Ensamhet /erviluca

Vem kan segla utan vind?

Vem kan leva utan kärlek?

Men ändå gör många det – lever utan kärlek.

Ensamma.

Att vakna ensam och ha en lång ensam dag framför sig och somna ensam. Hur känns det i själen – där längst in?

Att gå omkring ensam bland ”dom utvalda” – dom som blivit valda in i par-samhet, i familjer/grupper/dom som hör till  – och vara ensam och ”icke utvald”… Hur känns det? Vet du det, du som aldrig varit ensam?

Troligen har dom flesta människor blivit ”bortvalda” någon gång. En del har sörjt, blivit tröstade och sedan gått vidare, men för vissa har kanske har denna bortvaldhet gjort att dom krupit in i sitt skal och inte vågar chansa en gång till – inte vågar blotta sin själ och sitt hjärta.

Men man kan också ha valt bort någon. Någon som man inte tyckte dög, någon som gjorde en illa, någon som svek eller någon som helt enkelt inte lyckades fånga ens hjärta.

Man kan ha blivit bortvald tidigt i livet, av sina föräldrar. I såna fall har skalet blivit hårt och tjockt. Kanske har det blivit så hårt att man istället bara kan visa kyla. Kanske är man arg över orättvisan att inte ha bli vald – utvald. Kanske har man ett skal av aggressivitet så att ingen ens kan komma nära. Kanske ”hatar man alla” för att det är så fruset i själen/hjärtat.

Man kan ha blivit bortvald senare i livet, av skolkamrater. Kanske har andra i skolan givit en känslan av att man är lite konstig och udda – inte som ”alla andra”. Och man går och undrar hur ”alla andra” ÄR och varför blev det så här? Kanske har självkänslan flugit bort eller kanske den aldrig fanns…

Man kan ha blivit bortvald i en kärleksrelation. Kanske blottade man sitt hjärta, öppnade sin själ och släppte in en annan människa. Kanske levde man en period i ett Paradis av kärlek och lycka över att ha blivit utvald av någon som man själv faktiskt också valt och att man klickade ihop, som pusselbitar.

Kanske stod man sedan där ensam en dag, med sitt blottade hjärta och sin öppnade själ – ensam och övergiven – och smärtan var så stor och såret så djupt att man stängde igen helt, hamrade igen med tjocka plankor, låste med stora lås och förseglade för alltid och gjorde utsidan hård som sten.

Att leva ensam är smärtsamt.

 Vi är flockdjur.

Men några känner sig inte delaktiga i flocken.

Några är ensamma, inte utvalda. Ibland kan man KÄNNA runt en ensam människa att det luktar ensamhet, och det är som om människor inte vill bli smittade. Den fruktade Ensamheten kan överfalla en, smitta, så vi håller oss undan…..vi som ingår i någon flock, vi som är par eller familj.

Att vara ensam är skämmigt – ingen berättar att ”Jo, så här är det: Jag är en väldigt ensam människa och egentligen har jag INGA vänner och min familj bryr sej inte om mej”. För genast börjar tankarna (hos andra/alla): ”Vad är det för FEL på honom, som inte har några vänner??” och så drar människor sej undan….

Flockmedlemmarna tänker: ”Den ensamma kan väl hitta någon annan ensam, eller något… Inte vet jag…Bara han inte smittar mig….med ensamhet. JAG har i alla fall redan dom JAG behöver i mitt liv.”