En del människor går omkring med en ständig misstro: ”Det kommer ändå inte att gå/funka” och har en grundläggande pessimistisk inställning: ”Det är ingen idè att ens försöka.” Några av dom säger att det är bättre att tänka det värsta för då blir man glad när det blir bra ändå.
Enligt Henrik Fexeus (läsvärda böcker!) är det ett ganska vanligt sätt att vara och känna – ett vanligt tankesätt – eftersom när vi var grottmänniskor behövde vi vara misstänksamma och försiktiga för att inte bli ”uppätna av en björn”. Så det är bra att dom/ni finns! Ni behövs. Liksom. Ni kan varna för björnen.
MEN jag är inte sån. Har aldrig varit sån. /Skulle nog ha blivit uppäten…av björnen./ Kan inte bli sån. Några utav oss har en hjärna som ständigt tänker framåt, positivt och optimistisk. Vi tror på att det kommer att gå tills det går, eller tills vi ligger i en liten hög och gråter av vanmakt eller springer in i en vägg, som råkade stå där.
OM vi springer in i en vägg vi inte såg, gråter vi en stund av att smällen gjorde ONT, och av frustration över att något stoppade oss, men sen letar vi efter en stege, en väg runtom väggen/muren eller så klättrar vi helt (enkelt – fast svårt och jobbigt – ) över med hjälp av andra eller själva – givetvis i tron att det är något fantastiskt på andra sidan.
Jag har BEHOV av att tänka positivt och tro på framtiden. Jag måste. Det gör ONT att inte göra det. Det gör ont att tappa hoppet.
En del går omkring med ett kroniskt tappat hopp, för att det är sådana dom är; Dom hoppas inte. Dom är REALISTER.
Jag går omkring med ett kroniskt hopp. Jag måste. För utan hopp blir jag ett ynk.
Korta intensiva stunder i livet tappar jag hoppet. Det gör ont. Det tar en otrolig kraft. Det är som om det inre slits sönder under en stund. Ja, det är starka ord, men det är också starka känslor. Det KÄNNS.
Det är läskigt. Jag vill inte ha det så. Jag vill ha hopp. Jag behöver ha hopp. Jag behöver TRO. Jag behöver optimism i mitt liv. Jag behöver få ha tro på min omgivning och det jag gör och är för att orka/vilja/vara. Jag behöver få tro på framtiden för att orka leva i nuet.
Nyligen ryckte någon undan vår min tro/min tillit till framtiden och det vi gör och är. Det var som om hen ryckte undan den trygga matta/mark vi jag står på – samma känsla.
DET kämpar vi jag med nu; Ska vi våga tro/känna tillit/vara optimistisk eller kommer allt vår arbetsplats att köras rätt in i väggen?
Jag vet inte om jag orkar klättra över en mur gång till…eller leta efter en stege denna gång. Jag är rädd för att det kanske inte finns någon stege den här gången, mina muskler är svagare nu (än förr) och mina knän håller inte riktigt för klättring… 😦
erviluca #mammatillfyrakillar 