Jag tänker på det när jag går hem från jobbet – att jag ”släntrar” hemåt. Konstigt ord. Jag släntrar nästan alltid hemåt…Rätt skönt, faktiskt. Och just därför gör jag så; släntrar gatan ner och människor stressar förbi – snabbt! Men en del andra släntrar också.
OM man släntrar måste man hålla åt höger. Tänk på det, alla släntrare, för man får INTE gå i MITTEN av trottoaren eller på perrongen. Då blir stressiga människor TOKIGA! När jag har bråttom blir jag själv galen på släntrare som går eller står MITT I stress – trafiken. Och om man ställer sej och pratar, ska man också ställa sej PÅ SIDAN av allt. Just saying.
Det är skönt att släntra hemåt. I minnet har jag alla år av STRESS till och från arbetet, stress till dagisar (ja, man FICK säga så förr!) och skolor! FAAN, vad jag stressade, med stora klumpar i magen och huvudet. Ibland SURRADE det av stress inuti.
Men det var bara jag som stressade. Inte barnens pappa. Han tog det lugnt: Åkte till jobbet innan alla vaknade och kom hem när alla var hemma igen. ”Stressigt?! Vaddå? Slappna av lite – var inte så hysterisk!” sa han.
Eeeeh, WHAT?!?
Nåja, den tiden är över och jag ska SLÄNTRA resten av mitt liv.
Så det så.
erviluca #mammatillfyrakillar 