Jag har jobbat inom Socialtjänsten i ca 15 år – både i Barn- och familjegrupp och ekonomigrupp som socialsekreterare, samt som familjeterapeut/behandlare i 7-8 år, så jag har lite erfarenhet av socialtjänsten och socialsekreterare.
Socialsekreterare är, precis som alla andra, av alla sorter, dvs det finns såna som är riktigt bra och duktiga – empatiska och har ”hjärtat på rätt ställe”, kunniga, respektfulla och tydliga.
Sen finns det (tyvärr) ett gäng som är tjuriga, griniga, som hela tiden hamnar i försvar och som ställer (ofta korkade) frågor och klarar inte av att känna in och fråga vidare. Dom har en bunt frågor, ställer dom, lyssnar inte ordentligt på svaren, och så fattar dom ett beslut, som inte hjälper – snarare stjälper.
Ofta är det är dom sämre socialsekreterarna som ”blir kvar”- dom som har förmågan att ”stänga av” och fatta beslut som inte hjälper, eftersom dom som är engagerade och inkännande, kloka och duktiga inte orkar jobba kvar. Det handlar ofta om resursbrist och chefer som är fyrkantiga och bara vill, eller måste (?), spara.
”Nu ska vi ta hem alla placerade barn eftersom barn mår bäst av att vara hemma i sitt hem, och dom som inte har föräldrar som fungerar ska få stöd i hemmet”, sa mina chefer för många år sedan då jag jobbade inom Socialtjänsten. ALLA visste att detta inte var för Barnens skull ELLER för Familjernas skull….alla VISSTE att det var pga BESPARINGAR.
Många gånger menar Socialtjänsten dom har gjort RÄTT, fast dom gjort fel. Punkt.
Ingen myndighet erkänner fel.
På myndigheter arbetar MÄNNISKOR. Människor gör fel, fattar fel beslut, tänker fel etc.
Människor gör RÄTT också, givetvis, men vi är inga robotar – vi gör fel. Det betyder att det sker fel på myndigheter. Varför erkänner man inte det och ”gör om gör rätt”?
Det jag egentligen ville skriva om var alla gånger det barn berättat för socialsekreterare, eller andra vuxna, att hen blivit, eller blir, utsatt för sexuella övergrepp. Alla uppmanar barn att ”berätta för någon vuxen”, och så gör barnet det och då händer följande:
1a. Barnet blir trodd och det ställs frågor. Någon anmäler till Soc eller polisen.
2. Barnet blir ifrågasatt (”…men har han VERKLIGEN gjort det?? VAR? NÄR? HUR? Det kan inte stämma! Du måste ha missuppfattat”).
3. Barnet blir anklagat för att ljuga. Det händer oftast när barnet är en tonåring (”hon vill bara att styvpappa ska flytta – det är därför hon säger så!”).
1b. Någon anmäler till Socialtjänsten, som ska ”utreda”. Ingen har sett något, ingen har hört något, barnet är tyst eftersom hen är kvar i samma situation som tidigare och vågar inte berätta mer: Barnet har fått höra att den anmälde kanske får åka i fängelse. Barnet har fått höra att hen blir placerad om det visar sig vara sant att hen blivit utsatt.
Givetvis förnekar den anklagade att något hänt. INGEN som utsatt barn för övergrepp erkänner det (om det inte finns bild- eller filmbevis). Socialtjänsten kommer fram till….ingenting, och ingenting händer. Den anklagade anser att hen är ”friad”: ”Socialtjänstens utredning kom fram till att inget hänt”.
1c. Socialtjänsten polisanmäler (vilket inte alltid görs, men borde göras). Eller någon annan polisanmäler. Barnet förhörs av någon barnutredare (i bästa fall), men utredaren får inte ställa ”direkta frågor”. Förhöret kan ske lååååångt efter det att polisanmälan kom in, pga polisens överbelastning. Så barnet kan ha bott med, eller träffat, förövaren i flera månader efter den första anmälan…. Say no more.
Ibland förhörs ”förövaren”, ibland inte. Det beror på om barnets berättelse/svar gör att det finns anledning att förhöra förövaren.
I dom flesta fall läggs utredningen ner pga ”brist på bevis” och Den Anklagade kan återigen säga ”Jag blev friad” eller ”Det fanns inga bevis”.
VET ni hur många pedofiler som ”går lösa”??? Det är ett OÄNDLIGT antal.
Väldigt få döms. Det krävs såååå mycket bevis! Och ingen erkänner någonsin!
ALLA hatar en pedofil, eller hur? Och det finns inte heller ”hjälp” att få om man vill bli av med sin ”drift”, vad jag vet…. För hur söker man hjälp? ”Hej, jag heter Olle och jag är pedofil.” Dessutom sägs det att man inte kan bota en pedofil…. Jag vet inte om det är så, men det är det sista jag hört på behandlingsfronten.
Och till och med Socialtjänsten tror (ofta) att en förövare är ”oskyldig” när polisen lägger ner en utredning: ”Vi kan inte göra något eftersom polisutredningen las ner”.
Så barn får växa upp med förövare. Dom som utsätts fortsätter utsättas, och ibland straffas för att dom pratade/berättade. Dessutom kan pedofilen fortsätta utsätta andra barn…..
VET ni hur många barn som utsätts för övergrepp?? I Sverige:
http://www.barnsrattsskydd.se/statistik/
….och då är det säkert inte ens i närheten av hur många som utsätts i resten av världen.
erviluca #mammatillfyrakillar 