Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Oj oj oj! NU är det synd om mej. Pust och stön.

Huvudet har värkt som faan hela helgen, så jag har inte kunnat flyttstäda gamla lägenheten alls, så nu kommer det att hänga över mej och stressa mej ett tag. Stackars mej!

Huvudet har värkt av och till hela veckan, men kulminerade i fredags och fortsatte hela lördagen och idag! Jag är så trött på det så att jag bara vill lägga mej ner och döööö…Det tar på krafterna, jag blir sur och trött…Orkar inget. Allt är jobbigt och INGA mediciner hjälper! FYRA Alvedon – näe! Funkar inte.

 Migränmedicinen är slut och det finns ingen påfyllning via läkaren på apoteket – måste ringa vårdcentralen för att ”beställa” ny, via läkaren…i morgon. Idag nada medicin.

Jag mår illa också. Hela tiden. Känner mej kräkfärdig, men kräks inte. Men fy vad jobbigt det är!

Stackars mej!

Dessutom värker det i leder, i nacken, i ryggen….

…och för övrigt är det synd om mej för en massa andra anledningar också….

Tex så är det fotboll på var och varannan kanal på TV, så vi som INTE tycker det är kul eller intressant att se i vilket mål hamnar och hur och när och varför osv, vi får nöja oss med ”Engelska antikrundan” eller någon gammal deckare!  WHY? Är det för att det inte ska bli bråk hemma hos folk som har fotbollsointresserade och fotbollsintresserade i samma familj? Kan dom inte bara skaffa en TV till då? VA?!?

Varför ska bra program bytas ut och så ska man sätta in fotboll där? Kan man inte stoppa in detta på alla dom sportkanaler som redan finns??? Och dessa program där dom ska ”prata före” och ”prata efter”….

*suckar*

Fy faan vad det är synd om mej!

Offerkoftan sitter stadigt på, och den stinker!

På skolavslutningen i mellanstadiet står jag bredvid en tvåbarnsmamma, som blir så rörd. Hon torkar sina tårar och letar servett hela tiden. Hennes man skrattar lite kärleksfullt åt henne, men ser också berörd ut.

Jag tänker att jag måtte vara riktigt hårdnackad, för jag har inga tårar alls innanför ögonen – inte en tillstymmelse. Nada. Tomt.

Men så tänker jag vidare (som jag alltid gör) och tänker att dom har två söner. Jag har fyra. Dom är på sin…..’*räknar*….6:e skolavslutning. Jag är på min….*räknar*….19:e skolavslutning (som förälder, alltså).

Kanske blir man härdad till slut. Man har liksom ”sett allt” och ”upplevt allt” och ”i år är det ungefär som förra året” och ”solen steker i skallen i år igen…och jag får ont i benen och ryggen av att stå så länge”.

Typ.

Men SEN!!!

SEN är jag inte så jävla hårdnackad längre. Det är nämligen 9:ans skolavslutning, och Mellan går ut grundskolan. Flickorna i klassen gråter, av och till och mer eller mindre, hela tiden. Jag kan till slut inte titta på dom utan att ögonen tåras. Och jag som ska hålla tal! JAG får inte börja böla! Tänk om jag börjar böla och kan inte sluta sen…..

….för man KAN ju börja gråta, och så passar liksom kroppen på att gråta för alla möjliga oförätter i ens liv, när man ändå är igång, liksom.

Så jag stålsätter mej och stirrar ner i knät. Tittar INTE på dom gråtande tjejerna!

Hur killarna lyckas hålla sej så torra i ögonen förstår jag inte.

Sen sjunger 9:an en sång till lärarna och skolan, som är så BRA att ögonen bubblar över ändå. Jag får blåstirra ner i knät och försöka stålsätta mej i 180! T o m Mellans pappa viskar att han är rörd av den fina sången.

Jag lyckas låta bli att  börja storgråta, och får hålla mitt ”lilla fjuttiga tal”, för precis innan mej kliver en vacker kvinna upp och håller ett alldeles fantastiskt tal, helt utan manuskript på ett otroligt avslappnat och snyggt sätt…..

….så jag bereder mej att ”kasta in handduken” och ge upp direkt: ”Du vann! Nu kan inte jag hålla tal! You did it!”

Allt är sagt – och snyggt dessutom!

Men jag har lovat, så jag klättrar över en bänk och går och ställer mej i ”beredskapsläge”: NU ska jag hålla tal! Från underläge. Händerna börjar skaka så jag ser inte vad jag skrivit. Jäkla händer! En lärare tar tag i pappret och håller det åt mej. Men hela jag fortsätter darra. Jävla kroppsreaktioner! Jag var ju inte sååå nervös innan. Men NU! Efter värsta perfekta talet, av värsta perfekta talaren, utan manuskript….

Nåja. Jag håller mitt lilla tal. Och sen är det över.

Och nu har alla ändå glömt vem som höll tal, och om vad, så vad gör det om hundra år, eller ens två dagar?!

Förresten kommer Mellan fram till mej efteråt, klappar mej om ryggen och säger: ”Fint tal, mamma!” och det är det finaste betyg jag kan få!!

Ha ett fint sommarlov alla fantastiska lärare och elever!!!

Vi andra ska JOBBA!

Förut bodde vi ”nästan-grannar” och vi träffades i skogen med våra respektive hundar, för flera år sedan, för första gången. Han var glad och pratsam – och det är han fortfarande – och hundarna gillade varandra. Och jag gillar glada, pratsamma hundägare!

Då träffade vi på varandra oftare, och jag kom att upptäcka att han var en typisk snål ekonomisk smålänning. Han inledde alltid alla samtal med att prata ekonomi, och väluppfostrad som jag är, nickade jag och log och lyssnade  ganska aktivt…

…..tills vi kom in på andra ämnen…..

…. såsom hundar eller sjukdomar eller boenden eller bilar…

…..fast då var vi ofta tillbaka på ekonomi igen. Så var cirkeln sluten och jag började gäspa….

Närå!

Numera träffar jag honom mer sällan, eftersom jag flyttat, och flyttat igen, men ändå händer det, att vi stöter på varandra och pratar bort en stund.

Jag vet allt mycket om hans frus sjukdomar. En del saker hade jag gärna avstått från att veta….

Nåja.

Idag fick jag bl a veta att han börjat tycka så mycket om kakor, och så rabblade han vad han ätit för kakor bara idag:

”Kanelkrans, hallongrotta, havrekaka och muffins”, sa han och pekade på finger efter finger. Åsså log han lyckligt och la till:

”Bara!”

”Ingen mat, bara kakor och bullar?” frågade jag då.

”Ja!” sa han.

Sen pratade han lite ekonomi igen och frågade vad min mäklare tagit betalt och andra såna frågor, på vilka jag svarade ”Vet inte”.

”Du är inte så bra på ekonomi, va?!” frågade han.

”Du e snabb du!” svarade jag INTE! Utan jag sa: ”Nej, jag är urusel på sånt!”

”Men det handlar bara om plus och minus”, sa han vänligt förklarande.

”Ja, jag vet. Men jag är så ointresserad av siffror och ekonomi och sånt!” sa jag.

”Det går nog över”, tröstade han. ”Jag var heller inte så intresserad förr, men sen lärde jag mej och då blev det intressant!” sa han sen….

….. medan jag tänkte: DET TROR JAG INTE PÅ!

Sen berättade han att han helt slutat med socker, och att han mådde jättebra av det. Han rekommenderade mej att också sluta helt med socker, för ”det är jättebra!”.

”Eeeeh, men du sa ju nyss att du blivit alldeles tokig i kakor!” sa jag förvånat.

”Ja, men i dom är det inte så mycket socker”, sa han då.

Så nu vet jag det.

Man lär så länge man lever.

Tjo!

Hur ofta städar du ur skåp och lådor? För mej blir det ungefär var tredje år, för det är så ofta jag flyttar…

…och jag blir lika fascinerad varje gång över att jag levt i sån SKIT!

Längst in i skåpen och lådorna ligger dom jävlarna och trycker….”He he he! Du visste inte att vi fanns, men här är vi!!” fräser dom innan jag tar död på dom.

Längst in bakom rören under diskbänken bodde en spindel.

Jag. Hatar. Spindlar.

*ryser av bara tanken*

En spindel med TJOCK kropp och äckliga tjocka ben. Säkert var dom håriga också (benen alltså), men jag tog inte på glasögonen för att se efter….

Först tänkte jag: ”Vad gör jag nu?? Jag kan ju inte städa där när det sitter en spindel där!!”

Jag är nämligen RÄDD för spindlar. Mindre rädd nuförtiden än förritiden, men ändå!

Jag satt och stirrade på spindeln en stund. Sen sprayade jag lite på den med Jiff  (nej, nej, nej! det var inte Jif ser jag när jag googlar bilder…det var….eeeeeh….eeeeeh….guuuud så irriterande….det börjar på S tror jag…..Äh! ) rengöringsmedel.

 Fyyyy, vad jag är elak!

 Spindeln kröp iväg och ”gömde sej” på ett av rören. Jag tog mod till mej, och med diskhandskar på raffsade jag undan spindelnätet och joxet som samlats där bakom rören (ett mjölkpaket, några äggskal, ett äppelskrott och lite ihopblandad skit…).

Spindeln satt där på röret och glodde. Jag blev nästan lite ”varm-hjärtad”: Han såg lite ”söt” ut, UTAN glasögon  (dvs JAG var utan glasögon, inte spindeln….JO! Den var ju också utan glasögon, förstås!).

Där sitter den ihopkrupen och tror att den gömmer sej för Monstret som precis förstört hela hans värld och kletat ner honom med Jiff rengöringsmedel. Han kanske sitter och slickar av det nu…men då dör han ju av giftet…

….funderade jag.

Han såg så ”ömklig” ut där på röret. Lite ledsen nästan…

Jag tror det var första gången jag INTE dödade en ganska stor spindel som var i närheten av mej.

Grattis, liksom!

När jag var liten/yngre skrek jag och sprang ut ur rummet och vägrade gå in i rummet igen om inte Någon dödade spindeln åt mej. När jag blev äldre, och det inte fanns någon i närheten som kunde rädda mej från spindeln, blev jag tvungen att lärde jag mej att döda spindlarna själv.

Men idag fick spindeln leva (dock bli lite småförgiftad, men ändå!) !

Man lär (utvecklas) så länge man lever….

Och att jag t o m fick lite ”varma känslor” för spindeln är ju helt otroligt!

GRATTIS SVERIGE och grattis alla vi som haft turen att födas i detta rika och vackra land, där freden ligger som en trygg vante över hela landet. Typ.

Och GRATTIS alla ni som fått en fristad i detta land!

Självklart finns det alltid saker att ”ändra på” och ”rätta till”, och självklart finns det människor även i Sverige som både är fattiga och som far, eller farit illa……

…… men idag tänker vi på det som är GOTT och att vi ändå är RIKA…….

…… jämfört med såna som inte har mat för dagen och tak över huvudet, dom länder som låter barn bo på gatorna…..

….. och dom som lider i krig och elände.

GRATTIS SVERIGE och alla vi som bor och verkar här!

Själv ska jag ”fira” dagen genom att flyttstäda min gamla lägenhet. Jag tror jag ska sjunga nationalsången högt och ljudligt medan jag städar och fejjar, ba´fratt! Kanske det blir någon Withney Houston sång också….för någon musik kommer jag inte att ta med för övrigt. Jag har nämligen ingen. Ingen MP3 och ABC och UKV och vad dom nu heter = Ingen liten apparat att stoppa i örat och lyssna på musik med. Inte ens en ”sån” mobil.

Men jag sjunger ju så himla bra, så att det är en ren njuuutning att höra mej själv skvala högt medan jag städar så svetten lackar….

*harkel*

Ha en fin Nationaldag alla!

Det finns Hjältar i Verkligheten.

Igår såg jag en på Kunskapskanalen på TV: Richard Hodes.

Han är läkare, och vad jag förstod specialist på ”krokiga ryggar”, och att operera dom så att dom blir raka. Han har tydligen arbetat i Etiopien i 25 år, men dessförinnan arbetat mer eller mindre ideellt i många flera länder och både hjälpt sjuka och utbildat människor.

Han berättade bl a att han för ”några år sedan” träffade på två pojkar, som behövde opereras, men eftersom dom var föräldralösa och varken hade pengar eller någon vuxen som tog hand om dom, adopterade Richard båda två och så fick hans sjukförsäkring betala för operationerna och därefter fick dom bo hos Richard.

 Detta upprepades vid flera tillfällen och nu har han 14 adopterade barn i olika åldrar som han både hjälper medicinskt och försörjer samt har boende hos sej. När dokumentären gjordes flyttade ytterligare en pojke in i hans hus, med en svårt deformerad ryggrad. Trots att läkaren bestämt att ”det fick räcka” med 14 barn, kunde han inte ”avvisa” den här sista killen, utan han fick också flytta in och blev opererad och adopterad.

Man fick också se honom gå omkring i olika små byar och dela ut mediciner till människor, ge en spruta här och en där och han var så otrolig med sin humor och sin härligt kärleksfulla sätt!

Vilken människa!

Det FINNS änglar på jorden, säger jag bara.

”Komma här och småtjaffsa om brödsmulor på diskbänkar och muggar som inte plockas bort av ”rätt person”, kan jag tänka….Snacka om oviktigt!

Snacka om vad som är VIKTIGT egentligen här i världen!

Jag får lust att ta första bästa plan till Etiopien och hjälpa Richard med det han gör! Kanske avlasta honom lite, så han får lite semester också…

…eller som han berättade att det var en 15-årig kille från Canada i byn och hälsade på, och när han såg att barnen satt utomhus i ”skolan” dom hade, samlade han ihop pengar (när han kom hem igen) på olika sätt, fick ihop 5000 dollar och skickade pengarna till byn. Där byggde dom ett litet skolhus, och från att ha varit 12 skolbarn, blev det 50! Och en lärare (15-årig flicka från byn).

Det är viktigt att Göra Skillnad. Helst för såna som har det svårt. Eller bara sämre. Eller bara för ”grannen”…..

Det är viktigt att göra skillnad.

ERKÄNN Sanningen för dej själv, dvs att du inte alltid är riktigt sann och att du inte alltid talar Sanning.

Dom flesta TROR det, men då ljuger dom för sej själva, för som vuxen kan man inte TALA SANNING jämt. Det går inte, om man ska fungera i dom sociala sammanhangen.

När din chef ställer en fråga, tex; Kan du verkligen säga SANNINGEN då – den du känner där inne i magen – när du VET att det kommer att göra att du hamnar i ”dålig dager”, kanske inte får din lön höjd eller måste förklara dej i ”280 år” bara för att du tycker och tänker och känner som du gör?

Nej, du säger inte Sanningen.

Och när din fru frågar om du tycker att hon ser tjock ut i ”den här tröjan”….och du innerst inne tycker att hon alltid ser lite tjock ut (MEN DET GÖR INGET! tycker du), och du VET att hon ”går under” om du säger: ”Ja, du ser rätt tjock ut, men du är ju tjock också!”, och du startar ett ”tredje världskrig” om du säger så; Svarar du ärligt ändå?

Eller när din make frågar om du någonsin fejkat orgasm med honom…Svarar du då: ”Ja, jag gör det varje gång jag inte känner för att ha samlag, men har det ändå, för din skull, och jag tycker det drar ut på tiden, så jag vill att det ska ta slut någon gång, och jag vet att du väntar på att det ska gå för mej….”

Näe, det tror jag inte.

Så kom inte och påstå att du alltid talar sanning!

För då ljuger du.

Igår, när jag gick min långpromenad med hundarna i skogen, gjorde jag en hel barnbok på rim!

Den blev så bra! Jag gick där och skrattade för mej själv om Rultiga Rut och Barnsliga Bengt, och alla andra roliga figurer som figuerade i min bok…..

…och så kom jag hem, tittade på blocket som låg framme på vardagsrumsbordet, och tänkte: ”Jag skriver ner det fort! För hand! Innan jag glömmer!”

Sen hittade jag ingen penna….

….och så var jag så superhungrig….så jag nästan höll på att svimma (! SÅ hungrig blir jag – och fort går det: Från 0 till 100 på 3 sekunder – jag lovar!)….

…så jag var tvungen att göra något att äta, OCH äta….

…så Präktiga Per och Busiga Barbro får vänta.

Hoppas dom kommer tillbaka – lika roliga och tokiga som dom var i mitt huvud…..

…i skogen….

…igår…..

…och att jag hinner skriva ner det innan det försvinner igen!

Usch!

När jag sitter vid datorn i ena rummet hör jag ljudet från en av mina barndoms otäcka TV-serierminnen från rummet bredvid…En av skådespelarna kunde jag knappt TITTA på, ens i andra roller, efter att ha glimtat henne i denna serie…i svartvit TV.

När jag hör ljudet förstår jag att jag blev rädd och äcklad av den här serien, för det stönas och kräks och skriks och suckas…..

….. och ingen verkar må speciellt bra, av vad jag HÖR. Jag blir nästan kräkfärdig själv, av bara ljudet!

Eländes elände är bara förnamnet!

*ryser*

Usch, jag tror jag går och byter kanal.  Jag  får nog mardrömmar av bara LJUDET av Hemsöborna.

Är det inte förunderligt att man nyss satt och undrade ”Hur ska det bli? Hur ska det bli…..

…med barn? med livet? med man? med jobb? med boende?”

Och så drömde man, och fantiserade och drömde lite till….

….tog en handfull med stenar och lät dom hoppa i handen och så sa man: ”Hur många barn får jag när jag blir STOOOR!?” och så vände man på händerna och räknade stenarna….

…och under tiden så Levde man….

…och så BLEV det.

Det blev som det blev.

Och plötsligt sitter jag här och VET.

Jag VET vem mannen blev, vilka barn jag fick, var jag bodde och vilket jobb jag fick.

Jag sitter liksom mitt i Svaret på något vis.

Det känns lite…konstigt.

För det gick så fort….

…och jag hann inte bestämma mej riktigt, förrän det var över.

Nu är det bara resten kvar….

Undrar hur DET blir?…………