Det är såååå härligt att träffa sina vuxna barn och umgås. Allt slit från barndomen var värt det, kan jag säga. Alla vaknätter, bråk, oro, dåligt samvete, papegojtjat, läxläsningsbråk, syskonbråkslösningar – allt är värt det när man sitter där mittemot sin vuxne son och pratar Livet.
”Jag har gjort honom”. Liksom. Fast ändå inte. För han är ju sej själv. Men faan vad jag kämpade för att han (dom) skulle kunna bli ”sej själv”.
”Vänta du tills du själv får barn…”, tänker jag när ”dom” inte fattar.
Det spelar STOOOR roll hur man är som förälder; när man uppmuntrar, att man bär runt på natten, att man pussar och kramar, pratar med, lyssnar på, följer med, engagerar sej i osv etc mm. ALLT man gör (eller inte gjort) som förälder spelar roll i slutänden.
Han sitter framför mej och pratar om Livet. Han är så klok och fin och det är så underbart härligt och kul att umgås med sin vuxne son.
Dessutom bjuder han på maten. 🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 