RSS Flöde

Månadsarkiv: oktober 2021

Barnkonventionen /erviluca

Postat den

Artikel 19.

Barn ska skyddas mot föräldrarnas eller närståendes våld. Det kan vara fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld.

Två barn fanns i familjen där pappan misshandlade och kränkte mamman i flera år. Två barn utsattes därmed för våld – både psykiskt och fysiskt. Barn far illa av att höra/se den de älskar mest i hela världen bli slagen och kränkt.

Mamman lämnade till slut pappan och det tog flera år för henne att sluta vara rädd, be om ursäkt för allt, bearbeta allt våld och våga stå upp för sig själv igen. Till slut stod hon där, modig och stark, sökte en utbildning och började på den. De två barnen följde med i utvecklingen, såg mamma läka och läkte själva.

Då dök pappan upp igen. Nu ville han ha umgänge med sina barn, som han ”älskade jättemycket” och hade saknat. Det äldre barnet, som var jätteduktig i skolan och som äntligen trivdes bra med kompisar och med sitt liv, föll ihop, orkade inte längre gå till skolan och alla A:n blev C:n och till slut E:n och något F. Hon vägrade att träffa sin pappa igen och sa det i rätten, vilket gjorde att hon slapp. Hon hade uppnått den ålder då man lyssnar på barn och tror på dem.

Den yngre flickan däremot, var tvungen. Storasyster sa då att då ville hon också följa med, för att skydda sin syster. Det fick hon inte. ”OM du ska träffa din pappa måste du VILJA det.”

Storasyster fräste och spottade: ”Hur faan kan ni tro att man kan VILJA träffa någon som förstört nästan hela våra liv och som gjort att mamma varit sjuk i flera år och inte orkat någonting?!”

Lillasyster var tvungen och ett umgängesombud framskaffades. Det krävdes därefter av mamman att ”medverka till umgänget”.

Nu skulle alltså en mamma som blivit slagen, strypt, kränkt, nedvärderad och hotad peppa sin lilla dotter att träffa denna gärningsman. Och om hon inte samarbetade och medverkade till detta kunde hon bli åtalad….

Mamman föll ihop, slutade studera, orkade inte, slutade sova på nätterna och ångesten och mardrömmarna var tillbaka. Ändå krävdes det av henne att glatt peppa sin dotter till umgänge varannan lördag: ”Det blir säkert kul!” (…att träffa mannen som stirrade in i mina ögon medan han våldtog mig med en kniv i handen…). ”Pappa kommer nog att vara jättsnäll!” (…trots att han för några år sedan tog strypgrepp om halsen på mig och jag tuppade av…).

Eller va?!?

Jag anser att umgängesrätten SKA upphöra om man är en förövare, som misshandlat barnens förälder, och inte gått i en REJÄL BEHANDLING och dessutom helst bett om ursäkt, och/eller betalat ett högt SKADESTÅND till den man misshandlat…..

…… OM det ens ska komma på tal att få umgås med barn vars förälder man pucklat på (även om man är biologisk förälder).

När Jonas blev mamma/erviluca

Postat den

På min promenad runt (halva) sjön träffar jag många människor som är ute och går med eller utan hundar. Det bästa är när dom har en, eller flera hundar, OCH vill hälsa på mej och mina hundar. Nuförtiden är det vanligaste beteendet att dra åt sej sin hund och se skräckslagen ut och snabbt gå förbi mej och mina hundar, som om vi vore monster. Det är vi inte. Vi är väldigt snälla. Alla tre.

Men ibland händer det och någon stannar till och pratar lite. Det hände igår. En äldre herre (i min ålder?? Nä, han MÅSTE ha varit äldre…) kommer gående med en jättefin svart mellanpudel som ser väldigt glad och lycklig ut. Jag bara MÅSTE hälsa, så jag frågar om vi får hälsa på hunden. Det får vi, även om herren inte ser speciellt ”tillgänglig” ut inledningsvis.

Jag frågar hur gammal pudeln är, för den är sååå snygg och ser så pigg ut. ”Sex år”, svarar herren, varvid jag blir förvånad, och säger det. Herren börjar då svamla om att hunden ”troligen vuxit färdigt” och att han anser att han nog är färdigvuxen etc. Jag säger inte så mycket, men tänker ”Vet han inte att en hund har vuxit färdigt vid 1år till max 2 års ålder?” (iallafall stora raser kan växa lite längre), men säger inget. Det tycks som om herren blir pratsugen och så börjar han berätta.

”När jag var 5 år bodde vi på landet. Pappa reste runt en del och hjälpte folk i gårdarna med xxxxx (minns inte vad han sa). Vid ett tillfälle fick han en hund som betalning så en dag kom han hem med en hund som han gav till mej och sa: Här! Det är din hund. Du får den och du får ta hand om den själv.”

Hunden fick heta ”Jonas” och herren (det låter nu som om jag skriver om Gud eller Jesus….så jag måste kanske döpa herren…? Han får heta…..Lennart! Han såg ut som en Lennart…eller möjligen Sivert….Sivert blir det, för jag känner ingen som heter så och han var lite Sivert-lik). Nåja.

Jag frågar vad det var för ras, men det har han ingen aning om och säger ”Den var lite svart häääär….” (visar på hakan) ”…och lite vit häääär (visar på sidan av halsen)…

”…så gick det en tid och sen fick Jonas 11 valpar av alla möjliga sorter!” Han skrattar och jag ser hur han minns alla valpar och mamman Jonas och hur härligt och kul det var med alla valpar. ”Fick Jonas byta namn då?” frågar jag. ”Näe, hon fick heta Jonas”, säger han.

”Men hur kunde ni tro att det var en kille?” frågar jag och tänker hur kan man missa att en hund har en snippa istället för en snopp?

”Jag tror att pappa visste, men att han ville att jag skulle lära mej av det här, eller nåt”, säger han och skrattar åt minnet.

Sen skils vi åt.

Så fina historier får man höra ibland om man bara stannar och lyssnar.

Amen.