Konsten att bajsa/erviluca

För Matilda är det väldigt noga var hon bajsar (och ibland kissar). Det verkar vara en mycket invecklad process i hennes hjärna: Det ska lukta Perfekt, vinden ska komma från syd-syd-väst och det ska fläkta lagom, solen ska stå i nord-ost, marken ska vara av grus-sand-gräs och inga störningar får förekomma från omgivningen, rumpan ska riktas åt norr och huvudet åt söder. Typ. Oj, vilket process det är för Matilda att få till det VAR hon ska bajsa och NÄR. Ibland blir ärendet ogjort så att säga. Om det är något som blir ”fel” när hon snurrar runt och provböjer ryggen och letar ”Rätt Ställe”, så avbryter hon Projekt Bajsa och går vidare.

Om jag vet att hon inte bajsat på länge så är det oerhört frustrerande att stå bredvid och se henne Analysera och komma fram till ”Nej, det funkar inte här”. Häromkvällen gav jag upp och gick in med henne igen och tänkte: ”Jag skiter i det här nu!” vilket gjorde att hon försiktigt petade en tass på mej mitt i natten och sa ”gnäll, gnäll”. Jag gick upp och släppte ut henne på tomten, hon gick runt, runt, snurrade, nosade, ”funderade” (eller vad hon gör när hon går runt) och till slut insåg hon väl att hon var tvungen att släppa ut skiten TROTS ATT inte solen var uppe och vinden låg i fel riktning samt att underlaget inte var det optimala. Hon var helt enkelt för bajsnödig, så hon bajsade TROTS ATT det var vissa saker som inte stämde. Troligen ett inre trauma.

Hon är rätt petig med var hon kissar också, men inte lika petig, och jag tror hon börjar fatta att hon MÅSTE kissa när vi går kvällsrundan, annars får hon hålla sej hela natten. Hon är superbra på att hålla sej och är den typen av hund som ALDRIG kissar eller bajsar inne – hellre dör hon (tror jag). Milton är mer: ”Okey, jag hann inte bajsa ute, då bajsar jag inne”. Men så är han ju också 14 år och med ålderns rätt få han vara lite kocko-bello.