….CECILIA!
Hon flyttade hem till oss för någon månad sedan. Hennes husse hade dött och hans dotter hann inte med både hundar (hon hade redan två) och sin sjuka mamma och sina barn, så Cecilia fick följa med oss hem (mej och Milton).
(Cecilia och Milton i bilen)
Hon är en blandning mellan italiensk vinthund och dvärgpinscher. Otroooligt cool liten tjej! 10 år gammal och ur-pigg!
För första gången bondar Milton med en annan hund, och detta för att Cecilia tar för givet att han SKA bonda. Plus att ingen utav dom är någon ledartyp.
Det bästa hon vet är bollar. Man ska kasta en boll och så springer hon och hämtar den, och lägger den sen PÅ ens fötter eller i ens knä. ”Ser” man inte bollen, lyfter hon upp den och lägger den Ännu Närmare.
Cecilia krafsar på Minstings hand eftersom han gömt bollen i handen.
Minsting retar Cecilia, genom att gömma bollen i handen (ja, det är en liten boll) och hon försöker övertala honom med ögonen: ”Kasta bollen då!”
Hon följer med på alla långa promenader överallt och blir aldrig trött! Man kan ha henne lös eftersom hon alltid håller sig nära och aldrig går fram till främlingar eller andra hundar. Om jag ropar ”Cessi!” så tvärstannar hon.
Här är vi på picknick. Hon är lika lättsam som Milton, förutom att jag märkt att hon blir HYPER när det är mycket folk och då vill hon att människor ska ”kasta boll” heeeela tiden, och hon kan inte koppla av. Men det är kanske inte så konstigt med tanke på att hon bott med ett pensionärspar i hela sitt liv och nu plötsligt bytt hem (och land, för hon kommer från Spanien).
Hon gillar att krypa upp i våra knän och här har hon krupit upp i Storings knä när han tar en paus i packandet inför att åka till Luleå och gå på Universitet där.
Nu har jag två hundar igen, och det känns BRA, och som om jag kan landa i det. EN hund är för lite, för mej.
Välkommen lilla Cecilia!
❤
erviluca #mammatillfyrakillar 