Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Något som jag verkligen hatar är martyrer. Bittra martyrer. Jag har såååå svårt för dom. Men dom finns. I mängder. Och jag får bita ihop och bita mej i läppen och i kinden, för att inte skrika: ”HerreGuuuud! Skärp dej, kvinna!!!” för oftast är dom kvinnor. Men dom finns i manliga varianter också.

Jag blev allergisk mot martyrskap när jag var barn. Jag kunde till slut lukta mej till en martyr.

60-talet myllrade av martyrer. 50-talet också, troligen. Det var kanske därför det behövdes ett 70-tal med en Explosion av känslor?!

Martyriskt föräldrarskap är otroligt effektivt. En martyr kan få sina barn att göra nästan vad som helst, och sen tycker barnen synd om sin mamma/pappa som har så ont/är så ledsen/mår så dåligt, och barnet kväver all sin ilska, och andra jobbiga känslor, som eventuellt kunde ha bubblat upp, och så lyder dom och sitter snällt på stolen och ler heroiskt.

Men så går jag då där gatan ner (eller upp) och känner hur bitterheten och martyrskapet riktigt hugger tag i mitt inre, och jag tycker så SYND om mej själv, och samtidigt tycker att ALLA ANDRA  är riktiga idioter, som inte fattar nåt! 

Puh!

Jag förvandlas till en riktig Bitterfitta!

Och så vill jag LEVA UT alla bitterfittakänslorna! Men var? Var? Var? Var? Var kan man leva ut äckliga, snuskiga, martyriska, egoistiska känslor när man är en vuxen och ”förståndig” (?) kvinna?

Inte  högt. Inte lågt. Inte där. Inte under. Inte över. Inte ute. Inte inne.

*suckar dramatiskt*

Men häääääääääääääääääär!!!

Tack kära bloggen för att ”du” finns.

Nu jävlar!

….näe, jag vågar inte….

😉

Milton får en liten jacka på sej när vi ska gå ut idag, för termometern visar på -8 grader, och inom mej sjunger jag: ”Varm luft stiger, kall luft sjunker” och konstaterar att det borde vara ett par grader kallare ”nere på marken” (eftersom vi bor på 4:e våningen).

Fiona behöver ingen jacka. Hon är så varm. Jämt. Och nu när snön kommit är hon så lycklig att hon blir varm av lyckan som sprillar runt i kroppen som värsta kolsyran. Tror jag. Hon är som en….ADHD-hund när vi kommer ut; Sååå lycklig!

Jag vill inte vara en sån där sur kärring som drar i kopplet och fräser ”stanna!” eller ”sluta!” eller ”FOT!”….fast det är svårt, eftersom 1. Hon är stark. 2. Det är halt. Så efter en liten stund blir jag tvungen att säga: ”Gå fint!”. Och arg bestämd måste jag låta också, för först vill hon inte lyssna. Sen tittar hon på mej med sina otroligt kärleksfulla ögon, som säger: ”Vad vill du??? Jag är ju GLAD och vill SKUTTA!!” Jag säger till henne att ”GÅ FINT!” och hon går fint intill min vänstra sidan en stund – samtidigt som jag ser hur det liksom spritter i henne hela tiden….. så när vi gått Över Vägen, säger jag: ”Okey´rå!” och hon skuttar iväg igen, så att jag måste ropa ”STOPP!”, för hon  glömmer att kopplet tar slut, liksom, och det blir då TVÄRSTOPP!

Så håller vi på en stund…tills vi kommer till ”Fårhagen”, där jag släpper båda hundarna. ”Tjohoooooooooo!” säger Fiona och ruuuuuuusar runt, hit och dit och upp och ner för backar och kullar, hit och dit och runt runt….”Tjohoooooooooo!”.

❤ LYCKA ÄR ATT SE SIN HUND FÅ FNATT-ANFALL OCH RUUUUSA RUNT. ❤

Hon lyckas också dra igång Milton i en lek där dom jagar varandra, men Milton försöker hela tiden parera Fionas angrepp, för han VET – av erfarenhet – att Fiona plötsligt kan få ”fel på bromsen” och springer då rätt in i Milton, och det gör ont. Milton är Hyperkänslig för smärta. Varje gång det gör lite lite ont är han döende. Så låter han iallafall: ”Iiiiiiiiiiiiiiiiii!” Fiona är tvärtom: Hon säger aldrig till – verkar ha hur hög smärttröskel som helst. Hon tappade tex en hel klo för någon månad sedan, utan att säga ett knyst!

Plötsligt skriker Milton till. Jag såg inte vad som hände, men han håller upp sin tass och ser otroooligt ynklig ut. ”Jävlar! Tänk om han bröt benet”, tänker jag och börjar känna igenom benet upppifrån och ner, och sen nerifrån och upp. Jag känner igenom hela tassen också. Allt känns okey och Milton säger ingenting. Sen kan han gå igen. Tyyyyypiskt Milton!

På vägen hem möter vi ett gäng hundar, och deras mattar, i olika storlekar (hundarna alltså). Hundarna får hälsa på varandra och dom berättar att dom ska gå till den stora footballs-planen och släppa hundarna lösa, så att dom får leka. Jag frågar om vi får haka på, vilket vi får.

Fiona får ett underbart lekpass med en utav deras hundar: En vit kungspudel. Oj, vad dom rusar runt och har kul! Milton står still bredvid mej och fryser, och morrar då och då åt lilla Sally, som är en norfolksterrier, men hon bryr sej inte. Ingen brukar bry sej om Miltons morrande…. Sheltien Nova skäller hela tiden, men är inte med och leker. Tyyyypiskt sheltiesar.

Efter en stund fryser alla mattar om fötterna, utom jag, som fryser om händerna.

På väg hem stannar Fiona flera gånger och biter i sina trampdynor. Det sitter isklumpar mellan tårna på henne, och jag får inte loss dom, trots att jag drar och sliter. Milton har också isklumpar mellan tårna, men dom får jag loss…

Väl hemma faller båda hundarna ihop. Dödströtta. Själv ställer jag mej i duschen och står där läääääääääääänge. Det är det bästa med att bo i hyreslägenhet: Man kan duschar huuuuur läääänge som helst!

Snart dags att krypa till kojs. Min kropp är inte snäll mot mej idag. Den värker både här och där, mest i knoppen, men jag försöker glömma bort det, så jag tänker inte skriva om det.

God natt!

Det känns som om Livet startade med mej, på något sätt. Så det är liksom MOI som startade människoarten på något vis. Storhetsvansinne? Jag? Näe. Mer fakta. Intuitiv fakta.

När mina söner får barn är det som om det var Jag som Började Allt, och det känns så stort. Frågan är om jag inte kommer att gå under av kärlek, och såna känslor, när barnbarnen föds….risken finns….

För när jag träffar alla mina söner tillsammans nuförtiden, så är det så fantastiskt så att det nästan inte finns känslor för det. Det finns inte ord för hur fantastiska jag tycker att dom är! Och det är jag som GJORT dom! Det är så otroligt!

Ja, ja, ja det behövdes en liten spermie till var och en, men sen var det jag jag jag. Hela tiden. Och med Äldste Sonen var det faktiskt jag jag jag nästan 100 % i 10 år, som fixade, uppfostrade och donade och höll på.

Ja, ja, ja, barn är 50% genetiskt mamman och 50% pappan och båda är lika viktiga. *suckar*

Och det ”predikar” jag i min andra blogg.

Men nu är det här min privata, och helt egoistiska, blogg och då får jag skriva och känna vad jag vill utan att vare sej vara klok eller vettig.

Och det är så skööönt!

Det finns ingen i hela världen som älskar sina barn så mycket som jag älskar mina barn! Och det finns ingen i hela världen som fått så fantastiska söner som jag.

Tänk er: FYRA STYCKEN. Perfekta!

HerreGud!

Nu kan jag inte gå och lägga mej och sova, bara för att jag är så upprymd!

Och dom är  inte bara vackra och kloka. Dom är snälla och schyssta och vettiga och helt….underbara. Också!

Puh!

Storhetsvansinne? MOI?

Näe.

Idag ska jag INTE sitta vid datorn och skriva för jag ska:

-Plocka undan gardinerna, blusen, t-shirten, strumporna, tidningarna, pyjamasen, filten och överkastet jag lagt på soffan.

– Rensa köksbordet från tom toarulle, tidningar, grythandskar, kökshanddukar, plastburkar och ljushållare.

– Gå ut med hundarna (långpromenad eller kort promenad? Hmmmmm….).

– Köpa läsk.

– Plocka upp bollar, tuggben, tomma kartonger (från stjärnor och juleljus) och strumpor från golvet.

Rent är det iallafall, för jag  dammsög och tvättade golven häromdagen. Men stökigt är det nästan jämt. Jag lägger saker överallt och ingenstans – jämt! Ajjabajja mej!

– Väcka Mellan och Minsting. Minsting är svårast – honom måste man muta med subways, eller hoppa på. Nej, jag har inte prövat att spruta vatten på honom (tycker det är taskigt, nämligen….men hamnar kanske där till slut…).

– Duscha (och då är det inte bara att duscha, utan tvåla in, schamponera, torka mej, smörja in mej, sminka mej, torka och fixa håret ….puh! Det är ju ett helt jävla företag för en Quinna!).

Jag minns när Stenis sa att han skulle duscha och att det skulle ta 5 minuter. ”Ha!” tänkte jag första gången. Sen tänkte jag aldrig mer ”Ha!”, för det tog faktiskt 5 minuter. *imponerad*

När allt ovanstående är gjort ska klockan vara 15.00 och då kommer ALLA mina söner (ja, två är redan här…) och vi ska fira att STORING FYLLER 19 ÅR IDAG!! WOHHOOOOO! Klackarna i taket och huvet i golvet!

4 år ”igår” – 19 år idag!

Unbelivable!

Nä, nu måste jag skynda mej!

Hej!

Ibland blir jag bara sådär lite diffust ARG på olika saker. Eller inte ”diffust” arg, utan mer bara ARG! Och inte lite. Mycket!

Vissa dagar har jag lust att skälla ut ”vem-som-helst” –  sådär lite random bara.

Idag kände jag plötsligt bah: ”GRRRRRRRRRRRRRRR!”

Jag blir så jävla arg på:

– www.spedd8.se . Fy faan! Jag upptäckte deras otroligt larviga och ojämlika åldersfördelning för några år sedan, och skrev då till dem och ifrågasatte detta. Jag fick ett trevligt, men larvligt, svar tillbaka – typ att ”folk vill ha det så”. Då är jag inte ”folk” för JAG vill inte ha det så! Jag har aldrig gått på någon speed-dating, och kommer aldrig att göra det heller (!) MEN det retar GALLFEBER på mej att DOM har bestämt att kvinnor SKA vara yngre än män, och tvärtom! Kan man anmäla till JÄMO, tro?

FY FAAN! *slänger speedd8 i soptunnan*

– Alla som ”skäller ut” mej någon, innan dom ens försökt ”be snällt”.

FY FAAN! *slänger skäll-ut:are i soptunnan*

– Alla som inte förstår hur det är att gå i Någon Annans Skor, men TROR att dom förstår.

Exklusive mej själv. För när jag förstååår, förstår jag. Så det så!

Håll käften!

FY FAAN! *slänger förståsigpåare i soptunnan*

– ALLA som gör MITT LIV sämre.

FY FAAN! *slänger er i soptunnan*

– Alla som tycker illa om någon utan att KÄNNA den, och som skriver elaka saker om personer utan att veta VEM den är osv….(tex såna som ”hatar” Justin Bieber, fast dom inte känner honom)

FYFAAN! *slänger alla dumma personer i soptunnan*

– Alla som hatar.

FY FAAN! *slänger alla som hatar i soptunnan*

– Alla som tror att dom är förmer än andra.

FY FAAN! *slänger dom i soptunnan*

– ALLA som inte fattar att det BARA handlar om TUR eller OTUR var vi fötts och vilka vi blivit – inte att det skulle vara några slags bättre eller sämre människor.

FY FAAN! *slänger alla såna i soptunnan*

Äsch! Idag kan faktiskt alla i hela jävla världen dra åt helvete en stund.

Blä!

*tänker*

Näe, förresten. Jag slänger BARA www.spedd8.com i soptunnan, för Bert (visst hette han så??) Sverker slängde väl bara EN sak i soptunnan varje gång, va? Och just nu vill jag vara som Bert. Sverker.

Fast argare.

………………………………………………………………………………………………………………………………….

Fotnot:

Det är jävligt synd om mej, för jag sov dåligt i natt och drömde väldigt konstiga saker, och vaknade hela tiden och hade ONT i hela kroppen, och speciellt i huvudet, så nu har väl en huvudvärksperiod börjat igen, och dessutom har jag ont i halsen och handen och magen och och och…. …och så kommer säkert 2014 bli ett skitår, och jag vill faktiskt älska någon och bli älskad och det kommer förmodligen aldrig att ske och dessutom är min laptop för jävligt dålig och seg och långsam hoppar hit och dit och byter rader och ändrar och är skitjobbig, och dessutom är det en massa saker till som är skitjobbiga och tråkiga i mitt liv och jag har inte lust att känna någon som helst tacksamhet över någonting, för allt är bara skit och dessutom ska jag gå och lägga mej och dra något gammalt över huvudet på mej själv, fast inte ens det går ju, för hundarna måste ut och mat måste lagas och och och….

Ibland har jag haft ett par nyårslöften, som jag tyckt varit rätt så realistiska, ibland har jag haft flera nyårslöften, där kanske inte alla varit realistiska (men dock att jag VELAT saker och ting….minns inte riktigt hur det varit…)….I flera år avstod jag från nyårslöften, eftersom jag nästan aldrig infriade mina löften. Man kan säga att jag svek mej själv, och för att sluta med detta, hade jag inga nyårslöften ett tag.

Nu ska jag köra något nytt. Igen. Jag ska ge en hel massa nyårslöften – sånt som jag vill kunna göra och/eller genomföra, och sånt som är nätintill omöjligt, men ”man-kan-väl-alltid-önska/drömma”….typ.

Jag såg just den fantastiska filmen ”Tandfen” (”Tooth fairy”) och blev inspirerad av att vilja våga drömma. Ja, såna filmer är ”magiska” och ja, jag gillar såna där barnfilmer där hjälten förvandlas till tandfe och blir kär i en singel-mamma, som är klok och förståndig, men ensam, och så kommer den där buffliga hockeyspelaren som är ”värsta realisten” (en boooring sådan) och så får han ett straff – att bli förvandlad till tandfe – och sen såsmåningom förstår han vikten av att vara god och kärleksfull och ha drömmar – och sen får han den kloka singelmamman med sina fina och söta barn, och i slutscenen friar han till henne och sen levde dom lyckliga i alla sina dagar.

Och då vill jag LEVA I FILMEN. *suckar över den jävla verkligheten*

Nåja.

Filmen gav mej inspiration till mina nyårslöften. Here they come:

Jag ska bidra till Världsfreden på något sätt. Hur vet jag inte. Men jag ska. Jag ska också hjälpa till så att alla barn i hela världen får det bättre. Och alla kvinnor. Jag ska motverka kvinnlig omskärelse och misshandel, samt att kvinnor är ”andraklassensmedborgare” i många länder, speciellt i muslimska samhällen (av vad jag förstår). På något sätt ska jag bidra med att detta ska upphöra. Jag ska hjälpa till så att flyktingar som kommer till Sverige får rätt hjälp så att dom inte far illa av sina minnen här i fredliga Sverige.

Jag ska bli bättre på att vara tacksam för det jag har, och uppskatta det. Jag ska uppskatta mej själv och mina nära och kära mer. Och träffa min mamma mer. Jag ska förstå hundhatare bättre, men ändå fortsätta älska mina och andras hundar.

Jag ska bli en bättre mamma, som engagerar mej mer i mina barn och deras intressen och jag ska också bli bättre på att ställa krav på mina söner, tex med att hjälpa till hemma. Jag ska göra ett schema som gör att vi hjälps åt hemma mer. Och det schemat ska jag vara stenhård med att genomföra.

Jag ska bli bättre på att ställa krav på mina hundar, speciellt Fiona. Cesar Millan säger: ”1. Disciplin 2. Exersice 3. Love. Och jag är nog lite mer sådär ”Love-and-Exersice” and a little bit disciplin, on the side. Men nu ska jag rycka upp mej. Med början, i morgon. Eller kanske idag.

Jag ska försöka lära mej tycka det är roligt att laga mat. Och bli mer engagerad i det. Planera. Jag ska laga god och nyttig mat med många ingredienser och mycket grönsaker och sallader och grejer. Inga halvfabrikat.

Jag ska träna mer. Typ varje dag. Något. Vadsomhelst. Bara för att ”man” mår bättre då.

Jag ska bjuda hem folk. Iallafall en gång.

Jag ska vara mer planerande och organiserande vad gäller allt.

Jag ska bli mer engagerad i Världshändelser. Och komma ihåg dom. Och annat.

Jag ska fokusera utåt – på Andra – på Behövande. Kanske engagera mej i någon Förening, och kanske volontärarbete. Om jag hinner.

Jag SKA skriva färdigt två böcker. En behöver jag bara skriva om slutet på (och det SKA vara färdigt innan januari månads utgång! SKA!).

Såja.

Nu kom jag av mej lite, pga Willy Wonka….

Nåja.

Det var en bra början på alla nyårslöften, som ska brytas, iallafall.

Eller som Pessimister brukar säga:

”Jag utgår från att allt kommer att gå åt helvete, och inte fungera, så blir jag inte besviken iallafall, och om EN sak kommer att fungera blir jag glad.”

PS. Som f d Optimist ska jag också bli Pessimist pga att jag tror att det är ”enklare” – En Tacksam Pessimist. DS.

Fan, vad jag blir trött på att man liksom inte kan äta Något utan att det ”sätter sej” någonstans! Man kan fanimej inte ens TITTA på godis och god mat och sånt utan att det liksom hoppar på en. Det är någon slags Placebo-effekt på något vis. Man TROR att man ska bli tjock, och så blir man det bara för att man tror det.

Jag försöker tro att jag INTE ska bli tjock, men DET funkar inte, konstigt nog.

Vi gjorde lite julgodis, ”för baaaaarnens skull”, och jag var JÄTTEDUKTIG och slickade inte ens slickepotten eller skedarna och skålarna efteråt. Sen åt jag nästan inget julgodis den första dagen……

……. eller den andra…….

…….eller ens den tredje….

…men sen var det som om godiset pratade med mej genom kylskåpsdörren, ropade ”Ho hooooo! Du kan väl iallafall SMAKA – annars vet du ju inte om det är gott!?”

Typ.

Så jag smakade lite grann dag fyra. Jätteduktigt bara lite grann.

Men så var det ”nästan-slut” i burkarna  idag. Det skvalpade runt några knäck på botten av en JÄTTESTOR burk – alldeles ensamma. Det är ju sååååå dumt att ha en JÄTTESTOR burk, när man bara har några FÅ knäckar kvar. Och i chokladfudge-burken var det bara några små trasiga bitar kvar. DOM kunde jag ju äta upp jättefort utan att jag ens märkte det….

…fast jag tror dom bitarna satte sej på kinderna.

Jag KUNDE ha flyttat knäcken till en mindre burk, men det tänkte jag inte på ens, då, när dom låg där och såg så ensamma ut….. ..och det ÄR ju så gott med knäck. Dessutom hade jag gjort POLKAGRISKNÄCK.

Man skulle smula sönder polkagrisar i en MORTEL. Har jag någon mortel? Svar: Nej. Borde få en i födelsedagspresent. Men jag tänkte att ”det går nog lika bra med hammare”, så jag hamrade sönder polkagrisarna, som sprätte över hela köket (!). Hundarna sprang lyckliga runt och åt upp alla bitar som hamnade på golvet eller på kökssoffan….Det kallas för Effektiv Städning.

Går det lika bra med selleri hammare (undrar alla ivriga matintresserade läsare, som givetvis har en mortel)? Svar: Nej. Bitarna blev alldeles för stora, OCH det var jättesvårt, men det fick gå ändå. Blev polkagrisknäcken god? Svar: Ja, men inte lika god som jag trodde att den skulle bli.

Idag åt jag alltså upp Resten Av De Knäckar Som Liksom Blivit Över (kan man säga…). Det var typ två stycken i taget flera gånger om.

Jag tycker det är för jävligt att EN knäck innehåller så mycket Elände och att det tar 20 minuter att SPRINGA bort den. Typ. Jag tycker det är ORÄTTVIST, på något sätt. För nu, OM jag åt typ 20 knäckar….så borde jag alltså springa…*räknar* (tänk på att jag är självdiagnosticerad dyskalkylist)…. LÅNGT och LÄNGE! Så långt och länge att det är lika bra att skita i alltihop.

Det är bara att gå och lägga sej och dö. Typ.

Snart når ändå magen knäna. Det gjorde den nästan visserligen INNAN knäcken också, men ändå!

Jag är så trött på att ALLT GOTT sätter sej på kinderna, under hakan (dubbel- och trippelhaka bildas) samt på magen och ryggen bara man TITTAR på skiten. Det är ORÄTTVIST!

Och jag vill inte veta hur många kalorier allt innehåller och hur farligt det är, för det VET jag ju redan!

Egentligen vill jag bara NJUTA av Det Goda, men det gååååår ju inte, eftersom jag ÖVERSKÖLJS- och -SVÄMMAS av Dåligt Samvete, ångest och allehanda andra Ångergrejer och Dumma och Elaka Tankar efter intag av diverse Förbjudna maträtter + godis.

Det var bättre förr: Då blev man inte tjock.

Typ.

Nu står fest- och fir- och myspysdagar som spön i backen. Kära nån! Och varenda firning innehåller mat, godis och läsk. Shit pommes frites!

Jag trodde det var torsdag idag, så jag tänkte att det skulle vara en ”vilodag” mellan alla ”firdagar”, men icke sa Nicke. Fast egentligen var det inte Nicke som sa det, utan det var Minsting. Han konstaterade igår kväll: ”I morgon är det fredagsmys!” Och jag bah: ”Va?!? Är det FREDAG imorgon?!” och tänkte att det KAN det bara inte vara! Jag hinner inte med!

Liksom.

Men det ÄR fredag idag, oavsett vad jag tycker om det. Och FREDAG innebär FREDAGSMYS. Det är Heligt sedan 1963. Typ.

Jag träffade en liten invandrad flicka för några år sedan, som bad mej förklara för hennes pappa vad fredagsmys var för något och hur man gjorde, för det var hennes Högsta Önskan, sa hon; Att få ha Fredagsmys!

Fredagsmys var Livsviktigt för mej när jag var barn. Jag kunde t o m avstå fester och discon, och sånt, på fredagar, för att få ha fredagsmys.

Så det var viktigt för mej att förmedla  detta vidare till MINA barn. Och jag tror jag har lyckats….När barnen var små och vi NÅGON GÅNG var bortbjudna en fredag, blev dom helt ”förvirrade” och frågade: ”Ska vi GÅ BORT en FREDAG?!? Hur blir det då med vårt fredagsmys???” IBLAND kunde jag trösta dom med att vi skulle ha fredagsmyset på lördagen istället, men vissa gånger köpte dom inte det, utan sa: ”Man kan väl inte ha FREDAGSmys på en LÖRDAG?!” och om jag då svarade: ”Då får det väl bli LÖRDAGSMYS istället?” så gnällde dom och sa; ”Men det är inte SAMMA SAK!!”

Och det är det inte.

En sak till som jag ville förmedla till mina söner var sånger. Vår mamma sjöng två miljoner sånger med oss barn! Hela ”Nu ska vi sjunga” sjöng hon med/för oss, och alla möjliga andra barnsånger. Jag ville ”ge” det till mina barn också. Det känns så härligt att ha den ”sångskatten” i huvudet, liksom.

Men jag lyckades inte.

Fast jag jobbade som en idiot på det: Jag sjöng och sjöng och sjöng…..Guuuuuuud vad jag har sjungit med mina söner! Jag sjöng när dom skulle sova, när dom var vakna, vid matbordet, när jag lagade mat, när dom lagade mat…(not!) etc.

Jag sjunger fortfarande nästan jämt. Mest för att jag älskar att sjunga, men ändå…. Ibland är jag lite förundrad över att ingen ropar ”TYYYYST!”. Den enda som egentligen gjort det är min kära lillasyster, som fräste ”TYST!” åt mej när jag sjöng till musiken på radion i bilen, när jag åkte bil med henne i Florida….Annars har jag fått sjunga vadsomhelst närsomhelst här hemma, och i bilen.

MEN (!) häromdagen stod jag i köket och kokade knäck och sjöng en barnsång för full hals. ”Vad f-n sjunger du?!?” frågade Mellan när han kom in i köket. ”Den här sången sjöng jag för er JÄMT när ni var små!” svarade jag . ”Gjorde du?!? Jag har då aldrig hört den!” sa han, tog en cola i kylskåpet och försvann, snabbt som skuggan när solen står i zenit.

Jag slutade sjunga en stund, och suckade DJUPT: ”Faan! Det hjälpte inte att jag sjöng så det stod härliga till när dom var små; Det fastnade inte i dom, som det gjorde i mej! Shit shit shit!” tänkte jag.

Jag får väl satsa på barnbarnen.

Om jag lever då.

Och fortfarande kan sjunga….