Månadsarkiv: september 2019

Det är söndag morgon och jag upptäcker ett gäng små blomflugor/fruktflugor vid diskbänken som jag tänker att jag ska försöka hitta ursprunget till….Jag tänker att dom kan komma från ett slängt bananskal eller ett äppelskrutt i Minstings papperskorg i hans rum, så jag går in där och tar ut papperskorgen och tömmer den. Det är bara papper i den så där kammar jag noll.

Jag går in i Minstings rum igen för att ställa tillbaka den tomma papperskorgen och slänger en blick på den sovande stora minstingen. Ovanför honom, på väggen, sitter en spindel. En gigantisk spindel. Först tänker jag att jag ska döda den och låta Minsting få fortsätta sova. Sedan inser jag att om jag ska döda den måste jag kliva på Minsting = ingen bra idé. Så jag väcker Minsting med orden:

”Vakna! Det sitter en stor spindel ovanför ditt huvud. Vakna!” Aldrig har Minsting vaknat och klivit upp så fort. Han flyger upp och sätter på sej glasögonen. Yrvaken och med rufsigt hår tittar han på väggen: ”Åh, faan! Finns det ens så stora spindlar i Sverige?! Var faan har den kommit ifrån?”. Utifrån, tänker jag, men säger inget, för det är ju rätt självklart.

Fascinerat står vi en lång stund och stirrar på jättespindeln. Jag tror vi båda funderar på hur vi ska få bort den. Den sitter så nära hörnet så tar man något och slår med så är risken att man missar……och då dör vi. Både jag och Minsting.

Vi diskuterar fram och tillbaka hur vi ska göra.

”Bok?”

”Nej, man kan missa”.

”Något långt….”, säger Minsting varvid jag går och hämtar en taktvättare som jag har med en skumgummisvamp längst ut.

”För mjuk…”, säger Minsting.

Ingen av oss vågar komma så nära som ett papper i handen skulle innebära så det diskuterar vi inte ens. Jag ryser vid bara tanken.

”Vi kan dammsuga upp den,” säger jag.

Det tycker Minsting låter som en bra idé. Han får vakta spindeln medan jag går och hämtar dammsugaren. Vi tar bort munstycket och så har vi bara det långa röret. Minsting angriper spindeln, jag blundar, Minsting lyckas! Wohooo!

Sen blir vi rädda för att spindeln ska överleva där inne så vi bestämmer att ha dammsugaren på ”en lång stund”. Jag passar på att dammsuga hela lägenheten – både för att det behövs men också för att spindeln ska dö där inne hoptrasslad med damm och kattsand mm.

När jag är färdig öppnar vi dammsugaren och tar ut dammbehållaren (jag har en dammsugare utan påse) och går ut med den på gräsmattan. Jag öppnar luckan och Minsting sprayar in lite gift….utifall att…

Vi väntar en stund till och sedan vill Minsting undersöka om spindeln verkligen är där så han öppnar dammbehållaren och tar en pinne och petar i smutsdammhögen. Han hittar ingen spindel men jag säger att spindlar drar ihop sej och blir bara som en liten boll när dom dör, men vi hittar ingen liten boll heller….

Sedan dammsuger Minsting sitt rum jättenoga. Superjättenoga! Allt. Han håller på läääänge.

Så inget gott som inte…  ….så inget ont som inte har något gott…..

…..och fruktflugorna är kvar.

En del människor går omkring med en ständig misstro: ”Det kommer ändå inte att gå/funka” och har en grundläggande pessimistisk inställning: ”Det är ingen idè att ens försöka.” Några av dom säger att det är bättre att tänka det värsta för då blir man glad när det blir bra ändå.

Enligt Henrik Fexeus (läsvärda böcker!) är det ett ganska vanligt sätt att vara och känna – ett vanligt tankesätt – eftersom när vi var grottmänniskor behövde vi vara misstänksamma och försiktiga för att inte bli ”uppätna av en björn”. Så det är bra att dom/ni finns! Ni behövs. Liksom. Ni kan varna för björnen.

MEN jag är inte sån. Har aldrig varit sån. /Skulle nog ha blivit uppäten…av björnen./ Kan inte bli sån. Några utav oss har en hjärna som ständigt tänker framåt, positivt och optimistisk. Vi tror på att det kommer att gå tills det går, eller tills vi ligger i en liten hög och gråter av vanmakt eller springer in i en vägg, som råkade stå där.

OM vi springer in i en vägg vi inte såg, gråter vi en stund av att smällen gjorde ONT, och av frustration över att något stoppade oss, men sen letar vi efter en stege, en väg runtom väggen/muren eller så klättrar vi helt (enkelt – fast svårt och jobbigt – ) över med hjälp av andra eller själva – givetvis i tron att det är något fantastiskt på andra sidan.

Jag har BEHOV av att tänka positivt och tro på framtiden. Jag måste. Det gör ONT att inte göra det. Det gör ont att tappa hoppet.

En del går omkring med ett kroniskt tappat hopp, för att det är sådana dom är; Dom hoppas inte. Dom är REALISTER.

Jag går omkring med ett kroniskt hopp. Jag måste. För utan hopp blir jag ett ynk.

Korta intensiva stunder i livet tappar jag hoppet. Det gör ont. Det tar en otrolig kraft. Det är som om det inre slits sönder under en stund. Ja, det är starka ord, men det är också starka känslor. Det KÄNNS.

Det är läskigt. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha hopp. Jag behöver ha hopp. Jag behöver TRO. Jag behöver optimism i mitt liv. Jag behöver få ha tro på min omgivning och det jag gör och är för att orka/vilja/vara. Jag behöver få tro på framtiden för att orka leva i nuet.

Nyligen ryckte någon undan vår min tro/min tillit till framtiden och det vi gör och är. Det var som om hen ryckte undan den trygga matta/mark vi  jag står på – samma känsla.

DET kämpar vi  jag med nu; Ska vi våga tro/känna tillit/vara optimistisk eller kommer allt vår arbetsplats  att köras rätt in i väggen?

Jag vet inte om jag orkar klättra över en mur gång till…eller leta efter en stege denna gång. Jag är rädd för att det kanske inte finns någon stege den här gången, mina muskler är svagare nu (än förr) och mina knän håller inte riktigt för klättring… 😦

”Kom får du se”, sa Minsting igår och pekade mot köket. Jag satt i lugn och ro och tittade på TV, men reste mej och undrade vad som hände i köket. I taket i köket var det miljarders miljarder småflugor som snurrade runt! Det var tjockt med flugor utefter hela taket. När jag såg mej omkring såg jag då att det fanns miljarders miljarder småflugor i alla rum i taket.

Utanför fönsterna var deras kompisar….och när jag gick ut på altanen var det ett moln av småflugor där.

”Dom svärmar”, förklarade jag för Minsting, varvid vi började slå ihjäl dom. Men dom var för många. Lätta att slå ihjäl men för många. Så jag hämtade dammsugaren och så sög vi upp mängder. Eftersom dom tycktes vara så….frånvarande upptagna förvirrade kåta så var dom otroligt lätta att dammsuga upp, men det blev ändå någon miljon kvar inomhus.

Dom lät inte och störde inte, så dom fick vara där. Jag glömde till och med bort dom och gick sedan och la mej i godan ro utan att bry mej om att taket var fullt av kåta småflugor.

I morse var alla borta! Puts väck! Och inte ett endaste litet fluglik någonstans…

Sååå konstigt!

Vart dom dom vägen? Alla fönster och dörrar var stängda.

Var är dom nu?

Ligger dom i nån springa och konspirerar om hämnd över att deras kompisar/släktingar blev mördade/uppsugna, tro?

Hm….

Jag arbetar på Världens Bästa Arbetsplats. Jag har en fantastisk chef, underbara arbetskamrater och jobbar med det jag älskar allra mest. När jag hittade det här jobbet för 3 år sedan kände jag en enorm lycka: ÄNTLIGEN, liksom.

Jag tänkte att mina sista år i yrkeslivet skulle bli härliga och jag kände för första gången: ”HÄR VILL JAG STANNA”. Och så känner jag egentligen fortfarande. 

MEN….

Givetvis måste allt förändras och omorganiseras och fixas med. Jag har tidigare i mitt liv gillar FÖRÄNDRINGAR – jag har tyckt att det känts spännande och jag har alltid gillat NYTT.

Nu har jag det så bra och det vi gör på vår arbetsplats är så bra och vi jobbar så bra ihop och allt är så….jävla bra!

MEN….

Förra året omorganiserades dock hela Stadsmissionen av olika anledningar. En anledning är att det kommer in mindre pengar och det behövdes göras indragningar och sammanslagningar etc. Vi klarade oss ”rätt bra” på vår arbetsplats även om några fick sluta, men som tur var skulle ett par stycken flytta i vilket fall som helst och den enda som blev direkt berörd var jag (!), som var en utav dom som INTE oroade sej innan…typiskt mej. Jag blev av med min tjänst, men kunde fortsätta som vikarie….

Förra året var alltså ganska turbulent inom Stadsmissionen, och nu skulle allt ha lagt sej och vi var fit for fight efter semestrarna. Redo att i lugn och ro arbeta som tidigare, med lite färre personal, men ändå.

Here we come! Liksom.

Men…

Nope! Icke sa nicke. Ingen rast och ingen ro. Vi har fått flera nya chefer ÖVER vår fantastiska och underbara chef. Dessa chefer pekar med hela handen och bestämmer saker över våra huvuden utan att tillfråga oss. Rakt av bah!

Så nu är vi ute på öppna havet igen i en liten roddbåt utan åror….och vi vet inte vart båten ska ta vägen och om vi över huvud taget ska få sitta kvar i båten, någon utav oss….

…så vi är lite illamående, en del spyr över relingen och andra gråter.

Vi som hade det så bra och gjorde så gott, för varandra och andra.

Och som mamma brukar säga: ”Aldrig kan det få vara bra” eller ”Det ena avlöser det andra”.

Suckar.