….men jag vet inte om det var lättare förr.
Jag kan ju tycka att när jag – MOI! – hittar en passande partner till någon av mina söner så borde dom bah: ”ÅH! VAD BRAAAA! TAAAACK!” för att dom litar på mitt omdöme och min förmåga att känna av och se människor.
Jag träffar ju dom här tjejerna regelbundet, och hela tiden, och pratar med dom och tänker: ”Den som krokar fast i den här tjejen kommer att få ett kul/härligt/mysigt/harmoniskt liv”. Och istället för att låta ”vemsomhelst” få henne, kan JAG ”ta” henne och ”förmedla” henne till någon av sönerna som jag tycker att hon matchar.
Men faan vad segt det är!
Ingen som hoppar och studsar av lycka av att jag – MOI – lyckats ”hitta rätt partner”!
Typ.
Egentligen borde jag bli värsta ”match-makern” för jag tycker det är sååååå kul att försöka matcha ihop folk. Nu har jag ju aldrig lyckats para ihop några, eftersom jag inte ens lyckats få dom att träffa varandra….
…men oj vad bra det skulle bli om jag lyckades!
Just saying….