitter jag och morrar.

Jag åkte hem från jobbet till klockan 10 idag, för då skulle min tvättmaskin komma, och jag skulle få den installerad också. ”Tjohooo!” liksom. Äntligen! Det tog ”bara” 14 dagar från beställningen tills den kom, trodde jag (!).

Den kanske har varit på Sight Seeing i Sverige under tiden…Vad vet jag vad en tvättmaskin gör från att den blir beställd och betald, tills den får komma till sitt nya hem….

Jag bokade tiden i telefonen med en stycken ”Christer” igår. ”Mellan klockan 10 och 12”, sa han.

Kom det någon? Nope. Njet. Nada tvättmaskin.

Däremot ringde underbara Jonas från Handelsbanken i Sala och berättade att mitt kontokort blivit ”kapat”.

”Eeeeeh…va?!?”

-”Köpte du en resa för 4500 kr via SJ igår? Köpte du XXXX för 3000 kr i förrgår och XXX för 4300 kr??”

-”Näe!”

Men åååååå!

Jonas skulle ”fixa lite” och jag ska gå till Handelsbanken i Åkersberga och be dom ”reklamera” mitt kort. Sen vet jag inte vad som händer, och jag ORKAR BARA INTE!

Snälla Tjuven: Ska du stjäla från någon så är inte JAG rätt person!!! Stjäl från någon RIK sate istället! Jag har det tufft nog som det är!

Blä!

När sånt här händer FÅR man morra. Eller hur?

Vi människor är i grund och botten väldigt lika, men ändå olika – unika.

Våra grundkänslor, och våra grundläggande behov, är rätt lika, och vi utvecklas utifrån den miljö vi växer upp i, men vi är också väldigt olika.

Jag är fascinerad av Människor över huvud taget. Jag kan komma på mej själv med att bara stå och betrakta skeenden mellan människor, kroppsspråk och beteenden – speciellt hos barn.

Egentligen kanske jag skulle blivit någon slags forskare, som bara satt och glodde på barn, och skrev och antecknade vad dom sa och gjorde, för att sen komma fram till The Big Thing, liksom….

Barn är så Genuina, vi vuxna lite mer ”tillrättalagda”.

Nåja.

Vi känner olika starkt och uttrycker oss olika kraftfullt: ”Mycket” för den ena betyder MYCKET, och används sällan som uttryck i dennes liv, medan ”mycket” för någon annan används dagligen  och känns också så – inuti.

När Anton Hysén rätt nyligen uttalade i ”Let´s Dance” att han aldrig varit kär, och därför hade svårt att uttrycka känslan i dans, blev hans danspartner, Sigrid, lite ställd: ”Han har ALDRIG varit KÄR!!?” utbrast hon förvånat framför kameran.

Och jag måste säga att jag blir lika förvånad jag. Själv upplevde jag mina första starka ”kärlekskänslor” (som jag också minns – styrkan i känslorna, alltså) när jag  var i 5-6-årsåldern, då jag ”förlovade” mej med Per i Örnsköldsvik. Han gav mej en silverring med en elefant på.

Vi är fortfarande förlovade, för ingen bröt någonsin förlovningen! Jag flyttade helt enkelt.

Därefter har jag varit kär och förälskad otroooligt många gånger – bubblande lycka, dansande fjärilar i magen! MÅNGA gånger.

Därför blir jag så FASCINERAD och förundrad över människor som säger ”jag har aldrig varit kär/förälskad”…Hur lyckas man INTE bli det, liksom?

”Kärleken består, men föremålen växlar”, har iallafall stämt i MITT liv.

Hur är det för dej? När blev du förälskad första gången och var du, som jag, lite småförälskad hela grundskolan, i olika killar/tjejer, eller är du mer som Anton Hysén?